Third places – den tredje platsen

Johannes Stenberg, Skäggetorpsgemenskapen: Ray Oldenburg, en sociolog från USA har definierat att människor normalt har olika ”platser” där de relaterar till olika personer. Lite förenklat kan man förklara ”platserna” så här:

Första platsen: Hemmet där man umgås med familjen och de allra närmaste

Andra platsen: Den dagliga sysselsättningen, ofta arbetsplats eller skola

Tredje platsen: Där man kopplar av och där man möter sina vänner. Detta är en plats dit man regelbundet går och är en del av det sociala umgänget.

Enligt olika personer inom det som ibland kallas missisional church, såsom Allan Hirsch & Michael Frost, anser att det mest effektiva sättet att nå människor och bygga församling på den tredje platsen.

Typiska tredje platser i Sverige kan vara olika föreningar, sport, studentkårer, ungdomsgårdar, hobbys etc. I Skäggetorp är t.ex. kolonilotterna en typisk tredje plats.  För många kristna blir kyrkan tredje platsen – dvs. platsen där vi kopplar av och umgås med våra vänner.

För att få en tredje plats att fungera krävs spontanitet och regelbundenhet. Därför krävs det att man investerar mycket tid i den gemenskapen.

Om det mest effektiva sättet att nå ut, är att möta människor där de känner sig hemma och kopplar av på sin fritid, blir det ett problem för oss kristna. Vi har ju redan vår tredje plats: församlingen. Vill vi möta de icke troende, blir det ofta extra projekt i vårt liv – den fjärde platsen i vårt liv. Detta leder till att vi blir stressade för vi hinner inte riktigt med fler platser än tre, vilket i sin tur gör det svårt för oss att bli trovärdiga när vi möter andra. Ofta känner vi oss inte riktigt hemma där och har inte riktigt möjlighet att koppla av, vilket i sin tur de som inte tror känner av.

För många anställda i kyrkan blir situationen ännu mer komplicerad, då kyrkan blir både första, andra och tredje platsen i livet.

Jag tror verkligen det är viktigt att vi hittar tredje platser där vi kan umgås och få vänner som inte känner Jesus. Jag tror att vi likt Paulus i Aten (Apg 17) medvetet behöver söka oss till människor och möta dem på deras planhalva med de språk och seder de känner sig trygga med.

Men för att få detta att fungera måste vi prioritera och prioritera bort bra saker som vi gillar. Lösningen är inte att göra mer för då blir vi bara stressade.

Det kan innebära att vi måste gå ner i tid i jobbet för att få tid att umgås med folk. Kanske innebär det i sin tur att vi måste välja ett enklare boende för att få ekonomin och livet att gå ihop. Kanske innebär det att vi måste prioritera bort viss tid med frikyrkovänner. I vissa fall kanske det innebär att vi måste se till att inte åka bort i samma utsträckning som tidigare. Det kan tom i vissa fall innebära att vi bör prioritera bort vissa församlingsverksamheter.

Vill vi leva missionella liv, tror jag det innebär prioriteringar: jobbiga, svåra och obekväma prioriteringar som inte kommer av sig självt. Detta brottas jag och Noomi med!

Annonser

Bokbord i Skäggetorps centrum

Johannes Stenberg, Skäggetorpsgemenskapen: I förra veckan blev vi som församling offentliga för första gången på allvar, genom att stå med bokbord tre dagar i Skäggetorps centrum.

Det arrangerades nämligen en satsning som kallades ”Över alla gränser” i Skäggetorp. Många olika aktörer var en del av veckan och vi såg det naturligt att hänga på. Finns det mötesplatser ska vi försöka utnyttja dem istället för att skapa egna.

Vårt bokbord består av 52 bigpack-lådor (tömda på glass) med flagglock, fyllda med olika traktat eller bibeldelar på respektive språk.

Intresset för bokbordet var stort och många gladdes över att få hitta något på just sitt språk. En hel del bra samtal fick vi med allt från ateister, människor brända på frikyrkan till hängivna muslimer.  Många fick också med sig Jesusfilmen hem på sitt modersmål.

Detta var en satsning som gav mersmak!

Över alla gränser: Bokbord i Skäggetorps centrum
Bokbord i Skäggetorp

 

De klev ut genom fönstret

Johannes Stenberg, Skäggetorpsgemenskapen: I helgen var vi som församlingsplanteringsgrupp i Stockholm på en ledardag som gav EFKs nätverksgrupp för mångkulturella frågor arrangerade. EFK gav då ut ett väldigt intressant material som heter: ”Ett bönens hus för alla folk” – en handbok för en mångkulturellförsamling. Det är en grupp pastorer i mångkulturella församlingar i Stockholm som tillsammans skrivit ner erfarenheter och lärdomar från sina respektive sammanhang.

I ett stycke skrev Lars Mörling, pastor i Husbykyrkan och en enorm förebild för Noomi och mig, detta:

När vi läser Bibeln möter vi historiens Gud som verkar efter sina planer. Han är fortfarande historiens Gud. Vi ser med tacksamhet och förundran på vad som händer i Kina, i OSS-områdena efter Sovjetunionens fall, i Iran och på många andra platser där evangeliet sprids. 

Många av oss har blivit uppmanade att be för det så kallade 10/40-fönstret i världen. Det handlar om alla de folk som bor inom den 10:e och 40:e breddgraden och här bor de flesta folk som aldrig fått chansen att höra evangeliet om Jesus Kristus. Det är också inom 10/40-fönstret som de flesta muslimska folken lever. När vi ropat till Herren så har han svarat och mycket händer i dessa områden, även om det ännu rör sig om droppar i havet.

Fram till 1970-talet bodde muslimer nästan uteslutande inom sina länder. Men idag är situationen totalt annorlunda och miljontals muslimer har ”klivit ut genom fönstret” och bor idag utspridda i våra länder. Herren svarar ibland på våra böner på sätt som vi inte tänkt oss. Han säger till oss: ”Ni har fått 50 000 iranier till Sverige, räcker det eller vill ni ha fler?”  Aposteln Paulus satte en ära i att förmedla evangeliet till dem som aldrig hört (Romarbrevet 15:20). De som aldrig hört evangeliet är nu våra grannar. De bor i våra portuppgångar i våra förorter. Vi behöver ha Guds perspektiv på invandringen och uppfatta vilket unikt erbjudande och förtroende vi har fått. 

LOKAL, MÅNGKULTURELL & MISSIONELL

När vi pratar om den församling vi vill se växa fram i Skäggetorp (vilken har arbetsnamnet Skäggetorpsgemenskapen) är det framför allt tre ord som speglar det vi vill se.

För det första vill vi vara lokala, dvs. en församling för människorna i Skäggetorp och till viss del Ryd. Vi vill vara en gemenskap där alla bor lokalt, för att på allvar kunna dela livet tillsammans. Genom att leva lokalt blir församlingen inte bara ett projekt vi gör, utan det blir vårt liv. Vi kommer på så sätt inte till Skäggetorp med ett utifrån perspektiv för att hjälpa dem, utan är en del av området och kommer så med ett inifrånperspektiv.

I Linköping finns det många bra församlingar men de flesta ligger mitt inne i stan. För många i Skäggetorp är det geografiska, och inte minst det kulturella avståndet för stort för att man ska ta sig till kyrkan. Vill man nå skäggetorpsborna tror vi att det behöver det ske lokalt.

För det andra vill vi se en mångkulturell gemenskap växa fram. En gemenskap där den djupaste identiteten inte är att man är svensk, arab, syrian eller kenyan, utan att man tillhör Guds folk förenade i Kristus. Vi vill inte stöpa alla i samma form utan vi tror att Gud skapat oss olika med ett syfte – olikheterna är inte ett hot utan en styrka. För att detta ska ske behöver vi vara enade i kärnan men generösa i uttrycksformer, traditioner och stil.

Att bygga en mångkulturell församling gör vi inte för att det är det mest effektiva, utan för att det helt enkelt speglar den mångfald vi en dag kommer få möta i himlen och som uppenbarelseboken blickar fram mot. Jesus översteprästerliga bön (Joh 17) visar också på Guds hjärta för enhet – därför bli det mångkulturella en naturlig respons.

Det sista ledordet vi har är missionell. Vi vill att mission ska vara en del av församlingens DNA. Mission för aldrig bli en extra grej eller en ytterligare verksamhet utan det är grunden för allt. Mission blir en självklar del av det liv man lever. Gud är missionerande till sin natur och har alltid sträckt sig ut till en sargad mänsklighet, och i detta uppdrag bjuder Gud in oss att vara en del.

Att tänka mission i Linköpings mest invandrartät stadsdel, med ca 55% utländska bakgrund, känns också väldigt naturligt. Här finns missionsfältet på hemmaplan och de onådda folken är nu våra närmsta grannar.

Vilken tur att vi tog steget!

Johannes Stenberg, Skäggetorpsgemenskapen: Det senaste året har varit ett spännande år för min fru Noomi och mig. Vi bodde tidigare i Rinkeby, där jag jobbade som barn- & ungdomspastor. För ganska ett exakt ett år sen hade vi precis tagit beslutet att flytta till Skäggetorp i Linköping med drömmen och längtan att starta en församling.

Att lämna Rinkeby var ett stort steg efter åtta år på platsen och efter att ha jobbat i Rinkeby Internationella Församling i drygt fyra år. Vi trivdes väldigt bra, församlingslivet var spännande och vi hade många vänner, men ändå kände vi att det var dags för nästa steg.

Församlingsplantering har lockat oss under en längre tid (även om det är allt annat än glamoröst), och vi hade förberett oss under många år genom att gå kurser, prata med andra och läsa böcker. Men, det var ändå med viss bävan vi gav oss in i något nytt och flyttade till en stad där vi i stort sett inte kände några.

När vi väl tog steget visade det sig att flera andra bar på samma längtan som vi: att få se en församling växa fram i Linköpings mest invandrartäta stadsdel. Det visade sig också att Ryttargårdskyrkan längtade efter att konkret få stödja församlingsplantering och tog därför emot oss och vårt initiativ med öppna armar. Idag fungerar de som moderförsamling till oss.

Sedan i slutet av augusti har vi träffats som team för att lägga grunden för den församling vi vill se växa fram. Vi är nu 13 personer från 6 olika församlingsbakgrunder som träffas varje vecka i hemmen. Det känns stort hur Gud fört oss samman. En i vårt team uttryckte här om dagen sin glädje över att vi faktiskt vågade ta steget och flytta ner hit, eftersom vi annars fortfarande hade suttit var och en för sig och fortfarande bara drömt om en församling.

När jag ser tillbaka på året kan jag se hur Gud har förberett saker på de mest häftiga sätt. Gud har varit trofast och det är uppenbart att detta inte är något som vi startat, utan något som Gud initierat långt före oss. Tänk att vi får vara en del i det Gud gör. Vilken tur att vi vågade ta steget!

Olika pionjära strömningar

Richard Hultmar, Korskyrkan Luleå

Jag tror att vi lever i en vågdal i tiden mellan den moderna tiden och den postmoderna, eller kristendomstiden och den sekulära. Jag tänker inte gå in i filosofiska skillnader i detta. Det gör sådana som Stuart Murray så bra själva. Det jag vet med säkerhet är att det kristna uttryck vi levt med i svensk kristenhet, i världens mest sekulariserade och individualistiska land, snabbt är på väg att försvinna. Gudstjänstbesöken i svenska kyrkan avtar i snabb takt och medlemskap i frikyrkorna minskar också generellt, med en del undantag. Det är dessa undantag jag vill titta närmare på och försöka se var det rör sig i svensk kristenhet och hur. Observera att jag tycker att alla dessa strömningar är positiva och till stor välsignelse för många. Frågan är bara vad som kommer att ge mest kraft in i framtiden?

Den första strömningen är vad jag vill kalla den moderna eller den traditionella

Här har vi en rörelse med växande församlingar och nya planteringar med traditionella kristna arbetssätt och värderingar, som fungerat i århundraden eller i alla fall årtionden, med rötterna i den moderna tidsåldern. Många av dessa församlingar och planteringar i Sverige präglas av nysvenskar, som tagit med sig ”sin” kyrka till Sverige eller i många fall gått in i existerande församlingar. En del präglas också av ett starkt socialt arbete eller specialisering på något område och når svenskar som på grund av stora behov är öppna för Guds hjälp. En del är klassiska svenska frikyrkor som är duktiga på att vinna sina barn och ungdomar. Några exempel är Klara kyrka i Stockholm, Södermalmskyrkan, New Life Stockholm, Korskyrkan Älvsbyn för att ge några olika exempel. I denna ström finns mycket kunnande och ofta en stark karismatik och stor tro på Guds möjligheter. Men det är få här som är duktiga på att nå ”mainstream svenskarna” vilket innebär att risken är stor att mycket av detta bara kommer att leva en generation eftersom ungdomar i dessa miljöer snabbt sekulariseras och hamnar i en krock mellan världsbilder som är svår att få ihop. (Jfr med alla svenska frikyrkokids som lämnat församlingarna de senaste 20 åren). I denna strömning är den stora utmaningen att inte blanda ihop den nedärvda moderna kyrkokulturen med budskapet om Jesus, när man planterar något nytt för framtiden. Våga ta ut svängarna och experimentera! Det finns mycket kraft och resurser som kan ge styrka åt nästa våg. Men var beredd på att strukturerna rämnar.

Den andra strömningen är den senmoderna

Här har vi en rörelse med nya församlingar och växande gamla församlingar som hämtar mycket av sin inspiration från USA eller Australien. Läs Hillsongs, Willow Creek, Saddleback, Andy Stanley m.fl. Med tydliga influenser från företagsvärlden jobbar man med tydligt visionärt ledarskap för att effektivisera, bygga och växa. Modeordet just nu är ”multi site” Nämvärt är att både USA och Australien är mindre sekulariserade och mindre individualistiska än Sverige. I mina ögon innebär det att man, om det är så att en ny våg är på väg att resa sig, backar in i framtiden med de bästa idéerna från den våg som håller på att ebba ut. Men vi ser runt omkring oss i svenska storstäder hur kyrkor som finns i denna rörelse är ganska framgångsrika, växer och tränar lärjungar. Några goda svenska exempel är United Malmö, Immanuelskyrkan Malmö och Hillsongs Stockholm. Jag tror att den ström som finns i dessa församlingar kan ge kraft för nästa våg att resa sig. Men jag tror att en förutsättning för det är att man inte faller för mega-church-frestelsen utan i stället tränar en massa lärjungar och församlingsplanterare som skickas ut i Sverige och Europa. Denna ström kommer inte ensam att räcka till eftersom den verkar attrahera senmoderna storstadsbor i första hand. Men det finns många duktiga ledare här som kan leda kristenheten in i nästa våg om man inte slår sig till ro.

Den tredje strömningen är den enkla

Detta är den minst synliga men den som det skrivs mycket om på bloggarna. Det är här människorna finns som funderar på Simple Church, Organic Church, Urban Expressions, Husförsamlingar, kommuniteter och andra experimentella men enkla kristna gemenskapsformer.Det är en ström som är lite grumlig och har rört sig nere på djupen och för med sig både nya skatter och en del gammal bråte. I klartext: En del drivs av att man ogillar andra strömningar och försöker distansera sig, medan andra drivs av en längtan att hitta enkla uttryck att leva ut evangeliet och missionsbefallnngen. Här är det svårt att ge synliga exempel eftersom många rör sig ”under radarn” men det stockholmsbaserad Maskrosnätverket är ett gott exempel. Styrkan i denna strömning är den ideella kraften, rörligheten, enkelheten, längtan efter genuint lärjungaskap i den (sub-) kultur man lever i. Jag tror att flera i denna rörelse är framtiden på spåren men kanske inte har förmågan att på egen hand skapa det momentum som behövs för att få nästa våg att resa sig. Därför är det viktigt att kommunicera med de andra strömningarna och skapa förståelse för vad man ser hör och gör.

Jag vill avsluta detta resonemang med att jag tror att det är oerhört viktigt att vi lyckas få dessa strömningar att lyssna på varandra och lära av varandra och tillsammans ta sig an den missionella utmaningen som vårt land är. Tillsammans, sida vid sida, under Jesu Herravälde, kan vi få vara med om att en ny våg, en ny rörelse kan få växa fram i Sverige.

 

Det rör på sig i Sverige

Richard Hultmar, Korskyrkan Luleå:

För en dryg månad sedan samlade vi i det församlingsgrundande nätverket ett 70-tal ledare och församlingsplanterare från en mängd sammanhang i Stockholm på ett Pionjärforum. Utbyte av tankar, undervisning och uppmuntran var en del av innehållet. Så här i efterhand är det främst berättelserna om vad Gud gör i Sverige och Skandinavien som har bitit sig fast i mitt medvetande (kan ha fått siffrorna lite om bakfoten – det är i så fall mitt fel):

  • En persisktalande efs-grupp har vuxit från 3 till över 120 Jesustroende iranier på ca 3 år
  • Hillsongs i Stockholm har efter att ha funnits i ca 4 år ibland upp till 600 människor i sina gudstjänster och många av dem finns i församlingens lärjungaprocess.
  • Frälsningsarmen i Halmstad har på ca 10 år vuxit till ca 120 gudstjänstfirande medlemmar och har flera prionjärprojekt på gång runt om i Halland
  • United i Malmö har ca 800 medlemmar efter 10 år och har delat upp sig i mindre enheter, satsar mycket på det personliga i smågrupper och planterar församlingar runt om i Europa

Till den listan kan läggas det jag fångat i olika sammanhang den senaste veckan:

  • I Stockholm hölls nyligen världens största kristna sammankomst för Afganer
  • Södermalmskyrkan i Stockholm ser ca 30 personer i månaden komma till tro på Jesus i sitt arbete.
  • I Luleå har flera människor tagit emot Jesus de senaste veckorna.

Det är säkert massor på gång som jag inte har hört talas om. (Inte alla nyheter når till Luleå…) Men alla dessa saker är tecken på att det rör sig i Sverige och trots att de flesta siffror i svensk kristenhet pekar nedåt så ser vi dessa tydliga tecken på att en ny våg är på väg att formas. En våg där många människor kommer att lära känna Jesus och bli hans lärjungar. Början på en ny rörelse?

Har du något att tillföra min ”nåt är på gång lista”?

I nästa post ska jag försöka beskriva några olika ”strömningar” in i vågdalen där det gamla tappar kraft och den nya vågen samlar kraft för att resa sig.