Third places – den tredje platsen

Johannes Stenberg, Skäggetorpsgemenskapen: Ray Oldenburg, en sociolog från USA har definierat att människor normalt har olika ”platser” där de relaterar till olika personer. Lite förenklat kan man förklara ”platserna” så här:

Första platsen: Hemmet där man umgås med familjen och de allra närmaste

Andra platsen: Den dagliga sysselsättningen, ofta arbetsplats eller skola

Tredje platsen: Där man kopplar av och där man möter sina vänner. Detta är en plats dit man regelbundet går och är en del av det sociala umgänget.

Enligt olika personer inom det som ibland kallas missisional church, såsom Allan Hirsch & Michael Frost, anser att det mest effektiva sättet att nå människor och bygga församling på den tredje platsen.

Typiska tredje platser i Sverige kan vara olika föreningar, sport, studentkårer, ungdomsgårdar, hobbys etc. I Skäggetorp är t.ex. kolonilotterna en typisk tredje plats.  För många kristna blir kyrkan tredje platsen – dvs. platsen där vi kopplar av och umgås med våra vänner.

För att få en tredje plats att fungera krävs spontanitet och regelbundenhet. Därför krävs det att man investerar mycket tid i den gemenskapen.

Om det mest effektiva sättet att nå ut, är att möta människor där de känner sig hemma och kopplar av på sin fritid, blir det ett problem för oss kristna. Vi har ju redan vår tredje plats: församlingen. Vill vi möta de icke troende, blir det ofta extra projekt i vårt liv – den fjärde platsen i vårt liv. Detta leder till att vi blir stressade för vi hinner inte riktigt med fler platser än tre, vilket i sin tur gör det svårt för oss att bli trovärdiga när vi möter andra. Ofta känner vi oss inte riktigt hemma där och har inte riktigt möjlighet att koppla av, vilket i sin tur de som inte tror känner av.

För många anställda i kyrkan blir situationen ännu mer komplicerad, då kyrkan blir både första, andra och tredje platsen i livet.

Jag tror verkligen det är viktigt att vi hittar tredje platser där vi kan umgås och få vänner som inte känner Jesus. Jag tror att vi likt Paulus i Aten (Apg 17) medvetet behöver söka oss till människor och möta dem på deras planhalva med de språk och seder de känner sig trygga med.

Men för att få detta att fungera måste vi prioritera och prioritera bort bra saker som vi gillar. Lösningen är inte att göra mer för då blir vi bara stressade.

Det kan innebära att vi måste gå ner i tid i jobbet för att få tid att umgås med folk. Kanske innebär det i sin tur att vi måste välja ett enklare boende för att få ekonomin och livet att gå ihop. Kanske innebär det att vi måste prioritera bort viss tid med frikyrkovänner. I vissa fall kanske det innebär att vi måste se till att inte åka bort i samma utsträckning som tidigare. Det kan tom i vissa fall innebära att vi bör prioritera bort vissa församlingsverksamheter.

Vill vi leva missionella liv, tror jag det innebär prioriteringar: jobbiga, svåra och obekväma prioriteringar som inte kommer av sig självt. Detta brottas jag och Noomi med!

Bokbord i Skäggetorps centrum

Johannes Stenberg, Skäggetorpsgemenskapen: I förra veckan blev vi som församling offentliga för första gången på allvar, genom att stå med bokbord tre dagar i Skäggetorps centrum.

Det arrangerades nämligen en satsning som kallades ”Över alla gränser” i Skäggetorp. Många olika aktörer var en del av veckan och vi såg det naturligt att hänga på. Finns det mötesplatser ska vi försöka utnyttja dem istället för att skapa egna.

Vårt bokbord består av 52 bigpack-lådor (tömda på glass) med flagglock, fyllda med olika traktat eller bibeldelar på respektive språk.

Intresset för bokbordet var stort och många gladdes över att få hitta något på just sitt språk. En hel del bra samtal fick vi med allt från ateister, människor brända på frikyrkan till hängivna muslimer.  Många fick också med sig Jesusfilmen hem på sitt modersmål.

Detta var en satsning som gav mersmak!

Över alla gränser: Bokbord i Skäggetorps centrum
Bokbord i Skäggetorp

 

De klev ut genom fönstret

Johannes Stenberg, Skäggetorpsgemenskapen: I helgen var vi som församlingsplanteringsgrupp i Stockholm på en ledardag som gav EFKs nätverksgrupp för mångkulturella frågor arrangerade. EFK gav då ut ett väldigt intressant material som heter: ”Ett bönens hus för alla folk” – en handbok för en mångkulturellförsamling. Det är en grupp pastorer i mångkulturella församlingar i Stockholm som tillsammans skrivit ner erfarenheter och lärdomar från sina respektive sammanhang.

I ett stycke skrev Lars Mörling, pastor i Husbykyrkan och en enorm förebild för Noomi och mig, detta:

När vi läser Bibeln möter vi historiens Gud som verkar efter sina planer. Han är fortfarande historiens Gud. Vi ser med tacksamhet och förundran på vad som händer i Kina, i OSS-områdena efter Sovjetunionens fall, i Iran och på många andra platser där evangeliet sprids. 

Många av oss har blivit uppmanade att be för det så kallade 10/40-fönstret i världen. Det handlar om alla de folk som bor inom den 10:e och 40:e breddgraden och här bor de flesta folk som aldrig fått chansen att höra evangeliet om Jesus Kristus. Det är också inom 10/40-fönstret som de flesta muslimska folken lever. När vi ropat till Herren så har han svarat och mycket händer i dessa områden, även om det ännu rör sig om droppar i havet.

Fram till 1970-talet bodde muslimer nästan uteslutande inom sina länder. Men idag är situationen totalt annorlunda och miljontals muslimer har ”klivit ut genom fönstret” och bor idag utspridda i våra länder. Herren svarar ibland på våra böner på sätt som vi inte tänkt oss. Han säger till oss: ”Ni har fått 50 000 iranier till Sverige, räcker det eller vill ni ha fler?”  Aposteln Paulus satte en ära i att förmedla evangeliet till dem som aldrig hört (Romarbrevet 15:20). De som aldrig hört evangeliet är nu våra grannar. De bor i våra portuppgångar i våra förorter. Vi behöver ha Guds perspektiv på invandringen och uppfatta vilket unikt erbjudande och förtroende vi har fått. 

LOKAL, MÅNGKULTURELL & MISSIONELL

När vi pratar om den församling vi vill se växa fram i Skäggetorp (vilken har arbetsnamnet Skäggetorpsgemenskapen) är det framför allt tre ord som speglar det vi vill se.

För det första vill vi vara lokala, dvs. en församling för människorna i Skäggetorp och till viss del Ryd. Vi vill vara en gemenskap där alla bor lokalt, för att på allvar kunna dela livet tillsammans. Genom att leva lokalt blir församlingen inte bara ett projekt vi gör, utan det blir vårt liv. Vi kommer på så sätt inte till Skäggetorp med ett utifrån perspektiv för att hjälpa dem, utan är en del av området och kommer så med ett inifrånperspektiv.

I Linköping finns det många bra församlingar men de flesta ligger mitt inne i stan. För många i Skäggetorp är det geografiska, och inte minst det kulturella avståndet för stort för att man ska ta sig till kyrkan. Vill man nå skäggetorpsborna tror vi att det behöver det ske lokalt.

För det andra vill vi se en mångkulturell gemenskap växa fram. En gemenskap där den djupaste identiteten inte är att man är svensk, arab, syrian eller kenyan, utan att man tillhör Guds folk förenade i Kristus. Vi vill inte stöpa alla i samma form utan vi tror att Gud skapat oss olika med ett syfte – olikheterna är inte ett hot utan en styrka. För att detta ska ske behöver vi vara enade i kärnan men generösa i uttrycksformer, traditioner och stil.

Att bygga en mångkulturell församling gör vi inte för att det är det mest effektiva, utan för att det helt enkelt speglar den mångfald vi en dag kommer få möta i himlen och som uppenbarelseboken blickar fram mot. Jesus översteprästerliga bön (Joh 17) visar också på Guds hjärta för enhet – därför bli det mångkulturella en naturlig respons.

Det sista ledordet vi har är missionell. Vi vill att mission ska vara en del av församlingens DNA. Mission för aldrig bli en extra grej eller en ytterligare verksamhet utan det är grunden för allt. Mission blir en självklar del av det liv man lever. Gud är missionerande till sin natur och har alltid sträckt sig ut till en sargad mänsklighet, och i detta uppdrag bjuder Gud in oss att vara en del.

Att tänka mission i Linköpings mest invandrartät stadsdel, med ca 55% utländska bakgrund, känns också väldigt naturligt. Här finns missionsfältet på hemmaplan och de onådda folken är nu våra närmsta grannar.

Vilken tur att vi tog steget!

Johannes Stenberg, Skäggetorpsgemenskapen: Det senaste året har varit ett spännande år för min fru Noomi och mig. Vi bodde tidigare i Rinkeby, där jag jobbade som barn- & ungdomspastor. För ganska ett exakt ett år sen hade vi precis tagit beslutet att flytta till Skäggetorp i Linköping med drömmen och längtan att starta en församling.

Att lämna Rinkeby var ett stort steg efter åtta år på platsen och efter att ha jobbat i Rinkeby Internationella Församling i drygt fyra år. Vi trivdes väldigt bra, församlingslivet var spännande och vi hade många vänner, men ändå kände vi att det var dags för nästa steg.

Församlingsplantering har lockat oss under en längre tid (även om det är allt annat än glamoröst), och vi hade förberett oss under många år genom att gå kurser, prata med andra och läsa böcker. Men, det var ändå med viss bävan vi gav oss in i något nytt och flyttade till en stad där vi i stort sett inte kände några.

När vi väl tog steget visade det sig att flera andra bar på samma längtan som vi: att få se en församling växa fram i Linköpings mest invandrartäta stadsdel. Det visade sig också att Ryttargårdskyrkan längtade efter att konkret få stödja församlingsplantering och tog därför emot oss och vårt initiativ med öppna armar. Idag fungerar de som moderförsamling till oss.

Sedan i slutet av augusti har vi träffats som team för att lägga grunden för den församling vi vill se växa fram. Vi är nu 13 personer från 6 olika församlingsbakgrunder som träffas varje vecka i hemmen. Det känns stort hur Gud fört oss samman. En i vårt team uttryckte här om dagen sin glädje över att vi faktiskt vågade ta steget och flytta ner hit, eftersom vi annars fortfarande hade suttit var och en för sig och fortfarande bara drömt om en församling.

När jag ser tillbaka på året kan jag se hur Gud har förberett saker på de mest häftiga sätt. Gud har varit trofast och det är uppenbart att detta inte är något som vi startat, utan något som Gud initierat långt före oss. Tänk att vi får vara en del i det Gud gör. Vilken tur att vi vågade ta steget!

Olika pionjära strömningar

Richard Hultmar, Korskyrkan Luleå

Jag tror att vi lever i en vågdal i tiden mellan den moderna tiden och den postmoderna, eller kristendomstiden och den sekulära. Jag tänker inte gå in i filosofiska skillnader i detta. Det gör sådana som Stuart Murray så bra själva. Det jag vet med säkerhet är att det kristna uttryck vi levt med i svensk kristenhet, i världens mest sekulariserade och individualistiska land, snabbt är på väg att försvinna. Gudstjänstbesöken i svenska kyrkan avtar i snabb takt och medlemskap i frikyrkorna minskar också generellt, med en del undantag. Det är dessa undantag jag vill titta närmare på och försöka se var det rör sig i svensk kristenhet och hur. Observera att jag tycker att alla dessa strömningar är positiva och till stor välsignelse för många. Frågan är bara vad som kommer att ge mest kraft in i framtiden?

Den första strömningen är vad jag vill kalla den moderna eller den traditionella

Här har vi en rörelse med växande församlingar och nya planteringar med traditionella kristna arbetssätt och värderingar, som fungerat i århundraden eller i alla fall årtionden, med rötterna i den moderna tidsåldern. Många av dessa församlingar och planteringar i Sverige präglas av nysvenskar, som tagit med sig ”sin” kyrka till Sverige eller i många fall gått in i existerande församlingar. En del präglas också av ett starkt socialt arbete eller specialisering på något område och når svenskar som på grund av stora behov är öppna för Guds hjälp. En del är klassiska svenska frikyrkor som är duktiga på att vinna sina barn och ungdomar. Några exempel är Klara kyrka i Stockholm, Södermalmskyrkan, New Life Stockholm, Korskyrkan Älvsbyn för att ge några olika exempel. I denna ström finns mycket kunnande och ofta en stark karismatik och stor tro på Guds möjligheter. Men det är få här som är duktiga på att nå ”mainstream svenskarna” vilket innebär att risken är stor att mycket av detta bara kommer att leva en generation eftersom ungdomar i dessa miljöer snabbt sekulariseras och hamnar i en krock mellan världsbilder som är svår att få ihop. (Jfr med alla svenska frikyrkokids som lämnat församlingarna de senaste 20 åren). I denna strömning är den stora utmaningen att inte blanda ihop den nedärvda moderna kyrkokulturen med budskapet om Jesus, när man planterar något nytt för framtiden. Våga ta ut svängarna och experimentera! Det finns mycket kraft och resurser som kan ge styrka åt nästa våg. Men var beredd på att strukturerna rämnar.

Den andra strömningen är den senmoderna

Här har vi en rörelse med nya församlingar och växande gamla församlingar som hämtar mycket av sin inspiration från USA eller Australien. Läs Hillsongs, Willow Creek, Saddleback, Andy Stanley m.fl. Med tydliga influenser från företagsvärlden jobbar man med tydligt visionärt ledarskap för att effektivisera, bygga och växa. Modeordet just nu är ”multi site” Nämvärt är att både USA och Australien är mindre sekulariserade och mindre individualistiska än Sverige. I mina ögon innebär det att man, om det är så att en ny våg är på väg att resa sig, backar in i framtiden med de bästa idéerna från den våg som håller på att ebba ut. Men vi ser runt omkring oss i svenska storstäder hur kyrkor som finns i denna rörelse är ganska framgångsrika, växer och tränar lärjungar. Några goda svenska exempel är United Malmö, Immanuelskyrkan Malmö och Hillsongs Stockholm. Jag tror att den ström som finns i dessa församlingar kan ge kraft för nästa våg att resa sig. Men jag tror att en förutsättning för det är att man inte faller för mega-church-frestelsen utan i stället tränar en massa lärjungar och församlingsplanterare som skickas ut i Sverige och Europa. Denna ström kommer inte ensam att räcka till eftersom den verkar attrahera senmoderna storstadsbor i första hand. Men det finns många duktiga ledare här som kan leda kristenheten in i nästa våg om man inte slår sig till ro.

Den tredje strömningen är den enkla

Detta är den minst synliga men den som det skrivs mycket om på bloggarna. Det är här människorna finns som funderar på Simple Church, Organic Church, Urban Expressions, Husförsamlingar, kommuniteter och andra experimentella men enkla kristna gemenskapsformer.Det är en ström som är lite grumlig och har rört sig nere på djupen och för med sig både nya skatter och en del gammal bråte. I klartext: En del drivs av att man ogillar andra strömningar och försöker distansera sig, medan andra drivs av en längtan att hitta enkla uttryck att leva ut evangeliet och missionsbefallnngen. Här är det svårt att ge synliga exempel eftersom många rör sig ”under radarn” men det stockholmsbaserad Maskrosnätverket är ett gott exempel. Styrkan i denna strömning är den ideella kraften, rörligheten, enkelheten, längtan efter genuint lärjungaskap i den (sub-) kultur man lever i. Jag tror att flera i denna rörelse är framtiden på spåren men kanske inte har förmågan att på egen hand skapa det momentum som behövs för att få nästa våg att resa sig. Därför är det viktigt att kommunicera med de andra strömningarna och skapa förståelse för vad man ser hör och gör.

Jag vill avsluta detta resonemang med att jag tror att det är oerhört viktigt att vi lyckas få dessa strömningar att lyssna på varandra och lära av varandra och tillsammans ta sig an den missionella utmaningen som vårt land är. Tillsammans, sida vid sida, under Jesu Herravälde, kan vi få vara med om att en ny våg, en ny rörelse kan få växa fram i Sverige.

 

Det rör på sig i Sverige

Richard Hultmar, Korskyrkan Luleå:

För en dryg månad sedan samlade vi i det församlingsgrundande nätverket ett 70-tal ledare och församlingsplanterare från en mängd sammanhang i Stockholm på ett Pionjärforum. Utbyte av tankar, undervisning och uppmuntran var en del av innehållet. Så här i efterhand är det främst berättelserna om vad Gud gör i Sverige och Skandinavien som har bitit sig fast i mitt medvetande (kan ha fått siffrorna lite om bakfoten – det är i så fall mitt fel):

  • En persisktalande efs-grupp har vuxit från 3 till över 120 Jesustroende iranier på ca 3 år
  • Hillsongs i Stockholm har efter att ha funnits i ca 4 år ibland upp till 600 människor i sina gudstjänster och många av dem finns i församlingens lärjungaprocess.
  • Frälsningsarmen i Halmstad har på ca 10 år vuxit till ca 120 gudstjänstfirande medlemmar och har flera prionjärprojekt på gång runt om i Halland
  • United i Malmö har ca 800 medlemmar efter 10 år och har delat upp sig i mindre enheter, satsar mycket på det personliga i smågrupper och planterar församlingar runt om i Europa

Till den listan kan läggas det jag fångat i olika sammanhang den senaste veckan:

  • I Stockholm hölls nyligen världens största kristna sammankomst för Afganer
  • Södermalmskyrkan i Stockholm ser ca 30 personer i månaden komma till tro på Jesus i sitt arbete.
  • I Luleå har flera människor tagit emot Jesus de senaste veckorna.

Det är säkert massor på gång som jag inte har hört talas om. (Inte alla nyheter når till Luleå…) Men alla dessa saker är tecken på att det rör sig i Sverige och trots att de flesta siffror i svensk kristenhet pekar nedåt så ser vi dessa tydliga tecken på att en ny våg är på väg att formas. En våg där många människor kommer att lära känna Jesus och bli hans lärjungar. Början på en ny rörelse?

Har du något att tillföra min ”nåt är på gång lista”?

I nästa post ska jag försöka beskriva några olika ”strömningar” in i vågdalen där det gamla tappar kraft och den nya vågen samlar kraft för att resa sig.

 

Olika typer av tillhörighet

Richard Hultmar, Korskyrkan Luleå:

Har du någon gång funderat på varför det är svårt att leda människor som kommit till tro i en alphakurs in i gudstjänstlivet? Har du funderat på varför många svenska män inte ansluter sig till hemgrupper? Varför flitiga gudstjänstbesökare vägrar (i alla fall undviker) att delta i en hemgrupp? Och varför man förr i tiden pratade om syndarnas bänk (längst bak i lokalen?)

Det har jag. Och jag tror att jag är något viktigt på spåren om vi ska kunna bli den rörelse jag försökte beskriva igår,

I boken ”The Search to belong”beskriver Joseph Myers hur vi väljer att tillhöra varandra i  fyra rum och hur vår tillhörighet i gemenskapen skiljer sig i varje rum. Här följer min summariska beskrivning av mina tankar om de olika rummen:

1. Det offentliga publika rummet

  • > 70 personer (alla siffrorna är ungefärliga)
  • Ex idrottspublik eller konsertpublik
  • Vi tillhör genom den gemensamma visuella upplevelsen
  • Naturligt avstånd till andra människor ca 4 meter.
  • Skulle kunna vara en gudstjänst i en megakyrka?

2. Det sociala rummet

  • 12-70 pers
  • Ex klassrum, fikarum på jobbet
  • Vi tillhör genom att mingla och samtala om icke personliga saker
  • Skulle kunna vara en gudstjänst i en typisk svensk frikyrka med kyrkkaffe?

3. Det personliga rummtet

  • 3-12 pers
  • Ex middagsbjudning
  • Vi tillhör genom att dela personliga saker med varandra
  • Typisk hemgrupp, husförsamliing?

4. Det intima rummet

  • 2-4 pers
  • Ex äktenskap eller Jesus och Petrus, Johannes och Jakob
  • Vi tillhör genom att vara nakna (inte bara kläder) inför varandra
  • Life transformation  groups? (Lärjungagrupper – se Matteus 18:15-20)

För att försöka besvara de inledande frågorna tror jag att vi för det första i många fall inte erbjuder den typ av tillhörighet som efterfrågas. Vi pratar tex ofta om intimitet när folk söker det personliga eller sociala. För det andra är det svårt att föra människor från en sorts grupp till en annan. Om man har en personlig tillhörighet i en hemgrupp/alphagrupp kanske man inte har behov en social tillhörighet i en gudstjänst och upplever den som ytlig? Och om man är ensam och söker social gemenskap kanske steget är för stort in i en hemgrupp? Om man besöker en samling första gången kanske det är naturligt att få tillhöra som publik? Eller?

Jesus verkar ha varit en mästare på att möta människor i alla dessa rum. Vi har en del att lära oss om mötet med nya människor och deras längtan/behov av tillhörighet.

Detta väcker både frågor och idéer. Kommentera gärna!

Drömmen om en ny rörelse

Richard Hultmar, Korskyrkan Luleå:

Jag drömmer om att få se en rörelse av nya församlingar startas, så att alla människor i Sverige har en levande församling i sin närhet både kulturellt och geografiskt. Med Sverigeundersökningen som bakgrund inser jag att det är en stor utmaning att inom överskådlig tid nå en täthet av församlingar som hämtar till baka de ca 400 församling vi tappat sedan 2000. Men för mig är utmaningen mycket större än så. Alla borde ha rätt att få evangeliet presenterat för sig, få möjlighet att bli lärjungar och komma med i en levande Jesuscentrerad församling. Då behövs det många fler än 400. Samtidigt har jag en tid funderat över den beräkning jag fick presenterad för mig som går ut på att alla svenska skulle kunna bli efterföljare till Jesus inom 23 år, om vi vinner en människa var varje år som sedan gör samma sak osv. Hela världen skulle teoretiskt kunna nås inom min beräknade livstid.

Eftersom allt är möjligt för Gud och för den som tror på honom, så är det mer än teoretiskt möjligt. De rörelser vi läst och hört om från Kina och Indien visar också att det är praktiskt möjligt att dynamiska rörelser kan växa fram på oväntade ställen.

Utifrån läsning av böcker av Steve Addison och Alan Hirsch, samtal med ”vår egen” Victor John och egna funderingar vill jag mycket summariskt föreslå några viktiga ingredienser i en sådan rörelse:

Jesus är Herre

Han som har all makt, är visast av alla och även har en god blick för framtiden måste få vara den som bestämmer. Alltså är det oerhört viktigt att vi läser Bibeln som den är skriven och praktiserar det som står där om att dela evangeliet (gospel planting) om att göra lärjungar (till Jesus) och undervisa dem och plantera eller grunda församlingar utifrån och med dessa människor.

 Vi har ett uppdrag

Vi behöver också kunna lyssna in vart och till vad Anden sänder oss med missionsbefallningen som grund. Detta uppdrag bör vara vår identitet. Gå ut måste prägla oss. Inte kom till oss.

 Multiplikation

Vi måste tänka flera generationer (2Tim 2:2) i allt vi gör. Inte träna en ledare utan träna en ledartränare. Inte träna bara en lärjunge, utan en lärjunge som tränar lärjungar. Inte bara plantera en församling, utan församlingar som planterar församlingar.

 Rörelse

Om det ska bli en rörelse krävs också ett ledarskap där de fem tjänstegåvorna (Ef4:11) leder rörelsen. Då måste vi också känna igen och släppa fram den typen av ledare och ge dem mandat att ta initiativ. Och vi behöver byta paradigm på flera områden:

  • Från instution till rörelse
  • Från teologiska femåriga pastorsutbildningar till lärjunga- och ledarträning on the go
  • Från församlingsplantering till att göra lärjungar
  • Från ”Kom till oss” till ”Gå ut”
  • Från talarstol till köksbord
  • Från kyrkolokal till alla möjliga ställen att mötas
  • Från ”One size fits all” församlingar till församlingar som folk vill tillhöra, olika storlekar efter olika behov

Detta är som sagt en summarisk beskrivning och jag skulle gärna vilja ha lite kommentarer

Boktips

Richard Hultmar Korskyrkan, Luleå:

Jag vill använda den här bloggposten till ett boktips. Det finns inte så många böcker på svenska som handlar om församlingplantering och pionjärarbete, men jag har alldeles nyss avslutat läsningen av ”Till jordens yttersta gräns”. Den handlar om hur de unga makarna Maria och Magnus beger sig till Mongoliet i början av 90-talet för att starta en församlingsplanteringsrörelse. Det är inte en lärobok om pionjärarbete men deras tänk lyser tydligt igenom i berättelserna om vägen till Erdenet och den unga församlingsrörelse som växte fram i ett land som länge varit stängt för evangelium. Det är en bok som alla kristna borde läsa, för det är ett stycke modern missionshistoria med många personliga berättelser. Men om du är intresserad av pionjärarbete och församlingsplantering är detta den viktigaste boken på svenska på mycket länge. Det blev några sena kvällar med tårar, leenden och flera viktiga insikter. Du kan beställa den genom att mejla till missionsinstitutet@efk.se. Den kostar 200:-plus frakt och är värd varenda krona. Eventuellt överskott ska enligt uppgift gå till att trycka boken på mongoliska…