Jag har inte valt att vara församlingsplanterare

Gabriel Blad, Agapekyrkan Eskilstuna

Jag hörde en gång en församlingsplanterare säga: ”Om du vet att du inte kan göra något annat, så plantera församling…” Om det är sant skulle inte jag vara med. För mig var det snarare tvärt om. Jag kunde nog göra allt utom att just plantera församling. Jag förstår dock varför han sa som han sa. Jag har mött utmaningarna i det församlingsgrundande och vet att det behövs en helhjärtad beslutsamhet. Men jag tyckte mig liksom inte passa in i den kategorin. Min bild av vad det innebar att plantera församling var så exklusiv att jag visste att det inte gällde mig.

Men jag råkade leva för nära en apostel. Och därför är jag där jag är idag och gör vad jag aldrig trodde jag kunde göra.

Jag vet inte vad du har för bild av en apostel. En stark ledare med en extraordinär kallelse. Ja, det utmärker säkert många apostlar, men det är inte hela bilden. För mig är aposteln framförallt en människa som har fått den underbara gåvan att väcka liv i andras gåvor. Och som ofta gör det genom sin egen ofullkomlighet och svaghet. Inte sällan en ganska märklig människa som uppfattas alltför naiv av sin omgivning. Tror allt om alla, lätt för att ta nya initiativ och framförallt lika lätt för att släppa in andra att ta över dem. De skapar rörelser snarare än sin egen organisation. Församlingsplanterare snarare än sin egen församling.

Dessa apostlar har en förmåga att göra allting men ingenting perfekt. Och just därför upplever människor i deras närhet att de behövs. Aposteln väcker känslan: ”Oj, det här kommer inte funka om inte jag griper in.” Och helt plötsligt gör man det man inte trodde man kunde.

Det var detta som hände mig.

Jag hade letat efter en praktikplats under mina teologiska studier och hade fått kontakt med en erfaren församlingsplanterare. Det skulle bli väldigt spännande att få leva nära och lära av honom under min utbildning. Vi var i ett helt nytt församlingsgrundade initiativ och församlingsplantering var helt nytt för mig. Med stor förväntan lutade jag mig tillbaka för att hänga med på resan.

Missförstå mig inte. Jag var inte främmande för att hjälpa till, inte på något sätt. Jag ville göra allt som jag kunde. Jag ville tjäna Gud. Men jag var ju bara jag. Och tåget, som ännu inte kommit i rullning, skulle snart börja få fart genom vår duktige ledare, oavsett om jag var med eller inte. Det var jag övertygad om. Jag skulle sitta i min stol och se ut genom fönstret när vi susade fram i allt snabbare takt med en känsla av att inget kunde stoppa oss. Vår fantastiske ledare skulle hålla uppe farten längst fram i förarhytten. Min uppgift? Den var primärt att välja rätt tåg och jag trodde jag hade hittat ett av de bästa.

Problemet var bara att jag stött på en apostel. Han var inte intresserad av att ha människor med på sitt tåg – han letade förare snarare än passagerare. Och till råga på allt hade han inte ens koll på vart vi skulle!

Sakta började jag inse att det inte skulle bli någon tågresa. Det fanns inget tåg att hoppa på. Det gick inte ens någon förberedd räls dit vi skulle. Jag fick bara ett par kängor att snöra på i knät och sen var det dags att gå. Rakt åt skogen. Det var ingen annan som skulle ta oss dit, ingen förberedd väg, ingen annan som skulle göra det om vi inte gick. Det hängde på oss. Vi skulle bryta ny mark.

Jag har inte valt att plantera församling. Men jag skulle inte välja bort det för något annat. Jag är ingen ofrivillig församlingsplanterare. Det är bara det att Gud genom en apostel har lett mig dit jag varken trodde jag fick eller kunde gå. Och jag älskar det.

Idag leder jag sen 6 år tillbaka ett litet och inte särskilt uppseendeväckande församlingsgrundande arbete. Det är trögt ibland och fantastiskt ibland. Några stycken har kommit till tro och en ny församling har sakta växt fram. Vi har också så smått själva börjat bli föräldrar till en ny liten planta. Vi ser livet sprida sig och drömmer om den rörelse som växer fram i vårt land genom att vanliga, enkla människor blir hjältar i Guds rike utan att riktigt veta om hur det kunde bli så. Tack Gud för apostlar!

 

Annonser

2 reaktioner till “Jag har inte valt att vara församlingsplanterare”

    1. Hej, tack, såg inte ditt svar för idag. Ja, vi har ju fått förmånen att bli ”drabbade” av samma ”apostel”. Det finns många runt mig som jag ser upp till, inspireras av och vill lära av. Men en har kastat om mitt liv upp och ner och satt mig i en process som jag aldrig själv hade vågat gå. Det är en gåva och typ av ledarskap som vi verkligen skulle behöva mer av.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s