Göra lärjungar eller proselyter?

Detta är en fråga som jag har brottas med på sistone. Jag tror att vår syn på lärjungaskap oftast är färgad av två saker: (1) Vad vi har ärvt från våra församlingar eller samfund och (2) vad vi är bra på eller begåvade för.

 

Den första är att lärjungar formas när församlingsmedlemmar kommer till en söndagsgudstjänst (för undervisning) och/eller ett veckodagsmöte (för bibelstudier, bön eller gemenskap). Detta är att göra lärjungar för många. Men, även i de bästa av situationer, är det generellt sett ungefär 20 % av människorna som ”gör saker”, 30 % är frustrerade för att de vill, men det finns inte utrymme för det, och 50 % är passiva eftersom de har slutat vara frustrerade och gett upp viljan att “göra saker” eller av någon annan anledning inte kan.

 

Den andra är lite mer subtil och har formen av ett selektivt lärjungaskap. Detta sker en till en, i små grupper eller i stora samlingar. Till exempel ”VI gör lärjungar genom att”: träna dem att studera Bibeln (lärare); utbilda de att be och använda sina andliga gåvor, oftast profetsia (profeter); utbilda för att predika evangeliet och bota sjuka (evangelister); lär dem att bryr sig om varandra och människor i samhället genom praktiska handlingar (pastorer). Detta selektiva lärjungaskap leder ibland till överlägsna attityder – “vad vi gör är lärjungaskap och vad ni gör inte är det.”

 

Faran i båda dessa är att vi gör proselyter* till vårt sätt och våra församlingsformer snarare än Jesu lärjungar.

 

Så hur och vad gör vi när vi är kallade att ”gå och göra lärjungar”? Vi ska komma ihåg att Jesus också sade att vi skulle lära dem ”att hålla till ALLT jag har befallt er.” Han sa inte lära dem att lyda (göra) EN DEL av det han har befallit. Han sade ALLT. Att undervisa och utbilda Jesu efterföljare att göra ”allt” avser vardagen med Gud, inklusive alla ”varandras” i Nya Testamentet så väl som att få näring från Gud själv och att betjäna människor. Det innebär också att vi inte kan vara exklusiva – vi behöver varandra och vi behöver ”input” från varje troende och alla tjänstegåvorna, inklusive det apostoliska och profetiska. Det är först då vi kan växa och mogna så vi tillsammans blir helt uppfyllda av Kristus (Ef. 4:11 – 13).

 

Hur vi gör det är också viktigt. Jesus undervisade genom ordet (dialog och undervisning), personliga exempel (en livsstil som handlar om att vandra med Gud) och handlandet (demonstrera riket). Det gjorde han inte på isolerade eller avlägsna platser (kloster och liknande), eller enbart i religiösa byggnader (eller skolor)**. Han gjorde detta mitt i vardagen, där människor levde, arbetade och lekte. Hur annars kan man älska Gud och människor och formas till en efterföljare om inte i verkliga situationer?

 

Det är på Jesus sätt, så som det var också Paulus sätt, som vi gör lärjungar: nya människor som kommer till tro, som, från dag ett, lär sig leva och göra det som vi gör och lär andra det samma sak som i sin tur lär den fjärde generationen (2 Tim. 2:1). Då har vi en rörelse på gång!

 

Charles Kridiotis

* En proselyt är en nyomvänd person som anpassar sig till någon annan och deras syn på livet eller religiös system, oftast utan att ifrågasätter det.

** Lukasevangeliet visar att Jesus betjänade människor 6 gånger mer utanför synagogan än i den.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s