Hur blir vi en rörelse igen?

Gabriel Blad, Agapekyrkan Eskilstuna

Innan jag fick förmånen att flytta till Eskilstuna och vara med i uppstarten av Agapekyrkan hade jag en god tid som ungdomsledare i en krets av församlingar i de småländska skogarna utanför Nässjö. Det som ständigt förundrade mig var alla missionshus och församlingar som funnits och som fortfarande finns där. Anneberg, Solbega, Flisby och Danstorp var de som jag arbetade i, men listan är hur lång som helst. Jag hade en ungdomsledarkollega som var anställd av inte mindre än 17 församlingar! Överallt där det fanns några hus på samma ställe hade man också startat minst en församling. Bland de fyra gårdar Danstorp består av hade man fått för sig att bygga ett missionshus och starta en församling.

Man kan ju fråga sig hur de tänkte. Varför Danstorp? En sak är i alla fall säker. De var inget strategiskt möte på Missionförbundets huvudkontor som kom fram till att Danstorp nog borde ha en församling. Det hände ändå. Rörelsens dolda hjältar var vanligt folk, drabbade av Jesus. Jag tycker det är riktigt fascinerande att märka att det är ytterst få av de församlingar som har sin bakgrund i väckelserörelserna där medlemmarna ens har koll på vem/vilka som tog initiativen till att församlingarna en gång startade.

Vi var en församlingsgrundande rörelse. Bara Missionskyrkan grundade över 500 församlingar de första 40 åren. Målet var dock egentligen inte att grunda församlingar i sig – rörelsen drevs av att skapa förutsättningar för mission och evangelisation, inom och utanför Sverige – och ”bieffekten” blev nya församlingar. Frikyrkorörelsen har en fantastisk historia.

Mycket har ändrat sig sen dess, flera församlingar finns inte längre av naturliga skäl. Människor har flyttat och resmöjligheter har förändrats. Men vår historia visar på möjligheterna. Och jag kan inte låta bli att ställa frågan:

Hur gör vi det igen?
Inte precis samma sak, men utifrån hur Sverige ser ut idag. Hur blir vi en rörelsen igen?

Det är denna fråga som jag går och maler på mest hela tiden. Och den kommer prägla min vecka på bloggen. Jag kan inget annat. För var det inte just det som Jesus startade? Och riktigt, riktigt bra dessutom. En lärjungarörelse.

Lämna en kommentar