Intressanta ordväxlingar med RFSU

Olof Edsinger, EFS i Mikaelskyrkan:

Det talas ju en hel del om att vi i kyrkan ska vara salt och ljus i det samhälle vi lever i. De senaste veckorna har jag varit involverad i en ordväxling som jag själv betraktar som ett uttryck för just detta. Tillsammans med psykologen Alf B Svensson har jag nämligen debatterat en del med RFSU.

RFSU är en lobbyorganisation som på ett självklart sätt tar för sig i det offentliga rummet. Deras sexliberala agenda får i de flesta fall stå oemotsagd, men det som jag och Alf har reagerat mot den senaste tiden är det sätt som man vill driva frågor som har med sex och samlevnad att göra i våra svenska skolor.

I början av hösten skickade man ut materialet ”Sex i skolan” till rektorerna för alla skolor, där man ger knappt 300 tips på hur man i skolans alla ämnen kan lyfta in denna typ av frågor. Jag ska inte här ta tid för att redogöra för alla detaljer i detta material. Den som är intresserad kan gärna kolla in våra artiklar både i Dagen och på SvD.se (se direktlänkarna på bloggen efterkristus.wordpress.com).

Dock har detta för mig blivit en påminnelse om att vi som kristna har ett profetiskt uppdrag att engagera oss i frågor som är aktuella i vår egen samtid. Det som är så påtagligt med just denna fråga är ju att väldigt många icke-kristna också stör sig på RFSU:s inflytande – men att ytterst få tar till orda i den offentliga debatten. Orsaken är ofta rädsla. Men som kristna har vi en tydligare värdegrund att ta spjärn emot, vilket också gör det lättare för oss att aktivt gå emot strömmen i både denna och andra frågor. Kanske är det just så som vi i många lägen kan betjäna vårt eget samhälle på bästa sätt?

Enligt en nyligen genomförd undersökning vid Göteborgs universitet har 46 procent av alla ungdomar och unga vuxna upplevt sig pressade till sexuella handlingar mot sin vilja – vid minst ett tillfälle. I denna situation är behovet av röster som kan rusta för en motkultur i denna fråga enormt. Kanske är det t o m så att en sund och bibliskt förankrad syn på människan, sexualiteten och våra relationer i stort är något av det viktigaste som vi kan förkunna i vår tid – också som en brygga in mot evangeliets kärna?

Välsignelsen i en god överlämning

Olof Edsinger, EFS i Mikaelskyrkan

Som många av er vet har jag sedan hösten 2007 funnits med i ledningen för EFS i Mikaelskyrkan (och även för den husförsamling som jag var med och drog igång hösten 2006, innan vi fick tillgång till Mikaelskyrkan). I olika faser av denna gemenskaps framväxt har vi strukturerat oss på olika sätt, men under senare år har jag haft funktionen av församlingens föreståndare. En roll som jag på många sätt har känt en glädje i, men som självklart också har haft en baksida i form av hårt arbete och periodvis ganska svåra frågor att hantera.

De som känner mig vet att jag på många sätt går att beskriva som en ”starter”. Att jag påtagligt ofta har funnits i situationer där jag har varit med och bidragit i själva grundläggningsskedet av olika satsningar och projekt, och att jag på så sätt stämmer bra in på det som ofta brukar beskrivas som den apostoliska tjänsten i Guds rike.

Ett viktigt steg i den process som hänger samman med denna tjänst eller funktion är det som handlar om att lämna över i samband med att man drar vidare till annat. I olika planeringsgrupper som jag har suttit i genom åren har det exempelvis varit en viktig bit att identifiera, utrusta och/eller rekrytera de ledare som kan vara med och ta över efter att vi som har varit med från början har lämnat arbetet.

Det här är något som jag under hösten har fått se hända även i min hemförsamling. I augusti skedde en stafettväxling, där ett till stora delar nytt ledarteam fick ta över som ledare för församlingen. Personerna som har tagit över är sådana som jag själv har ett förtroende för, som till viss del har blivit utrustade inom vår egen gemenskap och som samtidigt kan stå för en förnyelse av det arbete som vi bedriver som församling.

I samband med denna stafettväxling har jag därför blivit påmind om vilken välsignelse som ligger i att få medverka till en god överlämning! Att få känna att det man har arbetat med förs vidare – både förvaltas och vidareutvecklas – av någon annan. Att människor som älskar Herren vill fortsätta att fråga honom om vägledning kring sådant som man själv har varit med och byggt upp. Och inte minst: att få se andra ta över ens egna uppgifter utan att först behöva uppleva nesan av att bli avsatt eller ställd ute i kylan.

Det är väl just detta som också aposteln Paulus beskriver med orden: ”Och det som du har hört av mig inför många vittnen skall du anförtro åt pålitliga människor, som i sin tur skall bli utrustade att undervisa andra” (2 Tim 2:2).

 

PS. Om du vill läsa min ledare i EFS i Uppsalas månadsblad, där jag försöker mig på något av ett bokslut efter mina år som EFS i Mikaelskyrkans föreståndare, kan du gå in här.

Vi börjar med en rekapitulation

Olof Edsinger, EFS i Mikaelskyrkan

Jag har just fått inloggningsuppgifterna till en ny bloggvecka. Roligt! Som första inlägg väljer jag att länka till några tidigare inlägg. Om du vill bekanta dig med vem jag är som kommer att skriva under denna vecka!

EFS i Mikaelskyrkan – en introduktion

Medlemskursen – en nyckel i vårt församlingsbyggande

Helad för att hela

Idealitet, ledarträning och fortsatt läsning

Är du en perfekt sedel eller en skrynklig sedel? – Vilken går in i kassan?

Christian Samuelsson, Malmö Huskyrka 

Jag läste igår på en hemsida  att bönen var det som kännetecknade den första församlingen och att det var det som betonades som det VIKTIGA.

Jag vill ställa några frågor till mig själv och till dig som läser.

Vad är det som gör att det är svårt att samla folk till bön när man VET och HÖR ständigt att det är det som är nyckeln till att Gud ska bryta igenom i en stad eller i ett land. Eller varför är det lika svårt och få med människor ut på stan och berätta om Jesus? (Våga läsa vidare)

Det är frågor man ofta hör i församlingsbygge men man har också hört det från predikostolar om hur viktigt det är. Jag har och är med i både många bönesammanhang och även sammanhang som Streetchurch och Pannkakskyrkan som håller på mycket med evangelisation. Det är fantastiska och underbara saker som sker och har skett i just dessa saker.  Vad är det som just gör det så svårt att vara med på dessa saker?  – Är det LATHET eller KAMPEN, eller vad tror du?

Jag tror många nu tänker efter man har läst denna inledning , att jag ska fortsätta ifrågasätta och försöka komma åt en lösning genom att försöka leta fel. Men NEJ – jag tror inte lösningen idag är att vi ska fokusera på hur FÅ som kommer till bön eller till evangelisationssatsningar.

Jag tror och upplever att om vi ska se en förändring i Sverige genom bön och utåtriktat arbete så handlar det om en person. JESUS. Där kom den – den enkla lösningen? Eller?

Men saken är den – att ju mer JESUS får bli huvudpersonen i våra liv så försvinner också fokuset på oss själva och på vad VI gör. När den Helige Ande leder oss in i VILAN, (Läs Heb 4) så börjar det hända saker på RIKTIGT. Då börjar du faktiskt längta efter att BE. Du kan inte låta bli att bara sätta dig med en vän och be. Eller – prata om Gud, du börjar helt enkelt prata om Jesus utan att du ens tänker på att du evangeliserar.

När vi vilar från VÅRA gärningar att prestera bön och evangelisation så kommer vi faktiskt kunna be och evangelisera på ett sätt som pekar på HONOM och inte på oss. Och vi märker att DEN HELIGE ANDE får bli den hjälpare som han är kallad till att vara. Vi är helt enkelt designade för att ha en medhjälpare.

Jag har själv märkt i mitt eget liv att drivkraften till allt måste vara kärlek. Men det underara är när det inte bara blir tomma ord – utan när ordet landar på RIKTIGT – Man börjar längta efter Gud, inte i fördömelse (läs Rom 8:1) utan man bara upplever att det är bara han som kan fylla mina behov.

Det mina vänner längtar jag efter att se i Malmö och i hela Sverige. En vardagskyrka som inte samlar till bön genom tjat och fina affischer.Jag tror mer på att den Helige Ande kan leda oss in i en vila och en längtan efter MER och söka det ÄKTA.

För den skull så tror jag på den ständiga påminnelsen och den ständiga ropet inför Gud, genom t ex tidebön. Denna bön brukar bes i en av husförsamlingarna väldigt troget medan den andra husförsamlingen har en frivillig torsdagskväll där de som VILL söka Gud mer får komma.

Sann passion för JESUS är att STÅ kvar och besinna att HAN är GUD.

Jag vill skicka med en sista story från mitt eget vardagsliv.

På det arbetet jag jobbar med när jag inte håller på med församling så har vi en maskin som ska lösa in alla pengar som vi får från olika kunder. Saken är den att när kunden kommer in med en perfekt fem hundralapp så brukar pengarna ofta komma tillbaka. Maskinen kan inte ta emot en FÖR perfekt sedel. Men däremot när kunden kommer en skrynklig sedel så kan man helt plöstligt få in den i maskinen. Konstigt? – Nä, inte egentligen. Saken är den att maskinen är gjord att kunna ta in skrynkliga sedlar och INTE perfekta.

Så kontentan av den berättelsen är att JESUS kan använda dig mitt i din smärta och i din sorg. När du vågar VISA hela dig själv inför Gud i bön och även visa DIG själv när du delar din tro. Då börjar människor se JESUS. För han är nära de med förkrossade hjärtan och de som har skrynkliga sedlar.

// Christian

Våga säga som det är…

Christian Samuelsson, Malmö Huskyrka

Hej igen!

Nu är det dags för en ny vecka och lite uppdatering från vad som sker från husförsamlingarna i Malmö. Jag kommer skriva och berätta om den säsong som vi är i nu och dela flera erfarenheter som vi har och som vi har fått på vägen.

Det som jag tror kommer vara lite ”temat” för denna vecka är just den titeln jag har skrivit – ”Våga säga som det är”. Jag vill verkligen berätta båda sidorna av hur det är att bygga församling.

***

Har du någon hört frågan ”Hur går det?” för att sedan komma på sig själv att du redan har börjat beskriva  en dröm än snarare hur verkligheten ser ut. Jag hört just den frågan i många sammanhang och tänker – Är det utifrån hur många vi är och hur många som blir frälsta som mäter hur sunda och brinnande vi är för Gud. ?

I vår vandring de senaste åren har de flesta av våra bröder och systrar i församlingarna fått möta motgångar och flera av oss har nog tänkt tanken flera gånger – Är detta församlingbyggande värt allt lidande och smärta?

Vad är det som gör att vi stannar kvar och fortsätter bygga församling och vara gemenskap? – Är det statusen som gör att jag fortfarande bygger församling? Eller är det rutinen – att man vet vad man gör en hel vecka innan den ens har börjat?

***

Någon gång kommer just alla dessa frågor till oss alla – och vi börja då kanske tänka och be –  GÖR VI och ÄR VI i GUDS VILJA?

Vågar vi som tror på JESUS ställa denna äkta fråga och be den HELIGE ANDE visa HELA sanningen och låta oss forma oss från den. Vi upplever att vi har fått tilltalet och att det själv  gäller även mitt liv ”Gör om, gör rätt”. Vi behöver ibland gå tillbaka till ruta 1 och ännu en gång fråga – ”Vad är grundtanken med vår församling?”  – Vilken lem i Jesu kropp är vi? Försöker vi vara handen när vi egentligen kanske ska vara lillfingret?

– I dag ställde vi diagnos – idag ställde jag upp vad jag tror nuläget är för vår församling i Malmö. Och det sista jag vill skicka med idag är:  I tider och smärta och sorg får vi också möta den sanna och djupa glädjen i att vi tillhör JESUS och att det är HAN som är vår hörnsten. Det är också JESUS som bygger sin församling och genom vad JESUS har lovat så kan vi oavsett vad som händer se ljust på tillvaron. Jag tror detta är enormt viktigt – för jag tror det också ibland kan bli lätt att ”glorifiera” lidandet och just i detta tappar man glädjen. Den Helige Ande vill bära oss i alla tider och det FINNS NÅD att både leva av och formas av.

” Saliga är ni, när människor hånar och förföljer er, ljuger och säger allt ont om er för min skull.  Gläd er och jubla, ty er lön är stor i himlen. På samma sätt förföljde man profeterna före er.”

// Christian

Det som tar år att bygga upp kan raseras på någon sekund!

Citatet är från Barney Combs, grundare av församlingsnätverket Salt & Light, som på 60-talet fick uppleva Andens förnyelse i den Baptistförsamling i Basingstoke han ledde, och som idag omfattar ca 2500 kyrkor över hela världen.

I går i Västerås var vi ett 80-tal pastorer och ledare som träffades till en ledardag i vår region i Mälardalen inom Salt & Light med Dave Richards, som tog vid efter Barney Combs och utvecklade församlingen i Basingstoke till att omfatta 12 olika församlingar och ca 1400 medlemmar. Dave har sedan många år lämnat över ledningen till yngre krafter, men församlingarna leds ytterst av ett Apostoliskt team. Dave har varit min pastor och våra församlingars Apostel sedan många år tillbaka, faktiskt 29 år sedan Dave kom första gången till oss.

Mer info om Salt & Light hittar du här: http://www.saltlight.org/international/

Temat för ledardagen igår var om den strid vi står i.

1. Leadership….The battle for the hearts and minds of Men and Women.”

Att vara ledare efter Guds hjärta, ledare som lever med en övertygelse och predikar med övertygelse, som Spurgeon sa, ledare som leder med uppenbarelse och vision samt ledare med fokus på Guds Rike. Att bygga team, ge utrymme för andra, att byta ut ledare då och då, att inte bara ha ja-sägare kring sig för dynamikens skull, ge människor möjligheter. Att ta itu  med felaktiga motiv, tävlingsanda, avdundsjuka, svek, otro samt att lära sig hantera ledarstrider.

2. ”Leadership….The battle within..Learning the disciplines of the Lord in our personal lives.”

Vi har alla läst och bedrövats av allt från Knutby till hur andra ledare fallit och ställt till stor skada. Människor som var mångas föredöme och exempel. Att vara pastor idag är ett nersolkat begrepp, tack vare detta, mot att tidigare mötes med viss respekt och öppenhet.

När vi väljer att bygga våra ledarskap och församlingar utifrån relationer och med transparens och öppenhet, och inte utifrån position och makt så är det ett sätt att skydda sig. Ett annat är att sätta upp tydliga gränser i våra liv, vad man bör tänka, se och prata om, skyddsregler i allt från hur vi hanterar kollekten till hur vi tittar på varandra som syskon i församlingen. Allt detta inte genom lagen utan genom Andens hjälp.

3. ”Leadership…..The battle around us…Handling the battle of cultures and demonic forces”

Förstå att vi lever i en strid inte bara i olika kulturer, som t ex Jantelagen i Norden, utan även hur vi hanterar allt från demoniska attacker på familjer, församlingar och ledarskap. Vi skall inte vara naiva eller okunniga om den andliga verklighet som vi möter. I detta är det ännu viktigare att vi arbetar tillsammans och förstår att bruka ”the Force” på rätt sätt.

Det är av största vikt att Anden får påverka våra liv till förändring, men att vi även pratar om och delar våra svagheter med varandra, eller med någon.

När vi planterar nya kyrkor så har vi möjligheten att skapa kulturer av öppenhet från början, låt oss göra det.

Låt oss inte rasera något på några sekunder som det tagit oss år att bygga upp. Herre förbarma dig!

Ledare med karisma kommer och går, men men ledare med karaktär består.

Var välsignad.

Andreas

Trender kommer trender går – Helig Ande består!

Sitter som bäst och förbereder mig för att ikväll predika i Sala Pingstkyrka, då kyrkorna i helgen har en inspirationshelg tillsammans. Kvällens ämne och hela helgen kommer att handla om att ge utrymme för den Helige Ande.

Trender kommer trender går – bara Helig Ande består!

Av någon anledning så verkar vi Svenskar i synnerhet älska metoder och koncept. Själv har jag under mina mer än 20 år i församlingplanteringsbranschen 🙂 hakat på och prövat alla möjliga metoder och trender. Nu säger inte jag att det är fel att prova olika angreppsätt, i synnerhet då världen förändras så snabbt, och kyrkan i synnerhet inte hänger med i svängarna. Kyrkan brukar ligga konstant 20 år efter sägs det. Paulus säger att han är villig att göra allt för att om möjligt vinna någon.

Det som jag dock gång på gång kommer tillbaka till i mitt liv och i församlingens liv, är att gå till grunderna!

När man förändrar något måste man veta vad man inte kan förändra. Jag förändrar gärna sånger, mötesformer, metoder vi presenterar evangeliet, etc, men jag vill inte förändra Guds ord. Det som var viktigt för de första kristna borde vara viktigt för oss. (Detta nu utan att ses som ett inlägg i pågående bibeldebatt. Får lägga ut min bibelsyn vid ett annat tillfälle.)

Paulus säger till församlingen i Korint: Min predikan till er bestod inte i ord som skulle övertyga genom mänsklig visdom, utan genom bevisning i Ande och kraft. Vi ville ju inte att er tro skulle bygga på människors vishet, utan på Guds kraft (1 kor 2:1-5).
Paulus använder ordet Vishet (Sofia) 44 ggr i sina brev och 26 av dessa bara i Korinterbrevet. Korinterna menade att Jesus bara var en vishetslärare i mängden, vilket han inte var.

För de första Kristna så var det oerhört viktigt att det var med Guds kraft, man både överbevisade och presenterade evangeliet. Här kanske vi har missat något? Jesus kom för att döpa oss i Helig Ande och kraft, säger alla evangelierna som en programförklaring av vad Jesus uppdrag var. Det står inte att Jesus skulle vara en vishetslärare i mängden som genom goda råd, skulle föra oss in i hans rike. Nej, utan i den Helige Andes kraft.

Lukas säger att: Jesus smord av den Helige Ande, gick omkring och gjorde gott och botade alla som var under Djävulens våld, för Gud var med honom. (Apg 10:38).

Om Jesus behövde Anden för att komma i tjänst. Om de första Kristna behövde Anden för att bli vittnen, då behöver vi också Anden för att komma i tjänst.

Jag längtar efter en ny genuin Andens våg över Europa. Som inte bara lyckas locka med de största enusiasterna, utan likt den Karismatiska förnyelsen, sveper med stora delar av Kristi Kropp i en förnyad kraft och Eld till tjänst för honom. Jag tror redan den är på väg, vi ser sedan tecken som tyder på det.

Jag vill tro att i den Helige Andes kraft, kan vi få ideer och koncept till olika sätt att nå Svensken, förnya kyrkan och förändra detta land med Guds rikes utbredande.

Låt oss ge mer utrymme för Anden i våra liv!

Helig Ande kom, vi behöver mer av dig!

Rattvärme

Imorse när jag tidigt åkte till Arlanda så hittade jag en knapp i min hyrbil, då min bil är på reparation, för rattvärme. Där och då på morgonen kände jag både glädje och tacksamhet över denna finess -rattvärme.

I livet många gånger så missar vi och  jag ofta att leva i nuet. Att ha fått en liten gosse en bit in i livet är en stor hjälp för mig till att leva här och nu, man har inget val. I morse så var min glädje över denna rattvärme, att leva i nuet.

I min natur är jag en strävsam typ som alltid levt för det som ska komma eller det som ska bli, att få saker gjorda. Det i sig är inte dåligt, utan ett bra driv som får saker att hända kan ju vara positivt. Däremot om det leder till frustration och otålighet är det ju inte bra. Genom tro och tålamod, säger bibeln.

I ett pionjärarbete där ofta utvecklingen går sakta framåt kan det vara på sin plats att stanna upp och njuta av vad som faktiskt är och finns.

Denna sommar var så för mig, jag kände sån tacksamhet över mina syskon i både Centrumkyrkan Heby och Centrumkyrkan Sala, som brinner för samma sak som jag och som delar med mig både glädje och sorg. Tänk att få vara med i en levande församling, Guds familj. Det finns inget annat likt församlingen på jorden.

Vi längtar alla efter någon form av genombrott. Jag tror på en Gud som är miraklens och genombrottets Gud, och har varit med och sett hur Gud brutit in i människors liv, mitt inberäknat. 

Kanske du ber och väntar på ett genombrott: helande för din kropp, ett arbete, upprättade relationer, en livspartner, möjligheten att få barn, att se din arbetskompis frälst eller att få bli använd mer av Gud.

Jag tror att Gud vill ge dig allt detta, men på vägen dit, försök stanna och lev i nuet, var tacksam till Gud för vad du har och är. Upptagen av honom, Jesus Kristus, i hans stora familj.

 I morse på min resa, gladdes jag över denna rattvärmare.

 På väg till ditt genombrott, ”enjoy the ride”.

 Andreas

Måndagmorgon och mitt huvud känns (inte) så tungt!

Hej mitt namn är Andreas Tofters och jag har skrivit på denna blogg vid ett antal gånger tidigare, där jag beskriver vem jag är, bakgrund och historia, så jag väljer att inte upprepa mig, men jag verkar i Centrumkyrkan i Sala. www.cksala.se

Det här med måndagar är för mig lite blandad kompott.

Vanligtvis så har ju pastorer ledigt på måndagar och kan i frid och vila suga på eller sucka över helgen och i synnerhet söndagens övningar. För oss som planterat församlingar och står i pionjärarbete så är det ju inte så, vad gäller ledighet, vi har ju jobb att gå till. Vanligtvis åker jag nånstans i Europa, eller till kontoret i Stockholm, vanligtvis väldigt trött, efter att ha hållit igång hela helgen i kyrkan. Mitt tempo är helt säkert inte så hälsosamt, men det är ju följden av att man vill starta upp något nytt, samtidigt som det inte bär sig ekonomiskt att avlöna en pastor på. Nu är ju jag av en annan uppfattning än många andra, nämligen att jag är tillfreds med att ha ett tältmakeri vid sidan om församlingsarbetet.

Vissa måndagar kan man ju vara snudd på lite deppig, om det inte kom så mycket folk till Söndagens möte, eller vi inte lyckades förmedla evangeliet på ett relevant sätt, eller andra motigheter som vi vanligtvis möter. MEN IDAG…är jag mycket tacksam efter hela helgens övningar. Dels hade vi arbetsdag i våra nya lokaler, där vi arbetade med att få iordningen köket mera, och framförallt ett nytt ungdomsrum nere i källaren, där vi tänker oss skapa en miljö där ungdomar kan hänga, prata, spela spel, kolla på film etc. Sådana arbetsdagar är roliga, för man får tid som människor att arbeta tillsammans praktiskt och där dela livet med varandra, skoja, diskutera och be tillsammans. Me like it a lot!

Söndagens möte är jag mycket tacksam över, och så här på måndagen och söndagskvällen så har flera vittnesbörd kommit in, där människor vittnar i tacksamhet över söndagens Gudstjänst. Flera nya människor kom, lovsången lyfte taket, predikan utmanade om Sverige och att hungra och få tag på Guds eld, sedan profetisk ledd förbön, där många fick ett starkt möte med Gud och hopp om en ny framtid. Jag är glad och tacksam över allt detta, att människor får möta Gud i vår församling, men framförallt att det inte sker genom en stjärnpredikant, utan genom kroppen dvs många i församlingen är delaktiga på olika sätt. Älskar att se människor komma i funktion och känna sig dels passa in, men också använda av Gud. Vårt motto i Gudstjänsten är: Nära varandra och nära Gud!

Avslutar med en ung Burundiers citat på Facebook gällande mötet: It was amazing sunday at our church: high praise and worship and deep preaching… Centrumkyrkan i Sala — känner sig glad.

Idag var det en bra måndag!

Andreas

När kommer din betydelse kunna utvärderas?

Idag sitter jag och förbereder den gudstjänst vi ska ha på söndag. Denna termin tar vi varje vecka upp en huvudperson i Gamla testamentet. Vi har talat om Adam, Noa, Abraham, Josef, Mose, Gideon och på söndag får en kvinna ta plats i sällskapet – Rut!

En av Guds tankar genom Gamla testamentet var att utse ett folk för att genom det folket göra sina avsikter kända här i världen. Han ville att Hans folk, det judiska folket, skulle vara ett avskiljt folk som inte blandade sig med andra folk och tog efter deras seder, värderingar och gudstro. Inställningen till andra folk var tydlig. ”Ingen av blandad härkomst får upptas i Herrens församling; inte ens hans efterkommande i tionde led får upptas där. Ingen ammonit eller moabit får någonsin upptas i Herrens församling; inte ens deras efterkommande i tionde led får upptas där”  5 Mos 23:2-3. Denna syn på Guds folk kom dock att förändras i och med Jesus över 1000år senare. Jesus sade åt sina lärjungar att göra alla folk till lärjungar, något som också skedde. Guds folk var inte längre exklusivt det judiska folket utan troende i alla folk.

Rut var en moabitisk kvinna vars judiske make dog. I den situationen valde hon bort trygghet hos sitt folk för att istället följa sin judiska svärmor i önskan om att även fortsättningsvis vara en del av Guds folk. Detta beslut ledde genom olika omständigheter till att Rut gifte sig med den judiske mannen Boas. De fick sonen Oved som fick sonen Isai och fick sonen David, den David som besegrade Goliat och senare blev Kung.

När man ser på Ruts liv i ett nära perspektiv ser vi hur hon fick göra skillnad och senare blev gammelfarmor till kung David.   Men för att förstå Ruts fulla betydelse måste vi ta oss över 1000år efter hennes liv. Hon som moabitiska blev en del av vad som kom att bli den store kung Davids släkt. Detta kan vi se vara en markering i historien att Guds folk inte utgörs enbart av judar utan av alla folk.

Jag tycker att detta ger ett väldigt spännande perspektiv på oss som planterar församlingar. Vi vill och vi ska göra skillnad här och nu men vår fulla betydelse kommer vi kanske inte kunna se under vår livstid. Vi är just nu en del av frälsningshistorien och vi kan inte enbart utvärdera vår inverkan här och nu. Vår betydelse kanske kommer kunna förstås helt och fullt först långt efter våra liv.