Gåvobaserat ledarskap, eller?

Martin Alexandersson, EFS

Jag har ändrat mig när det gäller gåvobaserat ledarskap under åren. Hade jag skrivit det här för 10 år sedan hade min tes varit att den som har den största gåvan för en uppgift ska göra den. Idag har jag tänkt om.

Det första som jag nu letar efter är hjärtat. Helt enkelt för att min erfarenhet har lärt mig att är inte hjärtat rätt så spelar det ingen roll hur stark gåvan är – det blir inte rätt ändå. Men är hjärtat rätt – så kan man ha överseende med bristen på gåva och efterhand träna upp den. Om jag skulle beskriva vad jag önskar att se för hjärta så skulle det handla om: ödmjukhet, vilja att tjäna, fokus på att ära Gud med sitt liv, vilja lyfta fram andra etc. Alltså – karaktärsdrag som är eftersträvansvärda.

För att ge ett exempel – lovsång. Jag har jobbat med fantastiska musiker genom åren, men som inte har haft ett hjärta av att ära Gud med sin gåva. Det har resulterat i att de gärna själva vill vara i centrum och få fokus riktat på sig. Jag har också fått vara med lovsångsledare som – trots att de inte är så skickliga musiker – har en fantastisk förmåga att leda människor i tillbedjan. Just därför att de har rätt hjärta.

Ett annat exempel skulle kunna vara ledargåva. En hemgruppsledare som inte har kärlek till de som han/hon leder kan ha hur stora ledargåvor som helst, men det blir ändå inte bra. På samma sätt kan en halvtaskig ledare med stort hjärta fungera bra som ledare i en hemgrupp.

Det här blir alltså förutsättningen för att kunna applicera gårdagens inlägg. Det är först när jag ser ett rätt hjärta som jag vill ge det så god växtplats som möjligt. För då vet jag ju att DNA:t i detta frö är gott – det kan få växa sig stort. Men är det en människa som än så länge saknar rätt hjärta är det bättre att först låta Gud förändra det innan man ger det för mycket växtutrymme.

Därmed inte sagt at jag inte är för ett gåvobaserat ledarskap, men det kommer på andra plats. Först kommer det hjärtebaserade ledarskapet.

Martin Alexandersson har varit med och planterat EFS i Mikaelskyrkan i Uppsala, jobbar med nyplantering på EFS och skriver annars på www.efterkristus.nu

Att leda andra ledare

Martin Alexandersson, EFS

I förra veckan hade jag lite ledarskapsundervisning för en grupp blivande församlingsplanterare och jag kom då att tänka på följande bild för hur ett ledarskap i en församlingsplantering kan se ut. Och framförallt, hur ett utrustande ledarskap för att träna andra ledare ska vara.

Ledarskapet som jag tänker det handlar om att ge en planta så god växtmöjlighet som möjligt:

  • Det handlar om att jag som ledare ger andra människor god jord att växa i. Det kan vara genom att odla en kultur av att prova på, att få göra misstag eller där uppmuntran är naturliga inslag.
  • Det handlar också om att jag som ledare kommer med en blompinne och stöttar upp när jag ser att en planta inte riktigt klarar sig själv. Det kanske är att stryka saker i en kalender, att hjälpa till att saker delegeras eller att konkret be Gud om mer kraft.
  • Ibland behöver plantor beskäras. De blir vildvuxna eller växer åt ett håll som man inte vill. För mig som tränar andra ledare handlar detta om förmaningen, men det kan också vara att ge konstruktiv feedback eller att hjälpa en ledare i sina prioriteringar.
  • En planta behöver kontinuerlig näring för att kunna växa vidare. Det kan handla om att fortsätta handleda ledare för att de ska kunna utvecklas ännu mer som ledare, att fortsätta uppmuntra eller att skicka iväg ledare på en konferens.
  • Ibland så slokar en planta. Då är det viktigt att jag ger den lite extra omvårdnad. Ledaren kanske behöver rejält med uppmuntran, tid i avskildhet eller en god kopp kaffe med en vän.

Det som är viktigt är att jag som ledare inte är gränsen utan får vara basen för en människas kallelse, gåva och uppdrag. Om det är jag som ska sätta gränser så kan ju bara människor med en kallelse som jag kan föreställa mig tränas av mig. Om jag däremot får vara del av basen för en människas gåva och kallelse så handlar det om fröets DNA som bestämmer vad det ska bli, hur stort och åt vilket håll. Här gäller det också att jag som ledare hjälper människor att inte jämföra sig. Ekollonet och pelargonian är bra på olika saker och båda blir högmodiga om de jämför sig och båda missar sin kallelse om de försöker bli som den andre.

Men det finns en förutsättning till – och den kommer i morgondagens inlägg.

 

Martin Alexandersson har planterat EFS i Mikaelskyrkan i Uppsala, jobbar med nyplantering på EFS och skriver annars på www.efterkristus.nu

 

Våga be!

Cahtrine Nygren, EFK:s församlingsprogram

Här har vi några av mina goa, härliga vänner i det församlingsgrundande nätverket i Sverige.

 Vi kommer från de olika samfunden i Sverige och möts några gånger per år för att tala om vad som händer kring församlingsgrundande i vårt land, dela våra erfarenheter och tänka tillsammans kring framtiden. Vi brukar mötas under ett dygn och det har blivit viktigt för oss att använda kvällen till att be. Vi tror att bönen är oerhört viktigt i samband med församlingsgrundande arbete. Ikväll har vi varit i New Life´s nya lokaler i Stockholm och vi har speciellt bett för de planteringar som finns i Stockholmsområdet. Men också försökt lyssna in Gud och bett för det som han lett oss till.

Det är fantastiskt att få be tillsammans och jag är alltid glad och hoppfull efter dessa bönesamlingar. Det känns alltid lite speciellt när vi kommer samman från alla möjliga olika samfund och sammanhang och ber för vårt land. Vill vi se fler församlingar planteras i Sverige så tror jag också att vi behöver be mer. Vi behöver också be konkret för de planteringar som är igång runt om i vårt land.

Kanske är det så att Gud manar dig att be för en konkret församlingsplantering! Möjligheten finns! Du kan få vara med på detta sätt och betyda mycket för en församlingsplantering. Skriv en rad så kan jag koppla ihop dig med en församlingsplantering som gärna tar emot förbönsstöd.

 

 

 

Våga fråga!

Cahtrine Nygren, EFK:s församlingsprogram:

När jag för ett antal år sedan gjorde en församlingsstudie om växande församlingar i Sverige tillsammans med min dåvarnade kollega Klas Eriksson så upptäckte jag kraften i att fråga. Det visade sig nämligen att flera människor låtit sig döpas för att någon frågat om det inte var dags, det var också flera som kommit med i församlingen som medlemmar just för att pastorn frågat dem. Jag har tänkt en hel del på detta och insett att jag varit väldigt dålig på att fråga. Jag har inte vågat vara tydlig och konkret i mina frågeställningar till människor. Ibland när jag är på besök i någon församling brukar jag be församlingsledningen fundera på frågan: ”Hur kommer man till tro i er församling?” Kan tyckas vara en konstig fråga men den är högst relevant. Ibland tror jag att vi tänker att människor ska veta hur saker går till av sig själv, men i verkligheten så har de ingen aning.

För några veckor sedan frågade jag en person i vår församlings närhet om det inte var dags för henne att låta sig döpas? Ja, det tror jag, svarade hon. Detta följdes av några samtal och på söndag är det dop tillsammans med några andra! Jag är inte så säker på att detta hade hänt om jag inte frågat. Inte för att jag vill ge mig själv för stor betydelse utan för att jag tror att vi förväntar oss att människor ska ta egna initiativ i för stor utsträckning ibland. Det finns många som behöver en lite push på vägen, alla tar inte egna initiativ.

Vad händer om vi börjar våga fråga i lite högre utsträckning? Vill du tillhöra Jesus? Vill du att jag ber för dig? Skulle du vilja vara med i en hemgrupp? Vill du döpas?

Så testa denna vecka och våga fråga så får ni gärna dela era erfarenheter sedan…

Viktiga värderingar

Daniel Råsberg, Serbien

I mitt möte med församlingsplanterare och missionärer så är det två egenskaper som jag värderar allt högre. Trohet och uthållighet.
I ett grannland söder om Serbien möter jag en missionär som arbetat 5 år med missionsarbete inom en muslimsk folkgrupp. Han har sett väldigt få resultat, ja faktiskt inga. De relaterar till många människor, de ser att människor kommer allt närmare avgörande beslut. Men de vet också att gå den sista metern till avgörelse är väldigt svårt eftersom det innebär ett brott med familjen. Trots frånvaron av en bildad församling fortsätter de vara envist trogna utifrån tanken att Gud även älskar dessa människor och den här folkgruppen. Det är väldigt utmanande att möta den här övertygelsen och uthålligheten.  Det var en tydlig kamp, en brottning där frågan om det var värt allt de fick utstå fanns på ytan. Men ändå så var svaret:- Vi håller ut.
Jovica och Katharina som planterar församling i Kraljevo hade mycket motstånd i starten av sin församlingsplanering. Efter två månader på platsen blev det dessutom jordbävning som orsakade förödelse i staden. Istället för att ge upp och ta sig därifrån valde de att stanna kvar. Idag tre år senare finns grupp på åtta personer och de samlar ett tjugotal till bibelsamtal varje vecka. Det är en ovanligt stark utveckling i regionen. Ett av skälen var den gedigna insats de gjorde under jordbävningen. De stod kvar och var trogna uppdraget och kallelsen.
I västerländsk kultur och så värderar vi ofta snabbhet, effektivitet och så vidare. Den värderingen är väldigt tydlig även här. Det påverkar ofta även i relation till församlingsplantering och församling. I en tid som värderar något helt annat, är det viktigt att vi tränar, uppmuntrar och utmanar till värderingar som i slutändan kommer utgöra den stora skillnaden. Två sådana viktiga värderingar, drag för församlingsplantering här är uthållighet och trohet. Vilka värderingar drag ser du som viktiga att träna , uppmuntra i det sammanhang och den kultur där du finns för att dela evangeliet till förändring ?

 

Vi har ingen lokal ju !

Det finns många idéer som handlar om att hur och var man samlas.  I vårt sammanhang här finns givetvis samma frågor.  Många vill och försöker starta nya församlingar utifrån hem exempelvis men det finns en del kulturella hinder.  Ganska snart vill de ha hjälp med att hyra en lokal, frågan är inte i det här sammanhanget teologisk utan social och kulturell även om det givetvis får sådana konsekvenser.
 Det är inte naturligt att träffas i hem, när man möts för att prata gör man det på café eller restaurang. Hemmen är ofta små, med stora familjer vilket gör att det blir svårt att bjuda in människor som man inte är bekant med.  Sedan finns det också en rädsla för att detta är att samlas i hem kopplas till sekt eller hemliga sällskap. Dessa saker gör att det inte är helt oproblematiskt att samlas i hem.

Det första frågan som vi måste fråga oss är vad är den centrala poängen med att samlas i hem ? Det handlar om närhet, öppenhet , och att skapa en miljö som formar lärjungar. En annan central punkt är det är en icke formell  miljö, dvs det är en miljö som är en del av mitt vardagsliv.
En församling har sina offentliga samlingar i ett café på måndagar, ägaren har upplåtit lokalen åt dom mot att de köper kaffe på den dag han har sämst ruljans,dvs måndagar. Här samlas de till alphakurs och samtal om tro på måndagar. Det svåra är att gå från samtal och mer undervisande moment till bön eller gudstjänstfirande, det är en miljö du inte helt har kontroll över. Det som den här församlingen tänker är att det här platsen där man bygger relationer som senare kan leda till att man samlas tillsammans i hem.
I en annan församling besöks de olika familjerna av en bibelstudieledare som vägleder dem. Det ser alltså olika ut hur man gör. Det viktiga är kanske att man kan möta den grundläggande principen. Närhet, tillgänglighet och lärjungatränande.

Reflektion över en trebent hund.

Daniel Råsberg, Belgrad

Jag som kommer blogga den kommande veckan heter Daniel Råsberg. Jag bor i Belgrad, Serbien. Jag är missionär utsänd av EFK Min roll handlar bland annat om att stödja församlingsplanterare. Tillsammans med lokala partners i Serbien och i en del andra länder i regionen arbetar jag med att utmana, uppmuntra och fundera kring  församlingsplantering. Jag skriver alltså från en annan del av europa och en annan kultur, men jag hoppas att det skall kunna vara relevant för er. I mina funderingar den senaste tiden är det så att en trebent hund har fått ganska mycket utrymme. Vid barnens skola här i Belgrad är det så att en av gatuhundarna bara har tre ben. Jag har fascinerat studerat den här hunden och insett att det är den gatuhund som är snabbast av alla trots att den har ett ben mindre. Det handlar framförallt om att han kan göra mycket tvärare vänstersvängar, eftersom den inte har ett ben som sitter i vägen.
Det har lärt sig eller tvingats att utgå från vad den är och vad den har. Det här är en av de viktigaste sakerna som man måste lära sig även i relation till församlingsplantering. Vem man är, vad man har och vart man är, är centrala frågor som formar hur man arbetar. Allt för ofta låter vi andra modeller, förväntningar och förhoppningar styra arbetet. Men kanske är det så att det vi uppfattar som vår svaghet faktiskt skapar avgörande och förändrande förutsättningar i arbetet för Guds rike. flera av dem som jag får vara med och stötta är inte de perfekta församlingsplanterarna, det är inte ens säkert en svensk organisation skulle ställa sig bakom dem, och det finns svagheter och problem som skulle kunna hämma deras arbete. Jovica har flyttat till södra Serbien för att arbeta där, Han kommer från en annan folkgrupp än den serbiska och det skulle kunna utgöra ett betydande hinder. Han har istället valt att göra det till en möjlighet. Han utnyttjar detta för att starta samtal och skapa kontakter. Jag tror det här är nånting som Gud uppmuntrar och utmanar oss när vi tjänar honom, att se hur våra begränsningar faktiskt kan göra Jesus känd och älskad. Jag ser det också i mitt eget liv att Gud har använt de mest oväntade dragen i min personlighet för att påverka andra. Vad finns det hos dig, i din tjänst i den gemenskap du är del av som är välsignade begränsningar ?

Daniel Råsberg, Belgrad

Hur går det?

Fredrik Lagerström, ”Med hjärta för Halmstad”: Jag har äntligen, efter att ha vilat mig i form under lång tid, kommit igång med regelbunden träning. Under våren har jag försökt gå eller springa en runda på dryga 6 km, 2-3 gånger i veckan (ska jag vara uppriktig är det nog oftare två än tre). Eftersom jag är ganska resultatinriktad i det jag gör använder jag ett program i telefonen som registrerar mina framsteg. När mina nyfikna vänner frågar hur det går med träningen kan jag glädjande konstatera att jag på ett par månader har förbättrat varvtiden med nästan 15 minuter (vilket kanske än så länge mest vittnar om hur usel tiden var när jag började…). Hur som helst – jag är riktigt nöjd med mina framsteg i träningsspåret.

Förra sommaren hjälpte jag min pappa med att lägga om muren vid mitt föräldrahem. Först skulle alla stenar plockas bort. Därefter skulle de behandlas och rengöras från mossa o dyl. Slutligen skulle allt noggrant placeras tillbaka i en rak linje. Flera gånger under arbetet kom min mamma, min fru och intresserade grannar och frågade hur det gick. Trots svettiga pannor, smutsiga händer och värkande ryggar kunde vi glada bekräfta att arbetet gick framåt. När vi nu besöker mina föräldrar kan jag med viss stolthet se hur tjusigt muren sträcker sig längs tomtgränsen.

Jag och min fru har ett antal vänner och församlingar som stöttar oss i pionjärarbetet här i Halmstad. Vi är oerhört tacksamma över all uppmuntran, omsorg, ekonomisk hjälp och förbön vi får från olika människor. Ofta får vi frågor om hur vi mår, vilka utmaningar vi står inför och vad som händer i vårt arbete. Det är alltid roligt att prata med dem som är intresserade och vill veta mer om hur vi har det. Samtidigt blir jag ibland lite fundersam på vad jag ska svara när vi får frågan: ”Hur går det?” Mina framsteg med träningen går att mäta i att jag tar mig runt snabbare. Jobbar man med att lägga en mur kan man lätt se vilka framsteg man har gjort. När muren ligger där är arbetet klart. Men hur mäter vi församlingsarbetet? Hur och när kan vi konstatera att arbetet har framgång? Det är lätt att göra statistik av t ex gudstjänstbesök, medlemsantal eller hur många som döpts under året. Det är svårare att utvärdera relationer, eller att avgöra om vi växer som lärjungar i relation till Jesus. I ett pionjärarbete är det dessutom så att frågan blir högst personlig. ”Hur går det?” Plötsligt handlar det om mitt liv, mina relationer och vårt hem. Om nya människor ska lära känna Jesus, bli lärjungar och överlåta sig till församlingsgemenskapen så måste jag ta mitt ansvar. Vår församlings främsta ”verksamhet” består i att vara ljus och salt bland de människor vi möter i vår vardag. Frågan om hur det går handlar därför främst om mina relationer, min arbetsplats eller mitt bostadsområde. På vilket sätt är Jesus synlig i mitt liv? Blir människor i min närhet berörda av Guds Ande? Kommer mina vänner närmare Jesus genom mitt sätt att vara? Gör jag lärjungar? Fråga mig gärna hur det går, men berätta också hur det går för dig.

Guds välsignelse!

Gör lärjungar!

Fredrik Lagerström, ”Med hjärta för Halmstad”: Jesus uppmanar sina efterföljare att gå ut och göra alla folk till lärjungar. Han sänder oss ut i världen som Fadern har sänt honom. Jesus kallar oss till sig, utrustar till tjänst och sänder oss att ge det vidare som vi har fått av honom. Han har gett oss ett exempel, för att vi ska göra som han har gjort mot oss. Uppdraget består i att göra lärjungar, som gör lärjungar, som gör lärjungar…

Att vara en lärjunge till Jesus är att följa honom dit han går, göra det han gör, och i allt försöka likna honom. En viktig del av lärjungaskapet handlar om att leda nya människor in i gemenskapen med Gud, hjälpa dem att växa vidare i relation till Jesus och frigöra dem till tjänst i Guds rike.

Hur gör vi lärjungar? Hur gör du? Om vi har i uppdrag att göra lärjungar borde detta vara en oerhört viktigt fråga att fundera över. Som jag uppfattar Jesus så angår missionsuppdraget alla människor. Jesus vill att vi ska nå ”alla folk” och han sänder varje lärjunge ut i den uppgiften. Det är inte bara en liten elit, några särskilda evangelister eller pastorer, som ska ta ansvar för ”lärjungaskapandet”. Uppdraget gäller oss alla!

Att göra lärjungar är inte någon verksamhet som är skiljd från övriga livet. Jag tror inte att Jesus hade för avsikt att starta en aktivitet som skulle pågå mellan vissa klockslag på särskilda platser. Lärjungaskap är en livsstil. Det är att växa som människa med Jesus som ledare. Samtidigt behöver vi givetvis avsätta tid till gemenskap, bibelläsning och bön. Vi behöver hjälpa varandra att prioritera det som Jesus vill med våra liv.

För oss i Halmstad innebär detta två viktiga prioriteringar. 
Vi vill forma husförsamlingar där vi möts mitt i vardagen. Just nu tar det sig praktiskt uttryck i att vi träffas hemma hos oss minst en kväll i veckan, äter mat, läser Bibeln, samtalar och ber tillsammans. Men vår längtan är att det ännu mer ska visa sig i en tydligare omsorg, där vi stöttar och hjälper varandra för att få vardagen att fungera. Det kan handla om allt från barnpassning, förbön eller ekonomiskt stöd, till läxläsning, bibelstudie eller fredagsmys.

Som en viktig del i ”lärjungaskapandet” vill vi också prioritera lärjungagrupper. Tanken är att ta fasta på Jesu ord om att han är i centrum när två eller tre samlas i hans namn (Matt 18:20). Två till tre personer träffas någon timme varje vecka för att dela varandras liv. Vi läser Bibeln och försöker förstå hur vi kan tillämpa Guds ord i praktiken. Därefter bekänner vi synd och sätter ord på de personliga utmaningar som vi lever med. Innan vi skiljs åt tar vi tid i bön. Vi ber för varandra, men också för våra vänner som vi hoppas ska bli lärjungar till Jesus.

Låt barnen komma till mig

Fredrik Lagerström, ”Med hjärta för Halmstad”: Våra två barn leker med en kompis som är på besök hemma hos oss. Under leken får den gästande flickan syn på en tavla med Jesus. Han står med utsträckta armar och sårmärkta händer. Vem är det? Hon ställer frågan till våra barn. Flickan, som är uppväxt i ett muslimskt hem, får förklarat för sig att det är Jesus som är på bilden. Hon kommer ut till mig som sitter i ett annat rum. Hon frågar om det är Jesus som är på tavlan och vill få kompisarnas berättelse bekräftad.  Men varför har han sår på sina händer? Flickan är sju år och ställer en fråga som berör det mest centrala i kristen tro. Jag försöker kortfattat förklara att Jesus visar för oss hur mycket Gud älskar alla människor. Jag nämner att såren kommer från att de som inte tyckte om Jesus dödade honom, men att vi som är kristna tror att Jesus har blivit levande igen. Barnens kompis lyssnar, nickar och återvänder sedan till leken. Själv så funderar jag över den stora utmaning det är att försöka göra budskapet om Jesus begripligt för de människor vi har omkring oss. Min bön och längtan är att vi med våra liv, i både ord och handling, ska hjälpa de människor vi har omkring oss in i en relation med den Levande Guden.

Jesus sa: ”Låt barnen komma till mig och hindra dem inte! Ty Guds rike tillhör sådana. Amen säger jag er: Den som inte tar emot Guds rike som ett barn kommer aldrig dit in.” (Mark 10:14-15)