Gabriel Blad, Agapekyrkan Eskilstuna
Jag har en vän som i sin församling upptäckte att det fanns många som gärna ville men aldrig riktigt vågade vara delaktiga i gudstjänsten. Ingen hade förstås sagt till dem att de inte dög, men på något sätt kände de att de inte räckte till. Hans lösning på problemet var att starta låtsasmöten en kväll mitt i veckan. Det var ingen ”riktig” gudstjänst så ingen kunde göra fel. Varje kväll var det en ny person som skötte ljudet, spelade musik, ledde mötet eller predikade. Och mitt i kaoset började människor möta Gud och växa i sin relation till honom.
Vad var det min kompis gjorde? Han hittade den kraftfulla kombinationen mellan ansvarsfullhet och prestigelöshet som förlöser kreativitet och engagemang.
Jag tror denna kombination av ansvarsfullhet och prestigelöshet är en viktig förutsättning för att få se församlingar som reproducerar sig genom vanliga, enkla människor. Vi har fått se ett embryo till ny församling växa fram i stadsdelen Fröslunda. De som flyttade dit gjorde det inte för att de var experter på församlingsplantering. Faktum är att ingen av oss i vår gemenskap är så duktiga på det än, vi lär oss ständigt massor. Men det finns därmed heller ingen prestige. De flyttade inte dit för att sätta ett exempel för svensk kristenhet hur en församling borde vara. De är där för att det behövs en församling och ingen annan gör det.
Men de är där med hela hjärtat. Det är inte ansvarslösa. De vet att de inte kan göra fel, men de vet också att de har världens viktigaste uppdrag. De äger det de gör, och de tar därmed ansvar för det. Vi har ingen kvalitetssäkring och de gör ingen ”mini-agapekyrka”. De är fullt fria att bli vad de ska bli. Vi stöttar varandra och har en nära ömsesidig relation, men det är ingen annan som ”fixar till” det.
När jag tänker på min vän och hans låtsasmöten inser jag att vi alla på sätt och vis håller på med våra ”låtsaskyrkor”. Hur proffsiga och välutbildade vi än är, och hur välplanerade våra gudstjänster än är, är de ytterst bara tafatta försök att lova den Gud som är värd mer än något vi någonsin kan uträtta. Det är trots allt Jesu församling, han bygger den. Han är grejen och som gör att det vi gör blir något ”riktigt”. Så låt oss inte låtsas att vi är något annat, då sätter vi bara hinder i vägen för rörelsen.
Jag tror det är låtsaskyrkor som kommer förvandla vårt land. Det finns och kommer fortsätta växa fram flera lysande exempel på framgångsrika församlingsplanteringar. Och de drar självklart också sitt strå till stacken. Men de kommer inte ensamt göra jobbet. Det som kommer göra det är alla de 1000-tals, kanske halvtaskiga men helhjärtade initiativ för Guds rike, av människor som i det perfekta och excellenta inte tror att de duger till. De som tidigare trodde att de primärt var kallade till att vara åskådare.
Jag längtar efter den dagen. Jag vet att den är på väg. Men jag tror vi behöver släppa kontrollen och vår upptagenhet av att det bara är det stora och framgångsrika som har värde. Alla kan inte sätta exempel. Det kommer med allra största sannolikhet aldrig skrivas böcker om den kyrka jag eller du planterar. Men det är inte exemplen som vi nu behöver. Jag är trött på att läsa böcker. Vi behöver en rörelse. En prestigelös rörelse som får den vanlige, enkle lärjungen att ta ansvarsfulla initiativ för Guds rike.
Kan vi skapa en atmosfär kring församlingsgrundande arbete i Sverige där människor får vara med utifrån vilka de är? Där kärleken och passionen till Jesus är det enda ”assessment” som behövs. Och där det är Jesus som är grejen, inte människors förmågor eller egenskaper.
