En rörelse av nya missionella församlingar

Så har det blivit söndag kväll och min vecka som bloggare på Pionjärbloggen börjar gå mot sitt slut. Jag har just kommit hem från gudstjänst med Församlingen Brofästet i Färjestaden. Vi var ett 25-tal barn, unga och äldre samlade för att tillbe Jesus, lyssna till Guds ord, dela nattvardens gåvor och varandras liv. Vilken glädje och rikedom det är att få ha en församling att tillhöra och leva med!

Tyvärr är det få människor förunnat i vårt land. Bara några få procent har en sådan gemenskap att få finnas med i. Det finns ett oerhört behov idag av fler församlingar i vårt Sverige. Att få se en rörelse av nya missionella församlingar utbreda sig över vårt land är det som driver och motiverar mig att arbeta med församlingsgrundande arbete i Gemensam Framtid.

Allt för många människor i våra traditionella församlingar lever med en föreställning om att alla de människor som går att nå med evangeliet har nåtts genom de befintliga församlingar som finns i ett område. På något sätt har vi hamnat under ett väldigt begränsande glastak. Det är ett tak som måste inte bara krossas utan också även plockas bort ur våra sinnen. De 95% som idag inte har regelbunden kontakt med en kyrka i vårt land är inte ointresserad av Gud och Jesus och tron. Det är bara det att det finns så få som möter dem där de är och är villiga att vandra tillsammans med dem ett stycke på deras väg emot Jesus.

Därför behövs det många sorters församlingar för att nå många olika sorters människor. I varje bostadsområde, i varje samhälle och stad behövs nya kristna gemenskaper och församlingar som på ett relevant sätt förkroppsligar Guds rike just i sin närmiljö. Det är små husförsamlingar och husförsamlingsnätverk. Det är andra församlingsgemenskaper med bas i olika behov, nischer och kulturer i samhället. Det är mångfaldsförsamlingar och migrantförsamlingar och mycket mer som vi ännu inte har en aning om hur det ser ut.

Men hur ska detta ske? Jag ser ett antal viktiga förändringar som behöver bli verklighet för att vi ska se en rörelse av församlingsplanteringar i vårt land:

  1. Från församlingar som bygger på attraktion till församlingar som organiseras omkring mission.
  2. Från församlingar vars mål är assimilation till församlingar vars mål är inkarnation.
  3. Från församlingar som tänker addition till församlingar som tänker multiplikation.
  4. Från församlingar som tänker professionella anställda och tydlig organisation till församlingar som betonar allas tjänst och lever organiskt.
  5. Från församlingar som fokuserar på omvändelser till församlingar som fokuserar på efterföljelse.
  6. Från församlingar som är statiska och bundna till lokaler till församlingar med hög missionell flexibilitet och som fria i förhållande till lokaler.
  7. Från församlingar som styrs av de redan troendes behov till församlingar som ser till de inte ännu troendes behov.
  8. Från församlingar där medelålders och äldre har initiativet till församlingar där ungdomar och unga vuxna har initiativet.
  9. Från församlingar som ger unga människor lite utrymme till församlingar planterade av unga människor.
  10. Från församlingar med samfund i centrum till församlingar med Jesus i centrum.

Kanske du tycker att den här listan är klichéaktig, men jag tror att dessa tio förändringarna skulle innebära en revolution när det gäller att förlösa den potential som redan nu finns i svensk kristenhet. Det är när vi drabbas av Guds hjärta och börjar se hur hans Ande verkar i människor i vårt land som något kan börja ske. Jag längtar efter att få se detta hända. Det är det jag talar om, ber om, arbetar för, längtar efter och lägger ner mitt liv för.

Jag ville dela denna längtan med dej så att rörelsen kan börja ta fart. Du som läser har potentialen att sätta igång något i din omgivning och på din plats som kan börja växa och förmeras och multipliceras och bli början till en rörelse just där du bor. Tänk enkelt, tänk det som går att multiplicera, tänk det som vilken troende som helst kan göra, tänk rörelse och tänk Guds rike.

Vill du ha stöd och support i detta får du gärna ta kontakt med mig eller med andra som arbetar med detta i någon kyrka eller samfund. Tillsammans kan vi vara med och förvandla Sverige! Det är Guds dröm! Det är min dröm! Jag hoppas att det också är din dröm!

God bless, Peter

076-5053125

peter.svanberg@gemensamframtid.se

Annonser

Radikalt inklusiva och radikala i lärjungaskap (Del 2)

Hur upprätthåller man balansen mellan att vara både radikalt inklusiv och radikal i sitt lärjungaskapstänkande? Det finns två allvarliga diken. Antingen blir man så inklusiv att hela sammanhanget blir flummigt och därigenom oattraktivt att vara med i eller så betonar man lärjungaskapskraven så starkt att man riskerar att bli lagisk och sektaktig.

Låt mig få berätta om ett par platser som jag har i min närhet här på Öland. Precis bakom vårt hus finns en kohage. Den är väl definierad med stängsel och taggtråd. Korna går där och betar i godan ro och ibland går de en och en fram till det där gamla badkaret som står i skuggan av ett stort träd och dricker lite vatten. För ett par veckor sedan gjorde vår församling en utflykt till Alvaret. Vi visste att det fanns en liten damm på ett ställe med guldfiskar, så vi bestämde oss för att gå och titta på dem. Det öländska alvaret är ett öppet beteslandskap där boskap har stora ytor att röra sig på. Stängslen är få och vidderna stora. När vi kom fram till dammen med guldfiskarna visade det sig att den i själva verket var kornas vattenhål och självklara centralpunkt i tillvaron. Så befann vi oss där människor och kor runt samma vattenhål, alla på lite olika avstånd, men alla med samma fokus: vi var alla på väg mot vattenhålet med guldfiskarna.

Missionsantropologen Paul Hiebert talar om olika typer av gemenskaper allt från de som definieras av sina tydliga gränser (bounded set) till dem som är fullständigt luddiga i sin konstitution (fuzzy set). Så beskriver han något han kallar för centered set. Det handlar om en gemenskap som gjort sitt centrum till det som definierar den. Den är öppen mot omvärlden. Det är lätt att komma med. Men det tydliga centrumet ger riktning och form åt gemenskapen. Man är på olika avstånd men alla är man på väg mot samma centrum och låter detta centrum definiera sitt liv och sin gemenskap. På gammalt missionskyrkospråk hette det att ”församlingen definieras inte av sina gränser utan sitt centrum” och att detta centrum är Jesus Kristus och bekännelsen av honom som Herre. Ligger nåt i det!

En centered set gemenskap är flexibel och öppen och kan lätt möta de missionella utmaningar som kontexten runt omkring den innebär. Det finns en tydlig beredskap att hantera mångfald och multietnicitet. Det är ju inte våra likheter längre som är gemenskapens grund. På detta sätt är en centered set gemenskap på stark nytestamentlig grund. Kristi kropp i hela sin mångfald lever i enhet därför att den har ett centrum, ett huvud, för att tala med Paulus, nämligen Jesus Kristus.

Praktiskt betyder detta att en kristen gemskap ges möjlighet att forma en tydlig bild av hur lärjungaskap och efterföljelse definieras och ser ut i deras kontext. Den radikala Kristuslikheten inbegriper då inte bara sk andliga dimensioner utan i lika hög grad de sociala och missionella. Och vägen in i gemenskapen blir öppen och accepterande av människor med olika bakgrund och erfarenheter i livet.

Folk behöver kunna känna sig hemma och accepterade för att kunna fortsätta sin vandring in mot centrum och någonstans på den vandringen gå över vid trons övergångsställe in i en tydligare och mer uttalad tro på Jesus Kristus. I någon av Alan Hirsch böcker berör han ämnet att lärjungaträna icke-kristna. Det är just detta som sker i en centered set gemenskap. Här finns det öppningar och möjlighet att utmana till tydligare efterföljelse och fördjupad kristen erfarenhet.

Till slut behöver vi skapa en miljö där lärjungar formas naturligt. Jag tror att det sker bl a genom att höja ribban för vad det innebär att vara en lärjunge, en efterföljare till Jesus. Och jag tror att i varje gemenskap behöver man ha samstämmighet omkring vad man menar med detta och vad som är normativt för en efterföljare till Jesus? Som hjälp behöver man utveckla vanor som är en del av efterföljelsen. Det kan handla om personliga vanor men också en gemensam kultur, rytm i det andliga livet och livsstil.

Det är alltså av stor vikt att när man lägger grunden för en ny församlingsgemenskap är medveten om de faror som lurar i att antingen bli för inklusiv eller för exklusiv. Jag tror att vattenhålsmodellen kan vara till stor hjälp att hitta rätt balans mellan dessa två ytterligheter.

I nästa bloggpost vill jag dela lite av min vision och längtan när det gäller församlingsgrundande i vårt land.

God bless, Peter

Radikalt inkusiva och radikala i lärjungaskap (Del 1)

Den sorts miljö som vi behöver forma i både nya och gamla församlingar där Guds kärlek och förekommande nåd ständigt får möjligheten att dra människor in i gemenskap med honom präglas av två viktiga saker. De kan i första påseende tyckas vara varandras motpoler och ofta uppträder de också så i debatten. Men jag vill hävda att de måsta hållas ihop och tillsammans prägla miljö och kultur i en församling. Den första handlar om att gent emot omvärlden vara radikalt inklusiv. Det andra att i vår förkunnelse och förväntan på själva gemenskapen vara radikala i vårt lärjungaskap, i vår efterföljelse och helgelse.

Och som vanligt är Jesus själva förebilden i att håla samman dessa två. Han är radikalt inklusiv i sitt sätt att möta människor. Han bryter mot konventioner och tabun, både sociala och religiösa, för att tydliggöra evangeliets radikala erbjudande om nytt liv och om upprättelse och helande på livets alla plan. Jesus talade med kvinnor (det gjorde inte en from jude på den tiden), han umgicks med människor av tvivelaktigt rykte, han lyfte fram de svaga, de fattiga, de i samhällets utkanter när han beskriver vilka människor som är mest välkomna i Guds rike. Han rör vid sjuka. Han berörs av hedningars böner om hjälp. Han bryr sig om barnen och välsignar dem. Han gör barn till förebilder för mötet med Gudsriket och evangeliet. Hans radikalt inklusiva hållning visar sig tydligt i orden ”kom till mig alla ni som är tyngda av bördor; jag skall skänka er vila.” (Matt 11:28)

Samtidigt är Jesus omutligt radikal i sin kallelse till människor att följa honom. De skulle lämna allt bakom sig. De skulle sälja sin rikedom och ge den till de fattiga. De skulle hata sitt liv för att kunna älska det liv Jesus gav. De skulle gå in under ett nytt ok som är ”skonsamt” och gör bördorna lätta (Matt 11:30). Jesus talar om att beräkna kostnaden för efterföljelsen. Jesus pekar med inte bara hela handen, utan med hela sitt liv, mot den yttersta kostnaden, korset. Ribban för efterföljelsen var så hög att människor inte stod ut med att lyssna på honom längre utan lämnade honom. I Joh 6:66 frågan Jesus sina närmsta lärjungar om de också tänker lämna honom och får svaret: ”Till vem skulle vi gå? Du har det eviga livets ord!”

Vad betyder detta förhållningssätt för oss? Kanske behöver vi göra samma uppvaknande som Petrus fick efter sin dröm uppe på taket till Simon garvarens hus. När han sedan kom till Cornelius hus och såg vad Gud redan gjorde i hans och hans vänners liv säger han först att Gud har visat honom ”att man inte ska betrakta någon människa som ohelig eller oren.” (Apg 10:28) Lite senare utbrister han: ”Nu förstår verkligen jag att Gud inte gör skillnad på människor…” (Apg 10:34) Förstår vi det? Lever vi det?

Jag satt här om kvällen på möte i en av GFs planteringar. En liten lokal fylld med människor. Vi var ett drygt 30-tal vuxna och några barn. Folk pratade i mun på varandra. Predikan tokades delvis till arabiska. Många av de närvarande var från samhällets marginal. Men de var inneslutna i gemenskap, omsorg och kärlek. Gud var där. Många sökte förbön. Gud gör inte skillnad. Vi ska inte heller göra det.

I en annan av de planteringar jag har kontakt med kommer en kvinna med bakgrund i ett livslångt sökande. Indien, meditation, olika gurus. I gemenskapen har hennes förståelse och erfarenhet av Jesus fått växa och tillsammans har människor vandrat med henne steg för steg närmare Jesus.

I samhälle efter samhälle finns massor med människor som längtar efter att få möta kristna människor och kristna gemenskaper som inte gör skillnad på människor, där kärleken och värmen ständigt får dra dem nära Jesus. Att plantera församling behöver hela tiden ha den här aspekten med som en bärande del i det dna som byggs in i den nya församlingens kultur. Jesus visade vägen. Hans armar sträcktes ut på korset i början på en Gudomlig omfamning som innesluter hela världen och varje människa.

I nästa bloggpost fortsätter vi fundera över detta. Vi behöver sammanhang där tröskeln är så låg att alla kan vara med och där ribban för efterföljelsen är tillräckligt hög för att alla ska vilja vara med.

God bless, Peter

Samarbeta med Gud

I förra posten skrev jag om evangelisation i förhållande till våra ambitioner och i förhållande till Guds kärlek. Jag skulle vilja ta den tanken ett varv till men från en lite annan vinkel idag. Den Gud som är kärlek och relationell och aktivt deltagande i sin skapelse och i vår värld söker hela tiden efter att dra människor allt närmare sig. Jesus påpekar i Joh 6:44 att ”ingen kan komma till [honom] om inte Fadern som har sänt [honom] drar” den personen. Det finns en slags gudomlig aktivitet som gör att människor på ett eller annat sätt dras till Jesus. I den tradition (den wesleyanska) där jag har mina rötter brukar man kalla denna aktivitet för den förekommande nåden.

Nåden i wesleyansk tolkning är aktiv och verksam i en människas liv. Den är ett utflöde av Guds kärlek och verksam i hela skapelsen genom den Helige Ande och har som syfte att föra skapelsen och oss människor i rikting mot Gud. Den öppnar en människas sinne gent mot Gud och förhindrar att någon enda människa kommer så långt bort från Gud att det inte finns någon väg tillbaka. För Gud finns det inga hopplösa fall!

Jesu liknelse om den förlorade sonen (Luk 15:11-24) illustrerar på ett bra sätt hur Guds förekommande nåd fungerar:

  • Sonen är fri att lämna hemmet (v. 11-13)
  • Det finns något som hindrar sonen från att försvinna hemifrån för alltid (v. 14)
  • När nöden kommer och sonen sitter bland grisarna ”kommer han till besinning”. Vad är det som gör att han reagerar så? (v. 17a)
  • Tanken slår honom att nu måste jag återvända hem. Vad är det som påverkar honom att vilja vända om? (Är det så att ”fadern drar honom”?) (v. 17b-19)
  • Den ständigt väntande fadern hela tiden beredd att välkomna, innesluta, förlåta och upprätta den som vänder hem (v. 20, 22-24)

När vi arbetar med församlingsplantering eller för den skulle vilket församlingsarbete som helst är det viktigt att ständigt fråga oss: Var i vårt samhälle är Gud verksam just nu?  Och till den kommer en liknande mer personanpassad: På vilket sätt är Gud verksam i den här människans liv? Som vi såg i liknelsen om den förlorade sonen så är Guds förekommande nåd/Guds Ande verksam också igenom svårigheter och nöd. Gud möter människor där de är. Det är också vår uppgift.

Fundera lite på de människor som du möter till vardags. Det kan vara på jobbet, i affären, genom föreningsliv eller de som bor runt omkring dig i din stad eller ditt bostadsområde. På vilket sätt är Gud verksam där? Vad är evangelium för dessa människor och rakt in i deras liv och situation?

Det finns något som kallas för Engle-skalan (se bild). För många har den varit en bra hjälp att förstå både hur Gud är verksam i människors liv men också att vägen till en personlig tro på Jesus är en resa som för många kan vara lång och ibland besvärlig. För även om Guds nåd och Ande drar en människa i riktning mot Jesus finns det andra krafter inom och omkring oss som vill motverka det som Gud gör. När man funderar över vad Gud gör i en grupp människor eller i en enskild människas liv så är det viktigt att förstå de här sambanden. Vi behöver ständigt vara i bön och förbön för människor runt omkring oss och förlösa Guds Andes påverkan över deras liv. Men vi behöver också tänka strategiskt omkring det vi gör i vårt arbete så att det vi säger, gör och erbjuder korresponderar med var folk befinner sig på sin andliga resa.

Igår nämnde jag om faran att vi i vår iver att evangelisera gör människor till objekt för våra ambitioner. Genom att leva i samklang med Guds nåd och Ande och lyssna in vad Gud gör i andra människors liv och ha en förståelse för var de befinner sig och vad som kan vara mitt bidrag till deras resa, kan vi minimera den faran och istället bli medvandrare med våra medmänniskor på trons väg.

Runar Eldebo skrev 2006 en artikel i Dagens dåvarande magasin Petrus där han beskrev en människas väg från totalt avståndstagande mot Gud och allt som kyrka heter till ett liv sammanfattat och lagt i Jesu namn i dödens stund. De arton steg som han beskriver (hans version av Engle-skalan) finns i följande länk: Någonstans på den här vägen börjar en människa tro. Steg 1-9 beskriver resan fram till den punkt då en människa tar emot Jesus i sitt liv och blir en kristen. Steg 10-18 beskriver hur vi fortsätter att vara påverkade av nådens kraftfält genom hela vårt liv. Själva korset är övergångsstället mellan att en människa inte tror och att hon tror.

”I alla dessa steg,” avslutar Runar Eldebo, ”är en människa omgiven av andra som kan hjälpa hennes möjligheter att växa som människa och kristen. Evangelisation är att i, med och under alla dessa steg tillsammans med den helige Ande få föra andra människor, och själv bli förd av andra människor, ett steg närmare.

Nästa blogg kommer att handla om den miljö där nåden växer och människor kan inneslutas i gemenskap och kärlek.

God bless, Peter

Gör inte människor till objekt för din framgång – om evangelisation i ljuset av Guds kärlek

Hej! Jag heter Peter Svanberg och jobbar sedan fyra år tillbaka som samordnare för församlingsplantering i först Svenska Missionskyrkan och nu i Gemensam Framtid. Dessutom finns jag med i församlingsledningen för en församling som bildadesför lite mer än fem år sedan, Församlingen Brofästet i Färjestaden på Öland. Den här veckan känns det spännande att få dela några tankar och funderingar som jag bär på med dej i Pionjärbloggen.

Församlingsplanterare är ofta människor med stark känsla av kallelse, driv och angelägenhet i det de håller på med. Det är ju en av grundförutsättningarna för att lyckas med det man upplever Gud vill att man ska göra. Samtidigt är man otålig och vill se resultat. Den som har ett ekonomiskt stöd från en församling eller ett samfund kan ibland uppleva en press att visa upp positiva rapporter angående arbetets utveckling.

Som coach till ett antal församlingsplanterare har jag funderat en del på just det spänningsfält som jag försökt att beskriva. Ibland hör vi att församlingsplantering är den bästa evangelisationsmetoden andra gånger känns det bättre att vända på kuttingen och säga att evangelisation är den bästa församlingsplanteringsmetoden. Men hur ser evangelisation ut? Vad händer när vi evangeliserar och gör det utifrån en önskan att se snabba resultat? Och vad händer med de människor som vi försöker nå med evangeliet (eller egentligen värva till vårt arbete)?

Är det så att effektiv församlingsplantering förutsätter att vi objektifierar människor och förminskar dem i vår iver att de ska bli en del av vår gemenskap? Finns det vägar att undvika det? Som du märker blir det en rad frågor som behöver ställas och jag tror att det är viktigt att varje församlingsplanterare och varje församling/kristen gemenskap behöver ställa sig de här frågorna. Och svaren behöver hämta sin näring ur hur vi ser på Gud, på människor och på Guds Andes verksamhet i människors liv.

Jag tror att vi behöver börja med vad vi säger om Gud. Vad är det för Gud som vi fått vårt uppdrag ifrån? Vad är det för Gud som menar att det vi håller på med är av allra största vikt? I 1 Joh 4:8, 16 läser vi att Gud är kärlek. Det står inte att Gud är kärleksfull utan att Gud är kärlek. Kärleken är inget attribut utan Guds innersta väsen, själva essensen, kärnan av vem Gud är. Kärlek är det som Gud är av nödvändighet därför att om Gud slutade att vara kärlek så slutade Gud att vara Gud. Guds väsen är kärlek, den sortens kärlek som uttrycks genom korset.  Och med Greg Boyds ord, ”allt annat är fotnoter!” Guds rättfärdighet, trofasthet, helighet, barmhärtighet etc. är alla aspekter av denna kärlek.

Det är den kärleken som också så tydligt uttrycks i treenighetens relation mellan Fader, Son och Ande. Vi möter i treenigheten en Gud som i grunden är relationell som väljer att också vara relationell i förhållande till oss människor och till sin skapelse. Gud berörs av våra liv och vi berörs av Guds liv. Gud bedrövas över våra felsteg, gläder sig över våra framsteg, söker oss i sin kärlek och försöker ständigt leda oss med sin Ande.

Detta är inte bilden av en statisk Gud upphöjd över alla himlar utan bilden av en Gud som lever i relation med sin skapelse och som påverkas av det som sker och som utifrån vad som sker i människors liv agerar för att föra oss mot sina syften. Samtidigt är vi människor skapade med frihet att göra våra val, att säga ja till Gud och Guds syften och säga nej. Och den friheten är viktig!

Evangelisation i det här perspektivet måste präglas av samma förhållningssätt som vi ser i Guds relation med oss människor, annars förkunnar vi genom våra sätt att evangelisera ett evangelium som går stick i stäv med den Gud som är dess centrum. Hur skapar vi sammanhang där Guds kärlek, barmhärtighet och befriande och helande nåd får möjlighet att berör människors liv? Hur formas gemenskaper som förkroppsligar den inbjudan som ständigt sträcks oss att delta i den treenige Gudens ständigt pågående kärleksgemenskap?

Hur möter vi människor idag så att de upplever att de möts, inte som ett värvningsobjekt utan som en bror och en syster som Jesus visat sin kärlek till genom att dö på ett kors? Kanske är det så att svaren på de här frågorna i början känns hotande. De kan ju måhända hota min framgång och en snabb tillväxt i planteringen. Men genom att fundera, arbeta, skapa förtroende och förmedla den Gud som älskar, innesluter, helar och befriar är det möjligt så att grunden läggs så mycket starkare i människors liv och marken plöjs så mycket djupare i deras hjärtan för Guds ords frön att slå rot, växa och bära frukt i.

I nästa text tänkte jag fundera lite mer på hur Gud är verksam i människors liv och i sin skapelse och om hur vi kan samarbeta med honom. Tacksam för funderingar och tankar i kommentarfältet. Vad tänker du/ni i er församlingsplantering/församling/kristna gemenskap om det jag skissat här?

 

 

Helande

Lördagar är den dagen då vi går runt Hallonbergen och ber. Vi ber geivetvis flera dagar i veckan för Västerort, men på lite olika sätt. Bönen är ju självklart central i allt det vi gör för att sprida Guds rike i Stockholm. 1 ggr/månad har alla Elims församlingsplanteringar möjlighet att lovsjunga Gud och be tillsammans. Idag var ett sådant tillfälle i något som vi kallar ”Transformation”. Jag var på plats från Elimkyrkan i Västerort och det är alltid lika härligt att vara med på dessa kvällar, att bara tillbe Gud för vem Han är, men också be att Han skall gripa in och möta behov. Kvällens minipredikan handlade just om detta, att Gud griper in när det finns ett behov, inte bara för att göra ett  tecken eller under för sakens skull. En gravid kvinna var på plats, hon har fått foglossning den sista tiden och har stora smärtor så fort hon går. Lärkarna har givit henne kryckor för att avlasta hennes höfter. Det fanns ett behov, Gud vill möta behov, vi är utsända för att hela, så vi bad och kvinnan blev helad till 90 %! Det här börjar bli vardag för oss nu, vi ser mer och mer helanden i Elimkyrkan var vi än möter ett behov….. Gud är så god.

Långsamhetens lov

Längtar du efter att Gud ska slå på strömmen? Att Anden ska slå ner som på pingstdagen och människor, tusentals runt om oss, kommer till tro bara på en dag? Det gör jag. Även om människor blivit helade, situationer totalt fått en ny vändning genom bön, även om liv helt upprättats, verkar det som att de sekulära stockholmarna behöver så mycket mer av Guds kärlek och kraft för att ta emot Jesus. Därför ber vi, med desperata rop, dagligen i Elimkyrkan Västerort att Gud ska komma och uppenbara sig än tydligare, att Han skall rusta oss med uppenbarelsens ande.

Såg du bilden på två för tidigt födda tvilling flickor på facebook? Den ene var svagare med en oregelbunden hjärtrytm och med för låg kroppstemperatur. Sjuksköterskan propsade på att de skulle läggas i samma säng för att den svagare skulle kunna återhämta sig. När de låg där lägger den starkare flickan sin arm runt den svagare och hjärtrytm och kroppstemperatur normaliseras efter en stund de legat så. Allt skedde i Guds takt. Det här är en sån bra bild på vårt uppdrag som kristna. Genom att vara nära människor med brustna drömmar, svaga kroppar och  mentalt mörker, som bärare av Guds Rike, kan vi komma in i deras liv som atmosfärförändrare. Vi förändrar världen framför allt genom att verkligen vara kristna och låta Guds kärlek, genom oss,  drabba mänskligheten runt om oss. Liksom den starkare av de små tvillingflickorna är, kan vi var och en vara  Guds uppenbarande kärlek, omsorg och helande i en krissituation. Låt oss fortsätta  att uthålligt be om att Gud uppenbarar sig om och om igen  för sekulära stockholmare och att Han ger oss modet att göra det extraordinära för någon, för Guds kärlek är extraordinär!