Tack för mig

Gabriel Blad, Agapekyrkan Eskilstuna

Om du vill får du gärna vara med mig och och experimentera. Hämta två glas, ett med vatten i, en tesked och karamellfärg. Sen häller du karamellfärgen i det tomma glaset (färgen ska symbolisera Jesus så ta mycket, vi behöver mycket Jesus). Därefter börjar du flytta vatten från det vattenfyllda glaset till glaset med karamellfärg med teskeden. Det förut tomma glaset börjar nu sakta fyllas på med vackert karamellfärgat vatten.

Detta är det sätt att leva församling jag har gjort hela mitt liv. Detta är enda sättet jag visste om när vi började plantera församling i Eskilstuna. Vi skulle bli en plats till dit människor kunde komma för att få tag i Jesus.

Det är inget fel i detta. Två platser att möta Jesus är dubbelt så bra som en. Men om allt församlingsplantering handlar om är att det ska bli fler glas med karamellfärg att flytta vatten till, är det visserligen bra, men det kommer inte förvandla vårt land.

Ta skeden och flytta nu istället ifrån glaset med karamellfärg till vattenglaset. Visst är det häftigt. En tesked räcker och så är allt förändrat.

Ska vi bli en rörelse som berör Sverige tror jag vi måste få tag i det här i vårt sätt att leva och tänka församling och församlingsplantering. Vi kan inte bara skapa nya gemenskaper, vi måste också få se evangeliet färdas längs de redan existerande nätverken av relationer i vårt samhälle. Vi kan inte bara arbeta genom att flytta människor till våra gemenskaper, där vi är i majoritet och känner oss bekväma. Vi måste också flytta evangeliet till redan existerande gemenskaper, då vi kommer underifrån, i minoritet och då det snarare är vi än de ännu inte troende som tar de obekväma stegen.

Tänk om vi i vår iver att bygga våra gemenskaper går en omväg, en omväg som kanske också ibland hindrar rörelsen att fortsätta eftersom människor nya i tron rycks loss ur sina naturliga kontaktnät. Gemenskaperna kanske redan finns. Allt som behövs kanske är Jesus.

Varje gång jag ser det här vattnet i glaset bli färgat så väcks en djup längtan i mig. Det måste väl gå? Även i Sverige? Det måste väl gå att plantera församling genom att be Gud leda oss in i redan existerande gemenskaper, stoppa in Jesus, röra om och se vad som händer?

Jag vet inte hur man gör, men jag ska ta reda på det. Va med och experimentera du också om du inte redan gör det. Jag längtar så efter att höra fler berättelser från människor i Sverige som försöker och som kanske också ser detta hända. Framförallt tror jag det är precis vad Sverige behöver.

Tack för mig

Annonser

Har kyrkan blivit ett svart hål

Gabriel Blad, Agapekyrkan Eskilstuna

Ibland undrar jag om församlingen inte många gånger blivit som ett svart hål. Den slukar upp alla resurser inom sig själv. Den drar in de som kommer till tro, bort från skörden och stoppar effektivt varje form av rörelse. Jag tror en del av problemet är att vi har köpt en tanke, oftast omedvetet och outtalat: Om vi bara blir fler, kommer vi kunna göra kyrka bättre, och då kommer fler till tro. D.v.s. ju större ju effektivare. Ju proffsigare ju framgångsrikare.

Märker du va konstigt det blir. Strävan efter att bli fler bottnar i att kyrkan ska bli bättre. Medlet har blivit målet! Människorna är till för kyrkan, istället för kyrkan för människorna.

Jesus är inte beroende av detta. Det vet vi. Men visar vi det? Kommunicerar vi en bild av Gud som beroende av en fräsch kyrka eller begåvad predikant. Vi strävar hårt att hänga med, och det fungerar för några stora, resursstarka församlingar med duktiga, karismatiska ledare. Men kan denna strävan samtidigt vara det som berövar oss tilltron till kraften på Jesus i oss. Att han kan ändå!

Jesus säger inte till sina lärjungar: ”Å, ni med så oproffsiga möten”. Utan ni med så lite tro! Har vi tappat bort tron på Jesus i oss, på Jesus i varje människa som tagit emot honom. Vad är det egentligen som behövs för att en människa ska upptäcka Jesus? Ganska självklart: Ett möte med Jesus! Inte ett möte i en kyrkbyggnad. Det kan lika gärna ske i samtalet på tu man hand som genom en predikant på ett lovsångsmöte. Det är Jesus som är grejen. Inget annat är nödvändigt!

Vi måste återerövra tilliten/tron på Jesus i oss. Det är där han främst blir synlig. Låt oss inte lägga ner vår kraft på att göra möten utan på att göra lärjungar. Bättre lärjungar gör oss effektivare som församling, inte bättre möten.

Jag skriver inte detta för att kritisera de församlingar med stora, proffsiga möten. Jag skriver det till de församlingar som är trötta på att jaga efter det man inte är. Sätt ert hopp till Jesus i er! Upptäck vad ni är! Ni behöver inget mer. Ni behöver inte mer resurser eller en ny pastor. Ni behöver upptäcka vad ni har. Är mötet tungrott eller saknar liv – gör det enklare, inte mer komplicerat! Sätt er i en ring och börja dela vad Jesus gör i er vardag. Lyssna på varandra, uppmuntra varandra och be för varandra. Satsa på att vara sårbara, enkla och er själva istället för proffsiga. Ni kommer märka att Jesus är där och att människor blir berörda. Ni kommer också märka att ni får kraft (ut)över till att leva för något större än er själva och ”er” församlingen. Församlingen blir ett medel igen för att göra livet med Jesus och världen omkring er bättre, istället för att allt livet med Jesus går ut på är att göra församlingen bättre.

Låtsaskyrkan

Gabriel Blad, Agapekyrkan Eskilstuna

Jag har en vän som i sin församling upptäckte att det fanns många som gärna ville men aldrig riktigt vågade vara delaktiga i gudstjänsten. Ingen hade förstås sagt till dem att de inte dög, men på något sätt kände de att de inte räckte till. Hans lösning på problemet var att starta låtsasmöten en kväll mitt i veckan. Det var ingen ”riktig” gudstjänst så ingen kunde göra fel. Varje kväll var det en ny person som skötte ljudet, spelade musik, ledde mötet eller predikade. Och mitt i kaoset började människor möta Gud och växa i sin relation till honom.

Vad var det min kompis gjorde? Han hittade den kraftfulla kombinationen mellan ansvarsfullhet och prestigelöshet som förlöser kreativitet och engagemang.

Jag tror denna kombination av ansvarsfullhet och prestigelöshet är en viktig förutsättning för att få se församlingar som reproducerar sig genom vanliga, enkla människor. Vi har fått se ett embryo till ny församling växa fram i stadsdelen Fröslunda. De som flyttade dit gjorde det inte för att de var experter på församlingsplantering. Faktum är att ingen av oss i vår gemenskap är så duktiga på det än, vi lär oss ständigt massor. Men det finns därmed heller ingen prestige. De flyttade inte dit för att sätta ett exempel för svensk kristenhet hur en församling borde vara. De är där för att det behövs en församling och ingen annan gör det.

Men de är där med hela hjärtat. Det är inte ansvarslösa. De vet att de inte kan göra fel, men de vet också att de har världens viktigaste uppdrag. De äger det de gör, och de tar därmed ansvar för det. Vi har ingen kvalitetssäkring och de gör ingen ”mini-agapekyrka”. De är fullt fria att bli vad de ska bli. Vi stöttar varandra och har en nära ömsesidig relation, men det är ingen annan som ”fixar till” det.

När jag tänker på min vän och hans låtsasmöten inser jag att vi alla på sätt och vis håller på med våra ”låtsaskyrkor”. Hur proffsiga och välutbildade vi än är, och hur välplanerade våra gudstjänster än är, är de ytterst bara tafatta försök att lova den Gud som är värd mer än något vi någonsin kan uträtta. Det är trots allt Jesu församling, han bygger den. Han är grejen och som gör att det vi gör blir något ”riktigt”. Så låt oss inte låtsas att vi är något annat, då sätter vi bara hinder i vägen för rörelsen.

Jag tror det är låtsaskyrkor som kommer förvandla vårt land. Det finns och kommer fortsätta växa fram flera lysande exempel på framgångsrika församlingsplanteringar. Och de drar självklart också sitt strå till stacken. Men de kommer inte ensamt göra jobbet. Det som kommer göra det är alla de 1000-tals, kanske halvtaskiga men helhjärtade initiativ för Guds rike, av människor som i det perfekta och excellenta inte tror att de duger till. De som tidigare trodde att de primärt var kallade till att vara åskådare.

Jag längtar efter den dagen. Jag vet att den är på väg. Men jag tror vi behöver släppa kontrollen och vår upptagenhet av att det bara är det stora och framgångsrika som har värde. Alla kan inte sätta exempel. Det kommer med allra största sannolikhet aldrig skrivas böcker om den kyrka jag eller du planterar. Men det är inte exemplen som vi nu behöver. Jag är trött på att läsa böcker. Vi behöver en rörelse. En prestigelös rörelse som får den vanlige, enkle lärjungen att ta ansvarsfulla initiativ för Guds rike.

Kan vi skapa en atmosfär kring församlingsgrundande arbete i Sverige där människor får vara med utifrån vilka de är? Där kärleken och passionen till Jesus är det enda ”assessment” som behövs. Och där det är Jesus som är grejen, inte människors förmågor eller egenskaper.

Vad innebär det att vara en kristen?

Gabriel Blad, Agapekyrkan Eskilstuna

Jag pratade med min vän som är i fängelse. Han kom till tro innan han fick sitt straff och har börjat läsa bibeln och möter berättelserna för fösta gången i sitt liv. ”När jag kommer ut vill jag göra samma sak som Jesus gjorde”, sa han. Jag blev lite nyfiken på vad han menade så han utvecklade det. ”Ja du vet, det som står i bibeln, gå runt med sina vänner och göra bra saker för folk”.

Jag blev helt stum. Jag tänkte på hur mitt kristna liv ser ut. Vad hade han sagt att det innebar att vara kristen om han tittat på mitt liv istället för läst om Jesus? Hur lång tid skulle det ta efter att han kommit ut innan han upptäckte att det inte alls var det som han läst om som det kristna livet innebar? Man går inte runt med sina vänner som Jesus gjorde och gör bra saker, man går till kyrkan en gång i veckan och sen är det inte så mycket mer med det.

Det var ett sånt där ögonblick då det hugger till i hjärtat och man känner: Gud, hjälp mig , så jag aldrig lära honom något annat sätt att vara kristen på.

Tänk att få bli förälder

Gabriel Blad, Agapekyrkan Eskilstuna

För en månads sen blev jag pappa till en liten pojke. Från första dagen vet man att det här nya livet kommer bli viktigare för mig än mitt eget.

Livet är skapat för att gå vidare. Vi mår bra av att bli upptagna av något bortanför oss själva. När vi bli oss själva nog blir det snabbt unket. Det gäller våra liv. Det gäller vårt lärjungaskap. Och det gäller våra församlingar. Vi behöver en vision som är större än oss själva.

Jag är uppväxt med en syn på församlingen som att den idealt ständigt ska växa. Jag har fått höra hur församlingen är en organism, inte en organisation och därför växer den. Men är det växandet som ytterst utmärker livet? Det är först de senaste åren i mitt liv jag har insett det självklara som varje barn vet. Allt levande växer inte alls. Det växer till en viss gräns. Men det som utmärker livet är inte ett ständigt växande utan att det reproducerar det sig. Jag är till exempel i den situationen. Till skillnad för omkring 10 år sedan blir jag nu mera bara tjock av tillväxt, inte mer effektiv eller produktiv.

Det finns en tid för tillväxt, men en mogen församling har upptäckt att det inte längre kan vara högst på agendan. Det handlar inte längre ytterst om oss, om hur vi ska bli bättre eller större, utan vad som kommer ut ifrån oss. Kraften behöver omfördelas – utåt, utanför oss själva istället för inåt, innanför oss själva.

Jag tror att en avgörande faktor för svensk kristenhets framtid är om det ”församlingsgrundande tänket” får fäste generellt. Vad skulle hända om varje församling i Sverige tog sina målskrivningar och visioner och flyttade ner alla drömmar av vad man själv vill bli som församling ett hack och istället längst upp skrev att vårt mål är att bli föräldrar till en ny liten församling? Därefter följer alla planer på egen tillväxt, utveckling och förnyelse. Jag tror vi skulle börja likna en rörelse igen.

Hur blir vi en rörelse igen?

Gabriel Blad, Agapekyrkan Eskilstuna

Innan jag fick förmånen att flytta till Eskilstuna och vara med i uppstarten av Agapekyrkan hade jag en god tid som ungdomsledare i en krets av församlingar i de småländska skogarna utanför Nässjö. Det som ständigt förundrade mig var alla missionshus och församlingar som funnits och som fortfarande finns där. Anneberg, Solbega, Flisby och Danstorp var de som jag arbetade i, men listan är hur lång som helst. Jag hade en ungdomsledarkollega som var anställd av inte mindre än 17 församlingar! Överallt där det fanns några hus på samma ställe hade man också startat minst en församling. Bland de fyra gårdar Danstorp består av hade man fått för sig att bygga ett missionshus och starta en församling.

Man kan ju fråga sig hur de tänkte. Varför Danstorp? En sak är i alla fall säker. De var inget strategiskt möte på Missionförbundets huvudkontor som kom fram till att Danstorp nog borde ha en församling. Det hände ändå. Rörelsens dolda hjältar var vanligt folk, drabbade av Jesus. Jag tycker det är riktigt fascinerande att märka att det är ytterst få av de församlingar som har sin bakgrund i väckelserörelserna där medlemmarna ens har koll på vem/vilka som tog initiativen till att församlingarna en gång startade.

Vi var en församlingsgrundande rörelse. Bara Missionskyrkan grundade över 500 församlingar de första 40 åren. Målet var dock egentligen inte att grunda församlingar i sig – rörelsen drevs av att skapa förutsättningar för mission och evangelisation, inom och utanför Sverige – och ”bieffekten” blev nya församlingar. Frikyrkorörelsen har en fantastisk historia.

Mycket har ändrat sig sen dess, flera församlingar finns inte längre av naturliga skäl. Människor har flyttat och resmöjligheter har förändrats. Men vår historia visar på möjligheterna. Och jag kan inte låta bli att ställa frågan:

Hur gör vi det igen?
Inte precis samma sak, men utifrån hur Sverige ser ut idag. Hur blir vi en rörelsen igen?

Det är denna fråga som jag går och maler på mest hela tiden. Och den kommer prägla min vecka på bloggen. Jag kan inget annat. För var det inte just det som Jesus startade? Och riktigt, riktigt bra dessutom. En lärjungarörelse.

Jag har inte valt att vara församlingsplanterare

Gabriel Blad, Agapekyrkan Eskilstuna

Jag hörde en gång en församlingsplanterare säga: ”Om du vet att du inte kan göra något annat, så plantera församling…” Om det är sant skulle inte jag vara med. För mig var det snarare tvärt om. Jag kunde nog göra allt utom att just plantera församling. Jag förstår dock varför han sa som han sa. Jag har mött utmaningarna i det församlingsgrundande och vet att det behövs en helhjärtad beslutsamhet. Men jag tyckte mig liksom inte passa in i den kategorin. Min bild av vad det innebar att plantera församling var så exklusiv att jag visste att det inte gällde mig.

Men jag råkade leva för nära en apostel. Och därför är jag där jag är idag och gör vad jag aldrig trodde jag kunde göra.

Jag vet inte vad du har för bild av en apostel. En stark ledare med en extraordinär kallelse. Ja, det utmärker säkert många apostlar, men det är inte hela bilden. För mig är aposteln framförallt en människa som har fått den underbara gåvan att väcka liv i andras gåvor. Och som ofta gör det genom sin egen ofullkomlighet och svaghet. Inte sällan en ganska märklig människa som uppfattas alltför naiv av sin omgivning. Tror allt om alla, lätt för att ta nya initiativ och framförallt lika lätt för att släppa in andra att ta över dem. De skapar rörelser snarare än sin egen organisation. Församlingsplanterare snarare än sin egen församling.

Dessa apostlar har en förmåga att göra allting men ingenting perfekt. Och just därför upplever människor i deras närhet att de behövs. Aposteln väcker känslan: ”Oj, det här kommer inte funka om inte jag griper in.” Och helt plötsligt gör man det man inte trodde man kunde.

Det var detta som hände mig.

Jag hade letat efter en praktikplats under mina teologiska studier och hade fått kontakt med en erfaren församlingsplanterare. Det skulle bli väldigt spännande att få leva nära och lära av honom under min utbildning. Vi var i ett helt nytt församlingsgrundade initiativ och församlingsplantering var helt nytt för mig. Med stor förväntan lutade jag mig tillbaka för att hänga med på resan.

Missförstå mig inte. Jag var inte främmande för att hjälpa till, inte på något sätt. Jag ville göra allt som jag kunde. Jag ville tjäna Gud. Men jag var ju bara jag. Och tåget, som ännu inte kommit i rullning, skulle snart börja få fart genom vår duktige ledare, oavsett om jag var med eller inte. Det var jag övertygad om. Jag skulle sitta i min stol och se ut genom fönstret när vi susade fram i allt snabbare takt med en känsla av att inget kunde stoppa oss. Vår fantastiske ledare skulle hålla uppe farten längst fram i förarhytten. Min uppgift? Den var primärt att välja rätt tåg och jag trodde jag hade hittat ett av de bästa.

Problemet var bara att jag stött på en apostel. Han var inte intresserad av att ha människor med på sitt tåg – han letade förare snarare än passagerare. Och till råga på allt hade han inte ens koll på vart vi skulle!

Sakta började jag inse att det inte skulle bli någon tågresa. Det fanns inget tåg att hoppa på. Det gick inte ens någon förberedd räls dit vi skulle. Jag fick bara ett par kängor att snöra på i knät och sen var det dags att gå. Rakt åt skogen. Det var ingen annan som skulle ta oss dit, ingen förberedd väg, ingen annan som skulle göra det om vi inte gick. Det hängde på oss. Vi skulle bryta ny mark.

Jag har inte valt att plantera församling. Men jag skulle inte välja bort det för något annat. Jag är ingen ofrivillig församlingsplanterare. Det är bara det att Gud genom en apostel har lett mig dit jag varken trodde jag fick eller kunde gå. Och jag älskar det.

Idag leder jag sen 6 år tillbaka ett litet och inte särskilt uppseendeväckande församlingsgrundande arbete. Det är trögt ibland och fantastiskt ibland. Några stycken har kommit till tro och en ny församling har sakta växt fram. Vi har också så smått själva börjat bli föräldrar till en ny liten planta. Vi ser livet sprida sig och drömmer om den rörelse som växer fram i vårt land genom att vanliga, enkla människor blir hjältar i Guds rike utan att riktigt veta om hur det kunde bli så. Tack Gud för apostlar!