Verklighetsterapi

Richard Hultmar, Luleå: I denna oljuva arktiska sommartid, 7 plusgrader och nordlig vind, tänkte jag på Mikael Hallenius predikan om verklighetsterapi, när jag cyklade till jobbet i Luleå i morse. Han talade i Arnemarkskonferensen i midsommar om ”Växande tro” och lyfte i en predikan fram hur viktigt det är att vi ser på vår verklighet utifrån den verkliga verkligheten som pågår vid tronen i det himmelska. Vår tro måste vara tronbaserad. Jag samtalade med en god vän igår och vi kom in på hur känslobaserade många människor är. Många utgår från hur saker känns när man ska fatta beslut, och inte från rationella fakta. Så man ”känner” att man gillar eller inte gillar vissa företeelser och personer, och känner för att göra eller inte göra olika saker, och sedan lever man på känsla. Jag tror att det är en reell fara att även många kristna grundar sin verklighetsuppfattning på vad man känner för, och inte på Ordet, Sanningen och Verkligheten i den himmelska världen. Om vi ska lyckas plantera tusentalet församlingar de närmsta åren i Sverige behöver vi lämna känsloträsket bakom oss och helt enkelt ta viktiga beslut grundade på missionsbefallningen och därmed Guds makt, och inte grundade bara på känsloladdade upplevelser i sommarkonferensernas eftermöten. Känsloupplevelserna har sin plats, men det är viktigt att viktiga beslut baseras på en tro med substans, baserad på Verkligeheten, annars riskerar vi att något annat känns roligare nästa månad.

Några korta berättelser från de senaste veckorna, som anknyter till ovanstående:

1. För några veckor sedan fick jag be för en kompis om frihet på ett område där han kämpat med synd och frestelser i flera år. Han ville bli fri men var fast i begäret efter mer. Han berättade här om dagen att när vi bad tillsammans släppte begäret och han upplevde frihet, vilket var ett helt nytt tillstånd för honom. Han sade också att han inte ville slarva bort det här bönesvaret, genom att medvetet återvända till synden. Han mötte den verkliga verkligheten och situationen förändrades!

2. I mdsommar i Arnemark lyssnade jag till ett liknande vittnesbörd, men det gällde ett annat område. Här var det en tidigare blandmissbrukare som fått hjälp via LP-kontakten i Piteå och blivit frälst och döpt. Han berättade hur han när han blev döpt blev av med allt sug efter drogerna och har varit ren sedan dess i flera år. Han kavlade också upp ena skjortärmen och sade: ”När Jesus gjorde mig fri, blev jag så glad så att jag ville göra något för honom, så jag gjorde den här tatueringen av korset”. Det var några frikyrkodamer som bleknade en aning, men det var ingen tvekan om att också han hade gått igenom riktig verklighetsterapi.

För övrigt bara en passning till Stenbergs i Linköping, som bloggar under kategorin ”Pionjärer i mellersta Sverige”: Från Luleåperspektiv ligger mellersta Sverige mellan Ö-vik och Gävle någonstans… Men mycket är ju relativt, men inte verkligheten vid tronen. Den är absolut verklig!

 

Annonser

Plantering

Noomi Stenberg, Skäggetorpsgemenskapen, Linköping: Jag kan inte odla. Mitt intresse för växter och trädgård har aldrig varit särskilt stort. Som jag skrivit i tidigare inlägg, har vi i församlingsplanteringen försökt uppmärksamma var människor i Skäggetorp möts och umgås. Efter ett tag gick det upp för Johannes och mig att kolonilottsområdet var ett sådant område.
Dock är det ju så, att för att kunna ”hänga” på kolonilottsområdet på ett naturligt sätt, blir det också nödvändigt att själva ha och bruka en lott. För oss som inte har speciellt gröna fingrar eller någon större erfarenhet av odling, är det därför skrattretande att vi idag tillsammans med ett annat par i församlingen äger en.
Att vara med i en församlingsplantering är på många sätt utmanande. Vi testar oss fram på olika sätt och försöker därför ta de möjligheter och chanser som kommer. Så var det även i detta fall. Faktum är att från första gången vi var på kolonilotten har människor varit öppna, kommit fram till oss, välkomnat och pratat med oss. Vi har till och med fått flera plantor från vår grannes odling. Det känns roligt att folk faktiskt tar kontakt och att det oftast är de som gör det först.
Vi har relativt nyss börjat odla på kolonilotten. När vi satte i våra första frön i jorden visste vi inte säkert om de skulle gro och växa. Att det idag kommit upp både potatis, morötter, gräslök och annat, är uppmuntrande och att odla är faktiskt ganska roligt. Att se det växa triggar en även att fortsätta plantera. Vår förhoppning är att få se detsamma ske, med den församlingsplanta vi nu är med och sätter i Skäggetorp. Det är inte för intet församlingsplantering kallas just församlingsplantering. Än vet vi inte så mycket om vad som kommer utav vår församlingsplanta, men vi är förväntansfulla och ber att Gud ska leda oss framåt.
Tack för den här veckan!

Sommaren – högsäsong för kontaktskapande

Noomi Stenberg, Skäggetorpsgemenskapen i Linköping: ”Det var inte svårare än så!” konstaterade jag och Johannes efter vår första utomhussamling. Det hade nämligen inte tagit lång stund innan flera av oss i gemenskapen fått kontakt med olika personer, varav fler också kom och åt tillsammans med oss vid grillen.

 Att identifiera och hitta sammanhang där vi som ”privatpersoner” skulle kunna vara med för att lära känna människor, har varit svårare än många av oss i Skäggetorpsgemenskapen hade väntat oss. Vi har många gånger suckat över att det känts svårt, och under året har en överhängande fråga för oss varit var de naturliga mötesplatserna finns.

 Men så kom den äntligen som en frisk fläkt – sommaren! Precis som i många andra förortsområden, tycks sommaren (och till viss del även våren) vara högsäsong för socialt utbyte, och naturliga mötesplatser väcks till liv. Kvinnor syns till i mycket högre utsträckning med sina barn i lekparker, ungdomar ägnar sig åt olika sportaktiviteter och familjer grillar. Detta sker inte minst i den stora parken som breder ut sig i mitten av Skäggetorp.

 För två veckor sedan lade församlingen sin första samling i parken. Vi har valt att under varje vecka i juni, juli och augusti vara där. Vi grillar, spelar kubb och fotboll, har ansiktsmålning osv., för att avslutningsvis återses och ha en kort andakt. Det har varit uppmuntrande att se hur en så enkel sak som att gå runt och bjuda folk på kaffe har lett till flera väldigt bra samtal. Ett möte jag för egen del har fått, är med en kvinna som i stort sett inte förstår någon svenska. Det visade sig att hon inte varit i Sverige längre än en månad. För mig blev den glädje hon uttryckte över att få träffa en svensk person som kunde prata lite arabiska med henne, dock med både nöd och näppe, väldigt talande. Hur många personer kommer till Sverige med en önskan om att lära känna svenskar, men tyvärr aldrig riktigt får möjlighet till det? 

 Att knyta kontakter är första steget i att bygga relationer. Att som församlingsgemenskap äntligen få uppleva möjligheten att på ett enkelt och naturligt sätt göra det, känns både inspirerande och glädjande.    

 

Vill du höra mer om vår församlingsplantering och EFK:s satsningar på församlingsplantering är du varmt välkommen på seminarium på Torpkonferensen  midsommarafton kl 14:00-15:30 på Mötesplats Sverige.

Mångkulturalitet – unikt för kristenhet

Noomi Stenberg, Skäggetorpsgemenskapen, Linköping:
Idag är vi runt 15 personer i Skäggetorpsgemenskapen med ett åldersspann mellan 22-66 år. Att redan från början präglas av en mångfald över generationer, och till viss del kulturer, är något vi är mycket glada för och ser som en stor tillgång.

Just mångfald är nog det jag ser som en av de största tjusningarna och skönheterna i Guds församling. Att vi som människor med väldigt mycket olikheter på flera plan, ändå kan vara enade som en kropp, är otroligt häftigt. Det säger också lite om vem Jesus är, då det är i Hans namn vi enas. I en församling präglad av mångfald blir det högst påtagligt att Jesus, Frälsaren, gäller och är aktuell för alla kategorier av människor och folk.

Detta blir även tydligt när man läser i Apostlagärningarna 11 om de första människorna som kallades kristna. Evangeliet om Jesus hade nått icke-judar i Antiokia, som där också kommit till tro. Detta var den första församlingen som bildades med människor som inte var judar. Antiokia var en stad präglad av både europeisk och asiatisk kultur och olika religioner fanns representerade. Att människor här, med olika härkomst, kom till tro på Jesus och enades i en och samma församling var revolutionerande. Vad var detta för folk? Det enda som enade dem var tillhörigheten till Jesus Kristus, så vad skulle man kalla dem? De fick heta kristna.

Ett av de ord som finns med i visionen för Skäggetorpsgemenskapen är mångkulturell. I Skäggetorp lever människor från cirka 50 olika nationer. Tänk om evangeliet om Jesus faktiskt kan nå människorna här, som det gjorde till de människor som levde i Antiokia, och tänk om jag skulle få vara del i den församlingen som i så fall skulle växa fram, präglad av den mångfald som detta mångkulturella område består av. Detta drömmer vi om!

När vi genom Jesus Kristus blir medborgare i Hans rike blir vi också del av ett nytt folk. Vi är inte längre primärt svenskar eller araber, utan är först och främst Guds folk, eller jag kanske ska säga kristna, som blev namnet på Guds folk i Antiokia.

Alla är ni nämligen genom tron Guds söner, i Kristus Jesus. Är ni döpta in i Kristus, har ni också iklätt er Kristus. Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus.
Galaterbrevet 3:26-28

Vår resa hittills

Noomi Stenberg, Skäggetorpsgemenskapen i Linköping:

Det var i februari för nästan ett och ett halvt år sedan som jag och min man Johannes flyttade ner hit till Skäggetorp, Linköpings mest invandrartäta område, med en längtan om att få se en lokal, mångkulturell och missionell församling växa fram. Året som gått har varit otroligt händelserikt, spännande och utmanade på många sätt. När jag i dagsläget ser tillbaka på hur läget var för ett år sedan, gentemot nu, fylls jag av en stor tacksamhet över hur mycket som faktiskt hänt.

En församling grundas inte genom en snabb handvändning, utan oftast krävs långsiktighet, tid och tålamod. Det har därför varit viktigt att under första tiden försöka lägga en stadig grund, för att skapa förutsättningar för ett långsiktigt och hållbart bygge. Fokus har legat på gemenskap, vision, tillbedjan och undervisning inom teamet.

 När Johannes och jag hade bestämt oss för att flytta till Skäggetorp, kom vi snabbt i kontakt med andra kristna som också bar på en längtan att starta något i området. Ett par hade, precis som vi, för avsikt att flytta till Skäggetorp, medan ytterligare en person redan bodde där. Att det fanns fler som bar på en liknande längtan, var en viktig bekräftelse för oss och vår vision, samt ett gensvar på Guds omsorg. Vi var nämligen redan från början i våra tankar på församlingsplantering måna om att inte starta något helt själva, utan ville göra detta tillsammans med fler. Så småningom tog ännu fler personer kontakt med oss och när vi i september började träffas varje vecka som grupp, var vi runt tio personer, varav egentligen inga kände varandra speciellt väl.

 Att jobba med gemenskap och värderingar är självklart ett ständigt pågående arbete. Just nu står vi som församling dock i ett skifte – att mer nå ut till Skäggetorpsbor som inte känner Jesus. Sommaren är här, vilket bidrar till att folk är ute på ett helt annat sätt än tidigare i Skäggetorp. Det innebär att vi som församlig väljer att förlägga våra samlingar utomhus varje vecka, genom att grilla och på olika sätt knyta kontakter och umgås med folk i en park mitt i området. Där möts väldigt många Skäggetorpsbor från olika kulturella bakgrunder. Hittills har vi som församling haft två samlingar ute, och det är med stor förväntan och glädje vi går in i sommaren.

 Vill du höra mer om vår församlingsplantering och EFK:s satsningar på församlingsplantering är du varmt välkommen på seminarium på Torpkonferensen på midsommarafton kl 14:00-15:30 på Mötesplats Sverige.

 

Dö för att leva

Ganska mycket i Guds rike fungerar tvärtemot mot vad vi är vana vid i den här världen. En av sakerna som återkommer i Jesus liv, undervisning och inte minst hans död och uppståndelse är att död leder till liv.

Jesus är oerhört radikal när han kallar sina lärjungar. Han kallar till ett liv i efterföljelse med hela livet som insats. Han kallar människor att ”ta sitt kors och följa” honom – att leva som om man vore död. I Jesus verklighet är det som om allt är upp och ner. Den som klamrar sig fast vid livet kommer att förlora det – men den som släpper taget och ger sitt liv till honom kommer verkligen att finna det.

Någonting som är viktigt för väldigt många pionjärer är uppbrottet från strävan efter att ”bevara och förvalta” för att istället hitta in i ett liv av risktagande och självuppoffring. Jesus sa en gång:

”Amen, amen säger jag er: Om vetekornet inte faller i jorden och dör, förblir det ett ensamt korn, men om det dör, bär det rik frukt.”

En skillnad mellan en institution och en rörelse är att det i institutionen går åt väldigt mycket energi att bevara och beskydda sig själv och åt att kontrollera institutionens olika delar. En rörelse förändras hela tiden och växer hela tiden på ett sätt som ingen kan bevara, beskydda eller kontrollera. I en rörelse måste man alltid vara beredd att släppa taget och låta saker dö för att andra saker ska få leva.

Ett hinder för att sända iväg människor i församlingsplantering har ibland varit frågan: ”hur ska det gå med vår verksamhet om vi sänder iväg några av de mest aktiva?” Jaa, hur ska det gå? Är det en sån katastrof om en verksamhet dör? Det kanske inte ens skulle vara någon katastrof om en församling la ner om man får plantera två nya församlingar?

Den här veckan har jag bloggat både på min egen blogg och på Pionjärbloggen där jag har varit veckans bloggare. Tack för mig!

Fokusera på få för att nå många

Ibland när jag tänker på Helsingborg där jag bor är det någonting som bara går sönder på insidan. Här bor det drygt 130 000 människor och det är så få som följer Jesus. I den takt som vi når människor idag kommer förmodligen de flesta av de 130 000 människorna att avsluta sina liv på jorden utan att på ett bra sätt fått höra på och smaka på evangeliet. Jag kan inte leva med den vetskapen. Någonting måste ske!

Frågan är hur? Rent spontant tänker man ju att man borde hitta ett sätt att snabbt få ut budskapet om Jesus till alla. Hmm… Jesus egen strategi verkar vara den motsatta. Han ägnade väldigt mycket av sin tid tillsammans med några få lärjungar. Ofta samlades stora folkskaror kring Jesus. Han var som en magnet för folkskarorna. Vid flera av dessa tillfällen  gjorde Jesus tvärtemot det vi många gånger gör. Han gick på stenhårt om att följa honom och om att hata sina föräldrar eller började prata om att äta hans kött och dricka hans blod så att de flesta lämnade honom.

När Jesus sände ut sina lärjungar två och två för att proklamera Guds rike i städer och byar sa han aldrig till dem att samla så många som möjligt i byn och tala till dem. Han sa att de skulle leta upp EN person av frid och leta upp ETT hus där de var välkomna och att stanna i det huset och inte gå från hus till hus. De skulle äta det som bjöds, bota de sjuka och predika evangeliet. Jesus tänkte alltså att EN person kunde vara nyckeln för att nå en hel stad eller by. Hm.

Jag har några kontakter med människor som ännu inte följer Jesus som verkligen har öppnat upp sitt hem och sin tillvaro för mig. Trots det är så lätt att irra runt i sin rastlöshet göra så mycket annat som kan verka så viktigt. Tänk om det bakom dessa människor och deras familjer finns hundratals andra som Jesus vill kalla till efterföljelse genom dem! Hur vill Jesus nå Helsingborg? Hur vill Jesus nå din stad?

David Watson undervisar väldigt bra om de här sakerna:

Guds rike är upp och ner!

Den här veckan bloggar jag både på min egen blogg och på Pionjärbloggen där jag är veckans bloggare.