Det här med lärjungaskap. Eller, varför den missionella rörelsen kommer att misslyckas.

Av Mattias Neve, arbetar nationellt med församlingsplanterings- och utvecklingsfrågor i Equmeniakyrkan.

Jag sitter nu på tåget tillbaka till Stockholm efter ett par mycket intensiva men också väldigt inspirerande och fantastiska dagar på Hjortsbergagården utanför Alvesta. Under denna Rekryteringskonferens har vi fått möta sju personer som alla brinner med en längtan och en kallelse till att följa Jesus, att bryta ny mark, att grunda församlingar och se Guds rike växa och bli mer synligt i vårt land. Det har varit en förmån att få sätta sig ner med var och en av dem och prata om allt detta. Det är en förmån att få det förtroendet, för människors drömmar, längtan och vision är något mycket värdefullt och vi har varit måna om att få bejaka dem i detta, snarare än att – som jag skrev tidigare – stänga dörrar. Mina trötta tankar är uppfyllda av en salig blandning av det jag  fått uppleva under dessa dagar och det jag nu är på väg hem till, ett Stockholm som blivit smärtsamt påmint av frukten årtionden av segregation, utanförskap, diskriminering och fördomar. Som jag skrev tidigare är vi alla förlorare. Tydligen har natten varit relativt lugn i området där vi som familj bor, vilket jag tackar Gud för, men hur går vi som samhälle vidare efter detta? Vilka vägar till försoning finns? Hur svarar vi som kristna och kyrkor på bästa sätt på den missionella utmaningen vi står inför?

Nu hade jag inte tänkt att denna text direkt skulle handla om bränderna och oroligheterna i Stockholms förorter, även om det har med saken att göra indirekt. Under dessa dagar på Hjortsbergagården har vi ofta återkommit till detta med den missionella kyrkan och hur vi som församlingar och kristna behöver formas efter detta sätt att tänka och leva i ett efterkristet samhälle. Under de senaste åren har ämnet kommit upp på radarn för fler och fler kristna, församlingar och samfund och det är något jag är mycket glad för. Det håller på att ske något i svensk kristenhet som känns mycket uppmuntrande! Pionjär 13 i Uppsala var en påminnelse för många av oss som var där att Gud håller på att göra något nytt som sträcker sig över de samfundsgränser och nätverk som finns i vårt land! Samtidigt så finns det ett stort behov av reflektion och ärlighet enligt min mening.

En fara är – precis som  alltid  när ett ord eller begrepp blir populärt – att visionen om den missionella kyrkan urvattnas och förlorar mening. Om det blir ett begrepp som vi bara slänger ur oss och börjar använda av slentrian kommer innehållet att bli totalt meningslöst och irrelevant. För den missionella kyrkan innehåller mycket konkreta och tydliga utmaningar som vi som svensk kristenhet behöver ta till oss på allvar. När du och jag använder oss av detta begrepp, vad menar vi egentligen?

Men det finns också en annan utmaning, eller risk om man så vill. Det finns mycket som pekar på att den missionella rörelsen kommer att misslyckas. Missförstå mig rätt – jag tvivlar inte på visionen och teologin bakom detta sätt att se på församlingen, mission, vår identitet som kristna och Guds rike. Inte alls. Tvärt om! Men under de senaste månaderna har jag blivit påmind om en text som Mike Breen – från 3dm Ministries – skrev för en tid sedan, om just varför den missionella rörelsen kommer att misslyckas. Han är själv en av föregångarna och inflytelserika rösterna inom denna rörelse, men han menar att vi nu behöver bli realistiska: risken finns att den missionella rörelsen kommer att misslyckas.

Varför då, undrar du säkert? För att en stor majoritet inom denna rörelse är passionerade när det gäller mission (vilket inte alls är fel, tvärt om!), men mindre entusiastiska när det gäller lärjungaskap. Åtminstone pratar man inte lika mycket om det. Jag vet inte om hans analys är helt korrekt – och om det är helt överförbart till  Sverige – men han sätter fingret på något mycket viktigt: mission är något som ingår i lärjungaskapet, inte något som är separat och avskilt från det. Det var en av de saker som Jesus tränade sina lärjungar att göra. Men som Mike Breen skriver,

it wasn’t done in a vacuum outside of knowing God and being shaped by that relationship, where a constant refinement of their character was happening alongside of their continued skill development (which included mission).

Lärjungaskap kan aldrig bli något populärt och trendigt. När Jesus kallar dig och mig att följa honom så kallar han oss att dö bort från oss själva, att låta honom forma oss till sin avbild, att låta hans agenda gälla. Vi låter Jesus bli Herre över våra liv med allt vad det innehåller. När nu den missionella kyrkan blir ett populärt och trendigt begrepp som vi slänger oss med i vart och vartannat sammanhang så är risken stor att vi glömmer bort detta. Vad det egentligen handlar om. Som Breen skriver, ”Mission is messy”. Det är bara att tänka på de missionella utmaningar vi står inför i Stockholms (och andra) förorter. Det kommer aldrig bli något glamoröst och enkelt uppdrag. Chansen att misslyckas är stor. Och det kommer att ta tid, överlåtelse och uthållighet. Det kräver att du investerar ditt liv i det du gör.

Och nu till den verkliga utmaningen för den missionella rörelsen enligt Breen: Anledningen till varför den missionella rörelsen riskerar att misslyckas är för att de de flesta människor och gemenskaper i den västerländska kyrkan är dåliga på att göra lärjungar.

Think about it this way: Sending people out to do mission is to send them out to a war zone. Discipleship is not only the boot camp to train them for the front lines, but the hospital when they get wounded and the off-duty time they need to rest and recuperate. When we don’t disciple people the way Jesus and the New Testament talked about, we are sending them out without armor, weapons or training. This is mass carnage waiting to happen. How can we be surprised that people burn out, quit and never want to return to the missional life (or the church)? How can we not expect people will feel used and abused?

Mission utan lärjungaskap – både mitt eget lärjungaskap och min förmåga att träna nya lärjungar – är i slutändan dömt att misslyckas.

Den största utmaningen vi står inför som svensk kristenhet (och som missionell rörelse) hänger på just detta – efter århundraden av kristendomssamhälle har vi till stor del förlorat förmågan att träna lärjungar. Att vara lärjunge är inte det samma som att vara en god gudstjänstbesökare eller någon som kan allt om bibeln och den kristna tron. (Och det vet vi ju egentligen alla, men det tål att sägas.) Att följa Jesus är att lyda honom som Herre, att följa och låta honom sätta agendan. Att låta sitt hjärta och karaktär formas av honom. Det är det som du och jag är kallade till att göra – det är där vi finner mening med våra liv – och det är det vi är kallade till att träna andra att göra. Utan det kommer den missionella rörelsen att misslyckas.

Det brinner! Eller, vem är villig att gå?

Av Mattias Neve, arbetar nationellt med församlingsplanterings- och utvecklingsfrågor i Equmeniakyrkan.

Det kan knappast ha undgått någon vad som har hänt i flera av Stockholms förorter denna vecka. På något sätt känns det som att hela samhällsväven håller på att rasa mitt framför våra ögon – Svenska Dagbladet rapporterar att oroligheter med bränder, kravaller och stenkastning mm har skett på över 20 platser under de senaste dagarna! (se kartan här.) Järvafältet, där jag och min familj har bott de senaste 4 åren, har drabbats särskilt hårt. Själv befinner jag mig denna vecka på Hjortsbergagården utanför Alvesta för Equmeniakyrkans Rekryteringskonferens för att prata om mission, församlingsplantering och kallelse och kan därmed bara läsa på distans om vad som händer via webben. Och det känns minst sagt overkligt. Mitt i alla dessa samtal om kallelse, om Guds rike, om vårt gemensamma uppdrag som lärjungar och församlingar fick jag idag ett SMS av min fru med informationen att en av våra lokala skolor i Kista – där flera av grannarnas barn går – har brunnit ner till grunden. Det enda jag kan känna är en djup sorg.

Det har redan skrivits och tyckts mycket om oroligheterna i Stockholm och åsikterna är starka och polariserade. I mitt Facebook-flöde dyker ord som ”pack”, ”slödder” och dylika ord upp och man önskar att polisen ska gå in med gummikulor och vattenkanoner. Mycket av det som tycks och skrivs känns  oreflekterat och visar snarare på människors okunskap, fördomar och brist på empati. I den situation som råder finns det bara förlorare – de som får sina skolor och bilar sönderbrända, de som fylls av hat och fördomar, de som drabbas av ökad stigmatisering och segregation.

Jag har dragit mig för att skriva något om detta nu på Pionjärbloggen, till stor del för att det vi ser hända i flera av Stockholms förorter beror på en mycket komplicerad situation. Mycket av det vi ser är symptom på djupa systemfel i ett samhälle präglat av ökad segregation, social utestängning, diskriminering, ekonomisk utsatthet och hopplöshet. Detta löser man inte i en handvändning och definitivt inte i en kort kommentar på en blogg.

Men ändå, det jag tänker på är på vilket sätt vi som Jesu lärjungar och församlingar är beredda att anta den missionella utmaning som står mitt framför våra ögon? Det går liksom inte att blunda längre. Stockholms förorter brinner. Vem är kallad att gå dit? Vilka församlingar känner sig kallade att sända människor och resurser för att plantera evangeliet om Jesus och Guds rike i dessa områden? Inte bara som en god tanke, utan på riktigt? Resurserna och människorna finns, om vi vill det.

Om vi menar allvar med att det finns hopp, försoning, helande och upprättelse i Jesus – då kan vi inte göra något annat i den situation som nu råder. Att inte anta denna missionella utmaning är att svika både vår kallelse som kyrka och evangeliet och ett samhälle som står handfallen i en mycket mörk tid.

I kyrkohistorien kan vi läsa att det ofta är just  i samhällets utkanter – i marginalen, bland utsatthet och hopplöshet – som Jesus verkar och väckelse sker. Stockholms förorter brinner, vem är villig att följa Jesus dit? 

Vad är din kallelse? Eller, konsten att ställa andra frågor.

Av Mattias Neve, arbetar nationellt med församlingsplanterings- och utvecklingsfrågor i Equmeniakyrkan.

Jag befinner mig för närvarande på Hjortsbergagården utanför Alvesta och den första dagen på Equmeniakyrkans första Rekryteringskonferens någonsin har precis tagit slut. Det har varit en lång, intensiv och på många sätt fantastisk dag. Min gissning är att morgondagen kommer att bli minst lika intensiv och innehållsrik. Rekryteringskonferens, vad är det kanske du undrar? Jo, det är en av de goda praktiker som vi har fått med oss från Svenska Missionskyrkan då vi bildade den nya kyrkan och innebär att vi som på olika sätt arbetar med pionjära frågor i samfundet  får chans att möta en liten grupp människor som vill pröva och samtala om deras kallelse att arbeta med församlingsgrundande arbete. Undervisning varvas med ett flertal intervjuer, tester och samtal. Många av de som varit med under tidigare år säger att dessa dagar var något av det jobbigaste de någonsin varit med om – men att det samtidigt var värt det, att det gav så otroligt mycket och att det fördjupade hur de ser på deras egen kallelse och vandring med Jesus! För det är där vi vill lägga fokus – att bejaka det som Gud redan har lagt ner i dem och välsigna och benämna  det, snarare än att stänga dörrar. Att få bekräfta att just Du är kallad av Gud, att det finns en mening och en vilja med Ditt liv, vem Du är och det Du längtar efter. Att inget av detta är en slump.

Kallelse, ja. Vad är du kallad till? Till vilka är du utsänd?

Jag skulle vilja påstå att detta är några av de viktigaste frågor vi kan ställa oss  som  kristna i dagens Sverige. Detta efterkristna, pluralistiska och globaliserade land där kyrkans och den kristna trons plats radikalt har förändrats på historiskt sätt mycket kort tid. Detta land där vi sen millennieskiftet har stängt igen mer än en församling per vecka. Vi är en av många röster, vår plats är inte längre självklar.

I ljuset av dessa förändringar så är det rätt vanligt att jag möter följande frågor från kristna och församlingar: Hur kan vi få fler människor att komma till oss? Till våra verksamheter? Till våra gudstjänster? Hur kan vi vända trenden av vikande medlemssiffror och gudstjänstbesökare? Detta kan gälla både etablerade sammanhang och församlingsplanteringar. För vi är vana att tänka så, att det är det som räknas.

Jag vill påstå att vi behöver lära oss att ställa nya frågor. Frågor som är mer relevanta och viktiga i detta efterkristna land vi lever i idag. Och inte bara som församlingar – utan du och jag, personligen.

Till vad är jag kallad och till vilka sänder Gud mig?

Dessa  frågor gäller varje troende, utan undantag. Hur du och jag svarar spelar roll för hur Guds rike kan komma att växa fram och bli mer synligt och påtagligt i vårt land.

Genom mina olika uppdrag och de nätverk som jag är involverad i hamnar jag rätt ofta i strategiska samtal och diskussioner om svensk kristenhets framtid och hur vi kan vända de negativa trender vi upplever idag. Visst finns det stora och mer övergripande frågor som är viktiga – men jag tror att framtiden ligger i de små frågorna – vare sig man är med i en etablerad församling eller i en församlingsplantering.

Till vem är jag kallad och utsänd att leva ut evangeliet om Jesus och Guds rike? Är jag beredd att lyda denna kallelse och faktiskt gå och göra det?

Om vi inte bejakar detta och faktiskt lyder vår kallelse att följa Jesus på praktiska, konkreta och påtagliga sätt i vår vardag finns det ingen strategi i världen som kan vända den negativa trend som svensk kristenhet har upplevt under så många år!

Hur vi svarar på dessa frågor spelar långt mycket större roll än hur vi till exempel väljer att samlas till gudstjänst, vilken musik vi sjunger i våra kyrkor, vilka verksamheter vi väljer att arrangera, om vi har en kyrkbyggnad eller inte, osv (frågor som traditionellt sett engagerar oss så mycket och dränerar vår energi och ibland till och med tär på våra relationer).

Till vad är du kallad och till vilka är du utsänd? Rekryteringskonferensen är inte ens slut och jag är redan grymt tacksam över dessa dagar. Tack Jesus att det finns människor som är villiga att lyda och gå ut, vi behöver mer av dessa människor i vårt land!

3:e botemedlet – Göra

Av Håkan Hedlund, pionjärarbetare i Västerås

Om vi bara skulle be och läsa, men inte göra någonting av det så anser jag att vi har missat evangeliet helt och fullständigt. Vi skulle vara de mest egoistiska och lata människorna boende på denna jord. Vi skulle vara likt smällfeta barn som ligger i soffan, ropande på mamma och pappa om att de behöver mer mat och mer underhållning för annars så kommer de att gå till någon annan familj. Förstå mig rätt, vi är frälsta utav nåd och vi kan inte göra någonting som påverkar Guds kärlek till oss. Men jag tror lika fullt att om vi inte lyder Jesus, gör vad han säger genom sitt ord och agerar på vad Han talar till oss i bönen så har vi missat evangeliet helt. Jesus säger själv ”Ni är mina vänner, om ni gör vad jag säger till er” (Joh 15:14).

Att göra har därför blivit lika viktigt för oss i Västerås som att be och läsa Bibeln. I detta så har vi upptäckt att även om det kan vara jobbigt och motigt att göra det vi upplever och läser – så ger det oss en oändlig glädje! Vi gillar att göra. Ta exempelvis detta med tionde. För ett tag sedan blev några av oss utmanade att söka i Nya Testamenet om vad den talade om gällande tiondet. Upptäckten blev häpnadsväckande – den tog inte upp det! Däremot upptäckte vi att den talade mycket om att ge och att vara frikostig, då kanske speciellt till de fattiga (Rom 15:26). Vad vi då gjorde var att vi slutade att ge 10% av vår inkomst till ett konto och började att be över vad Gud ville använda våra pengar till. Svaret dröjde inte och kort därefter så hittade vi både behov i vår närhet och annanstans där vi kunde ge pengar. Sedan dess har vi gjort detta och vi fullkomligt älskar det! För tillfället kan vi inte förstå hur vi någonsin kunde tro att sätta in en viss summa på ett bankkonto innebar givande för oss.

Görandet har även fått andra konsekvenser för oss. Jesu ord om att vi ska ”älska varandra” (Joh 15:12) har inneburit att vi inte längre kan leva på våra egna villkor utan att vi ”tvingats” ställa upp för varandra oavsett tid och plats. Jesu löfte om att vi ska få kraft till att vara hans vittnen (Apg 1:8) har fått oss att börja fråga människor om de är sjuka och om vi kan få hela dem i Jesu namn. Jakobs ord om att vi ska bekänna våra synder och be för varandra (Jak 5:16) har fått oss att leva ännu mer i öppenhet och ärlighet gentemot varandra.

Den största konsekvensen av BLG botemedlet har dock varit att vi inte längre försöker dra människor till någon gudstjänst eller till den församling som samlas hemma hos oss. Jesus säger gå ut och gör lärjungar (Matt 28:18-20). Lämna det du har för att hitta det som är förlorat (Luk 15) och gå och var med de som behöver höra om Jesus. Ät med dem, var med dem, hela dem och gör dem till lärjungar där de är (Luk 10:1-11). Därför ser vi inte att vi någonsin kommer att försöka ”bygga” stora församlingar eller ägna tid åt att forma gudstjänster för redan troende. Vi ser inte att vi kan göra det och samtidigt vara trogna mot det vi upplever samt läser i Guds ord.

Detta var det sista från mig denna gång. Tack för att jag fick blogga och hoppas att vi ses någon gång snart, då gärna i Västerås! Det är en fantastisk stad!!

2:a botemedlet – Läsa

Av Håkan Hedlund, pionjärarbetare i Västerås

Michael Frost från Australien berättade en gång en historia om en församlingsledare han mött borta i Kambodja. Den här ledaren hade fått se stor framgång och verkligen tagit Jesu kallelse att gå till de minsta på allvar. Michael blev nyfiken på vad för böcker denne person läst, som gett honom sådan insikt och hjälpt honom i tjänsten för Jesus. Den kambodjanske ledaren förstod först inte frågan, så Michael försökte förklara. ”Vilka författare upplevde du hjälpa dig? Vilka sorts böcker fann du användbara?” Nu förstod han och han började snabbt rabbla upp böcker. Han hade läst Matteusevangeliet. Markusevangeliet hade han läst och funnit användbart. Apostlagärningarna hade verkligen hjälpt honom. Han hade läst Bibeln, Guds ord, och i den hade han funnit allt han behövt för att se Guds rike växa fram i sitt område.

Här i Västerås har jag och en annan kille någonting vi kallar en lärjungagrupp. I den så läser vi ca 20-30 kapitel från bibeln till varje gång. Vi bekänner våra synder för varandra och vi ber för människor vi vill se komma till tro. Vi träffas varje vecka och om ingen av oss läst färdigt de 20-30 kapitlen, så läser vi samma sak igen till nästa gång. Detta är en underbar sak att ha och den har bland annat bidragit till en radikalt ökad bibelläsning hos mig. Jag läser som aldrig förr och ärligt talat så hinner jag inte läsa så mycket mer än Bibeln nu för tiden. Jag skulle vilja hinna läsa annat, men med familj och heltidsarbete så hinner jag inte mer. Samtidigt så har det sina fördelar och det är att jag läser i stort sett bara Bibeln. Och jag har upptäckt – det är en väldigt bra bok!

Detta har gett ganska oanade konsekvenser för mig personligen, bland annat gällande fenomenet församlingsplantering. Var hittar vi det i Bibeln? Jag hittar nämligen inte uppmaningen till att gå ut och plantera församlingar! Det jag däremot hittat är uppdraget att göra lärjungar (Matt 28:18-20) och att vittna om den uppståndne Jesus (Apg 1:8). Jag läser hur Paulus drivs utav Kristi kärlek till att stå i ”försoningens tjänst” (2 kor 5:14). Inte utav en församlings uttalade vision – utan av en kärlek från Kristus!

Även begreppet församling har förändrats för mig, kanske speciellt vid vår läsning av apostlagärningarna. Jag insåg att vara församling på Nya Testamenets tid inte var en utstuderad, akademisk formerad plan från deras sida. Det var något som beskrev dem. De blev församling! De blev en samling av troende, som hade gemensamt att de responderat på budskapet att Jesus uppstått från de döda. Han var Herren. Messias! Det fick konsekvenser. De ville umgås med varandra. De ville dela allt med varandra. De ville lyssna till apostlarnas undervisning, vara med vid brödsbrytelsen och ge sig hän uppdraget att tillsammans låta Jesus bli känd över hela världen! De hängav sig inte en vision eller en församling. De hängav sig en uppstånden Jesus! Jesus levde och hela världen skulle få höra det!

Som ni säkert förstår så har detta fått konsekvenser för hur vi gör saker i vår församling. Mer om det berättar jag imorgon. 

1:a botemedlet – Bönen

Om vi då börjar med B som i Bön, gällande vårt botemedel mot GDS läran. Bön är någonting som är mycket närvarande för den församling som samlas i vårt hem. Det är aldrig långt borta och jag tror att vi har en ganska barnslig tro på det. Kanske beror det på att barnen oftast är med när vi ber eller så är det just en lösning för oss gällande de allra flesta problem vi möter på. Har någon ont i ett knä? Vi ber för det. Problem i karaktären? Vi ber! Magkattar? Cancer? Själsliga sår? Vishet för framtiden? Vi ber!! Det kanske kan tyckas vara lite banalt eller för ”andligt”, men faktum är att eftersom vi tror på Jesus och att han säger att vi ska be till Honom så gör vi det. Att vi även får se saker hända utifrån bönen minskar inte vår iver för att be. Vi har de senaste månaderna fått se många bönesvar, där Jesus helar knän, axlar, ryggbesvär och berör människor på de mest konstiga sätt. Bönen till Jesus har blivit vår lösning, men även en lösning för de människor vi möter i vår stad.

Vi älskar även att sjunga till Jesus och med våra ord visa hur mycket vi älskar Honom. Vi vill lära känna Honom och bli mer lika han. Bönen är ett medel för oss att kunna bli det. Vi ber, Han talar och vi lyssnar. Radikala saker kan hända utifrån det, bland annat att några flyttar från trygga Sävsjö till stora staden Västerås för att Jesus säger så. Det är spännande och fyllt med viss rädsla att be på det sättet – för du vet aldrig vad Han kommer att säga.

Bönen är vår lösning på det mesta och detta resulterar i att vi ber ganska mycket. Ibland känns det som om tiden inte räcker till för att be, så då tar vi till fastan som ytterligare en lösning. Vi slutar helt enkelt att äta och tar den tiden för att be istället. 1 dag, 3 dagar eller kanske ett par veckor.  Längden är inte det viktiga, utan endast att vi får mer tid över för att be och lyssna till Jesus. Dessa perioder är någonting som blivit mer och mer vanligt hos oss. Bland annat så har vi börjat utmana varandra att fasta från mat den första måndagen till onsdagen i varje månad.

Märk väl att inget av ovanstående sker i särskilt stor grad i någon gudstjänst eller i någon särskild lokal. Inte heller sker det av någon särskild person. Alla ber. Överallt. När som helst. Inte heller sker detta för att vi på något konstigt sätt skulle se oss som ”andligt starka” personer, utan snarare tvärtom. Vi märker så fruktansvärt väl att vi inte förmår göra någonting av värde utan att be om hjälp till Jesus. De vi är, det vi gör och det vi vill påverkas så oerhört utav våra böner till Jesus. Bönen har blivit vår livboj och en del av vårt botemedel mot GDS läran. Egentligen inte för att vi valt det, utan för att vi tvingats inse att det är så. 

 

Botemedlet – BLG

Av Håkan Hedlund, pionjärarbetare i Västerås

Villoläran GDS tror jag är utspridd bland många av oss, då särskilt de som försöker att göra någonting nytt – dvs pionjärer. Vi vill se resultat! Vi vill att saker ska hända och det gärna snabbt. Inget fel i det, men jag tror att riskerna därför ökar för oss att falla in i villoläran. Om ingenting händer och ingen gör någonting – Gör Det Själv. Så frestande, men oj så fel. Botemedlet som vi i Västerås har försökt att framställa är någonting vi tror har sitt ursprung i Bibeln. Vi har lusläst den och försökt att hitta den mest djupa innebörden i Nya Testamentets texter. Våra exegetiska kunskaper har fått ställas på stort prov och efter hårt slit tror vi oss kommit fram till det. Vi har inte patentsökt namnet, men kanske vi skulle göra det. Kanske kan vi tjäna pengar på det? Beställde i alla fall 100 st t-shirtar, utifall någon av er vill köpa… Vi kallar det BLG-botemedlet!

BLG står för Be – Läsa – Göra. Det låter enkelt och faktum är att det är enkelt. Enkelt på pappret och i principen. Själva utförandet kan vara desto svårare, vilket det oftast är. Innebörden av BLG är att vi i den husförsamling som samlas hemma hos oss tror starkt på Bön, Läsning av Bibeln och ett Görande utifrån dessa. Det är någonting som ligger i vår natur och skulle du fråga oss så tror vi att det är någonting som borde ligga i varje kristen människas natur. Det här är vi, och ni. Det är, tror jag, grundprincipen i att säga: Jesus är Herre. Vi ber och läser Bibeln, för att sedan lyda och göra det som står. Det är inte alltid vi lyckas med det, men vi försöker.

Du kanske tycker att detta är lite för enkelt och banalt, lite basic för en pionjär. Det är mycket möjligt att det är så och i så fall fantastiskt. Men ett bra sätt att fastställa det är att ställa sig några frågor, ungefär samma som min vän Johannes brukar ställa mig varje vecka i min Lärjungagrupp.  Hur mycket tid har du den senaste veckan lagt på bönen? Läsningen av Bibeln? Görandet, utifrån din läsning och det du upplevt i bön? Fundera ärligt och svara ärligt.
Fundera sedan vidare på några andra frågor. Hur mycket tid har du lagt på styrelsemöten? Ledarutveckling? Läsning av kristna författare? Predikoförberedelser? Gudstjänstplanerande?
Utifrån dessa frågor tror jag att du kan få en god uppfattning om detta är basic för dig eller inte.

Jag kommer under resten av veckan ta upp lite mer ingående kring hur vi tänker och gör utifrån BLG-botemedlet. Det jag redan nu kan säga är att det fått stora konsekvenser för oss.  Häng med resten av veckan så ska du få en liten inblick i dessa.