Pastorsträsket

Så länge jag kan komma ihåg har jag känt en kallelse från Gud till tjänst. Ju äldre jag blev förtydligades kallelsen, både i mitt inre och genom omgivningens bekräftelse att det handlade om församlingsgrundande arbete. Ibland har människor och det kyrkliga systemet försökt att trycka in mig i mallen ”pastor”. Även om jag ibland har fallit i fällan har jag aldrig känt mig hemma i varken begreppet eller paketet ”pastor”.

I många frikyrkorörelser världen över har pastorn kommit att bli så viktig att en församling nästan inte är en riktig församling om den inte har en riktig ”pastor”. Vi förväntar oss mycket av pastorn. Han eller hon ska predika (underhållande, uppmuntrande, bibliskt, inte för utmanande, på ett sätt så att alla vill komma till just vår församling), visionera, administrera, leda verksamheten, göra hembesök hos gamla och sjuka, själavårda, leda människor till tro, leva i bön, ha en perfekt familj, tillmötesgå församlingens alla intressegrupper och åldersgrupper och så vidare… Är det någon mer än jag som tycker det här låter absurt?

I en undersökning av Barna Institute utförd bland amerikanska, protestantiska pastorer kom man fram till följande:

  • 94 procent känner sig pressade att ha en idealisk familj.
  • 90 procent arbetar mer än 46 timmar per vecka.
  • 81 procent säger sig ha otillräcklig tid med deras respektive.
  • 80 procent tror att pastorsämbetet påverkar deras familj negativt.
  • 70 procent anser sig inte ha någon nära vän.
  • 70 procent har lägre självkänsla än när de påbörjade sin tjänst.
  • 50 procent känner sig otillräckliga i att möta kraven i yrket.
  • 80 procent är missmodiga eller kämpar mot depression.
  • Mer än 40 procent berättar om att de lider av utbrändhet, hektiska scheman och orealistiska förväntningar.
  • 33 procent anser att pastorsämbetet är en direkt fara för deras familj.
  • 33 procent har allvarligt övervägt att säga upp sig det senaste året.
  • 40 procent av pastorers avskedsansökningar grundar sig i utbrändhet.

Låt siffrorna sjunka in! Kan det vara så att vi har ett systemfel?

Nya Testamentet målar upp en helt annan bild av hur församlingar fungerar och betjänas:

  • Alla i församlingen förväntas ha något att ge varje gång man möts.
  • Ingenstans talas det om att en lokal församling ska ledas av en pastor.
  • Lokala husförsamlingar vårdas av äldste/församlingsledare (grek. presbyteros/episkopos) som det alltid talas om i kollektiv.
  • Tjänsterna apostlar, profeter, evangelister, herdar och lärare betjänar den stadsvida eller regionala församlingen och utrustar de troende till att utföra sin tjänst att bygga upp Kristi kropp.
  • Allt ledarskap sker utifrån relation och funktion och inte från position.

Pastorsträsket är så förödande. Superpastorer som predikar för massvis av församlingar på storbildsskärm, som Dagen.se berättar om, är ju bara absurt. Pastorsträsket leder till omognad, passivitet och konsumtiontänkande bland Guds folk och frustration och utbrändhet bland många pastorer som inte får fungera som Gud har tänkt.

Kan vi inte låta Gud dra upp oss ur pastorsträsket och låta Ordet och Anden leda oss in i framtiden?

Annonser

Publicerat av

Rickard Cruz

Follower of Jesus, church planter, network leader, blogger, runner, HIF supporter, married to Jessica and father to Alva and Axel.

11 reaktioner till “Pastorsträsket”

  1. Tjena Rickard! Som anställd i församling delar jag den bibliska förankringen i vad du skriver. Kollektiv enl Ef 4 är modellen! Att alla bidrar enl 1 Kor 14 är det som gäller! Jag ser också stora problem i Församlingen idag med omognad, passivitet och konsumtionstänkande.
    Men. Ja, självklart har jag en invändning 😉 Jag vet inte om församlingar verkligen försöker/vill anställa den typ av ”super-pastor” du målar upp. Oftare anställer man för att frigöra nödvändiga gåvor och få mereffekt i uppdraget att utrusta de heliga till sin tjänst. Så uppfattar jag i varje fall de församlingar jag lever nära. (Nu talar jag företrädesvis om EFK som jag känner till.)
    Jag vet inte om den amerikanska undersökningen säger så mycket som direkt går att överföra på oss. Församlingsanställda i Sverige lever i ett annat samhälle med andra lagar och annan kultur. På gott och ont, givetvis. Dessutom tror jag att ledaruppdrag i alla typer av organisationer lever under press och inte minst de som upplever andlig kamp också. Den pressen går att möta med mentorskap/vänskap och rimliga levnadsvillkor. Observera, jag vill inte försvara någon modell. Inte alls faktiskt. Men att utmåla en allmän bild av frustration och utbrändhet känner jag inte igen. Varför?Jo, jag tror att även du och andra pionjärledare känner frustration ibland eller t.o.m. ofta. Det är inget givet mått på att en sak är fel och att en annan är rätt. Jag känner några utbrända pastorer. Men jag känner relativt sett desto fler utbrända företagsledare, socionomer och lärare (osv.). I min uppfattning handlar det _mer_ om personligheter och omständigheter än om församlingens och tjänstens former. Men jag kan ha fel.
    Ja, det finns rejäla problem i pastorsrollen och kyrkans strukturer. Det är hög tid för re-kalibrering. Men den bibliska bild av församling och ledarskap du skissar på finns även i andra församlingsformer än i organiska församlingar. Tror jag. Låt tusen blommor blomma!

    1. Du har förmodligen rätt i mycket du säger.
      Jag menar inte att alla pastorer mår dåligt och jag tror absolut att den bibliska bilden av ledarskap som jag talar om kan finnas i andra församlingsformer.

      Trots allt så tänker de flesta församlingar (även inom EFK) att de nästan måste ha en pastor för att kunna fungera. Eller?

  2. Vi har ett problem med begreppet ”pastor” tycker jag eftersom det är vanligtvis den som har en anställning i församlingen som kallas för ”Pastor” fast i alla flesta församlingar finns det många ”pastorer” eller folk som utöver pastoraler tjänster utan få betalt. Innom församlingsgrundande arbete kan det bli ett liknande problem för den som ”bär visionen” som för en ”pastor”. Det är ändå väldigt svårt för en hel grupp att vara drivande oavsätt hur man gör det brukar finns en person som driver, inspirerar osv och pressen och förväntningarna på dem bli lika stor som på ”en pastor”.
    I stressen att ”visa upp resultat” risken för en FGare är att vi gör för mycket själva (då vet vi att saker hända!) och det kommer att ge likadana resultat som i traditionella församlingar. Eller så ”locka” vi fler som ”vi” som göra för mycket och saker växer ännu bättre men när personerna försvinna som dör det hela.
    Det jag längtar efter är en rörelse det helt vanliga människor, mitt i deras vardag, har varit så berörde av Jesus de hitta en mängde olika naturliga sätt att tala om för deras vänner det som har hänt och i sin tur deras helt vanliga vänner gör likadanna……
    Tack för en tanka ställare Rickard * 2

  3. Intressant diskussion. Men först måste jag berömma dig Rickard Cruz ( mång Richardar här…) för att du skriver både modigt och bra. Min upplevelse i pionjärsituationen är att ledarrollen är viktig och behövs tydligt. Men med ”gammalkristna” som ansluter sig till församlingen är pastorsbegreppet nära nog ofrånkomligt. Jag tycker det är problematiskt i planterings och tillväxtfasen eftersom många inte tar för sig utan litar på att man har en pastor. I de tider jag varit anställd i församlingen har det varit ännu tydligare. Min erfarenhet är att det hämmar både kvalitativ och kvantitativ växt. Ensam (pastor) är inte stark. Det allmänna pastorsdömet måste återupplivas… Men samtidigt finns tider när någon behöver tid och råd att tillföra gåvor in i församlingslivet, så som vanligt är jag nån sorts hybrid i min uppfattning;)

  4. Neil Cole använder sig av bilden av en drogmissbrukande make och en hustru som hela tiden ”fixar” allting. Även om hustrun ordnar upp deras liv hela tiden av kärlek till sin man så leder det till fortsatt missbrukande och i själva verket är hon en stor del av problemet.

    Många gånger agerar ledare väldigt likt hustrun och hindrar på så sätt människor från att växa i Gud. Ibland kanske vi bara ska låta bli att göra det som förväntas av vissa och istället låta saker falla. Kanske är det enda vägen om Guds folk ska mogna på det sätt som Gud har tänkt.

  5. Folket begär en kung
    Jag gillar gamla testamentet, Israel det stora exemplet. Och vi guds folk idag ær inte så annorlunda J. I førsta Samuelsboken 8 hela kapitlet berættas en intressant historia.
    Samuels søner har fallit offer før maktmissbruk o korruption och Israel har trøttnat på dem vilket man inte kan klandra dem før. De sneglar då på andra riken och ser att de har: En Kung! Ge oss en kung sæger de som kan styra och dømma oss. Gud ær emot men folket bryr de sig inte om det. Och Gud ger dem en kung efter att først ha varnat dem. Gud vet hur en mænsklig kung kommer att bete sig:
    ”Era söner tar han ut till sina stridsvagnar och hästar eller till att springa före hans vagn. 12Han kommenderar somliga att föra befäl över tusen man eller femtio. Några måste plöja hans jordar och bärga hans skördar, andra blir hans vapensmeder och vagnmakare. 13Era döttrar sätter han att blanda salvor åt honom, laga hans mat eller baka hans bröd. 14Han lägger beslag på era bästa åkrar, vingårdar och olivlundar och ger dem åt sina ämbetsmän. 15Han kräver tionde av er gröda och era vinskördar för att ge till sina hovmän och ämbetsmän. 16Han tar ut ert tjänstefolk och era bästa oxar och åsnor till att arbeta åt honom, 17och han kräver tionde av era fårhjordar. Själva blir ni hans slavar. 18När detta händer kommer ni att ropa till Herren och be att få slippa den kung ni har valt åt er, men då skall han inte svara er.”
    Nu ær det inte så att Gud væljer den odugligaste mannen bara før att han skall få rætt, Saul ær reslig och proper men ingen mænniska ær imun mot makt o pengar, inte ens David som har ett gott hjærta ær utan inre kamp.

    I Sverige idag har vi en kung, eller Danmark før den sakens skull en drottning. Men ser vi på de kriterier som kænnetecknar en kung kan vi snabbt rækna ut att vi har många fler små herradømmen inom olika områden. Inte minst inom religionen. Folket vill ha deras ledare men Gud sæger i samuelsboken: ”Det är inte dig de förkastar utan mig”. De har valt bort honom genom att vælja en annan kung. Gud ær kontant o radikal: Væljer ni bort mig skall ni få slippa mig, jag kommer inte ens att svara nær ni senare ropar som slavar.

    Man behøver inget eget land med flagga o nationalsång før att bli en kung. Det ræcker med att ta emot pengar och utøva auktoritært ledarskap, det ræcker med att man har en person under sig som vill ha dig som ledare och skænker resurser i form av tid, pengar, uppmærksamhet, beundran. Detta ær en relationsform som ær så naturlig i denna værlden att den ter sig osynlig. I kontrast kan vi se på hur Gud vill att vi skall førhålla oss till varandra:

    ”24Sedan kom de att tvista om vilken av dem som skulle anses vara den störste. 25Då sade han till dem: ”Kungarna uppträder som herrar över sina folk, och de som har makten låter kalla sig folkets välgörare. 26Men med er är det annorlunda: den störste bland er skall vara som den yngste, och den som är ledare skall vara som tjänaren. 27Vem är störst, den som ligger till bords eller den som betjänar honom? Är det inte den som ligger till bords? Men jag är mitt ibland er som er tjänare. 28Ni är de som har stannat kvar hos mig under mina prövningar, 29och samma kungavärdighet som min fader har tilldelat mig tilldelar jag er. 30Ni skall få äta och dricka vid mitt bord i mitt rike, och ni skall sitta på troner och döma Israels tolv stammar.”

    Som vi kan se ær det inte undersåtarna som bestæmmer vem som skall vara kung utan det kommer uppifrån, lærjungarna lovas kungaværdighet och att æta o dricka vid hans bord. Men på denna sida dødan vara tjænare och søka en relation med jesus så att han gladeligen kan sæga:
    ”Jag kallar er inte längre tjänare, ty en tjänare vet inte vad hans herre gör. Jag kallar er vänner, därför att jag har låtit er veta allt vad jag har hört av min fader.”

    Jag har hørt att lærjungarna hade en kassør som hade hand om den gemensamma kassan, och det skulle ha varit Judas. Om nu det ær sant ær jag inte førvånad. Om ni har en førsamling på 12 mænniskor med gemensam ekonomi, håll ett øga på kassøren. Om ni ger era pengar till pastorn eller ledningen, bli inte førvånade om de till sist førråder Jesus. Vi kan læra 2 saker av historien, att vi inte lær oss av den och att den upprepar sig.

    I uppenbarelseboken berættas det om 7 førsamlingar, en førsamling ær intressant i denna synvinkel: Laodikeia. Finns det någon førsamling idag som bær det namnet? Inte vad jag vet.
    ”17Du säger: jag är rik, jag har vunnit rikedom och saknar ingenting. Och du förstår inte att just du är eländig och ömkansvärd och fattig och blind och naken.”
    Om vi låter pengar komma in i vår gemenskap, till och med den minsta krona. Går vi den væg som slutar som førsamlingen som det berættas om hær.

    Om ni verkligen vill riva kyrkan i Sverige så gør det ordentligt, så det inte reses en annan kyrka på erat minne. Grogrunden før all verksamhet ær makt o pengar, ta bort den så gør ni jobbet grundligt. Vælj heller inga kungar eller upphøj inga ledare. De flesta ledare som påstår att de har fått en kallelse till det ær offer før sitt eget ønsketænkande eller har blivit smickare, øvertalade till det. Om du tvivlar på att en ledare ær kallad till det så ær han inte det. Om du inte tvivlar på hans ledarskap så har du gjort han till kung. Fattiga, blinda o nakna!

    Det berættas om en annan førsamling: Smyrna, om den sæger Jesus: Jag känner ditt lidande och din fattigdom – men du är rik!

    1. Det ligger mycket i det du skriver, Johan. Jag tror att Bibeln talar om ett helt annat slags ledarskap än det i världen. Däremot finns det ledarfunktioner som är av Gud. Innan Israel fick en kung som de andra folken hade de domare som Gud insatte. I den församlingen som beskrivs i NT finns äldste, apostlar, profeter, evangelister, herdar och lärare.

      Framöver får du gärna hålla kommentarerna korta så blir det ett bättre upplägg på bloggen.

  6. Grymt intressant att läsa de här inläggen och följande diskussioner och många har mycket bra att säga! Jag kom just att tänka på en fråga som man borde kunna ställa sig för att veta om det man gör och hur man utformat sin lokala församling är rätt. Kommer folk till tro? Man ska ju känna trädet på dess frukt, eller? Det viktigaste är ju att andra får höra och ta emot budskapet, hur man gör det kanske kan skifta från plats till plats.

    1. Visst ær det intressant! Jag har kommit i kontakt med många personer med det gemensamma intresset att bygga Guds hus. Ingen har varit den andra lik och jag førsøker samla trådarna. Gemensamt har alla att de agerar utifrån deras erfarenheter, vilket ær fullt naturligt før en mænniska men det ær också hennes begrænsning. De mest konstruktiva mænniskorna ær de som har insett just de begrænskingarna. Super pastorn som det berættas om ær i stadiet føre insikten.

      Jesus liknelser handlar i stor grad om vår sjælvbild. Vi kan ta den om det førlorade fåret. I berættelsen finns olika karaktærer. Herden, 99 får i fållan och det førlorade fåret. Før att kunna bygga relationer med andra mænniskor har vi en bild av oss sjælva och ju mer sann den ær desto lættare ær det att bygga en relation. Jesus før oss varsamt genom de olika stadierna av vår sjælvuppfattning.
      Førsamlingsbyggare intar oftast først sjælvbilden som herden, han som sækert går ut i den mørka værlden och ræddar førlorade får. Super pastorn! Missionsbefallningen klingar klart i hans medvetande.
      Nær denna førsamlingsbyggare møter motstånd kan frågor væckas till liv och han børjar att omvurdera sin sjælvbild, den falnar sakta o degraderas snart till en av de 99 får i fållan. Trygg i sin roll som delaktig i gemenskapen som han har varit med att skapa slår han sig ner. De flesta kristna slutar hær, jesus avsløjar också propotionerna: 99 av 100. De sista 1 procenten går vidare och vågar omvurdera sin sjælvbild och se sig sjælv som førlorad. Detta ær ett mirakel! Det ær nu den sanna herden skrider till verket, detta ær stunden han har væntat på. Han søker upp dig var du æn befinner dig och du får en erfarenhet som du aldrig kan skaffa dig på egen hand.

      Om vi går till gamla testamentet finns dær en berættelse om Gideon som skulle leda en hær mot Midjaniterna. Till att børja med var den 32000 man stark men Gud reducerade den till 300 vilket blir knappt en procent.

      Ser Gud till antalet folk i hans armé? Nær Gud ser 100 førsamlingsbyggare vet han att 99 har en felaktig sjælvbild och kommer att gøra mer skada æn nytta. Derfør skall du inte vara trygg nær du får berømm av 99 och kritik av 1, heller inte rædd nær det finns 99 som motarbetar dig. Vilken sida ær du på nær du ideligen får rapporter om seger men sællan ett om nederlag?

      Det viktigaste en førsamlingsbyggare har ær en sann sjælvbild, den av att vara førlorad. Vilse, svag och maktløs. Utan pengar eller anseende. Han blir funnen och med den erfarenheten få tilldelt herderollen i den førsamling som har Jesus som den sanna herden. Det viktigaste i livet blir då inte att finna, att vara delaktig i førsamlingsverksamhet, utan att vara funnen. Dvs att ha varit utan en relation med Jesus utan møjlighet att sjælv skapa den till att få den tilldet som gåva utan att førtjæna den.

      Detta ær frukten vi bør søka! 🙂 En sællsynt en.

    2. Niklas, jag håller med dig om att det är viktigt att människor kommer till tro. Jag tror däremot inte att man kan använda det som enda måttstock för om en församling är rätt eller inte. Då skulle vi kunna rättfärdiga många konstiga saker som inte stämmer med Guds Ord.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

w

Ansluter till %s