Lita inte på någon

Min far bor i en liten ort i Närke där man kunde, åtminstone för några år sedan, gå till ett litet skjul, plocka sina ägg och lägga pengarna i en låda. Den indiska aktivisten Vishal Mangalwadi berättar om en liknade upplevelse som förvånade honom när han besökte Holland. Hans värd tog honom med till en bondgård för att köpa mjölk, de gick in i ladugården som var helt ren och mekaniserad, fyllde sin flaska med mjölk och la pengarna i en låda vid fönsterkarmen. ”I was stunned” skriver han och fortsätter, ”om du var indier skulle du ha tagit både mjölken och pengarna!” Mangawaldi fortsätter med att berätta hur han delade den här händelsen i Indonesien en gång och alla skrattade, högst skrattade en egyptisk affärsman som sa ”Vi är smartare än indierna. Vi skulle ha tagit mjölken, pengarna och kossorna!”

Vishal Mangawaldi använder det här exemplet för att visa hur hederlighet sparar pengar för alla, men det är också ett exempel på det som man kallar kulturer med hög eller låg tillit/förtroende (high and low trust cultures) I kulturer med ett högt allmänt förtroende så litar man outtalat tex på andra människor ord och löften, i allmänhet. Man utgår från ett positivt läge och justerar sedan till det negativa. Själv anser man naturligtvis att man är ”realistisk”  (det gör vi väl alla 🙂 Kulturer med låg tillit börjar i den andra ändan, de flesta människor är inte att lita på, eller de kommer att försöka lura dig om du låter dem. Tilliten avtar drastiskt utanför den egna utökade familjen.

Utmaningen för oss som kommer från en kultur med hög tillit är att vänja oss vid att andra människor inte spontant litar på oss, att de kan tro saker om oss som vi inte föreställer oss, att våra ord inte har så mycket värde. Men också åt andra hållet, att ord och det som vi uppfattar som ”löften” ibland inte är mer än ett sätt att komma ur en socialt lite komplicerad situation. Vi har just kommit tillbaka från en promenad att ge ut inbjudningar till kyrkan, och ett av standardsvaren man får är ” ja vi kommer imorgon (som är söndag)”. En person från en kultur med hög tillit kan uppfatta det som ett löfte eller åtminstone som en stark möjlighet, och förbereda sig för besöket. Men här betyder det ”jag är positivt inställd till dig”. Inte mer. Det låter som något annat, men det beror på vilka öron man lyssnar med. viktigt för att undvika att känna sig besviken och inte anklaga människor för att ljuga.

Spontan tillit visar sig i små saker. Jag kommer ihåg för flera år sedan när ett svenskt par blev arresterade i New York för att de hade lämnat sin sovande bebis i barnvagnen utanför kaféet där de satt. Ett normalt beteende om man har mycket tillit. Ett annat är traditionen med ”husesyn”, något normalt i Sverige. Här i Paraguay skulle man aldrig göra så. Man tar oftast emot utanför huset, eller på verandan. Möjligen i ett förrum om man har ett större hus och det är kallt. Men jag har nog aldrig blivit visad runt. Det kan bero delvis på att husen är små, men när jag pratade med en vän härifrån om det sa han att man inte gör så för att man är rädd att någon ska se något de sedan skulle komma för att stjäla. Det hade jag aldrig tänkt på!

Det man lär sig i församlingsarbetet är att utvärdera handlingar mer än ord. Eftersom det är komplicerat att säga nej, eller ens tveka och man inte vill tappa ansiktet heller så är muntlig kommunikation inte så tillförlitlig, för en utlänning. Bättre är att se vad personen gör, på det sättet kan man se vad de menar. 

Hög eller låg tillit är naturligtvis mycket individuellt,jag generaliserar. Det varierar också mellan stad och land, och är även något som förändrar sig med tiden, men för mig har det varit en nyttig variabel att ta med mig i mötet med andra kulturer.

Förändring ja, senaste gången jag hörde om äggen i Åsbro hade de installerat en övervakningskamera, där ser man!

Annonser

Män och kvinnor lever i olika världar

Roger Korsgren, missionär utsänd av Evangeliska Frikyrkan, bloggar från Paraguay om kulturmöten i pionjärt arbete

I Paraguay finns ett ordspråk, ”la mujer en la casa y el hombre por la calle”, ung ”kvinnan i huset och mannen på gatan”. Det sammanfattar ganska bra de olika rollerna som traditionellt gäller i den paraguayanska kulturen. Kvinnans domän är hemmet och barnen, mannens arbetet och det officiella livet. En inte helt ovanlig uppdelning i världen, eller hur?

Jag tror att för mig så har kanske den här frågan varit den som är svårast att vänja sig vid i kulturmöten, att i de flesta (?) kulturer i världen så lever män och kvinnor i olika världar, och det är inte alltid som dessa möts. Jag, som var liten på 70-talet med  ”Fem myror är fler än fyra elefanter” i original, och uppväxt med att män och kvinnor egentligen är samma sak, fast med några små mest fysiska skillnader, och som självklart tog ut pappamånader och delar på disken, för en som mig så har det varit en hel del att lära.

En vanlig skillnad, inte bara i Paraguay, är att män och kvinnor inte pratar om viktiga saker med varandra, utanför familjen. Kvinnor avhandlar sina saker för sig och männen sina för sig. Många män tycker att det är oerhört svårt att prata om djupare saker inför kvinnor. De är helt enkelt helt ovana vid det, speciellt om det visar lite svagare sidor. Och, om de ska vara ärliga så är det svårt för dem att se vitsen med det, eftersom, ja, kvinnor är ju annorlunda. När jag skrev på den här posten så pratade jag med en paraguayansk kollega om detta och han bara skrattade när jag nämnde temat män prata inför kvinnor.

Min frus erfarenhet, hon har drivit kvinnogrupper både här och i Rågsved, är att kvinnor i allmänhet öppnar upp sig på ett helt annat sätt när de får vara själva. Men, tillade hon med en glimt i blicken, det har också gällt kvinnor från en svensk kultur…

Denna verklighet, att män och kvinnor lever i olika världar, måste man hantera på något sätt i pionjärt mångkulturellt arbete. Reflexen för en god svensk kanske är att propagera för en svensk syn på jämställdhet, eller att helt enkelt ignorera fenomenet. Jag tror det är ett misstag. Missionärer, som pionjärer är i min mening, är inte i ett sammanhang för att ”civilisera” människor, dvs. få dem att byta kultur. Vi har prövat det i missionshistorien och det fungerade inge bra 🙂 Vi är i ett sammanhang för att proklamera och visa på Guds rike, och utifrån det se hur människor och därmed kulturen ändrar sig.

Jag skulle alltså säga att det är ”go with the flow” som gäller här. Vill  du prata allvar med paraguyanska män så blir det inte inför kvinnor. Vill du se en familj bli förvandlad måste ”huvudet”, dvs mannen vara med på tåget. Oavsett hur bakvänt det kan kännas. Detta utan att vi själva måste ändra på våra egna övertygelser.

En avslutande tanke: Texterna om underordning i Efesierbrevet kapitel 5, som vi har så svårt för i Sverige, har jag märkt i bibelstudium är radikala för många män här. Och deras familjer skulle må mycket bättre om de levde efter dem. Så annorlunda kan det vara!

 

 

 

Alla människor är inte lika värda

Bild

Jag vill börja med att tacka för förtroendet att skriva på den här bloggen, som jag tycker har ett mycket viktigt ärende.

Jag heter Roger Korsgren och är missionär i Paraguay, Sydamerika, utsänd av Evangeliska Frikyrkan.

 

 Kultur är för de flesta människor som luften man andas, inget man direkt tänker på i det dagliga livet, men som påverkar oss på djupet. Att bli medveten om sin egen kultur är ett viktigt steg för att kunna vara effektiv i sitt arbete för Guds rike. Speciellt i Sverige idag där de största pionjärbehoven finns i områden där det också samsas många kulturer. Att inte vara kulturmedveten är ett säkert recept för att både missa stora möjligheter samt att göra lika stora tavlor.Jag skulle den här veckan vilja dela några erfarenheter när det gäller kulturmöten vilka påverkar vårt arbete som församlingsgrundare. Mina referenser kommer från Paraguay men kanske mer våra tio år som församlingsplanterare i Stockholmsförorten Rågsved.

Dagens tema (och förklaringen till den kanske lite provocerande titeln :-): är att i de flesta kulturer är det accepterat som faktum att människor inte är lika mycket värda, inte har samma inflytande eller makt eller behöver lyssnas på i samma utsträckning. Det kallas på sociologispråk ”maktdistans”:

”… den utsträckning i vilken mindre mäktiga medlemmar i organisationer förväntar sig och accepterar att makt fördelas ojämlikt.” (Wikipedia)

Konkret exempel: mina latinomedlemmar i Rågsved kallade mig alltid ”Pastor” (med stort P), aldrig mitt namn. Jag fann det lite provocerande och jag kände mig inte alls bekväm med det. Det kändes som att de tog ut avstånd mellan oss, att jag var lite längre bort och inte det jag ville vara, en vän. Detta berodde naturligtvis på att jag som svensk tänkte att alla är vi på samma nivå egentligen och vi borde prata så och då blir det här med titlar något gammaldags och obsolet, ett hinder. Jag slösade mycket energi på detta, helt utan resultat.  Nu, här i Paraguay är jag ”Pastor” hela tiden 🙂

Jag, som kommer från en ”platt” kultur, där vi alla är på samma nivå, behövde lära mig att fungera i kulturella sammanhang där jag helt plötsligt hade status och inflytande pga. min position. Och detta utan att känna ett behov att vilja ändra på det.

Om vi inte är medvetna om den här dynamiken är det lätt båda att göra bort sig och att missa möjligheter. Som en person med status ska man inte tro att man bara kan sätta sig i en vardagsrumssoffa och snacka runt lite. När pastorn, eller vem det nu är, tycker något i en hierarkisk kultur, ja då blir det ofta så. Men samtidigt förväntas det att en pastor, eller ledare, delar ett bibelord, ber och även förmanar och uppmuntrar folk. Det tillhör rollen, en jätteöppning alltså.

Jag skulle vilja avsluta idag med att ge några praktiska råd i kulturmöten:

  • Acceptera hedersbetygelser, som att bli serverad och omhändertagen, även om det känns obekvämt
  • Kom ihåg att aktiviteter som är naturliga i en mer ”platt” kultur, som gruppdiskussion och brainstorming inte alltid är okomplicerade i andra kulturer.
  • Ursprungssvenskar med ljusare hy ses oftast som representanter för en privilegierad grupp, högre status alltså.
  • Som ledare/pastor kan det vara bra att hålla igen lite med de egna åsikterna, om du vill höra andras.

Till sist, men inte minst, allt detta betyder inte på något sätt att man behöver ändra sin grundläggande värdering att alla människor har lika värde inför Gud och att behandla alla lika, oavsett position! Tvärtom, vi har funnit att det är ett starkt vittnesbörd i hierarkiska kulturer att leva så. ”Me gusta tu trato”, som de säger här (Jag tycker om din stil ungefär)

Tack och hej!

Den här veckan är det alltså jag, Maria Cruz, som skriver här på pionjärbloggen. Jag har förmånen att få finnas med i ett nätverk av husförsamlingar här i Helsingborg. 

Jag har den här veckan delat lite av min längtan, som också är en del av nätverkets längtan; att få se en rörelse, av lärjungar som gör lärjungar, ta fart. Det är en verklig förmån att få finnas med i det här sammanhanget. Jag är så tacksam för min husförsamling, för de andra husförsamlingarna, för det ledarteam jag finns med i.

 Det här blir min sista bloggpost och i den tänkte jag dela några principer som jag tror är viktiga när man funderar på församlingsgrundande arbete. Egentligen är jag kanske inte rätt person för detta, jag har inte så mycket erfarenhet, men jag tänker ändå dela med mig av det lilla jag har. Så, here goes….

Läs bibeln och fundera på vad Jesus säger om:

1. lärjungaskap – Jesus talar mycket om vad det innebär att vara en lärjunge

2. uppdraget – vad sänder Jesus oss att göra?

3. ledarskap – Jesus talar mycket om tjänande ledarskap

4. församling – Jesus säger inte mycket om församlingen, men han säger att han ska bygga den

Fortsätt fundera på vad Nya Testamentet säger att en församling är och hur det verkade se ut när församlingarna träffades. Läs både Apostlagärningarna och breven. 

Sök Guds vilja. Be, och låt den Helige Ande leda. Låt det ta tid. Lyssna och gör. 

Jag tror det är väldigt viktigt att börja med ordet och bönen. Många gånger frestas vi att börja med visioner eller metoder. Det är också väldigt lätt att börja plocka in tankar och idéer från affärsvärlden; både i fråga om tillväxt och ledarskap. Här behöver man vara väldigt vaksam. Jesus vänder nämligen upp och ner på mycket av det vi tycker verkar logiskt på dessa områden. 

Tack för att du har läst den här veckan. Kanske har du blivit uppmuntrad, utmanad eller provocerad. Oavsett, hoppas jag att något av det jag har delat får bli till välsignelse för dig. 

 

Den här veckan bloggar jag både här och på Mariakcruz.wordpress.com

En Jesusrörelse tar fart

I Apostlagärningarna kan vi läsa om hur en Jesusrörelse tar fart. Jesus sänder ut sina lärjungar, rustar dem med Hjälparen – Anden. Det blir något av ett heligt kaos. I detta kaos av lärjungar som gör lärjungar, av människor som omvänder sig och låter döpa sig, bildas församlingen.

När vi läser om Paulus ser vi hur han åker till olika platser och berättar om Jesus, han missionerar, evangeliserar – samtalar om Jesus och proklamerar hans Herradöme. Människor kommer till tro, blir efterföljare. I vissa fall lämnar Paulus och kommer tillbaka efter ett tag. Han hjälper dem att utse ledarskap i församlingarna som bildats, som en naturlig följd på att människor har gett sig till Jesus. Det verkar vara lite rörigt. De problem vi kan läsa om i Paulus brev till de olika församlingarna, vittnar om det. Paulus får undervisa dem om vem Jesus är, hur församlingsliv ska levas, hur efterföljelsen ser ut.

Jag tror att vi kan få se det här hända idag. Om vi vågar lita på att Anden leder och att Jesus har kontrollen. Om vi vågar lita på den fulla kraften i evangeliet om Jesus.

Tänk om det kan få börja på samma sätt som vi kan läsa om i Apostlagärningarna. Tänk om budskapet om Guds rike kan nå ut, beröra, förvandla och skapa Jesusefterföljare. Tänk om det kan få börja där, och utifrån detta bildas församlingar. Tänk om det inte börjar med färdiga system eller korrekta läror. Tänk om det inte börjar med höga visioner eller flashiga gudstjänster. Tänk om det börjar med pånyttfödelse och lydnad. Tänk om det börjar med den Helige Andes kraft och ledning. Tänk om det börjar med att vi faktiskt går ut till människor där de är. Tänk om Jesus själv kommer bygga sin församling!

Det verkar som att Paulus börjar med missionen. Människor kommer till tro på Jesus, församlingar bildas. Om det hade börjat med struktur och lära hade Paulus troligtvis inte behövt ta tag i den typ av svåra problem vi kan läsa om, till exempel i breven till Korint.

Jag tror, att om vi verkligen vill se en rörelse ta fart när det gäller församlingsplantering, behöver vi våga släppa kontrollen och lita på att Jesus bygger sin församling. Så får vi göra som Paulus sen, bemöta problemen när de uppstår. Om vi vill se en rörelse ta fart behöver vi släppa tanken på att människor endast ska komma till oss och våra församlingar (hur små eller stora de än är) och istället plantera församlingar utifrån redan befintliga gemenskaper, där människor kommer till tro.   

Men, detta kräver att vi vågar kasta oss ut. Det kräver att vi vågar släppa kontrollen. Det kräver att vi tror att Jesus verkligen är Herre. Det kräver också att vi själva lever i en tydlig efterföljelse, så att efterföljelsen blir det vi ger vidare. 

I brustenheten

Det börjar i brustenheten. Det börjar i behovet och den egna svagheten, i insikten om vem jag är – eller kanske snarare, vem jag borde vara i Jesus.

Lärjungaskap börjar alltid på marken – på knä inför den Ende, Allsmäkte, Helige. Lärjungaskap börjar och slutar där. Det har sin boning vid Jesu fötter. Det är Han som är Herre. Inte jag. I mig själv är jag svag, men i Honom är jag stark. Hans kraft blir synlig i min bräcklighet. Hans nåd räcker till evigheten.

Det är också detta som måste prägla församlingen. Vissheten om att ingenting kan göras i egen kraft. Förståelsen av nåden – den konstanta nåden. Nåden vi aldrig kan gå ur – Guds oerhörda godhet, kärlek, omsorg, förlåtelse och kraft till förvandling.

Brustenheten och nåden är utgångsläget för Jesusefterföljelsen och församlingslivet. Om vi ska våga förmana och tillrättavisa varandra, visa svaghet och bekänna synd, om vi ska våga förmedla vem Jesus är till andra, ta steg och därmed också ibland misslyckas – behöver gemenskapen vara starkt rotad, och grundad i Guds kärlek. Förlåtelsen måste flöda och nåden vara drivkraften.

 

Den här veckan bloggar jag både här och på min egen blogg

Min innerliga längtan

Jag heter Maria Cruz och har förmånen att sitta vid tangenterna den här veckan. För ungefär fem år sen flyttade jag, min man David och vår då nyfödde son, Elliot, till Helsingborg. Vi hade förmånen att göra detta tillsammans med ett gäng andra (fyra nyblivna småbarnsföräldrar och en Simon). Vi flyttade för att vi ville dela med oss av Jesus och för att vi ville leva församling på ett annat sätt än det vi var vana vid. Vi kom inte med några färdiga mallar över hur detta skulle ske. Vi bad och sökte Gud. Och sakta men säkert har Han stakat ut vägen för oss.

Jag skulle, i det här första inlägget, vilja dela med mig av min längtan. Det är en innerlig och stark längtan. En möjlig längtan. En enkel längtan.

Jag längtar efter att få växa och mogna i min relation med Jesus, efter att bli mer och mer präglad av honom och känna hur mitt hjärta slår i takt med hans.

Jag längtar efter att ständigt få upptäcka mer och mer av hans vilja, för mig och för människor runt omkring.

Jag längtar efter att fler ska få lära känna Jesus, förvandlas, upprättas, helas och börja följa honom.

Jag längtar efter att få se lärjungar som gör lärjungar som gör lärjungar, efter församlingar som uppstår när människor börjar följa Jesus.

Jag längtar efter radikal efterföljelse i Guds nåd, i Guds godhet som kan förvandla och låta oss växa i lärjungaskap.

Jag längtar efter att en rörelse ska ta fart, efter att få se den där lilla elden antända en hel skog. Jag längtar efter att Guds rike ska få sprida sig okontrollerbart och bortom våra begränsningar.

Och, jag är fullkomligt övertygad om att det är möjligt. Inte på grund av min förträfflighet – på grund av Hans. Bara på grund av Honom som är Herre, Jesus Kristus: den uppståndne och segrande, början och slutet, Herrarnas Herre och Konungarnas konung – som har namnet över alla andra namn, som äger äran.

Jag tror att Han, som är densamme igår, idag och i evighet säger: ”Lyft blicken, och se hur fälten har vitnat till skörd.” Och jag tror att alla, som vill, kan få vara med i skördearbetet.

Den här veckan bloggar jag både här och på min egen blogg.