Cirklar, trianglar och fyrkanter

Roger Korsgren, Benjamin Aceval, Paraguay 

http://two-and-a-half-years.blogspot.com / http://dos-anos-y-medio.blogspot.com/

Att se en sak, och att veta vad man kan göra åt  det, är två olika saker. Att se, som tex Alan Hirsch i ”The Forgotten Ways”, att en av de största problemen med vårt sätt att göra kyrka är bristen på lärjungaskap, är en sak. Att veta hur man kan göra något åt det, ja det är en annan sak. För om det nu stämmer det som många i den sk missional movement säger, så räcker det ju inte att jag själv, personligen blir en bättre efterföljare av Kristus. Utan vi behöver församlingar som vet hur man gör lärjungar på ett medvetet och systematiskt vis.

Om Hirsch ger analysen, så ger 3DM verktygen. 3DM kommer ur en församling i Sheffield, England, som ledd av Mike Breen växte till en av England största församlingar och som utvecklade en del verktyg och modeller som nu tillämpas med framgång speciellt i Västvärlden. En av dem är en serie av geometriska figurer som var och en fångar en dynamik i lärjungaskapet. Cirkeln tex beskriver processen av att höra och göra i sex steg, Triangeln beskriver jämvikten mellan tre riktningar i livet, Upp, In och Ut. På en i min mening genialt sätt så ger de enkla, reproducerbara former för att växa som lärjunge. Och de fokuserar på process, inte innehåll, vilket också är otroligt viktigt.

Första gången jag läste en bok om detta tillämpade jag det direkt i vår församling i Rågsved på precis det sättet man inte bör. Jag gjorde det till undervisning, bibelstudier. Vilket passar bra en person som jag, men hade väldigt lite påverkan på gruppen. Jag förstod inte att det mer har att göra med en process än ett material. Och att det har att göra med en kultur, ett sätt att vara.

Det senaste året har jag haft förmånen att få delta i en Huddle (ett annat 3DM ord 🙂 som fortbildning, en mindre grupp som under ett år möts för att gå igenom Lifeshapes och tillämpa dem i våra egna liv och i vårt arbete. I mitt fall blev det via Skype eftersom de andra var i USA, via telefon. Iden med en Huddle är att visa hur man kan forma lärjungar och ledare genom att själv gå igenom samma process. För att kunna forma en kultur

Så nu i vårt församlingsuppväckande arbete i en liten stad i Paraguay så sitter jag och ritar cirklar med de jag samtalar med, för att se vad Gud säger till dem och vad de ska göra åt det.

Länk: weare3dm.com

 

Annonser

Två böcker som gav riktning II

Roger Korsgren, Benjamin Aceval, Paraguay 

http://two-and-a-half-years.blogspot.com / http://dos-anos-y-medio.blogspot.com/

Det  var tidig höst för ett antal år sedan och det var lite gråmulet i livet. Vi hade arbetat en hel del år i Stockholmsförorten Rågsved och jag var redo att lära mig något nytt. Man samlar ju på sig en hel del erfarenheter och i alla fall jag har ett behov av att få ordning på dem, bearbeta dem och gå vidare.

Från ingenstans kom en inbjudan att följa med på en konferens i Bergen, Norge, Annelie Martinsson på EFK hade fått ett återbud och stod med en biljett, var jag intresserad? Det hela var en nordisk samling med en Alan Hirsch, som jag inte hade hört talas om. Absolut sa jag och åkte.

Boken, ”The Forgotten ways”, är en av de viktigaste böckerna jag har läst. För mig kom den helt i rätt tid och hjälpte mig att få ordning på det jag såg och inte såg i arbetet. Församlingsplantering ger ju direktkontakt med de mest grundläggande mekanismerna i en församling, det blir så oerhört tydligt allting, det som har liv och det som inte har det.

Hirsch lägger lärjungaskapet som själva grundplattan. Det personliga praktiserandet av Jesus budskap. Och effekterna av där det saknas. Mina erfarenheter sa att det var precis här som det brast alldeles för ofta. Man kan vara entusiastisk för Jesus, man kan lära sig allt om Jesus, man kan vilja vinna världen för Jesus, och mer, utan att speciellt mycket vara en lärande elev till Jesus i sitt dagliga liv. Som planterare stöter man på en hel del kristna som kommer i ens väg, och det blir snabbt tydligt hur få som jag har fått en personlig och djupare coachning om hur man följer och lyder Jesus.

En annat tema som blev starkt för mig var samspelet mellan de fem profilera i Ef 4 och hur framför allt apostlar, profeter och till en del evangelister blivit marginaliserade i våra kyrkosystem. Lärare och herdar har blivit normen, men de mer livgivande, expanderande typerna har vi svårt att ge plats för. Att Gud har designat församlingen som ett instabilt system är något som jag inte riktigt hade förstått innan.

Det intressanta var att när jag hade möjlighet att dela med mig en del av bokens teman, på Betelseminariets Bibelinstitut där jag var lärare, eller i andra sammanhang, så blev det resonans i rummet. De här tankarna berörde saker som folk kände igen, och som utmanade dem att tänka i nyare banor. Ett klart kännetecken på en djup och profetisk bok.

För mig själv hade dock det hela pekat på en personlig svaghet, en som kanske är lite pinsam att bekänna för en välutbildad pastor: Jag visste väldigt lite om hur man faktiskt formar lärjungar. Jag kunde leda bibelstudier, predika, leda en församling etc Men just själva processen att ta en människa från att precis ha närmat sig Jesus till att de själva kan forma lärjungar, den var jag inte helt enkelt väldigt osäker på.

In på scen: Mike Breen

Två böcker som gav riktning I.

Roger Korsgren, Benjamin Aceval, Paraguay 

http://two-and-a-half-years.blogspot.com / http://dos-anos-y-medio.blogspot.com/

I min bokhylla, som just nu är magasinerad, har jag två böcker som har gett riktning till mitt liv och min tjänst. Två böcker som jag tror Gud i sin snällhet sände in i mitt liv för att ordna till saker i min hjärna och sätta ord på saker som jag kände men inte visste vad det var.

Den första var Christian Schwarz ”Naturlig Församlingsutveckling”, idag ganska känd men då nästan helt okänd. Jag fick den i min hand på Stockholms T-banas gröna linje nära station Skärmarbrink. Min vän Tomas hade precis haft den som kurslitteratur på Vineyards bibelskola och lånade ut den.

Kanske är det bara som jag fungerar, men den boken satte ord på erfarenheter och funderingar och visade, med vetenskaplig underbyggnad, vad som faktiskt är viktigt i församlingslivet för växten, och vad man kan lämna därhän. Det var en stor aha-upplevelse och en som jag gärna sedan ville dela med mig av. Efter ett antal turer i vad som då vad Svenskt Frikyrkosamråd fick jag privilegiet att arbeta med att introducera materialet i Sverige, mycket tack vare Klas Eriksson, då på SB, nu pastor vi Brommaplan, Stockholm.

För oss som arbetar med församlingar, nya eller gamla, är det livsviktigt att ha en bra kompass, ett tydligt mål vad det är vi vill se. Vad är det som ger frukt på längre sikt, vad som är  universellt och vad ”råkade” fungera på ett ställe. Det hjälpte mig att se tex. att ”Sökargudstjänster” modell Willow Creek var en metod, men inte en universell faktor för församlingshälsan. (Det här var 90-tal då Willow Creek var det heta i Sverige) Det var hjälpsamt eftersom våra försök med dessa gudstjänster i Tomaskyrkan, Stockholm gav sådär resultat. Roliga att göra, men kanske inte så effektiva.

Mitt favoritresultat var att frågan ”Vi skrattar mycket i vår församling” hade otroligt stark korrelation med församlingshälsa.

Så för alla oss som arbetar med att forma nya gemenskaper, låt oss lägga en bra grund och vara klara över vad som ger hälsosamma församlingar, och inte dras med i vad som råkar vara den senaste vågen.

Den andra boken? Den kommer imorgon, och har en författare med ett märkligt efternamn.

Boken som öppnade dörren

Roger Korsgren, Benjamin Aceval, Paraguay 

http://two-and-a-half-years.blogspot.com / http://dos-anos-y-medio.blogspot.com/

Jag vill börja med att tacka för förtroendet att vara gästbloggare ännu en gång, och börjar med att ändra mitt tangentbord till svenska så att jag kan skriva åäö! Jag är missionär i Paraguay, utsänd av EFK, och arbetar tillsammans med min fru Judith med att återuppväcka en församling i en mindre stad alldeles norr om Asuncion. http://www.facebook.com/BetelBenjaminAceval

Jag tänkte den här veckan skriva lite om några böcker som har påverkat mig när det gäller församlingsplantering. Och jag tänkte börja med den bok som fick mig att tänka på nya församlingar som något annat än splittring.

Boken heter ”Church Planting for a Greater Harvest” (länk till en nyare upplaga)Image av dåvarande församlingstillväxtgurun och numera böneentusiasten Peter Wagner. Jag läste den när jag jobbade i England 1990, i den ger han exempel på ett antal metoder som han menar fungerar för att grunda församlingar. Han tom lovar pengarna tillbaka om ingen av dem fungerar! Så här 20-talet år senare så kan man väl reflektera att han är extremt optimistisk i boken, i alla fall om man ser ur ett svenskt perspektiv. Församlingsplantering i Sverige är ju grymt hårt arbete.

Men det han visade för mig var att församlingsplantering kunde vara en missionsgärning. Något som fick Guds rike att växa. Ni måste komma ihåg att det var efter 80-talet, som dominerades av slutet på den karismatiska rörelsen och Livets Ords intåg i Sverige. Det knakade minst sagt i samfunden, många hade upplevt mera av Gud som de ville uttrycka, men strukturerna och traditionerna visade sig vara ganska tröga att ändra på. Det fanns ett uttryck som frustrerade pastorer använde lite föraktfullt om de som startade nya församlingar, ”att köpa synth och starta eget”. Utifrån tidsandan var det förståeligt, de flesta nya församlingar då var splittar, med mycket smärta inblandat. (Något som Wagner i och för sig inte tyckte var så illa, eftersom hans teori var att församlingar återhämtar sig oftast efter en split)

För mig som funderande 20-åring öppnade boken en ny horisont, en ny möjlighet: Församlingsplantering som evangelisation. Och med den tanken bar det iväg till Teologiska Seminariet på Lidingö. (Där just den tanken inte var så jättehet just då, men det är en annan historia 🙂

Skörden som skördar sig själv

Gabriel Blad, Agapekyrkan Eskilstuna

Dags att tacka för mig. När jag funderade på vad jag skulle skriva upplevde jag att Gud manade mig att dela med mig av en dröm jag hade för ca två år sedan. Jag har två, tre gånger i mitt liv vaknat efter att ha drömt med en slags övertygelse om att nu måste det varit Gud som ville säga något.

I drömmen hade jag sett ett stort vitt sädesfält och i sädesfältet var det som att partier av fältet, som i ringar, föll ihop och liksom skördade sig själv. Områdena där fältet låg i skördade knippen blev fler och fler. Och om det berodde på att Gud talade eller att jag läst Niel Coles böcker vet jag inte, men jag hörde en röst som sa: ”Resurserna till skörden finns i skörden.”

Det var allt. Tack för mig. Det har varit roligt att blogga. Fortsätt tjäna Gud och be, arbeta och drömma om en tid då kristenheten i Sverige totalt tappat kontrollen över spontant växande Jesusrörelser i vårt land. Vi har det bästa framför oss.

Yrkesrollerna måste bort ur kristet ledarskap

Gabriel Blad, Agapekyrkan Eskilstuna

Tänkte ge ett litet bidrag till en aktuell debatt utifrån mitt perspektiv som församlingsplanterare av mindre, enkla församlingar. Stefan Swärd ställde i början av sommaren frågan om inte sättet vi utbildar pastorer måste ses som en bidragande orsak till den kris svensk kristenhet är i, vilket har lett till en spännande debatt om teologisk utbildning som fortfarande pågår.

Frågan är inte om teologisk utbildning är bra eller dåligt. För den som älskar Gud samverkar allt till det bästa. Även teologisk utbildning 🙂 Alla erfarenheter går att ha nytta av och jag är personligen väldigt tacksam för mina år av teologiska studier.

Men vad jag tycker blir problematiskt, särskilt ur ett församlingsplanteringsperspektiv, är de allt för långt dragna likhetstecknen mellan pastor/ledarskap i församlingen och ett yrke. Vi har tagit efter ett system att utbilda kristna ledare som är hämtat från hur man utbildar sig till ett yrke. Och när kristet ledarskap blir ett yrke får vi också i farten med oss en uppdelning som är olycklig. Vi har skapat två kategorier av människor – utbildade och outbildade, lekman och anställda, medlemmar och pastorer, ledaren och efterföljare. Vi skapar en proffskyrka där de ”vanliga lärjungarna” inte tror sig varken kunna leva kyrka eller starta nya kyrkor utan en pastor.

Jag tror kristet ledarskap saknar denna uppdelning. I yrkesvälden är den nödvändig. När jag går till exempelvis en frisör förväntar jag mig inte att han ska lära mig hur man klipper hår, utan att han gör sitt jobb och och så kommer jag tillbaka nästa gång jag behöver hans tjänst. Men kristet ledarskap skapar inte denna typ av beroende av ledaren, utan ledaren går själv vägen på ett sätt så att efterföljaren bemyndigas och lär sig göra samma sak. Det finns alltså inte en väsensskillnad mellan ledare och efterföljare på det sätt som det gör i yrkesvärlden mellan yrkesutövaren och klienten, utan bara en gradskillnad. Ledaren gör inte en sak och efterföljaren en annan. Ledaren har gått före för att vi ska kunna följa efter på samma sätt.

Det är den här typen av ledarskap som har potential att skapa rörelser. Men när ledarskap i församlingen för nära kopplas ihop med ett yrke stoppas rörelsen upp genom att det skapas ledarberoende efterföljare istället för nya ledare.

Gustaf Björkman ställer i debatten sig kluven till om tältmakeri (oavlönat ledarskap) är vägen framåt. Jag är övertygad om att det är den väg vi måste börja vänja oss vid i Guds församling. Inte exklusivt, men som standard. Anställt ledarskap är undantaget. Framförallt måste vi få tillbaka bilden av hur en församling ser ut som inte är beroende av anställt ledarskap.

Ska 1000-tals nya församlingar planteras i vårt land kommer de flesta församlingsplanterarna inte vara anställda. De kommer inte heller att ha utbildas på teologiska seminarier. De kommer växa fram på plats, mitt i arbetet för Guds rike. Vi måste hålla ihop utbildning och församlingskontexten. Vi kan inte ha två olika platser. Och två olika typer av människor. Den teologiska utbildningen får gärna vara ett komplement, men inte standard för formandet av kristet ledarskap.

Det är farligt att följa Jesus

Gabriel Blad, Agapekyrkan Eskilstuna

Vi fick innan sommaren glädjen att döpa en ung man, ny i Sverige från ett muslimskt land. Hans pappa hade kommit till tro på Jesus i hemlandet men det hade i förlängningen kostat honom livet. Mannens mamma och syskon var antagligen kvar någonstans i gränstrakterna i hans hemland. De hade inte råd att ta sig allihop till Europa och han har inte hört något från dem på ett halvår. Familjen har blivit av med allt – hem, jobb, sin far, närheten till varandra och möjligheten till en framtid i sitt hemland. Det hade inte varit konstigt om han varit arg på den Gud som tagit så mycket från dem. Men istället har han bestämt sig för att fortsätta på samma väg som kostat hans far livet.

Det är utmanande att möta dessa människor som betalat ett högt pris för sin tro och att börja leva kyrka tillsammans med dem. Det utmanar min trevliga kristendom som ibland mest verkar vara till för att höja den egna livskvalitén.

Han har redan hunnit med att läsa igenom Nya testamentet ett par gånger och i mötet med den svenska kulturen och med hur våra liv ser ut konstaterar han: ”Det är mammon som är eran stora avgud i Sverige, är det inte så?” Det är svårt att göra något annat än bara hålla med. Han ser tydligare än jag vad vi sitter fast i. Samtidigt är det svårt att veta vad jag ska göra med den sanningen.

Ska en kristen rörelse på nytt få fäste i Sverige så är jag övertygad om att det är den typ av kristendom som min vän får personifiera som gäller. Det är en tro som är värt att ge upp allt för. Som skakar om våra liv och prioriteringar i grunden. Ett helöverlåtet lärjungaliv som samtidigt både lockar och skrämmer. Inte ett trevlig livsalternativ som alla tycker bra om. Vi behöver inse att det är farligt följa Jesus, vi försöker faktiskt efterliknar en som själv blev dödad för sina åsikter.

Jag hoppas dessa människor som Sverige regelbundet blir välsignade av ska hjälpa oss kristna loss ur vår bekväma kristendom. Att deras liv ska forma oss, snarare än att vi vaggar in dem i våran trygga lunk. Jag står i den utmaningen just nu i mitt liv.