Vi bor bland muslimer

Erika Lagerström. Med hjärta för Halmstad: Innan jag flyttade till Halmstad så hade jag väldigt få erfarenheter av Islam. Idag bor jag i en trappuppgång med fyra olika muslimska familjer. För oss har det varit spännande att få lära sig nya saker om hur man kan se på tillvaron. Genom våra flickors kompisar som framförallt är muslimer så har vi mött Islam i vardagen. Vi har fått frågor när vi serverat päronsaft om det finns gris i saften. När vi har haft barnkalas har vi tagit hänsyn till både laktos allergiker och att se till så att det inte finns gelatin i godispåsarna. I somras när vår yngsta tjej hade sitt 7-års kalas på stranden pågick ramadan och en av mammorna som följde med sitt barn tackade nej till tårtan och det som bjöds, eftersom hon fastade. Här om veckan sa grannflickan att hennes lillebror fick inte följa med in och leka hos oss för det är harat, sa hon. Det hon menade var att det var förbjudit = haram för hennes lillebror att komma in, för att det endast var flickor som skulle leka tillsammans. Harat var hennes egen böjning av det arabiska ordet!

Fram till i början av januari ska jag skriva en uppsats om hur muslimska troende tjejer har upplevt det att vara muslim i den svenska skolan och om de har mött fördomar eller hur det har varit att växa upp muslimska värderingar. Jag har intervjuat fyra tjejer nu (gjorde en intervju idag) och jag kan känna igen värdering som de muslimska tjejerna har och som liknar dem som jag hade och växte upp med. Det kan till exempel handla om att man ska vänta med sex tills man har gift sig och att inte dricka alkohol, vilket var två värderingar som jag fick med mig från mitt hem. Det har varit mycket intressant att samtala med dessa unga muslimska tjejer, som ofta får stå till svars för sin tro och som har mött fördomar och frågor för att de i unga år vågat att stå för att de har en tro. Jag sa, till tjejen som jag intervjuade idag, att jag som bekännande kristen kan gömma min tro och att det inte alls behöver synas på mig, medan hennes tro direkt syns eftersom hon har valt att bära slöja och hon sa att det ibland skulle vara skönt att få vara mer anonym med sin tro, men att det är otänkbart.

Igår kväll arrangerades en samling i en kyrka här i Halmstad om hur man kan berätta om sin tro på Jesus för muslimer. En av dem som höll i undervisningen är med i vår husförsamling. Han har levt bland muslimer under några år och kan arabiska. Han brinner så för att berätta om Jesus för muslimer. Han inledde sin undervisning med att tala om vikten av att ha kärlek till de muslimer som man kommer i kontakt med.

Jag tycker att det är så intressant att få finnas här på Andersberg där det finns så många muslimer. Man kan prata på ett helt annat sätt med en muslim än med en sekulariserad svensk.

Annonser

Tisdagskväll med husförsamlingen

Tisdagen är en speciell dag i vår vecka eftersom husförsamlingen kommer hem till oss på kvällen. Jag brukar passa på att städa av vardagsrummet, hallen, toaletterna och köket. Ibland brukar Fredrik och jag skoja om att vi gör vår kyrkstädning på tisdagarna. Fredrik gör soppa varje vecka och den här kvällen blev det en god fisksoppa som blev mycket uppskattad.

Upplägget brukar se ut så att de som är med i husförsamlingen brukar komma kring 18.00 och då börjar vi med att äta soppa. Måltiden brukar avslutas med att vi firar Herrens måltid tillsammans kring bordet då vi tar från det bröd vi ätit och från den druvjuice som vi haft som måltidsdryck. Sen brukar vi slå oss ner i vår soffa och samtala utifrån ett ämne som Fredrik initierar. I kväll skulle samtalet handla om gemenskap med Gud och gemenskap med varandra och att det är en viktig grund för församlingen och att vara lärjunge. Ofta är det så att samtalen vid matbordet kan handla om något som hänt under veckan, allt från studier på Högskolan, blommor eller något aktuellt ämne som någon snappat upp. I kväll blev det så att en kille i gruppen tog upp en viktig tråd utifrån nattvarden om relationer och om vi har rätt att döma någon annan, vilket blev starten på ett mycket viktigt samtal om gemenskap, relationer och att vi har olika gåvor att tjäna varandra med.

Under vårt samtal kring soffbordet så lyfte jag tanken på att jag skulle vilja att vår husförsamling var som en familj där vi kan dela livet med varandra. Att vara husförsamling är inte bara att vara en grupp som möts en specifik tid under veckan. Det är en stor utmaning att bygga gemenskap med varandra och att finnas för människor i vår vardag varje dag. Men när jag sa att vi ska vara som en familj så var det en som sa att familj kan vara ett negativt ord. Om man har dåliga erfarenheter från sin egen familj så är det inte något positivt att sträva efter. Det fick mig verkligen att tänka till och det är något som jag kommer att bära med mig från den här kvällen.

Jag är inte bara student, utan jag är mamma också

Erika Lagerström, Med hjärta för Halmstad: Den här veckan är det min tur att blogga här igen på pionjärbloggen. Jag tänkte att jag under den här veckan skulle ge några glimtar från min pionjärvardag här i Halmstad.

Idag kom jag att tänka på en gammal reklamfilm där en kvinna säger: ”Jag är inte bara tandläkare, jag är mamma också.” Fredrik och jag och våra två barn flyttade hit för tre år sen för att arbeta med församlingsgrundandearbete i en del av Sverige där det finns mindre än 1 procent aktiva kristna. Innan vi flyttade hit hade vi tillsammans läst fyra år på Örebro Missionsskola och där efter arbetade vi sex år i Korskyrkan i Ludvika och jag hade under tiden i församlingen identifierat mig själva med att vara pastor. Efter sex år i församlingsarbete stod vi inför en helt ny situation där vi inte hade någon kyrka, ingen verksamhet, eller någon församling som hälsade oss välkommen. Det var bara vår familj och vårt hem.

Fredrik fick en deltidsanställning som pionjärpastor och jag valde att börja läsa till svenska och religionslärare. Jag minns hur en person sa till mig innan vi skulle flytta, att han var orolig för att jag skulle överge min kallelse som pastor. Under hösten var det en av mina studiekompisar, som jag läser religionsvetenskap tillsammans med, som frågade varför jag slutat som pastor. Jag arbetar inte som pastor i traditionell mening med predikan varje söndag, planering av olika verksamhetsgrupper och allt det där som pastorer sysslar med. Jag är inte pastor längre på det sättet. Men jag har inte övergett min kallelse. Gud har tänt en eld i mitt hjärta som brinner allt starkare. Idag skulle jag snarare kalla mig för missionär i Sverige. En missionär som har valt att vara lärarstudent för att finnas i högskolevärlden.

Som student håller jag på med en uppsats i religionsvetenskapen, som jag kommer att återkomma till under veckan, och därför har jag suttit idag och transkriberat en av de intervjuer som jag gjorde förra vecka. För dig som inte vet vad transkribering innebär så handlar det att skriva ner ord för ord vad som sagts under intervjun för att man sen ska kunna analysera och tolka det som sagts i intervjun. Det tar evigheter att skriva ner bara 10 minuters samtal och eftersom jag inte har lärt mig att skriva med riktig fingersättning på tangentbordet så får jag ont i höger lång och pekfinger som jag hela tiden använder för att skriva med och samtidigt spola fram och tillbaka på denna lilla apparat som jag spelat in intervjun med.

Men jag är inte bara student, jag är mamma också, där av citat ovan från reklamfilmen… Jag har också suttit en stund och hjälpt våran 7-åring med hennes läxor: veckans ord på K och att samtala om vilka religiösa högtider som vi firar i vår familj.

Men jag är inte bara mamma, utan jag är fru också. Min man kom hem och lagade en god måltid till oss och han berättade om hur det är på nattcaféet.

Men jag är inte bara fru, utan jag är en vanlig enkel lärjunge, som vill följa Jesus dit han kallar mig att gå, fast ibland kan man bli förvirrad över vilken roll eller titel som är viktigast och fundera över vad jag håller på med och om jag verkligen gör det som Gud har kallat mig till att göra. Jag brukar återkomma till en lovsång i mitt hjärta som går så här:

Gud här har du mig igen en liten människa i behov av din nåd och kärlek.
Gud jag ber dig, gör mitt hjärta rent igen, så jag kan se ditt ansikte. Jag vore ingenting Gud om du inte finns. Mitt liv har fått en mening. Du har satt mitt hjärta i brand. Till dig, går all ära. Till dig, går mitt innersta tack.

Avslutningsord från Stefan Swärd

Det här blir mitt sista inlägg som gästbloggare på pionjärbloggen. Predikade idag i en överfull Elimkyrka där vi bland annat uppmärksammade våra olika församlingsplanteringar och pionjärprojekt. Pionjärsituationen är tuff, och det behövs mycket av förbön och uppmuntran hela tiden. Försöker mer eller mindre dagligen stötta och be för Elimkyrkans olika församlingsplanteringar och pionjärprojekt. Det stödet är nödvändigt. Att vara en församling som grundar församlingar, kräver ett aktivt engagemang, och att man har förmågan att sträcka sig längre, att bry sig om mer än det man håller på med själv.

Tacksam för om du kan hjälpa mig att fortsätta be för Elimkyrkans olika satsningar som pågår just nu;

1. Församlingsplantering i Skärholmen.

2. Ambassadeur – arbetet för fransktalande afrikaner, under ledning av pastor Jean, John Kabuidibuidi.

3. Ryska församlingen.

4. Etiopiska församlingen YBC.

5. Församlingsplanteringen i Hallonbergen.

6. Pionjärprojektet Lighthouse, en början till en engelskspråkig internationell församling, just nu med mest fokus på studenter och Bergshamra studentområde.

7. Pionjärprojektet i sydvästra Stockholm som leds av Forrest Hendrix och Andreas Edestav, som startar upp små lärjungagrupper.

Och till sist, nästa sommar flyttar vi över hela församlingen inklusive svenska kärnverksamheten, till Södermalm. Vi blir då en Södermalmsförsamling, vilket blir ett pionjärprojekt i sig.

På återseende.

Reflektioner om Stockholmsmission idag

Det finns mycket att säga om pionjärarbete och församlingsplantering. Jag har ju sysslat med detta i hela mitt liv, och förhoppningsvis lärt mig en del. Några saker vi betonar idag är vision och utmaning, Guds kallelse, hängivenhet och passion för att nå människor. Hängivna missionärer är en nödvändighet, Jesus bad om arbetare till skörden, det är viktigare än alla tänkbara metoder.

En annan nyckel är att vara där människor finns. Idag kan man träffa på folk från Elimkyrkan i Skärholmens centrum, Hallonbergens centrum, Alby centrum, Slussen och andra ställen. Vi kanske bjuder på kaffe, samtalar om Jesus, och vi ber gärna för folk mitt i ett centrum eller på ett torg. Alla församlingens medlemmar är vittnen och sändebud. Vi har olika gåvor, en del är evangelister och väldigt frimodiga, en del av oss är mer lågmälda. Men är vi kristna, så representerar vi Guds rike, och är ambassadörer för Guds rike.

På söndag har vi nästa dop med tre personer, två av dem har kommit till tro i arbetet i Skärholmen, en av dem genom de kinesiska kontakter vi har fått under de senaste två åren. För en månad sedan döpte vi 9 kongoleser som kommit till tro på Jesus.

Nästa sommar flyttar vi alltså över själva kyrkan till Södermalm, och det blir ett stort steg och en stor förändring. Bara stadsdelen Södermalm har 100.000 invånare och en mycket liten andel av dem är aktiva kristna.

Stockholm växer för närvarande med 30-40.000 per år. Vi hänger inte med i utvecklingen. Stockholm behöver många fler församlingar för att nå många fler människor. Det vi gör idag är mycket begränsat. Hjälp mig att be om arbetare till skörden, precis så som Jesus sade. Och de församlingar som finns, behöver vara fylld av eld, bön, passion, hängivenhet.

Det är grymt spännande att jobba med pionjärarbete i Stockholm

Det är nu sen torsdag kväll. Vill fortsätta och dela något av de erfarenheter vi gör just nu i Elimkyrkan när det gäller pionjärarbete och församlingsgrundande. Tre av våra församlingsplanteringar har en språkgruppsinriktning, en för fransktalande kongoleser som leds av John Kabuidibuidi, den berömde pastor Jean som de svenska myndigheterna slängde ut förra vintern vilket höll på att kosta honom livet. De samlar nu cirka 100 personer vid sina söndagsgudstjänster. Sedan har vi en etiopisk församling och en liten rysk församling.

Vi är dock noga med att den internationella församlingen inte lever sitt eget liv. Vi tror på att arbeta tillsammans som en mångkulturell församling där svenskarna står sida vid sida tillsammans med människor från många olika länder. Det är den moderna och globaliserade storstadsförsamlingen.

En församlingsplantering har vi nu börjat i Hallonbergen, som är en stadsdel inom Sundbybergs kommun. Det arbetet leds av Patricia och Tomas Ask. De är verkliga missionärer med en passion för att arbeta med evangelisation och sprida Guds rike. Varannan söndag har de nu en gudstjänst i Hallonbergens centrum, förutom det har man bönevandringar, serverar kaffe i centrum, och bjuder in till mer öppna samlingar av olika slag.

Att grunda församlingar som grundar församlingar är vårt motto.

Nästa år flyttar hela Elims kärnverksamhet över till Södermalm, och till vår nyköpta Salemkyrka. En gammal baptistkyrka från 1870-talet som vi nu ska renovera och rusta upp för morgondagens behov.

Mitt i Sofo, på Folkungagatan, kanske Sveriges bästa läge för en kyrka som jag brukar säga ibland.

Återkommer. Häng med.

Fler glimtar från Stockholm

I går kväll träffade jag Elimkyrkans pionjärteam. Det är team som består av ledarna för de olika församlingsplanteringar och pionjärprojekt som Elimkyrkan jobbar med runt Stockholm. Det är ett härligt gäng. Fantastiska missionärer som ger sina liv för att se Stockholmare bli efterföljare till Jesus.

Elimkyrkan är ju en gammal baptistkyrka från 1890-talet som 1990 fusionerades med Stockholms HF/FB-församling som hette Birkakyrkan. Men vi inser att vi inte kan slå oss till ro och bevara vad vi har endast. Under Kjell-Axel Johanssons tid började församlingen satsa på församlingsplanteringar, och den strategin går vi nu vidare med.

Anders och Elin Solberg har börjat ett pionjärprojekt i ett studentområde som heter Bergshamra. Det började med några stycken för ett år sedan och är nu en hel liten församling som heter Elim Lighthouse. Forrest Hendrix och Andreas Edestav leder ett missionsprojekt i sydvästra Stockholm, där man jobbar bland annat med araber. Ett antal personer har kommit till tro, eller rör sig i riktning mot tro. Forrest och Andreas har nu ett antal lärjungagrupper i gång i ett antal olika hem.

I Skärholmen började vi en församlingsplantering 2005 som nu ska bli en församling. Det känns väldigt spännande. Vi firar våra gudstjänster i Skärholmens centrum granne med moskén. Mycket mer än så händer men det berättar jag om i nästa blogginlägg.