“Kommunikation” Isabelle Arnfjell New Life Church Västerås

Hej igen Kära Läsare!

Oj va fort tiden går… Jag hade verkligen som avsikt att skriva varje dag, men tiden räcker inte riktigt till.

De två senaste dagarna har jag kommunicerat, kommunicerat och sedan kommunicerat lite till Med den inledningen kanske ni anar vad jag tänkte dela ikväll…

Kommunikation är något som ligger mig oerhört varmt om hjärtat och som är en stor del av vardagen och av mitt liv. För att inte mina ord bara skall bli ord, tänkte jag berätta lite om mig själv så får ni kanske en bild av hur mitt liv skulle kunna se ut. Det ger er i alla fall en större förståelse till varför kommunikation är så viktigt för mig.
Lite kort om mig: Jag blir 32 år i år, Har två fantastiska bonuskillar i åldern 9 och 10, som jag älskar som mina egna. Så har jag och min man två gemensamma underbara pojkar som är 4 och snart 2 år gamla. Det är alltså jag och sedan 5 boys i familjen inklusive min man. En riktig grabbmamma är jag!  På dagarna jobbar jag som enskild dagbarnvårdare där jag driver ett Familjedaghem med Musikprofil. Sedan har jag lite sångelever och pianoelever. Jag arbetar också som musiker samt artist och har förmånen att bl.a. få spela och sjunga en hel del med min man. Lovely!
Så om dagarna har jag 7 underbara barn i mitt hem inklusive en anställd, sedan kommer stora boysen hem från skolan innan mellis och har ofta med sig en kompis eller två. Det är full fart samtidigt som det finns en vila och frihet i att barnen inte behöver stressa iväg någonstans utan får mycket trygghet i hemmet och mycket “mamma & Pappa” under dagarna.

Förutom familje och -jobbsituationen lever vi “kyrkan” och har ett öppet hem med ofta vänner på besök. Jag har verkligen jätte fina vänner – de bästa. Tro det eller ej, men jag tänkte inte stå i vassen i sommar så ibland försöker jag träna lite också… Hehe.
Så som du förstår är det en hel del kommunikation som förekommer dagligen för mig. Men Den allra viktigaste kommunikationen för mig är den jag har med Gud.

För mig är Kommunikation är en grund för en gemensam handling, gemensamma strävanden och en klarhet mellan människor. Kommunikationen skapar ett samspel mellan människor där frukten bl.a. blir bekräftelse, kreativitet, förståelse, hopp, kunskap, insikt och utveckling.

Man brukar säga att Det finns tre huvudsakliga former av mänsklig kommunikation vid personliga möten;
ca: 50%                         Kroppsspråk, ställning, gester och ögonkontakt.
 Många gester är kulturella markörer och vårt kroppsspråk kan skilja sig beroende på vår kulturella och sociala tillhörighet. Men det har konstaterats att människan har samma uttryck för till exempel glädje, rädsla, vrede, sorg, förakt och skam oavsett vilken kultur man kommer ifrån, alltså känslor. Det finns alltså universella uttryck i alla kulturer.
ca 40%                          Röstkvaliten
Det handlar alltså mer om HUR du säger något. Tonfallet och betoningen är oerhört viktigt.
ca:10%                          Innehållet av orden som sägs
Proportionerna är ofta till fördel för kroppsspråket men kan variera i kultur, religion, land osv.
Dessa siffror är ungefärliga men visar ändå en hel del.

Den allra största Anledningen till att kommunikation ligger mig så otroligt varmt om hjärtat är för att jag tror att det ligger varmt om Guds hjärta! Gud är ju helt enkelt den allra Bästa kommunikatören och som fullständigt älskar att kommunicera med oss! I mean, that´s his thing! Och det är ju också en av de saker som gör kristendomen så UNIK – att vi kan få ha en relation och kommunicera med Gud.

Kommunikation kan enklast beskrivas som en samvaro mellan två människor som samtalar och vi som kristna är kallade till att bli duktiga kommunikatörer. Jag nämnde i tisdags första budet till er: ”Älska Herren din Gud av hela ditt hjärta och älska din nästa som dig själv”. Vi är alltså kallade till relationer och en relation utan en kommunikation är = icke relation. David i Psaltaren var en ”Man av Guds hjärta” och jag tror att det handlar om att Gud vill höra våra tankar, han vill att vi ska komma till honom med allt – KOMMUNICERA med honom. Bibeln talar om en relation, en kommunikation till Gud, till sig själv och till sin nästa.

En av de bästa kommunikatörerna i Bibeln är Paulus och i 1 Kor 9:19-24 säger Paulus ”Fri och oberoende av alla har jag alltså gjort mig till allas slav för att vinna så många som möjligt. För att vinna Judar har jag för dem varit som en jude. För att vinna dem som står under lagen har jag för dem varit en som står under lagen, fast jag själv inte står under lagen. För att vinna dem som är utan lagar jag för dem varit som en som är utan lag, fast jag inte är utan Guds lag, jag har ju Kristi lag. För att vinna de svaga har jag inför dem varit svag. Allt har jag varit inför alla, för att åtminstone rädda några. Allt gör jag för evangeliets skull, för att också jag skall få del av dess löften.”

Det finns något som kallas ”situations anpassat ledarskap” och jag tror på en ”situations anpassad kommunikation”. För att kommunicera på ett gott sätt bör du också anpassa din kommunikation efter omständigheter, kultur, känslor, och framför allt efter den människa som du kommunicerar med. Var som en kameleont. Smält in i det sammanhang du befinner dig i och detta gör du på ett bra sätt med kommunikation. Paulus sätter så bra ord på det också – i och med att han är en oerhört duktig kommunikatör – och han gör med motivet kärlek – att de ska få möta Jesus. Låt Paulus få vara en förebild och studera gärna honom,och hans sätt att möta människan på.

Självklart förstår jag att vi alla fått olika gåvor och vi kan vara bättre eller mindre bra kommunikatörer, alla är tex inte kallade till att kommunicera inför tusentals men alla är vi kallade till att kommunicera med Gud och vår omgivning. Eftersom kommunikation är en INLÄRD förmåga kan du alltid bli bättre och Övning ger färdighet!

Många menar på att Kommunikation är egentligen just vad Social kompetens handlar om, och jag håller med. Den sociala kompetensen är en fråga om att förstå den andra, och verkligen acceptera hans syn på livet också.

Kristet ledarskap ”is all about communication” . Om vi kommunicerar med förståelse och respekt, identifikation och anpassning och med kontextualisering så kan Guds rike växa fram. Framför allt blir verkliga Guds ambassadörer som på ett mäktigt och vackert sätt kan förmedla/kommunicera Guds kärlek till världen. I kroppsspråket kan vi få vara Guds famn till den moderlöse, Guds händer till den som behöver hjälp, Med ögonen kan vi förmedla glädje, kärlek, hopp, omsorg och bekräftelse och med orden har vi förmågan att skapa liv. Hur mäktigt är inte det!

Ha en fortsatt trevlig kväll och sov sedan gott!
Goa Hälsningar

/Isabelle

“Lev Din Dröm!” Isabelle Arnfjell New Life Church Västerås

Gokväll Kära Läsare!

Den här veckan kommer ni att få följa mig, Isabelle och vår församlingsplantering i Västerås. Förhoppningsvis kommer ni att bli uppmuntrade, inspirerade, utmanade och kanske till och med sporrade. En av mina drömmar är just det – att se andra människor börja “leva sin dröm”. För mig och min man, Josef och för vårt fantastiska team är det precis just det vi gör. Vi lever vår dröm! Innan jag och min man träffades bar vi båda på drömmen att plantera en församling, och för ca 2 år sedan kände vi att tiden var inne. Vi fick en fantastiskt fin gemenskap med New Life Stockholm, vi upplevde att vi bar på samma vision och en vandring påbörjades…  Plantan New Life Västerås började växa…

Idag träffas vi på tisdagar på något vi kallar för “Homechurch/Hemkyrkan”, och förutom det har vi haft lite utåtriktade events och bönedagar. Om några veckor kommer vi att ha vår första Gudstjänst vilket känns oerhört spännande. Men Hemkyrkan är väldigt viktig för oss…  Just av den anledningen att vi vill leva “genomskinliga” liv och leva livet tillsammans. Ofta när jag berättar för någon om min tro brukar jag ganska enkelt sammanfatta den i Det första Budet: ”Älska Herren din Gud av hela ditt hjärta och hela ditt förstånd. Älska din nästa som dig själv” (Matt 22:36-40)
. Jag tror att livet i mångt och mycket handlar om relationer, En relation till Gud, en relation till dig själv och relationer till de människor du har i din omgivning. Vi vill helt enkelt vara en relationsfokuserad församling med hoppet om att få fungera som en familj och drömmen om att odla en sann kristen gemenskap. Vi vill genomsyra våran värld med hopp och visa på att vi alla är en del i något mycket större.
 Visst, det är ganska stora och “fina” ord, men vi TROR på dem och vi tror att det är möjligt och framför allt är ett av de bästa redskapen för den gemenskapen – församlingen/kyrkan. Vi sätter ett stort värde vid att dela livet tillsammans och att dela vardagen tillsammans som en familj. (Apg 2:42 – 47). Jag älskar den bilden av församlingen – att den kan få fungera som en familj och att Gud är vår Himmelska Pappa. Jag mena, vem vill egentligen inte vara en del av sådan gemenskap?

Självklart är livet långt ifrån enkelt och många gånger blir det kanske inte heller precis som vi förväntat oss. Men jag tror att för den som älskar Gud samverkar det faktiskt till det bästa. Det är en av de anledningar till att jag Stolt och med ett helhjärtat hjärta planterar en New Life Församling. Jag bara älskar det namnet! Gud har möjlighet att blåsa nytt liv in i vilken situation som helst och ingenting är hopplöst. Precis som en riktig “planta” behöver näring, rätt ljus, syre (koldioxid), rätt temperatur, rätt fuktnivå med rätt PH-värde och Kärlek för att växa behöver församlingen diverse olika “ingredienser” för att växa och må bra. Vi är så tacksamma och glada för New Life Stockholm och de människor vi har runtomkring oss som planterat församling tidigare. De kan komma med de bästa råden, vishet, kärlek och kunskap. Samtidigt är det vi som dagligen “vårdar” och tar hand om den planta som vi planterat. Vi älskar vår “planta” och hoppas och tror att den ska få växa upp till något fantastiskt. Vi kommer att göra vårt bästa för att den ska få reflektera Guds ljus och kärlek på alla möjliga tänkbara vis. Vår dröm är att den i sin tur ska ge nytt liv till den omvärld vi lever i.

Så tack för att du tog dig tid att läsa…Nu är det tid för mig att sova.

Ha det guld!
Goa Hälsningar

/Isabelle

Bara dumma idéer

Marcus Fritsch, H2O Angered:

”Sluta nu! Sluta prata om dina dumma idéer! Då ser du att det bara är struntprat!” Så här sa en vän för längesen, vände sig om och försvann. En man stod kvar på bron och tittade ner mot vattnet och på de två föremålen, som hans vän hade kastat i floden. En järnbit som sjönk ner och en träbit som flöt iväg. Nu var det alltså bevisat. Det är förstås bara trä som flyter. Järn sjunker bara. Absolut idiotiskt att på allvar prata om att få järn att flyta. Men mannen kunde inte sluta tänka. Var det ett bevis?

Jag vet inte om den mannen var kristen. Om han hade hört talas om Petrus som kunde gå på vatten (Mt 14:29) eller Elisa som fick järnet att flyta upp (2 Kung 6:6). Jag vet inte om den mannen trodde på Guds kraft. Men jag vet att den mannen var en visionär och en pionjär. Han såg saker som inte fanns. Han vågade tänka i nya banor. Han hette förresten Joseph Meyer och ägde ett av många skeppsvarv i den lilla tyska staden Papenburg.

Alla andra varvsägare tyckte att Josephs idéer bara var dumma. Kanske trodde de att han var lite psykiskt sjuk. Man kan ju bara bygga fartyg av trä. Det vet varje barn. Alla gör så. Vi har alltid gjort det så här.

Pionjärernas idéer verkar ibland vara konstiga, dumma, idiotiska. Pionjärer får ibland tåla lite motstånd. Det ingår också i tjänsten. Men det är bra. Det får oss att tänka mer noggrant. Vi behöver tänka skarpt. Joseph Meyer kunde inte ändra naturlagar. Men han vågade jobba med dem. Vi kan inte ändra Bibeln. Men vi får våga jobba med den.

Förresten, bara en kort tid efter att Josephs vän ”motbevisat” hans teori råkade Papenburgs varv ut för samma situation som kyrkorna befinner sig i idag. Varven som byggde träfartyg blev färre och färre och till sist försvann de helt och hållet. Meyervarvet lyckades däremot inte bara överleva krisen. Idag är det ett av världens största varv som fortsätter att få uppdrag efter uppdrag.

Har du en Joseph Meyer i din församling? Är du själv en Petrus eller en Jona? Vart tar du vägen? Är du redo för att flyta på vattnet?

”Jajamän! Jag känner Gud personligen!”

Marcus Fritsch, H2O Angered:

Häromdagen hade en av mina tyska facebookkompisar den här bilden på sin logg. Min kompis är en ”proffsig kristen”, en av dem som blir betalda för sin tro, han är t.o.m. missionsledare. Han visar en bild, där en man ber i kyrkan och ställer frågan till Gud, ”Gud, vi är ju två, men när jag ber, varför är det egentligen alltid bara jag som talar?” Och så svarar Gud, ”därför att jag är den enda som lyssnar”. Sen ställer min kompis, missionsledaren, en gedigen teolog, frågan på sin logg, ”Kanske är det dags att lyssna igen?”

Jag undrar faktiskt samma sak. Kanske är det dags att lyssna noggrant, att lyssna mer, att lyssna mer uppmärksamt? Kanske är vi för snabba med utrop såsom ”Jag vet precis vem Gud är! Och vad Gud vill! Jag känner honom mycket väl!” Verkligen? Gör vi det?

Kanske tror vi bara att vi vet vem han är – så länge vi sitter (eller står) i kyrkan och sjunger välkända lovsånger. Men vad händer om han vågar kalla oss ut ur båten, när han kräver att vi lämnar vår älskade trygghet? Känns den gode Guden i så fall fortfarande så god? Hör vi överhuvudtaget när Gud kräver nåt? Gud kan säga väldigt obekväma saker. Och han får säga dem. Pionjärer som går på vattnet måste vara otrolig fokuserade och uppmärksamma på vad Herren säger. Och det enda sättet att få miraklet att hålla i sig, stanna på vattenytan, är att följa honom – även om det känns väldigt osäkert och obekvämt. Det handlar om att varje sekund titta på Jesus och inte missa något ord han säger. De allra flesta tror att pionjärer är de som går först. Men sanningen är: Pionjärer är framför allt människor som följer. De följer en kallelse. De vågar lämna båten. De är redo att bli överraskade av Gud.

När Marcus Birro framställer en Gud som kanske känns lite annorlunda än man trodde så får han slåss. Förunderligt att det händer i en kristen tidning. Kristna borde veta att Gud inte passar in i någon låda, att han alltid har framkallat häpnad eller rädsla. Kristna borde veta, pionjärer måste veta. Den flexibiliteten ingår i tjänsten.

Jona var verkligen ingen pionjär alls. Han gick under när han hamnade i vattnet. Varför? Därför att han var för nöjd med sin Gud och med sig själv. Han trodde att han visste tillräcklig mycket om Gud. Han gillade att profetera eld och dom mot Israels fiender. Han tyckte om att se hur Gud uppfyllde sina profetior (2Kung 14:25). Jona trodde att han hade allt under kontroll. Han trodde att han visste precis vem Gud är. Jona var nöjd. För nöjd. Och så dyker Gud upp igen. Och Gud beordrar Jona att profetera nåd och nya möjligheter åt fienden. Stackars Jona. Det var helt enkelt för mycket för honom. Vi känner berättelsen. Vi vet att Jona liksom Petrus lämnade båten. Slightly different though. Petrus var redo att bli överraskad. Jona inte.

Om jag får välja så vill jag vara en Petrus. Jag vill lyssna, jag vill lyda, jag vill våga, jag vill gå. Jag vill bli överraskad – ja, det vill jag verkligen. Dessutom tycker jag att det är mycket trevligare att få blöta fötter eller kanske en blöt dräkt än att få bada i fiskmagsyra.

Spårvagnskyrka?

Marcus Fritsch, H2O Angered:

Det är svårt det här. Jävla svårt. När jag använder detta uttryck beror det inte på att jag som invandrare knappt har lärt mig språket (vilket stämmer) och inte alltid riktigt förstår vilka ord som är lämpliga och vilka inte (vilket också stämmer). Men i det här fallet menar jag bokstavligen att det är ”djävla” tungt. För oss människor är det nästan omänskligt ansträngande att byta spår. Förändring eller förnyelse blir så lätt bara teoretiska begrepp. Hur många har någonsin försökt sluta röka? Snusa? Och hur gick det med dina nyårslöften, då?

Det kräver oerhört mycket att ändra sina vanor, även om man verkligen vill ändra sig. Det är jobbigt för varenda människa. Hur mycket jobbigare blir då inte förändring för en hel grupp – till exempel en kyrka?

Sedan vi flyttat till Sverige har jag sett en väldigt levande kristenhet, fantastiska församlingar, givande gudstjänster. Jag har träffat lysande ledare, helhjärtade kristusefterföljare, hängivna församlingsmedlemmar. Men det är en mening som jag hört sägas om och om och om och om igen – ”Men något måste ändras.” Med andra ord: Kyrkan krymper. Trots trofasta församlingar verkar vi vara på fel spår. Vi är inte längre den välsignelse som vi borde vara. Men vad behöver vi göra?

Man skulle nästan önska att man vore en av Göteborgs spårvagnschaufförer. De trycker bara på en knapp och vid nästa växel byter de spår. Det bästa är: Alla i spårvagnen följer med. Utan bråk, inga diskussioner. Men i det riktiga livet finns inte den knappen. Det finns inte ens växlar. Vi behöver lyftas ur gamla spår, och det kräver både svett och tårar.

Det sägs att det är enklare att börja med något nytt än att ändra det som redan är. Och yes, det ligger någonting i det. Men en sak måste i varje fall ske, oavsett om vi är pionjärer eller inte: Våra tankar måste lämna gamla spår. En av Göteborgs nya spårvagnar väger 36800 kg. Det verkar betydligt tyngre än så att lyfta våra tankar ur sina gamla spår. Och så tillkommer rädslan: Tänk om vi inte hittar något bättre spår! Tänk om vi inte hittar något spår alls! Då rör vi oss på otrygg mark! Vi kommer att börja glida, tappa balansen, ramla! Vi vill ju vara starka människor, en stark kyrka, inte något på vacklande ben…! Innan experimentet börjar har man fattat ett hemligt beslut: Jag kommer hellre att stanna i det gamla spåret än riskera att falla; det känner jag till, det känns tryggare.

Dessutom finns det osynliga krafter som också har mycket emot en kyrka som blir till välsignelse för vårt land. Makter som vill skrämma bort oss. De gillar att peka på vår tunga börda av invanda tankar och alla risker med att byta spår. Och då blir det svårt.

Om vi däremot hör vad Jesus har att säga så låter det helt annorlunda. Han säger ”var inte rädd! Det går jättebra att lämna sina spår och det är inte farligt att känna sig osäker. Jag är ju med dig! Det är till och med möjligt att lämna en båt och gå på vattnet! Det är bara att kliva ur när jag kallar! Följ mig helt enkelt!” Just den bilden har följt mig i många år som pionjär: Vi går på vattnet, osäkra, med blöta fötter, på vacklande ben. Pionjärer är ”Petrusar” bland lärjungarna. Inga skenor, inga spår, inga blueprints. För pionjärer finns inga alternativ, vi måste gå på vatten.

Immersion

Roger Korsgren, Benjamin Aceval/Asuncion, Paraguay

Jag har en inre bild för vad som gäller när man är i precis i början av ett nytt arbete, den tiden då man för första gången går på den nya gatorna, eller träffar den sortens människor som man känner sig kallad till. Bilden är den av att falla ner i vatten och långsamt låta sig sjunka, utan att göra motstånd. Att låta sig omslutas av det nya, absorbera det för att lära känna. Immersion.

Jag har också ett test för när den processen har tagit tag i en, när man har börjat identifiera sig med de nya. Mitt test är detta: Kan jag när jag hör om en ny idé eller initiativ direkt känna om mina nya vänner kommer att tycka om det, i magen liksom. Kan jag det, så har jag kommit en bit på väg. Kan jag inte det, om jag fortfarande känner mig vilsen över vad folk känner att de behöver, då behöver jag fortsätta att absorbera, sjunka in.

Jag har ett test till förresten. Det är då man känner hur pinsamt det låter när någon som absolut inte har någon förståelse pratar om ens område/grupp. Vi kände det ibland när kloka välmenande människor pratade om invandrartäta områden när vi bodde i just ett sådant område.

I den fasen går vi in nu, i Benjamin Aceval. Två stora öron och mycket frågor. Bara prata, nyfiket, inkännande, utan att låtsas som att vi redan vet eller förstår. Att köpa innan man kan sälja, som någon uttryckte det. Och sedan, hur länge vet jag inte, så kommer de där ögonblicken då man kan börja identifiera sig lite, känna sig mer som en insider än som gäst, då man kan se vad som skulle uttrycka Guds kärlek för just de här människorna. Månader eller år, vem vet. Men nödvändigt är det.

Jag vill också tacka för att få ha varit gästbloggare denna vecka, mycket stimulerande, man kanske skulle börja blogga själv, om inte annat för ens egen skull. Allt gott i verket! /Roger

När man inte kan riva kyrkan

Roger Korsgren, Missionär utsänd av EFK i Benjamin Aceval/Asuncion, Paraguay

Det mest lästa inlägget på den här bloggen heter “Riv kyrkan”, där Richard Cruz bla skriver “Jag tror att kyrkobyggnaderna är en stor belastning för dagens kristenhet. Väldigt mycket av det som församlingen är tänkt att vara begränsas och förstörs av kyrkobyggnaderna.” Kyrkan som människor vilka behöver befrias från kyrkolokalerna, en tankefåra som löper från 70-talet tills nu.

Oavsett om man håller med om det ovanstående eller inte så är pionjärlivet fyllt av improviserade lokaler, om inte annat av praktiska skäl. Restauranger och kaféer, kvartersgårdar och gymnastiksalar, och min favorit: bilhallen i Alvik, Stockholm i Stockholm Vineyards ungdom. Församlingsplanterarens liv består ju till en hel del av att sätta ut stolar och sopa golv.

Här har vi nu hamnat i en ny situation för oss: Vi har kyrkolokaler men knappt några människor. Det finns den gamla kyrkan, som nu är för söndagsskolan och den nya, och ett “casa pastoral”, dvs pastorsbostad. Och lokalen presenteras med stolthet som den största på orten! Det är långt från fritidsgården i Rågsved där vi höll till innan vi åkte ut.

Men det finns något att lära här som jag inte riktigt är klar med än. För många människor i Benjamin Aceval lever ett relativt fattigt liv, med få möjligheter. Att gå till kyrkan, kanske klä upp sig lite, verkar bli en speciell händelse. Att vara del av något som syns i staden, som har en egen byggnad, blir något annorlunda och viktigt. Att höra någon tala, att sjunga tillsammans ger uppmuntran. Att få besök av pastorn blir en bekräftelse på att man finns och är viktig, trots allt som tyder på motsatsen i omgivningen.

Mycket av detta krockar med min kultur. Jag som aldrig har tyckt om att kallas “pastor” eftersom jag tycker att titlar skapar barriärer mellan människor, får nu lära mig att det också kan vara ett uttryck för respekt och att vara viktig. Jag som typisk västerlänning kan tycka att det viktigaste är att “vara avslappnad” får lära mig att det formella också kan kommunicera tyngd och att något är på riktigt, annorlunda. Och jag som aldrig riktigt har tyckt att kyrkobyggnader är mer än praktiska möteslokaler får lära mig att… Ja, det vet jag inte än.

Så riva kyrkan kan jag inte, och jag tror nog inte att jag kommer vilja det heller. Däremot är jag nyfiken på vad Anden kommer att föda med de förutsättningar och historia som finns redan. Find the wave and surf it, som Rick Warren uttrycker det.

 

 

Vad händer när jag åker?

Roger Korsgren, Benjamin Aceval/Asuncion, Paraguay 

Som gästbloggare är man ju lite hedrad av att få vara med i de svenska pionjära sammanhangen. Fast det känns ju inte så långt bort egentligen, vi har bott i Paraguay i bara 1½ år och var innan det aktiva i flera församlingsplanteringar i det kära hemlandet, senast många år i Stockholmsförorten Rågsved.

Efter att ha lärt oss språk och kultur och varit med och arbeta i en nystartad församling här i Asuncion har vi nu fått en ny utmaning som vi är på väg in i. En återstart. En upplivning. En kollapsad församling som varit utan pastor i flera år och som är på dödsbädden. Och detta i en för oss helt ny miljö: landsbygd. En ort på kanske 15000 invånare som heter Benjamin Aceval som ligger här. Och mycket skralt ekonomiskt. Intressant minst sagt!

I arbetet har vi en väldigt tydlig utmaning: tid. Vi börjar med ett tydligt slut i sikte, vi åker hem om 2½ år. Då tar vår period slut. Och efter det vet vi inte om det kommer någon efter oss, samfundet har pastorsbrist. Så hur ska man arbeta med de förutsättningarna?

Det är tydligt för oss att vi behöver bygga ”hållbart”, ”sustainable”, dvs. vi kan inte bygga upp något som står och faller med oss eller en annan pastor. Vi behöver bygga så att det finns en inre styrka i gemenskapen som kan bära ändå.

På det sättet kan mina och min fru Judiths styrkor egentligen vara det största hotet. Vi är ganska duktiga, men våran duktighet kommer inte att hjälpa när vi inte är där längre. Vi kan säkert, hoppas vi i alla fall , producera bra gudstjänster och ge mycket som blir uppskattat, men går det inte att reproducera sedan så blir det mer fyrverkeri av det hela. Och det var roligt när man var yngre, men man tröttnar lite på det med tiden. Och det hjälper definitivt inte vännerna i församlingen när vi har åkt.

“For leaders, creating a healthy next generation is the most important challenge we have.” (Mike Breen&Steve Cockram “Building a discipleship culture”)

Så kan man uttrycka utmaning. Att forma nästa gäng. Att hela tiden tänka på: vad händer sen, hur kan det leva vidare, vem kan vi lyfta upp, uppmuntra och träna.

Egentligen kanske inte så annorlunda än vad som gäller hemma i Svedala, eller vad tror du?

Undervisning från DAWN-forum i Norge

Richard Hultmar, Korskyrkan Luleå: Så här den kallaste helgen denna vinter vill jag passa på att tipsa om att undervisningen från DAWN-forum i Norge finns på deras hemsida. Flera inspirerande videor for alle som snakker lit norsk… www.dawnnorge.no

Här är Øystein Gjerme från Bergenskirken:

DAWN Forum 2012 – Øystein Gjerme, Pastor i Salt-Bergenskirken. from Øivind Augland on Vimeo.

M4 – träningsprocess för församlingsplanteringsteam

Richard Hultmar, Korskyrkan Luleå:  Under 2012 kommer vi att starta M4 i Sverige.  Det är en träningsprocess för församlingsplanteringsteam. EFK har bestämt sig för en en församlingsplanteringsstrategi som bygger på Rekrytering, Urval, Träning och Coaching. M4 kommer att vara den huvudsakliga träningsdelen.

När M4 startar i Svergie görs det i nära samarbete mellan DAWN Norge, EFK och de andra samfunden i FG-nätverket.  M4 omfattar de flesta områden som är viktiga att arbeta med mellan den första drömmen om en ny församling, och förverkligandet, när man är en växande gemenskap på 30-100 människor, eller fler. M4 är utvecklat som ett processverktyg där vi vill se planterarteamen ta handlingsansvar. Har ni en dröm om något nytt kan M4 hjälpa till att förverkliga drömmen!

Det första som händer är att vi kommer att träna handledare för M4 i mars. Sedan kommer vi att dra igång själva undervisningen och handledningen till hösten. Undervisningen kommer att finnas i bokform samt på video. Varje team får en handledare och det kommer att man får jobba konkret med sin planteringsprocess utifrån sina egna förutsättningar. M4 är inte en metod eller en modell utan ett processverktyg. Det innebär att M4 ger god hjälp oavsett om du tänker husförsamling eller något Hillsongsliknande. Om du funderar på att plantera eller har tagit de första trevande stegen att starta en ny gemenskap, eller församling kanske M4 skulle kunna vara en god hjälp?

Kolla in www.m4europe.com Här finns information och en del filmer som förklarar vad det handlar om