Vad är M4?

Eftersom jag har lagt väldigt mycket tid på att introducera och få igång M4 i Sverige de senaste åren, måste jag få göra lite reklam för det här. På www.m4europe.com hittar du all information på engelska och även en massa bra videos om församlingsplantering med Michael Frost, Neil Cole och många norska och Europeiska planterare som jobbar med M4. 4-5 oktober kör vi nästa träningshelg på Liljeholmens folkhögskola med fyra gamla team och sju nya.

Vad är M4?

M4 är utvecklat i Norge som ett processverktyg för att hjälpa ett församlingsplanteringsteam att lyckas de första 2-3 åren i ett planteringsarbete. Det är inte en metod eller en modell. (Husförsamlingar och Hillsongs är modeller baserade på metoder. Även New Life och Elim är modeller baserade på metoder.) M4 är baserat på principer och erfarenheter och kan kombineras med t.ex.New Lifes modell och metod, eller någon annan modell/metod. M4 hjälper församlingsplanteringsteamet att fokusera på rätt saker, genom undervisning och coaching.
 
En M4 process går till så att man med några församlingsplanteringteam om ca 5 personer i varje kör 4 moduler a två dagar/tillfälle. (Master, Mission, Multiplication och Movement) med ca sex månaders mellanrum över 1,5 år. Varje team får en coach  som är med på modulerna och möter teamet med regelbundenhet däremellan.  Vid varje modul får teamet fyra lektioner undervisning. Den största delen av tiden ägnas åt att jobba med sin egen process och göra en handlingsplan för de kommande sex månaderna tillsammans med sin coach. Där får man också möjlighet att jobba med casestudies och övningsuppgifter.
 
Här kan du se en film med Öivind Augland

Fredagstankar

Richard Hultmar: Fredagar är normalt den dag i veckan när jag inte jobbar på Trafikverket. Den här veckan har jag dock använt lite semester för att träffa andra nationella nätverksledare inom FG området i Prag. Vi har försökt identifiera ingredienserna i en nationell församlingsplanteringsprocess som kan leda fram till en rörelse i en europeisk nation. Mycket intressanta samtal som jag försöker smälta. Här kommer några reflektioner och frågor som ni kan hjälpa mig att reflektera över:
1. Hur får man mainstream kristna samfund och församlingar att involvera sig i en missionell konversation och på bredden börja jobba med församlingsplantering, inte bara tycka att det är bra om nån annan gör det?
2. Sverige behöver bli en långsiktigt hållbar församlingsbiotop. Hur kan vi proaktivt jobba för att både maskrosor, perenner och ekar planteras och lever vidare? Och finns det symbiotiska samband? Vi får som kristenhet inte bara satsa på en församlingsart.
3. Vi är bra på integration av migranter. Troligen Europaledande. Hur blir vi ännu bättre? Kan vi få minst en ”New Life” i varje stad?
4. Vart har evangelisationssatsningar och evangelister tagit vägen? Vi behöver ett mycket större inflöde av nya människor i Guds rike. Jag hör rapporter både från Sverige och andra länder om ökad öppenhet för evangeliet. Har vi råd att missa det?
5. Varför gör vi inte riktade satsningar mot Universitet? Eller Universitetsorter? Där finns framtidens smartaste ledare.

Reflection on multiplication

Richard Hultmar: I have been invited to join a mentoring group with Dietrich Schindler. The first assignment is based on his book “The Jesus Model”. (Read Jonas Melin’s excellent review on Barnabasbloggen).The chapter I read is on multiplication, where Schindler lists seven qualities in a Chrurch Multiplication Movement. (This chapter is also included in the second M4-book that will be out next week.) Here are my reflections on the factors I found most interesting:

I have reflected on the subject of multiplication for a few years and have focused mainly on discipleship training methods. (LTG:s and T4T). After reading the multiplications chapter in “The Jesus Model” a combination of three of the G7 qualities are sticking out: Discipleship depth needs to intentionally be based on a reproducible model, or models, with a timed release. The timed release is the factor I have not considered before! (Timed release is the expiration date set for a group when it takes off, to decide when it needs to multiply and how.)

Some reasons I believe why I have not considered it, and why it is naturally overlooked in Sweden:

  • Sweden is an individualistic culture. So if you invest in a friendship, it better be long term. There is a tendency to fear opening up to new people and most people think personal relationships takes time to build and need to last long.
  • The Scandinavian mindset is expressed in the famous “Jante’s law” which in this case challenges us: “You’re not to convince yourself that you are better than us.” So the question hanging in the air is: “When can I rightly say that I do well enough as a disciple? I’m probably not ready yet.”
  • Another paragraph of Jante’s law says: “You’re not to think you know more than us.” It stirs the question: “When do I know enough to say I am a disciple?” And in a culture that values knowledge it is presupposed that it takes time to learn.

So challenging these mindsets and being clear on when you do well enough and what you need to know, are things to deal with. Without the timed release factors we will be working with the same people too long, and unintentionally create a new kind of Christian consumer, instead of a movement of Christ followers. The suggested six months for a discipleship group seems too short to me. What about house churches and other small groups? How long is their expected life span in a multiplication movement?

Richard Hultmar

75 nya församlingar

Richard Hultmar, FG-nätverket: Eftersom EFKs styrelse just nu jobbar med att intervjua kandidater till ny Missionsdirektor och funderar över framtiden skulle jag vilja lyfta fram några tankar om församlingsplantering. Vi behöver en ledare som tar tag i dessa frågor:

EFK satte 2010 ett mål om 75 nya församlingar innan 2020. Det är nu bara drygt sex år kvar till 2020 och ganska många av de 75 församlingarna är kvar att plantera. Det behövs minst tio per år för att klara det. Hittills har vi bara klarat ett par tre stycken per år, så NÅGON måste göra NÅGOT och det SNART. Om vi tillsammans skulle klara det vore det ju fantastiskt, men ändå bara en droppe i havet av vad som skulle behövas.(Bara i Luleå skulle vi lätt kunna ha plats för ca 30 nya församlingar och i Stockholm säkert 500 nya församlingar.)

Om vi börjar med NÅGON, så behöver 75 nya församlingar 75 team med 4-10 personer i varje team. Det blir 300-750 ledare som rekryteras, tränas, utrustas och sänds till den uppgiften. Det bör vara människor som uppfyller följande minimikriterier:

  1. Kristen person som älskar Jesus och gärna berättar om honom för andra.
  2. Har erfarenhet av att ha startat och lett någon form kristen verksamhet. Cellgrupp, barngrupp etc. (Om du har startat en fungerande församling tidigare MÅSTE du göra det igen. Öivind Tholfsen får hjälpa till att skaffa en annan pastor till det du startat…).
  3. Är trofast, tillgänglig och läraktig i minst sju år framåt. Alltså beredd att satsa tid, pengar och engagemang på något som man lär sig under tiden man håller på. Och i minst sju år, för det tar tid att plantera en församling i Sverige.

Om vi sedan tar NÅGOT, så behövs en massiv satsning på att starta nya församlingar. Det innebär att vi i EFK målmedvetet måste rekrytera och träna 300-750 oavlönade lärjungar/ledare för församlingsplantering. För det är väl inte någon som har 270 miljoner liggande i en fond för att avlöna 75 församlingsplanterare de närmsta 7 åren? För att göra en sådan rekrytering krävs att det talas om nyttan med församlingsplantering i våra församlingar och att visionerna och målen lyfts fram på ett sätt som vi inte gjort hittills..

Jag tänker mig följande:

  • Massiv informationsinsats till församlingarna och rörelse och föranknkring av arbetssätt.
  • I varje EFK-församling/stad försöker man urskilja de bästa kandidaterna att starta en ny församling och utmanar dem att börja träffas, be och visionera.
  • Huvudledarna bland dessa människor (50-100 st/år) samlas till några dagar där de intervjuas, testas och ges en del träning och förutsättningar. Utifrån denna utvärdering kan ytterligare träning ges, eller coaching, eller förslag på kompletteringar av teammedlemmar eller kompetenshöjning.
  • De team som bildas (10 per år?) och börjar jobba i riktning mot församlingsplantering slussas in i M4-träningen där de tränas och handleds under två år av erfarna församlingsplanterare för att sedan få en mentor som fortsätter att stötta dem.

Så en hälsning till EFKs rekryteringsgrupp, den nya ledaren som kommer och alla andra: Vi har 30 000 medlemmar och många potentiella planterare, vi har kanaler för information, vi har ett utvärderingsverktyg på svenska och vi har M4 för att träna församlingsplanteringsteam. Vi behöver ledare som får fart på visionerandet och som satsar på rekryteringen! Det är fortfarande möjligt att starta 75 nya församlingar innan 2020, men det brådskar.

A decisive time

Richard Hultmar, FG-nätverket: De senaste veckorna har jag i några samtal fångat en tankegång som jag tror är profetisk. Första tillfället var när vår nyblivna Luleåmissionär Sarah Bedi uttryckte det i ord:  ”I think this is a decisive time”. Hon reflekterade över möten med kristna ungdomar i Luleå. Vi resonerade lite om det och hon utvecklade det med att det verkar vara en tid i Sverige just nu, när det är viktigt att bestämma sig för om man vill gå med Gud och våga ta steg i riktning närmare Jesus på hans kallelse, eller glida tillbaka in i en kristen livsstil där man trygg i församlingens mitt kan förverkliga sig själv och sina egna drömmar.

Mitt andra samtal var med Charles Kridiotis, en av ledarfigurerna bakom Simple Church Sweden. Vi möttes för några veckor sedan och vårt samtal landade i samma resonemang; Att vi lever i en tid som är avgörande för framtiden för kristenheten i Sverige. En tid när det är viktigt för oss i Sverige att betona de rätta frågorna om hur vi bäst når nya människor med evangeliet och hur autentisk efterföljelse av Jesus ser ut och hur vi bäst organiserar oss utifrån missionsuppdraget.  Charles berättade om hur flera ledare har börjat röra sig i den här riktningen, men att de upplever en kamp mellan den enkla nytestamentliga modellen och den nedärvda kristendomen. Han berättade vidare om hur många står i en korsväg och brottas med frågan om det är värt kostnaden, där några har valt att dra sig tillbaka och andra har valt åskådarplats för att de inte vet om de vill betala priset. Men han tillägger: ”Gud utmanar och uppmuntrar: ’Det är värt att betala priset!’ Han går före och det är han som ger styrka, bara vi tar steg och är beredda att ta ytterligare steg om och om igen, så att andra kan följa i våra fotspår.”

Det tredje var ett samtal med Stina Brockman, boende i Florida, där hon uttryckte att: ”Det är ”mycket kamp” nu och att det är viktigt att vi håller ställningarna i den andliga kamp vi står mitt i, vid olika fronter där vi förkunnar evangeliet.”

Min sammanfattning som jag tror är profetisk, är att vi befinner oss i en avgörande tid, där vi både som enskilda och kristenhet måste bestämma oss för om vi ska våga gå framåt i tro och ta kampen för det Jesus kallar oss till och det som vi tror på, eller om vi väljer ”trygga hörnet” i den välkända frikyrkosoffan? Vad vi bestämmer oss för kommer på sikt att vara mycket avgörande för våra liv och för församlingens framtid i Sverige. När man formulerar det så här kanske valet att följa Jesus verkar självklart, men verkligheten är förstås mycket mer sublim och det välkända och trygga en mycket större frestelse än vi vill medge.

Det är en tid när vi också ställs inför att välja om vi vill vara en rörelse av lärjungar, eller en kyrkoinstitution. De metoder och modeller vi väljer kommer att spela en avgörande roll för framtiden. Om vi väljer traditionella frikyrkomodeller som betonar medlemskap före lärjungaskap är det risk att vi gör bort oss ordentligt. Vi behöver välja efterföljelse vägen och hjälpas åt att ta fram reproducerbara verktyg och modeller så att vi tillsammans kan träna människor till lärjungar., vilka i sin tur kan göra nya lärjungar.

Det är en tid där vi behöver välja en medvetenhet om den andliga kampen och strida för Guds rike i bön och med en stor villighet att arbeta hårt, men smart, för att evangeliet ska ha framgång i vårt land. Alternativet är att håglöst ta dagarna som de kommer och lägga sig i frikyrkosoffan när det blir jobbigt.

Slutligen ber jag för EFKs styrelse som jobbar med nomineringen av ny Missionsdirektor. Också detta är ett avgörande val på många sätt. Mer om det i morgon.

This is a decisive time.

Kan ett fjärilsslag i Amazonas skapa en storm i Texas?

Gabriel Blad, Agapekyrkan Eskilstuna

Låt mig berätta om en man som fick vara med om ett paradigmskifte vad gällande sin världsbild. Hans namn var Edward Lorenz, matematiker och meteorolog, och hans forskning gick ut på att genom matematiska beräkningar förutse vädret. Det som förvandlade hans värld var en testkörning av sitt eget program, då han för att spara tid istället för att köra hela den långa beräkningen från början istället knappade in värdena som han skrivit av en bit in i uträkningen och bara lät datorn köra den sista biten. Till sin stora förvåning fick uträkningen ett dramatiskt annorlunda slutresultat. Orsaken var att han avrundat talen han skrivit ner till tre decimaler, istället för de sju som datorprogrammet använde.

Det han upptäckte var att extremt små förändringar, i ett system som återkopplar till sig själv, kan med tid får oöverskådligt stora konsekvenser. Dessa system fungerade inte som mekaniska system, där små förändringarna bara är lite brus som i slutändan jämnade ut sig. Dessa små förändringar ändrade allt och Lorenz insåg att vi tittat på vädret med fel glasögon. Efter denna upptäckt kom han att hålla en föreläsning som gått till historien med rubriken: ”Kan ett fjärligslag i Amazonas skapa en storm i Texas?” Denna upptäckt var en bidragande orsak till uppkomsten av ett tvärvetenskapligt forskningsområde – kaosteori.

Varför berättar jag allt detta? För detta intresse var en av bitarna som drev mig att tänka om vad församling var. Tänk om Guds församling också snarare hamnar i denna kategori – ihop med väderutveckling, organiska system, ideologiska rörelser, ekonomiska system, samhällsförändringar – än bland mänskligt skapade strukturer i exempelvis maskiner eller institutioner. Då skulle ju samma principer gälla även för församlingen.

I så fall, så faller för det första alla färdiga modeller och koncept. Då går det inte flytta en framgångssaga från en plats till en annan, inte ens över gatan (än desto mindre över Atlanten). Även de minsta förändringarna i förutsättningarna skulle få alltför stora konsekvenser. Tänk själv: Hur lär man egentligen fjärilar att orsaka en storm? Eller skulle du vilja skriva boken: ”10 steg för dig att starta en storm i Texas”.

Men för det andra föder det hopp. Om Guds församling i sitt väsen snarast är en rörelse, kommer allt ner till vårt sätt att leva våra liv som lärjungar till Jesus. Små förändringar på detta område får (på gott och ont) enorma konsekvenser. Stormen är helt plötsligt möjlig. Men den skulle precis lika gärna (om inte mer troligt) kunna börja utanför den etablerade kyrkan – kanske bland ett gäng ungdomar som stött på en bibel och radikalt väljer att leva efter det Jesus säger – som bland teologstuderande församlingsplanterare som jag.

Och det befriar från en naiv och osund självcentrering. För även om vi skulle se en storm bryta loss, skulle orsakssambanden vara så komplexa att det knappas skulle gå att ta någon ära för det. Det skulle vara en egendomlig syn att se fjärilarna diskutera om vem som slog det avgörande vingslaget. Mänsklig berömmelse för andliga skeenden måste te sig rätt komisk utifrån Guds perspektiv.

Jag har börjat trivas med att vara en fjäril, det är befriande. Vi har ingen storm att peka på genom vårt ”arbete” och inga ambitioner att få det heller. Men vi tror på den! Inte för att jag vet hur man gör eller tror mig kunna åstadkomma det. Men vi kommer fortsätta att slå med våra vingar, och vi kommer göra det med en helig förväntan och med samma allvar som om det faktiskt skulle starta en storm i Texas. För även om vi inte kan överblicka det, vet vi, att hur vi hanterar just vår lilla del i Guds stora puzzel på både gott och ont kommer få oöverskådligt stora konsekvenser. Därför lever vi med ett avslappnat allvar, med en helhjärtad, prestigelös helighet. Vi vill med självdistans tro att just vi gör skillnad.

Och till sist: Jag är övertygad om att stormen kommer. Det vibrerar under ytan. Överallt märker jag det. Hos unga och gamla. Gud har lagt det i vår längtan. I vårt DNA. Det finns i varje ord Han talar. Och när den kommer, när vårt land än en gång sveps iväg av en genuin Jesusrörelse, då är det gott att ha ett paradigm som hjälper oss bort från dårskapen att tro att det var vi som gjorde det.

Så har du slutat slå med dina vingar. Välkommen med igen. Jag kan inte berätta hur du ska göra för att lyckas. Men bry dig inte så mycket om det utan släpp loss. Och gör det helhjärtat. Slå nya slag för Jesus. Det kan vara just ditt vingslag som behövs för stormen i Texas.

Tack för mig och denna vecka.

Födelse, växt, reproduktion och död

Gabriel Blad, Agapekyrkan, Eskilstuna

Ett område där ett organiskt perspektiv fått mig att förändra mitt sätt att tänka gäller vad församlingstillväxt är. Tidigare var fokus på att bli fler i församlingen och idealet var en för alltid bestående och ständigt växande församling. Det var så självklart att jag inte ens reflekterade över vilken otroligt märklig tanke det är. Inget i livet fungerade ju på det sättet. Varenda barn vet det. Varför tänkte jag då som jag tänkte? Jag tror det berodde på att kyrkan i mitt huvud var mer lik en maskin än en organism.

Maskiner skapar resultat men bär inte frukt. Resultat är bra men hur mycket resultat de än skapar blir det aldrig en ny maskin. För livet är tillväxt alltid ett tillfälligt steg för att ställa om – mogna – till att bära frukt och reproducera sig själv. Det organiska tänket har hjälp mig se det naturliga i att församlingar föds, ständigt förändras, förökar sig och inte minst dör för att ge plats åt nytt liv.

Förr såg jag det som fantastiskt när jag mötte äldre människor som varit med i en och samma församling hela sitt liv. Idag upplever jag det faktiskt många gånger lite tragiskt. Inte för att dessa trogna gudshjältar skulle vara något tragiskt (hemska tanke), men för att det vittnar så starkt om den församlingssyn som förhärskat så länge. Allt som någon gång har startats ska bevaras. Församlingarnas överlevnad är det viktiga. Människorna har blivit till för församlingen stället för församlingen för människorna. Samma gamla tabbe som fariseerna enligt Jesus gjorde med sabbaten.

Och jag märkte att det inte löste sig bara för att jag började plantera en ny församling. Det var snarare ännu lättare att börja bygga in sin identitet i församlingen, och tanken på att ”mitt” projekt skulle tvingas lägga ner eller dö ut blev ett hot mot hela min självförståelse. ”Vem är jag om inte min församlingsplantering lyckas?”

Jag behöver ett nytt sätt att tänka. Börja se döden som en självklar och naturlig del av livet. Annars kommer våra tillfälliga församlingskonstellationer bli så viktiga för oss att vår och andras pliktkänsla håller nya initiativ tillbaka. Människor ska sättas fria. De ska uppmuntras att ge sig vidare på nya äventyr. Församlingens mål är inte att överleva utan att ge livet vidare.

Sista halvåret har fem nya initiativ tagits till nya församlingar i vårt gäng (Hanna och hennes man som ni läste om igår utgör ett av dem). Det är ingen som planerat att ”nu ska vi dela upp oss”. Det har snarare bara blivit så, flera av oss har samtidigt upplevt utmaningen från Gud. Eftersom vi är så få personer har detta naturligtvis också inneburit väldiga förändringar för den ursprungliga ”församlingsplantering” som vi under sju års tid kämpat och bett för att bygga upp. Och jag som ledare för det kan inte överblicka vad som nu kommer ske. Det är faktiskt inte alls särskilt otroligt att det kommer dö. Och vi vet inte heller om det nya faller i god jord och slår rot. Jag har ingen aning om vi i efterhand kommer se det som just nu sker som det bästa som hänt (det var då det verkligen tog fart) eller precis tvärt om (detta var orsaken till att vi dog ut). Men jag är ganska övertygad om att vi kommer göra antingen det ena eller det andra.

Två saker till vet jag. Ett: Denna vägen är den enda vi kan gå om vi ska lyda det vi upplever att Gud säger. Och två: Det skulle aldrig ha hänt om vi inte först hade tagit till oss ett nytt sätt att tänka församling.

Så varför älskar jag att tänka organiskt? Det gör att vi vågar satsa, och det gör att jag är betydligt mindre rädd för att dö. För det handlar inte om oss längre. Vi är ingen maskin som ska underhållas, utan något levande, kanske ett ax med vetekorn som måste dö för att kornen ska kunna spridas vidare. Vi har börjat välkomna risktagande och vi trivs på branten till kaos. För det är där nytt liv föds.

”Kom min lärjunge så går vi och gör andra till lärjungar”

Hanna Berggren, Agapekyrkan, Eskilstuna

Jag heter Hanna Berggren och bor i Eskilstuna med min man Emil. Vi är med i Agapekyrkan och har nyligen flyttat till ett av förortsområdena i tro om att det är Gud som vill det.

För fyra och ett halvt år sedan flyttade jag till Eskilstuna. Tidigare erfarenheter av kyrkliv hade gjort att jag börjat få allergiska reaktioner av svensk församlingskultur och jag längtade efter något annat. Det blev också något annat. Något ganska väldigt mycket annat.

På Guds bananskal hamnade jag i Agapekyrkan och där upplevde jag på en gång att det handlade om Jesus och att det var högt i tak. Och förändringsbenäget. Det pågick ett samtal som fortfarande pågår: ”Vad är det att vara kyrka?”. Vi har pratat, bett, läst Bibeln och brottats med Gud och pratat ännu mer. När jag kom dit hölls söndagsmöten i ganska traditionell mening med mötesledning, predikan och lovsång. Sakta men säkert i takt med att våra tankar förändrats har fokus flyttats från söndagen till resten av veckan. Det är ju vardagslivet det handlar om, då är det där vi behöver lägga vår kraft och tid, inte på att förbereda ett söndagsmöte, dessutom ett söndagsmöte som ofta blev vårt eget. Inledningsvis var vi väldigt inriktade på att bjuda in folk till kyrkan och det blev ibland till stor besvikelse och misströstan när vi än en gång ”misslyckats” och det bara var vi som var där.

Nu ser mötena ganska annorlunda ut. Vi sitter i en ring, läser ett kapitel i Bibeln och pratar om vad vi tror att det betyder och vad Jesus vill säga till oss. Vi har också en stund då vi delar med oss om vad Jesus gör i våra liv. Detta är en stund som fått betydelse för mig, särskilt de gångerna det blivit tyst för att ingen kommit på något att säga. Och ännu mer när jag själv söndag efter söndag inte haft något att berätta. Det har då blivit så uppenbart för mig att hur mycket som händer av Jesus i mitt liv avgörs av hur mycket lärjunge jag väljer att vara i min vardag. Med ett förberett möte med en intressant och gripande predikan har det varit lätt att känna mig kristen när jag gått till kyrkan. Men tystnaden i den stunden av mötet som skulle kunna vara den kärnfullaste har visat att att jag inte fattat på riktigt vad det handlar om.

Jag tror och har väl kanske alltid trott att det handlar om att vara med Jesus. Vara med Honom som kallar oss riktigt nära för att vi ska lyssna till Honom och lära känna Honom. Men det där andra, att höra när Han ganska snart säger ”Kom min lärjunge så går vi och gör andra till lärjungar”, det har jag nog inte på riktigt fattat innan. Inte fattat hur det ska gå till. Väntat på att nåt ska hända kanske. Men vi måste ju hända själva. Det är nog bland annat denna insikt som gjort att Emil och jag flyttat. Vi drömmer och tror att Gud ska göra saker i detta område men vi vet att det inte händer av sig självt. Vi måste ta steget. Vara lite galna.

Nya människor <3 Organisk kyrka

Gabriel Blad, Agapekyrkan, Eskilstuna

Nu ska jag berätta om det som jag tycker har varit det allra mest fascinerande med att tänka organiskt. Det handlar om vad som kan hända runt de personer som kommer till tro i ett organiskt paradigm. Det händer verkligen inte med alla, men några. Några av dem fattar! Och när de fattar kan inget hindra dem från att ta det vidare.

I vårt fall har detta märkts allra mest tydligt bland de nysvenskar som kommit till tro. Mohammed är ett bra exempel. Han har trott på Jesus ungefär 3 år men har gjort långt mer än vad jag skulle kunna få plats i detta blogginlägg. Han har dragit igång soppluncher, delat livet med ensamma och sjuka och berättar om Jesus för de flesta han möter. Men han är också en församlingsplanterare. Han tror att han kan starta församlingar i sitt hemland. Varför då? För det behövs inget annat än Jesus och honom har han med sig överallt. Och kommer en människa till tro så är vi igång resonerar han, ”svårare” än så är det inte.

Just nu är han i sitt hemland. Han har stöttat ett antal fattiga familjer genom att samla in kläder och pengar till mat som distribueras av en kvinna han ber intensivt för. För några dagar sen fick jag sms hur han hade besökt 8 av familjerna och 3 av dem hade han fått berätta om Jesus för. Han berättade dessutom att han hade väldigt goda samtal med sin granne. Sen sa han också att han var lite förföljd och att alla inte gillade vad han gjorde men avslutade med: ”Vi ska fortsätta såhär livet ut, Jesus är vår Gud, han vill att vi ska predika överallt.”

David har varit kristen ett år nu. Det första han gjorde var att via skype stötta en bekant som bor på gränsen till sitt hemland och som också har börjat följa Jesus. Sen dess har denna man börjat samla människor i sitt hem. Först var det han och hans familj, sen kom två unga kvinnor med och nu är det 8 stycken som kommit till tro. I söndags fick jag mail ifrån honom där han berättade att de skulle ha dopfest och frågade om vi ville ”vara med” via skype.

En kvinna som varit troende i 8 år och som varit med i vår gemenskap sista åren driver en alphagrupp för nyanlända kvinnor på sitt språk. Hon började att träffas i den lokal som vi hyr, men eftersom några av deras män har förbjudit dem att ”gå till kyrkan” ses de nu i hennes hem, vilket bara är ännu bättre. Det är hon som är ”pastor” bland dem och hon vet att de inte behöver något annat än det de redan har för att det ska vara kyrka fullt ut.

Missförstå mig inte. Jag tror inte för ett ögonblick att människorna gör detta för att de tänker organiskt. De gör det för att de är förälskade i Jesus. Inget annat! Men ett organiskt församlingstänk ger den här entusiasmen utrymme. Människor förväntas ta egna initiativ. Människor bemyndigas från dag ett att ge vidare allt de själva har fått. När de gått ett steg med Jesus är de redan ledare för alla sina vänner som ännu inte tagit sitt första. De ser att de själva, inte bara kyrkan de går till, har något oändligt värdefullt och kraftfullt som är fullt möjligt att ge vidare. Och de tror att de, precis som Kornelius i Apg 10, några dagar gamla i tron mycket väl kan leda en enkel kyrka i sitt ”hushåll”, i den sfär av inflytande där de kanske är den ända som just nu tror på Jesus.

Så varför älskar jag det ”organiska tänket”? För vad som händer med nya människor som föds till liv i ett organiskt paradigm. Det ger dem plats. Och det skapar tro! Tro på Gud, tro på vad Gud kan göra genom dem, tro på saker som i andra paradigm inte ens är påtänkta. Enkelt uttryckt, det skapar utrymme för livet.

Han sände ut dem två och två…

När jag visste att jag skulle pionjärblogga frågade jag också några av vännerna i vår gemenskap/nätverk om de inte ville skriva ett inlägg. Här kommer en hälsning från Göran Karlsson, 22 år gammal och planterar redan församling betydligt mer pionjärt än jag någonsin vågat. I dagsläget är de 4-5 stycken som träffas och delar livet och gör mission tillsammans. Tre av dem är mindre än 1,5 år gamla i tron. 

Göran Karlsson, Agapekyrkan Eskilstuna

Under mina två år i Eskilstuna så har jag och ett gäng andra provat på lite olika metoder för gatuevangelisation:

  • Cafévagn på fredagsnätter som fungerar.

  • Bjuda in folk till eftermiddagsgudstjänst vilket inte funkar så bra. Sen kan man fråga sig varför vi inte kan dela evangelium på plats istället för att bjuda in folk så dem kan lyssna lite senare.

  • Kroppsplakat med ”reklam” om Jesus eller någon samling. Detta ger mycket uppmärksamhet men folk blir rädda så det är svårt att se frukt.

Ganska nyligen så har jag och några grabbar börjat gå ut två eller möjligen tre i en grupp på dagtid eller kväll och frågar t.ex. ”är du/ni intresserade av Gud och andlighet?”. Inte så få säger nej, men det finns absolut ett intresse bland folk och vi får goda samtal nästan varje gång vi är ute.

Jag har uppfattningen att evangelisation bör tänkas enkelt, precis som kyrka i simpel churches. Tror vi har krånglat till evangelisation precis som vi krånglat till hur man lever kyrka. Jesus sände ut sina lärjungar två och två och gav dem makt över andar och sjukdomar. Jag har sett minst tio personer bli friska på stan när vi bett för dem. Det är svårt att veta vad som sedan händer i deras liv men minst en av dessa har börjat tro på Gud, be och läsa bibel även om jag inte tror han har blivit kristen än. Jag måste ärligt säga att jag inte kan se någon som blivit pånyttfödd av vårt arbete men vi får mätta intresset som folk har och hoppas att Gud ska ge växt och skörd.

För ett år sedan när jag bara var ute med cafévagnen trodde jag att vi måste locka med kaffe och kakor och att människor måste vara berusade för att kunna prata om Gud. Tankarna om att vi inte har rätt metod eller tron att evangelisation inte funkar utan rätt metod passiviserade mig ofta, detta trotts att Jesus gav oss en god och enkel metod; gå ut två och två. Vagnen och kakorna på fredagsnätter kan jag behålla, för metoden funkar, men evangelium är så bra så det funkar även på dagtid, bland svenskar idag, utan annat lockbete!