Ska jag tjäna Dig?

Varje söndag njöt jag av en känd furudoft som kom ifrån kyrkobänken.  Mitt i den stora folksamlingen när pastorn kom igång för fullt, kom jag att tänka på vilken köttbit jag skulle sätta kniven i till middagen.  Är det lammkött? Jag vaknade med en suck av smärtan från min frus armbåge.  I en väletablerad kyrka är det lätt att bara gå dit som rutin och glömma bort att jag är en del av Jesu kropp. Det är mitt eget val om jag vill sitta i bänken och somna.  

De gåvor som Gud gett mig blir ofta liggande i en skattkista.  Då och då går jag dit och öppnar locket och blickar på innehållet och även putsar jag det ibland.  Vilka fina ägodelar jag har!  Jag vill inte att någonting går sönder så de ligger kvar där orörda.

I Skäggetorpsgemenskapen måste alla delta på ett eller annat sätt, oavsett om du kommer från ett annat land som jag eller du föddes här i Sverige, för att församlingen ska fungera. Jag kan servera kaffe eller spela till lovsånger. 

Gud, ge mig din styrka så att jag kan fortsätta tjäna dig.

Gud, ge mig ödmjukhet så att jag får en skatt i himlen och inte bara här på jorden.

Tack Skäggetorpsgemenskapen att jag får öva!  

Annonser

En tisdagskväll i Nygård

Skäggetorpsgemenskapen, Linköping

Det är en vanlig tisdagskväll och klockan närmar sig sex. Lätt stressad efter att just kommit hem från jobbet går jag till kvällens läxläsning. Jag passerar Nygårdsskolan och går in bland de vanliga hyreshusen. På vägen möter jag L-E, som är på väg till samma ställe som jag. Utanför en av dörrarna står det ”Vårt Nygård” och där går vi in, tar en halv trappa upp och stannar utanför en till synes helt vanlig lägenhet. När vi kommer står redan två av eleverna där. Två medhjälpare från Ryttargårdskyrkan kommer och till en början är vi två elever och fyra lärare. Efter en kvart kommer det fjorton personer och nu hade vi gärna fått vara ett par lärare till!

Varje vecka erbjuder vi hjälp med matte, svenska och engelska, men emellanåt kan det bli både spanska och geografi (efter förmåga). Vi riktar oss till gymnasieelever och till vuxna. De flesta är tjejer eller vuxna kvinnor, men även enstaka killar kommer och de allra flesta är av somaliskt ursprung.

Efter en och en halv timme säger vi att det är slut för denna gång och hälsar alla välkomna nästa tisdag igen. Det dröjer ytterligare en kvart innan vi lämnar ”Vårt Nygård” för denna gång. På väg hem känner jag mig trött, men samtidigt glad över att få träffa dem, som efter ett antal veckors läxläsning tillsammans är mer ens vänner än elever. Alla är väldigt trevliga och är alltid positiva och tacksamma.

Jag ser läxläsningen på tisdagarna som en möjlighet att skapa kontakter med nya människor och bygga relationer, med förhoppning om att det ska ge en grund till att berätta om Gud. Jag menar att jag som kristen har ett ansvar att sprida Guds rike, vilket inte bara innebär att människor ska bli frälsta, utan också att fylla fysiska behov. Herre, när såg vi dig hungrig och gav dig att äta, eller törstig och gav dig att dricka? Och när såg vi dig vara främling och tog emot dig eller naken och klädde dig? Och när såg vi dig sjuk eller i fängelse och kom till dig?

 

 

 

Förortens fördelar

Johannes Stenberg, Skäggetorpsgemenskapen, Linköping

Den senaste tiden har både Jonas Melin och Mattias Neve uppmärksammat vikten av att vi som efterföljare till Jesus lever och bor i Sveriges invandrartäta höghusförorter och miljonprogramsområden.

Utifrån mina 8 år i Rinkeby/Tensta och nu 2,5 år i Skäggetorp vill jag ge tre anledningar varför jag gillar att bo i förorten. Visst har förorten sina problem och utmaningar – det förnekar jag inte alls – men för mig är det ingen uppoffring att bo här. Jag trivs jättebra här och önskar inte alls att jag bodde någon annanstans!

För det första, så bor jag och min fru i en jättebra lägenhet som vi inte alls hade haft råd att köpa om vi ville ha en lägenhet någon annanstans i Stockholm eller Linköping. Då förorten fått ofta fått oförtjänt dåligt rykte blir bostadspriserna därefter. (Jag anser för övrigt att förortens dåliga rykte är ett större problem för dessa platser än problem i sig). Vill du ha ett bra boende för pengarna är min erfarenhet att du ska flytta till förorten. 

För det andra, så har jag genom att bo i de mångkulturella miljonprogrammen fått nära vänner från många olika länder. Dessa människor har berikat mig så! De har skänkt mig mycket glädje och många skatt. De har gett mig nya och intressanta perspektiv på saker jag annars aldrig skulle kunna förstå. Hade jag bott i ett svenskt villakvarter hade min bekantskapskrets förmodligen varit mycket mer homogen.

För det tredje, så vill jag personligen helst bo en i större stad då jag ibland kan känna att perspektiven kan bli för snäva på en liten ort. Samtidigt gillar jag inte den anonymitet som kan uppstå i en större stad, utan lockas mer av den bykänslan och ”alla känner alla”-mentalitet som finns på en mindre ort. I förorten får jag både och: här finns en byn mitt i staden. Det gillar jag.

Jag vill avsluta med Jonas Melins citat från tidigare blogginlägg:
Öppna ögonen och se den största utmaningen i Sverige: de utsatta höghusförorterna runt våra storstäder. Engagera dig och din församling för att stötta arbetare och gemenskaper som finns i sådana områden. Uppmuntra dem som flyttar dit och vill leva där (pressa dem inte att flytta därifrån, även om det är dina barn). Du kanske själv ska anta utmaningen att flytta dit för att vara med i en sådan församling / plantering.

Fotbollsmatch med vänner

David Palmquist, Skäggetorpsgemenskapen Linköping

Klockan är tjugo över sju på fredagskvällen. Jag står utanför idrottshallen och slår tre hårda slag med näven på dörren. Ingen kommer. Bankar igen, men ingen verkar vara där. Till slut hör någon mig och kommer och öppnar. ”Hej, hej! Välkommen” säger mannen och skakar min hand. Vi gå in omklädningsrum där ljudnivån är hög, mycket hög. Stämningen är uppsluppen. Jag hälsar och möts av glada leenden, några hårda klappar på axeln och fler välkomnanden. Vad de pratar om vet jag inte för jag har inte lärt mig någon somaliska. Så drar fotbollsmatchen igång. Vi är indelade i tre lag, men efter en halvtimmes spel och flertalet nytillkomna spelare bildas ett fjärde lag. Spelkvalitén är till en början hög men sjunker sakta men säkert i takt med att orken tar slut och bollen börjar göra som den själv vill. När klockan blivit nio tackar vi för goda matcher och skiljs med orden ”vi ses om en vecka”.

Att vara med i en församlingsplantering innebär i praktiken att bygga relationer med  människorna som finns i ens omgivning. I vår församling har vi talat mycket om att möta människor på deras planhalva, för att tala i fotbollstermer. För mig blev det naturligt att möta människor i idrotten och jag har funnit många fördelar med det. För det första älskar jag fotboll. Jag är inte där för att göra en insats, männen jag träffar är inte mitt projekt. När vi möts på planen är vi där på lika villkor för att tävla, svettas och ha roligt. Detta ger goda förutsättningar för att lära känna varandra och bygga relationer. För det andra är fotbollsspråket rätt så universellt. I många andra sammanhang kan den språkliga barriären skapa problem, men att spela fotboll går faktiskt riktigt bra även om man talar olika språk. Uttrycken som används är få och enkla, med orden ”jaa”, ”här”, ”öh!”, ”PASSA BOLLEN”, ”SKJUT” ackompanjerat med ett livligt kroppsspråk gör jag mig väl förstådd.

Efter ”oss somalier” kommer bosnierna för att lira. En kväll i våras fick de syn på mig och min vän Johan och tyckte nog att vi stack ut i en annars homogen grupp av män. ”Vad gör ni här?” blev den spontana frågan. Vi svarade att vi spelar fotboll med somalierna och svaret blev höjda ögonbryn och ett ”okej”. Om de frågat varför skulle jag (velat) svara att jag hänger med somalierna för att Jesus inte bara umgicks med de sina, utan med alla människor. Han gjorde inte skillnad på människor utan visade att Guds rike är för alla folk. Jesu liv visar att vi kristna ska verka för att bryta med utanförskapet och den etniska och sociala isoleringen. Vi kan inte helt lita på att samhället genom avancerade integrationsprogram eller välskrivna måldokument ska göra det, utan jag tror att vi som kyrka ska våga möta människorna där vi lever. Det kan ske genom något så enkelt och roligt som att spela en fotbollsmatch med vänner. 

Gud, låt oss bära frukt i år

Noomi Stenberg, Skäggetorpsgemenskapen Linköping

”Gud låt mig bära frukt i år, den frukt som dig behagar” lyder slutet av sjunde versen på ”I denna ljuva sommartid”. Den textraden har följt mig senaste veckan. Vi är nu mitt i sommartiden. I Skäggetorp, är sommaren den tid då det är som lättast, åtminstone till synes, att möta skäggetorpsbor. Folk är ute och går, grillar, sportar mm. Vår chans att bli synliga som församlingsplantering, bygga relationer och berätta om Jesus blir därmed betydligt enklare än när folk mest håller sig inomhus.  Vi har därför förlagt våra gudstjänster utomhus under sommaren i form av gemenskap med fika, kubb, boule m.m. och en kortare samling med vittnesbörd, lovsång och bön. Vår längtan är att få se nya människor upptäcka Jesus, och bönen som jag bär på är ”Gud låt oss bära frukt i år”.

Helt ärligt är det dock med delade känslor jag i dagsläget möter nya människor. Det är naturligtvis roligt att träffa personer med olika bakgrunder och åldrar och så utvidga kontaktnätet. Samtidigt har vi som församling nu träffats och haft olika satsningar under två års tid och jag känner en frustration över att ännu faktiskt inte fått se någon ta steget att bli Jesu efterföljare. När kommer frukten/skörden? Vi har relativt mycket kontakter, men hur fördjupas relationer och evangeliet om Jesus hos dessa människor? Som sagt ser sommaren ut att vara en enkel tid att nå människor, men min personliga upplevelse är att det är svårt att fiska människor.

När Jesus kallade Simon Petrus uppmanade han honom att lägga ut nät på djupt vatten, detta efter att Simon redan fiskat en hel natt utan att ha fått någon fisk. Simon var säkert trött men gjorde ändå som Jesus sa. Följden blev en större fångst än han kunnat vänta sig! Jag, och jag tror fler med mig, kan ibland känna en trötthet i att ”lägga ut nät”, men förvissningen om att Gud gav fångst till Simon är en sporrande drivkraft! Jesus vill själv göra oss till människofiskare när vi följer honom, så fram tills skörden är mogen får vi uppmuntra varandra i efterföljelse och mer och mer formas till människofiskare. Och den bön jag ihärdigt vill hålla fast i är ”Gud, låt oss bära frukt i år – frukt som behagar Dig.”