Yrkesrollerna måste bort ur kristet ledarskap

Gabriel Blad, Agapekyrkan Eskilstuna

Tänkte ge ett litet bidrag till en aktuell debatt utifrån mitt perspektiv som församlingsplanterare av mindre, enkla församlingar. Stefan Swärd ställde i början av sommaren frågan om inte sättet vi utbildar pastorer måste ses som en bidragande orsak till den kris svensk kristenhet är i, vilket har lett till en spännande debatt om teologisk utbildning som fortfarande pågår.

Frågan är inte om teologisk utbildning är bra eller dåligt. För den som älskar Gud samverkar allt till det bästa. Även teologisk utbildning 🙂 Alla erfarenheter går att ha nytta av och jag är personligen väldigt tacksam för mina år av teologiska studier.

Men vad jag tycker blir problematiskt, särskilt ur ett församlingsplanteringsperspektiv, är de allt för långt dragna likhetstecknen mellan pastor/ledarskap i församlingen och ett yrke. Vi har tagit efter ett system att utbilda kristna ledare som är hämtat från hur man utbildar sig till ett yrke. Och när kristet ledarskap blir ett yrke får vi också i farten med oss en uppdelning som är olycklig. Vi har skapat två kategorier av människor – utbildade och outbildade, lekman och anställda, medlemmar och pastorer, ledaren och efterföljare. Vi skapar en proffskyrka där de ”vanliga lärjungarna” inte tror sig varken kunna leva kyrka eller starta nya kyrkor utan en pastor.

Jag tror kristet ledarskap saknar denna uppdelning. I yrkesvälden är den nödvändig. När jag går till exempelvis en frisör förväntar jag mig inte att han ska lära mig hur man klipper hår, utan att han gör sitt jobb och och så kommer jag tillbaka nästa gång jag behöver hans tjänst. Men kristet ledarskap skapar inte denna typ av beroende av ledaren, utan ledaren går själv vägen på ett sätt så att efterföljaren bemyndigas och lär sig göra samma sak. Det finns alltså inte en väsensskillnad mellan ledare och efterföljare på det sätt som det gör i yrkesvärlden mellan yrkesutövaren och klienten, utan bara en gradskillnad. Ledaren gör inte en sak och efterföljaren en annan. Ledaren har gått före för att vi ska kunna följa efter på samma sätt.

Det är den här typen av ledarskap som har potential att skapa rörelser. Men när ledarskap i församlingen för nära kopplas ihop med ett yrke stoppas rörelsen upp genom att det skapas ledarberoende efterföljare istället för nya ledare.

Gustaf Björkman ställer i debatten sig kluven till om tältmakeri (oavlönat ledarskap) är vägen framåt. Jag är övertygad om att det är den väg vi måste börja vänja oss vid i Guds församling. Inte exklusivt, men som standard. Anställt ledarskap är undantaget. Framförallt måste vi få tillbaka bilden av hur en församling ser ut som inte är beroende av anställt ledarskap.

Ska 1000-tals nya församlingar planteras i vårt land kommer de flesta församlingsplanterarna inte vara anställda. De kommer inte heller att ha utbildas på teologiska seminarier. De kommer växa fram på plats, mitt i arbetet för Guds rike. Vi måste hålla ihop utbildning och församlingskontexten. Vi kan inte ha två olika platser. Och två olika typer av människor. Den teologiska utbildningen får gärna vara ett komplement, men inte standard för formandet av kristet ledarskap.

Annonser

15 reaktioner till “Yrkesrollerna måste bort ur kristet ledarskap”

  1. Briljant skrivet! Skriv nåt mer om hur du tycker att en församling eller plantering skulle kunna se ut och fungera utan anställda pastorer, där alla ledarna har andra yrken. Jag är övertygad om att det fungerar i husförsamlingar, men du kanske har ideer om hur hybrider med mer traditionella modeller skulle kunna funka?
    Jag har försökt leva detta i snart fyra år och skulle uppskatta andras ideer.

    1. Vi är i samma utmaning. Vi är en hybrid kan man säga, startade som en församlingsplantering med ganska traditionellt tillvägagångssätt, men i mötet med människorna som kom till tro insett att vi behöver en enklare, mer avskalad förståelse av vad kyrkan är. Att vi hellre ville reproducera den familjelika mindre gemenskapen än låta den växa till något annat. Just nu är jag anställd som pionjärpastor med pengar från missionskyrkan centralt på 50% men i förlängningen måste vi leva kyrka och starta nya kyrkor utan anställda.

      En viss omställning i vår syn på församlingen mot en mer avskalad och enkel förståelse som präglar husförsamlingarna tror jag är nödvändig för att kyrkan ska kunna fungera utan anställt ledarskap. Vi behöver få en identitet snarare som ett folk än som organisationer. Och betona det nära, genomskinliga snarare än proffsiga och imponerande. Jag tror också det behöver vara mindre församlingar, inte nödvändigtvis så små som husförsamlingar, men att hålla ihop stora organisationer kräver hierarkisk struktur och anställda på ett sätt som nätverk av fristående mindre enheter inte behöver.

      Samtidigt tror jag de bärande “husförsamlingstankarna” ganska långt går att ta till sig även in i mer traditionella sammanhang. Då inte främst var man träffas, men hur. Ställa om till mer enkla möten med stor delaktighet, som kräver så lite förberedande engagemang från så få som möjligt men öppnar upp för så mycket engagemang som möjligt från så många som möjligt under själva samlingen. Och en inställning till att kyrka primärt händer där vi lever våra liv och inte lägga den stora förväntan på att det är på våra sammankomster oc genom ledaren som det ska hända.

      I vissa stunder undrar jag om inte vårt beroende av anställt ledarskap kanske till och med mer har med vana än nödvändighet att göra. Det flesta i traditionella (mindre) församlingar jag sett verkar klara av att fungera riktigt bra när de tvingas till att vara utan pastor. I den församling jag jobbade i som ungdomsledare kunde de fortfarande referera till en sådan tid för länge sen utan pastor då de upplevt stor välsignelse, både av engagemang och av, som man sa, lekmannaförkunnelsen. Tänkt om främsta problemet är i vårt huvud, att vi inte tror att det ska gå, snarare än i praktiken.

      Hoppas det var lite svar. Skulle gärna träffas och prata mer om detta, det skulle vara väldigt spännande att ta del av vad du och ni lärt er under era fyra år. Vi har som sagt vårt framför oss, så det skulle vara fantastiskt att få del av dina erfarenheter.

      1. Jag har en del tankar kring att vara en hybridförsamling utan anställda, som jag ska försöka skriva ned så småningom. Kanske kommer här under hösten… Appropå skörden som skördar sig själv, dök det upp två personer på vår gudstjänst idag som lärt känna Jesus på egen hand under sommaren. Intressant fenomen!

      2. Ja, gör det. Vi behöver förebilder. Framförallt känner jag att jag behöver hjälp att inse vad jag inte ska göra som tillfälligt anställd för att inte permanentera ett beroende av anställda.

      3. Angående skörden. Hade en liknande erfarenhet igår faktiskt. Träffade fruns barndomskompis som vi inte sett på länge och frågade om hon var med i någon kyrka. Nej, det var hon och hennes sambo inte. Men senare visade det sig att de bad regelbundet tillsammans, träffades ihop med andra till en bönegrupp och flera av hennes klasskamrater hade börjat bli nyfikna och några var redan med i bönegruppen och börjat tro på Jesus. Mer kyrka än så blir det inte.

  2. Håller helt med dig. Tack för det som du skriver!
    Under de fyra år som vi har varit här i Halmstad har jag släppt min titel som pastor och är student på Högskolan, men jag är ändå ledare för det församlingsgrundande arbete som vi bedriver tillsammans. Jag ser mig som en lärjunge och en missionär i Sverige. Bort med titlar!

  3. Intressant text. Är det Gabriel som är författaren? Du borde i alla fall skriva ditt namn, så att vi vet vem som skrivit.
    Texten gör mig lite tudelad. Jag håller med om grundtanken att kristet ledarskap inte är ett yrke och att vi bör motverka uppdelningen pastor/lekman. Jag håller också med om att ledare växer fram på olika sätt och att vi behöver alla sorters ledare i församlingsplantering.
    Å andra sidan finns det församlingar som vill avlöna en ledare för att arbeta heltid i församlingen eller i missionen. Det finns missionsorganisationer som avlönar missionärer och pionjärer för att plantera nya församlingar. Om man blir anställd på heltid eller deltid för att vara pastor eller församlingsplanterare blir ledarrollen ett yrke (inte en titel) och då måste den i vissa aspekter behandlas som ett sådant. Den som anställer måste tex ta sitt arbetsgivaransvar andligt, moraliskt, ekonomiskt och juridiskt. Vår församling har en anställd pastor. Han är inte mer speciell än oss andra, utan en i ledarteamet som vi valt att avlöna, eftersom hans tjänst behövs i församlingen och tar hela hans tid. Så i praktiken är det också hans yrke. Om yrkesrollerna måste bort ur kristet ledarskap måste vi väl helt sluta med anställda tjänster i allt kristet arbete och det tror jag varken är möjligt eller önskvärt. Men kristet ledarskap är alltid mycket mer än ett yrke.
    Säger en som just börjat jobba som pionjärkonsulent på Svenska Alliansmissionen. Är det ett yrke?

    1. Ja, det är jag, Gabriel, som skriver. Glömde få med det, ber om ursäkt. Håller med dig om att min rubrik är på gränsen till för tillspetsad. Tror det framgår av texten att jag inte är motståndare till varje form av anställning för kristna ledare. Men precis som du säger måste vi vakta på att yrket inte blir en titel. I mitt sätt att använda orden skiljer jag alltså på vad ett yrke är och vad en yrkesroll är. Pastor är inget jag blir av en anställning eller av en utbildning, men helt klart kan en anställning frigöra redan kristna ledare att göra än mer som ledare och utbildning fördjupa redan kristna ledare att bli än bättre som ledare.

  4. Mitt mål med mitt inlägg var inte primärt att kritisera anställt ledarskap, snarare att lyfta fram styrkan i alternativet och att det på ett än mer naturligt sätt kan gestalta den ledarskapssyn som jag tycker växer fram i Nya testamentet. Om vi ska se en församlingsgrundande rörelse av större mått i Sverige måste den aktivera ”vanliga”, icke anställda lärjungar att vara planterare. Tyvärr har vi i Sverige idag ett stort underskott på kristna framträdande ledare som med sitt liv visar att det är möjligt. Avsaknad av anställt ledarskap i en församling eller avsaknaden av anställning som kristen ledare ses som en svaghet och tillfällig lösning. Detta måste ändras. Vi behöver ledare som likt Paulus och Rickard Hultmar (om jag förstod dig rätt) avsiktligt väljer bort anställning, av den enkla anledningen att man då som ledare än mer kraftfullt kan modellera och gå före i hur nya församlingar kan grundas och verka för den stora majoriteten av arbetare i Guds rike – de icke anställda.

  5. Bra skrivet Gabriel.
    Hade missat hela sommarens diskussion utifrån Swärds blogg, så kom inte så långt i detta inlägg eftersom jag tänkte kolla igenom den diskussionen först (det var ju en del inlägg och kommentarer), men nu har jag hunnit läsa färdigt ditt inlägg också =)

    Har precis läst Watchman Nee om församlingen och även om jag långt ifrån håller med om allt Nee skriver, så är det på nåt sätt en välbehövlig motvikt och balansering av det de flesta av oss vuxit upp med och är vana vid, att han så konsekvent talar om husförsamlingarna som tillsammans utgör ortsförsamlingen. Och att ledarskapet är äldste (avlönat eller inte) som väljs ur församlingen. Precis som du skriver, pastor/äldste/ledarskap är och väljs bland lärjungar som hunnit längre.

    Läser just nu om Broder Yun, och även om det inte handlar om församlingen så är det gott att även där se det naturliga i att lärjungaträna och att de som kommer efter är beredda att ta över ledarskapet när så skulle behövas, eller att sändas ut som missionärer för att upprätta nya sådana gemenskaper.
    Vet inte om det är makabert, men eftersom Yun trots allt lidande ändå talar om dessa perioder utifrån en glädje i Kristus vågar jag mig på ett litet ordskämt: Det verkar som att det är i Kinas fängelser vi finner de bäst fungerande ”cell”-kyrkorna…

    1. Har inte heller lästa allt på Swärds blogg 🙂 Har inte heller läst så mycket av Watchman Nee men utifrån det jag läst tror jag hans inflytande har varit en viktig del i att husförsamlingsrörelsen fick det genombrott som den fått i Kina med start under de decennium av hård förföljelse som kulturrevolutionen och ”det stora språnget” utgjorde. Han var med och la grunden för det.

      Jag tror vi har väldigt mycket att lära av den förföljda kyrkan. Inte minst vad det gäller ledarskap. Det verkar som det ofta händer något väldigt dynamisk i en situation av förföljelse där man inte har råd att själv vara oumbärlig som ledare. Ledarskapet inser att man från dag ett medvetet måste välja att bygga upp nya ledare och hjälpa dem se Guds vision för deras egna liv snarare än göra pastorberoende kyrkbesökare som är till för att förverkliga ledarskapets vision. I väst har vi fokuserat på att bygga församlingar, de fokuserar på att bygga församlingsbyggare. Tror vi behöver gå igenom en liknande förändring. Som församlingsplanterare är vårt främsta mål inte att plantera församlingar utan reproducera oss själva som församlingsplanterare så fler gör samma sak. Vi har en allt för stor tendens att bygga runt oss själva i väst istället för att reproducera oss själva i andra. Vi vill bygga vårt livsverk för att sen när vi bli gamla försöka lämna över det till någon ”stackare” som får bli en bevarare istället för erövrare i Guds rike.

      Så jag håller med dig, de bästa exemplen kommer inte längre från väst det hittar vi i cellerna 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s