It’s Friday

Vill den här långfredagen dela med mig av ett videoklipp med ett utdrag ur en predikan av S. M. Lockridge. Det är ett klipp som håller samma starka innehåll och sätt att retoriskt föra fram ett budskap som vi finner i t ex Martin Luther Kings ”I have a dream” eller I’ve been to the mountain top.”

Varje gång jag ser det här klippet och hör förkunnelsen fylls jag av förundran över vad Gud gjort för oss genom Jesus och jag fylls av hopp att mitt i alla våra livs svårigheter och bedrövelser är det en sak vi alltid kan vara säkra på: att med Gud är det bara fredag – Sunday’s a coming!

Jag återkommer med ytterligare någon post omkring detta med församlingsplantering i helgen. Men fram till dess vill jag rekommendera dig att göra ett besök på min blogg och ta del av de reflektioner över Jesus sju ord på korset jag gör den här veckan.

Glad Påsk!

Annonser

Mångkulturell och inklusiv

Ett av de viktigaste samtalen vi kan ha omkring ett församlingsgrundande arbete är hur församlingen inkarnerar/förkroppsligar vem Jesus och evangeliet är i sin kulturella kontext. Det där lät ju lite högtravande. Vad jag menar handlar om hur en ny församling kan leva Guds rikes liv och på ett sådant sätt att den kontext där den finns reflekteras så att Jesus blir synlig för människor.

I väldigt mycket av dagens debatt talas det om integration som något problematiskt. Och visst blir det ett problem om det vi talar om egentligen handlar om assimilation, dvs att de som är annorlunda mot majoriteten ska anpassas till denna majoritets kultur och bli som dem. I det kyrkliga sammanhanget innebär detta ofta att nya svenskar ses som en krydda i det annars helsvenska medelklassammanhang som de flesta frikyrkor utgör.

Jesu och Nya testamentets vision är mycket större och radikalare än detta. I evangeliernas berättelse om Jesus möter vi en radikal inklusivitet som ständigt bryter ner tidigare uppsatta sociala och religiösa murar. Jesus talar offentligt med kvinnor (något man inte fick göra). Jesus välsignar barn. Jesus botar utlänningar. Jesus rör vid en leprasjuk och gör honom frisk (tog man på en leprasjuk blev man oren). Jesus besöker och äter med människor som levde i samhällets sociala och religiösa utkanter. Ständigt bryter han ner de barriärer som hindrade människor från gemenskap med varandra och med Gud. I en världsbild som så tydligt präglades av vi och dom, var detta en utmaning gent mot etablissemanget, men också en utmaning för Jesu efterföljare.

Och Jesu radikala sätt att innesluta människor i sin gemenskap är fortfarande en utmaning för oss. Frågorna omkring vem som är välkommen och vem som får vara med är brännande och viktiga i vår tid också. Idag går kanske skiljelinjerna någon annan stans än på Jesu tid. Men vi måste ständigt söka leva med samma radikalt välkomnande och inneslutande attityd som fanns hos Jesus. Det är också en del av uppfyllelsen av Paulus uppmaning att ”vara så till sinnes som Kristus Jesus var” (Fil 2:5).

Hur gör vi detta konkret i en ny församlingskontext? I Efesierbrevets andra kapitel ger oss Paulus en mycket stark och konkret bild av vad som sker genom Jesu död på korset. Han skriver:

Ty han [Jesus] är vår fred, han har med sitt liv på jorden gjort de två lägren till ett och rivit skiljemuren, fiendskapen. Han har upphävt lagen och dess bud och stadgar för att i sin person skapa en enda människa av de två, en ny människa, och så stifta fred. I en enda kropp försonade han de båda med Gud genom korset, då han i sin person dödade fiendskapen. (Ef 2:14-16)

Den bild vi får i Efesierbrevet är en mångkulturell och multietnisk församling. Det är en församling som på sätt och vis speglade den etniska och kulturella mångfald som fanns i Efesos på den tiden. Till dessa människor säger Paulus några saker som också är viktiga för oss:

  1. Den uppdelning som tidigare fanns mellan judar och hedningar och mellan olika etniska grupper har Jesus utraderat genom sitt exempel och genom sin död på korset.
  2. I församlingen finns inte längre något vi och dom. De gamla motsättningarna är försonade genom Jesu försoningsdöd.
  3. Det nya som sker – och som går under beteckningen fred/shalom – är att församlingen är en helt ny sorts sammanhang som aldrig tidigare funnits, men som blir verklighet i och genom Jesus.
  4. När människor genom tron på Jesus (och genom dopet) blir en del av Kristi kropp, församlingen, skapas där en helt ny mänsklighet där de gamla skiljemärkena inte längre existerar.

Det är detta sista som är den radikala inklusivitet som Nya Testamentet utmanar oss till att leva ut i varje församlings liv och sätt att möta sin omgivande kontext. Sverige är idag ett mångkulturellt, multietniskt och pluralistiskt samhälle. Att bara fösa ihop alla dessa olikheter och tänka att det blir nog bra är ingen hjälp. Jesu exempel och Paulus utmaning handlar om att tillsammans söka försoning, fred/shalom och leva i Jesu efterföljd så att en ny gemenskap växer fram. En gemenskap där de olika bakgrunderna finns med och ger smak och färg åt helheten men där något nytt har skett som speglar Guds rikes liv och kultur.

Vi behöver den här sortens församlingar över hela vårt land där människor av olika bakgrunder får komma samman och tillsammans vara Kristi kropp och vara exempel på försoning och ny gemenskap där annars motsättningar och misstänksamhet råder.

Det mångkulturella Sverige är inte ett problem. Det är en gåva och en möjlighet. Låt oss arbeta för att grunda många nya församlingar med detta inklusiva Kristus-kultur. Det är vad vårt land behöver!

För att detta ska ske behövs en ny slags medvetenhet omkring de kulturella frågorna och omkring hur evangeliet kontextualiseras och inkarneras i olika sammanhang.

Några praktiska råd för hur detta kan ske:

Ta inget för givet

  • Vi har olika glasögon och olika hörapparater. Ord och uttryckssätt betyder olika saker även om vi säger samma ord.
  • Se till att skaffa kulturell kompetens och känslighet i gruppen.
  • Se till att olika bakgrunder får utrymme i alla olika sammanhang i församlingens liv.

Hitta gemensam kultur

  • Kom överens om hur ni gör saker
  • Kom överens om vad saker betyder

Reflektera samhället/kontexten

  • Församlingsledning
  • Medverkande
  • Kommunikation

Reflektera Jesus

  • Hur ser det nya ut som mitt i den specifika kontexten synliggör Jesus och kallar människor till efterföljelse?

Vad gör församlingen organisk?

Jag har i ett par bloggposter försökt att fundera över vad som händer om och när man börjar i rätt ända i processen med att hitta väg för hur en man önskar att den nya församling man vill grunda ska se ut. Både Cole, Hirsch/Frost och Van Gelder är noga med att poängtera rätt utgångspunkt. Det måste börja med Jesus och vad evangeliet berättar om honom. Och med detta kommer att det som planteras blir ett uttryck för vad Jesus är (och vad evangeliet är) i en speciell kontext.

Ett spännande exempel på denna utgångspunkt finner vi hos Frank Viola. Jag måste erkänna att jag från början inte riktigt gillade Violas lite fyrkantiga sätt att uttrycka sig och hur detta också påverkade hans sätt att se på det organiska församlingslivet. Men Viola har en rad viktiga poänger som vi absolut inte får bortse från. Och hans böcker är väl värda att läsa.

En sådan är hur han talar om församlingens trinitariska DNA (Jesus är ju en del av treenigheten) i boken ”Reimagining Church.” Det som gör församlingen organisk är enligt Viola att den är född och uppehålls av andligt liv istället för genom institutioner, mänsklig kontroll, religiösa ritualer eller programverksamhet. Församlingen äger ett liv i sig själv som utgår från Jesus som är dess huvud och livskälla.

Alla former av liv har ett eget unikt DNA. Så är det också med den organiska församlingen. Detta DNA har sitt ursprung i treenigheten. Teologen Stanley Gretz skriver:

Guds treeniga natur betyder att Gud är social eller relationell – Gud är ”den sociala treenigheten.” Och det är anledningen till att vi kan säga att Gud är ”gemenskap”. Gud är en gemenskap bestående av Fadern, Sonen och Anden, som upplever evig och fullkomligt gemenskap. ( Reimagining Church, s. 33)

Denna eviga och fullkomliga gemenskap yttrar sig på en rad sätt. Och dessa uttryck för den inbördes och ömsesidiga gemenskap som finns inom treenigheten sätter sitt märke på den organiska församlingens liv eftersom DNAt fortplantas från samma källa. Några av dessa uttryck är:

  • Ömsesidig kärlek
  • Ömsesidig gemenskap
  • Ömsesidigt beroende
  • Ömsesidigt hedrande
  • Ömsesidig överlåtelse
  • Ömsesidigt tjänande

När Viola sedan ska sammanfatta hur församlingen lever i ett organiskt uttryck lyfter han fyra viktiga aspekter:

  1. Den uttrycker Jesus Kristus som församlingens huvud. Med detta menas att Jesus är både den som är församlingens yttersta ledare och den som är källan/ursprunget till det som församlingen är och det liv som manifesteras i dess gemenskap.
  2. Den tillåter och uppmuntrar alla att vara delaktiga. ”När ni samlas har var och en något att bidra ed: sång, undervisning, uppenbarelse, tungotal eller uttydning. Men allt ska syfta till att bygga upp.” (1 Kor 14:26)
  3. Den är ett synligt uttryck för Guds rike och evangeliet. Församlingen förkroppsligar Jesus i sin speciella kontext.
  4. Den har sin grund i den treenige Gudens gemenskap.

Ett av problemen som jag har med Violas sätt att se på församlingen är att den dimension av treenighetsteologin som ligger till grund för Missio Deo-tänkandet i stort sätt saknas. I sin vision av den organiska församlingen är Viola mer intresserad av hur det organiska livet ser ut i församlingens inre och gemensamma liv än hur det tar sig uttryck i organiskt växande och utvecklande av rörelser.

Missio Dei tar sin utgångspunkt i det utflöde av sändning som finns i treenigheten. Fadern sänder Sonen som tillsammans med Fadern sänder Ande. Detta ständiga ömsesidiga sändande och mottagande är grunden för ett missionellt DNA som också måste finnas i det organiska församlingslivet. Det missionella DNAt gör församlingen till en utsänd församling. ”Som Fadern har sänt mig sänder jag er,” sa Jesus till sina lärjungar efter sin uppståndelse (Joh 20:21). Så blir vi bärare av det Gudomliga DNAt som i sig bär allt som behövs för att Guds rike och evangeliet ska få fotfäste i nya kontexter och på nya platser. I Guds treeniga DNA finns det en rörelse, ett utsändande, som aldrig får glömmas bort. Finns inte den rörelsen – det som var drivkraften hos Jesus – kan en församling leva det mest fantastiska organiska församlingsliv, men ändå missa sin bestämmelse.

Plantera Jesus!

I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud. […] och utan det blev ingenting till av allt som finns till. (Joh 1:1,3b)

Allt börjar med Jesus! Det blir så tydligt i Johannesprologen. Det borde också vara självklart i allt det vi gör. Ingenting blir till utan Jesus och allt måste börja med Jesus. Det är därför jag stack ut hakan i går och satte rubriken ”plantera inte församlingar” över gårdagens blogginlägg. Vi har nämligen en tendens att ständigt börja någon annan stans, inte minst när vi funderar över församlingens väsen och liv och vad det innebär att vara församling.

I Alan Hirsch och Michael Frosts böcker förekommer ofta en bild som beskriver hur det vi är och gör som kristna i förhållande till den missionskontext vi befinner oss i alltid måste börja med Jesus.

christology-missiology-ecclesiology

(The Shaping of Things to Come, s. 209)

För hur vi ser på Jesus, vad vi säger om Jesus, vem Jesus är i våra liv och vad hans förhållande till världen omkring oss är, allt detta är avgörande för hur vi ser på vårt uppdrag och hur vi ser på församlingens väsen. Låt mig ta ett exempel från berättelsen om Jesu intåg i Jerusalem. På palmsöndagen är det en Jesus omgiven av barn och fattiga pilgrimer som är på väg mot lidandet och korset och som lever i en relationell solidaritet med alla svaga, utstötta och marginaliserade vi ser. På första söndagen i advent läser vi samma texter, men bilden av Jesus är den konungsliga, segerrike, upphöjde och i guld och pompa och ståt omgärdade som vi möter. Och det är klart att det blir skillnad i synen på både uppdrag och den gemenskap som formas omkring Jesus beroende på vilken utgångspunkt vi tar.

Vad vi säger om Jesus är alltså avgörande. Här behöver vi som arbetar med församlingsplantering och församlingsutveckling fördjupa oss i evangeliets berättelse om Jesus och ställa viktiga och avgörande frågor om vem Jesus är, vad Jesus gör, hurdan Jesus är och vad hans ärende och mål är. Det är ju budskapet om Jesus och Guds rike som är det som är anledningen till att vi planterar församlingar. Det är ju för att vi tror att detta budskap har en förmåga att förvandla – mej, dej och världen – som vi ständigt söker vägar att möta nya människor och miljöer och kulturer. Det handlar om Jesus. Det handlar om Guds rike. Det handlar om mission. Och det handlar i sista hand, men inte mindre viktigt för det, om församling och organisation.

I sin bok ”The Essence for the Church” skirver Craig Van Gelder:

Församlingen är. Församlingen gör vad den är. Församlingen organiserar vad den gör. Församlingens natur har sin grund i Guds närvaro genom sin Ande. Församlingens tjänst har sitt utflöde ur dess natur. Församlingens organisation är formad för att stödja dess tjänst. (s. 37)

Att ständigt ha dessa tre saker i rätt ordning är avgörande för vårt uppdrag. Men det är ju så ofta som saker börjar i fel ände. Vi börjar i ecklesiologi och organisationsmodeller, vi börjar i våra församlingspreferenser, och så jobbar vi på utifrån detta. Och så märker vi inte att det är vad vi tänker om organisation och församling som formar vad vi gör och som avgör vad vi tänker att församlingen är och som definierar vad mission handlar om och som slutligen bestämmer vad vi ska tänka och tro om Jesus.

Plantera Jesus och Guds rike, skrev Niel Cole, så kommer de andra sakerna att följa. Sök först Guds rike och hans rättfärdighet, sa Jesus, och så ska resten också ordna sig. Det är därför det är så viktigt att inte börja sin resa i en församlingsplantering, i ett församlingsutvecklingsarbete eller i att skapa ett nytt samfund i fel ända.

Plantera inte församlingar

Peter Svanberg: I mitt arbete som samordnare för det församlingsgrundande arbetet inom Gemensam Framtid har jag förmånen att få möta olika grupper av människor och i olika sammanhang samtala med dem om varför vi ska grunda nya församlingar och vad det i så fall är vi ska vara med och initiera. Ofta blir det väldigt spännande samtal, ibland utmanande, men allra mest väldigt inspirerande. Jag tror att vi ständigt behöver fundera över de här frågorna om vad och varför. Risken är att om vi inte gör det så kan det bli det vi gör som tar över och själva församlingsplanterandet blir ett självändamål.

För ett par år sedan läste jag Neil Coles bok Church 3.0. I ett resonemang som handlar om vad församlingen är och hur den uppfyller sitt missionsuppdrag skriver han:

Plantera inte församlingar. Plantera Jesus! Plantera Guds rike. Församlingen kommer då att växa fram naturligt och reproducera sig organiskt. […] Den verkliga kärnan i Guds församling är Jesus Kristus – efterföljd, älskad och lydd. Allt annat är konsekvenser snarare än orsaker. (s. 60)

Utgångspunkten är viktig, menar jag, när vi lägger ner både tid, engagemang, pengar och oss själva i ett projekt. Vad är det jag håller på med? Är det att skapa en organisation som jag måste fylla med människor och verksamhet, eller handlar det snarare om Guds rike, om Jesus och om människors frälsning?

Där brukar jag börja i våra samtal. Vi håller på med detta med församlingsplantering eller församlingsgrundande därför att det är redskap för något mycket viktigare. Det är ett redskap för att människor som annars inte, genom de många traditionella församlingar vi har i vårt land, skulle kunna få en möjlighet att lära känna Jesus och bli hans efterföljare verkligen ska får den möjligheten. Därför måste Jesus och Guds rike planteras i deras närhet, i deras kulturella miljö och på ett sådant sätt att Jesus blir förståelig och begripbar och möjlig att finna och finnas av.

Vi planterar Jesus och Guds rike därför att det är detta som Jesus talar till oss om i det vi brukar kalla för missionsbefallningen. Att göra människor till lärjungar, till efterföljare till Jesus, är något mer än att skaffa fler medlemmar till en förening. I detta ligger både möjligheterna och svårigheterna med det vi håller på med. Men varje ny generation måste nås på det sätt som gör att de blir, inte bara medlemmar, utan än mer, lärjungar och efterföljare till Jesus. Någon har sagt att den kristna kyrkan ständigt lever endast en generation bort från att utplånas. Det som fungerade i tidigare generationer är inte självklart att det fungerar i kommande.

Så i en ny tid behövs det nya fräscha uttryck för det gemensamma liv i efterföljelse, tillbedjan och mission som kallelsen att följa Jesus och förkroppsliga Guds rike innebär. Många olika sorters församlingar betyder att många olika sorters människor har möjligheten att bli nådda med evangeliet.

Men allt börjar med en längtan att få ge Jesus till människor, en längtan att få vara med att forma ett äkta och autentiskt uttryck för Guds rike just där de befinner sig. Den uppgiften utmanar oss. Det är inget som sker lättvinnligt. Det är något som vi behöver all kreativitet och andlig klarsyn vi kan få tag på för att göra. Med rätt utgångspunkt skapas utrymme för Gudsriket att växa och för församlingar att reproduceras på ett enkelt och livsnära sätt.  

Den organiserande faktorn

Richard Hultmar: Jag hade ett samtal med en person för en tid sedan som uttryckte: ”Men församlingen handlar väl om mer än att bara evangelisera och träna lärjungar?” Jag hade delat mitt hjärta för att leva ut missionsbefallningen och min sorg över att så få människor kommer till tro och att bara ett fåtal av dem faktiskt blir lärjungar. Först gav jag honom rätt, men efter att ha funderat över detta en tid så blir jag mer och mer övertygad om att församlingen faktiskt måste handla om missionsuppdraget i första hand. Michael Frost funderade i Stockholm 2011 över hur en församling skulle se ut som hade missionsuppdraget som organiserande faktor i stället för gudstjänsten. Jag tänker inte besvara det här men fundera gärna över det när ni läst följande reflektion:

I nästan all undervisning om församlingen, eller församlingsplantering är versen Apg 2:42 mycket central:”Och de deltog troget i apostlarnas undervisning och den inbördes hjälpen, i brödbrytandet och bönerna.” Och det är mycket nära till hands att vi antar att detta är församlingens uppdrag, vilket det inte är. Det är resultatet av det utförda uppdraget på Pingstdagen. Uppdraget i Apostlagärningarna finns i kap.1:8: ”Men ni skall få kraft när den heliga anden kommer över er, och ni skall vittna om mig i Jerusalem och i hela Judeen och Samarien och ända till jordens yttersta gräns.” Missionsuppdraget att vittna om Jesus i hela världen är församlingens uppdrag. Tyvärr börjar vi ofta med att organisera oss kring undervisning, hjälp, brödsbrytelse och bön och hoppas att missionerandet ska följa av det. Men det händer sällan. Det är när vi är lydiga och gör det Jesus vill att vi ska göra som församlingen också kan ägna sig åt 2:42. Frågan är alltså hur församlingar i Sverige (och världen) skulle se ut som använde 1:8 som organiserande faktor och sedan lät 2:42 uppstå utifrån det, i stället för tvärt om.