Rinkeby Internationella Församling

Markus Sand, Rinkeby Internationella Församling, skriver…

Den här veckan är ”min” vecka på Pionjärbloggen, och det är första gången jag skriver här. En intensiv vecka har gjort att det blivit färre inlägg än tänkt. Jag är nog en liten outsider på den här bloggen. Rinkeby Internationella Församling där jag är pastor har funnits sedan 1989, så den är ju inte ny längre. Men att kalla den etablerad är nog att ta i. Den som varit på besök hos oss vet att den är ganska långt ifrån en genomsnittlig frikyrka. Vi har aldrig haft egna lokaler där vi kan fira gudstjänst. Vi hyr Folkets hus nu precis som för 20 år sedan. Våra gudstjänster är enkla och börjar aldrig i tid. Vi har väldigt lite av verksamhet. Det är en enkel församling helt enkelt. 

Kanske gör själva området vi ligger i att det är svårare att bli etablerad. Rinkeby förändras hela tiden i och med att människor flyttar ut och in i högre takt än i många andra områden. Det är 99,6% hyresrätter i Rinkeby. Den som vill göra någon form av bostadskarriär flyttar helt enkelt. 

Men här har Gud ställt en församling, en internationell, eller mångkulturell, församling. En stor del av församling har arabiska som modersmål, vi har ett gäng spansktalande, och enstaka från ett antal olika länder, förutom alla med svensk bakgrund. För oss är det viktigt att vi är en församling, inte församlingar i församlingen. Vårt ledarskap (äldste och styrelse) är blandat. Varje söndag sjunger och ber vi på svenska, spanska och arabiska (och ibland på engelska). Svenska är dock vårt gemensamma språk. På söndagar har vi inga andra gudstjänster utan betonar att det är vår gemensamma gudstjänst. Sedan har vi också ett möte på arabiska på fredagskvällar. Det har funnits nästan lika länge som församlingen. Genom åren har det funnits många olika språkgrupper, som dock alltid träffats en annan dag/kväll än söndag. Vi har sett att språkgrupper fyller ett behov av att kunna mötas på sitt eget språk, med landsmän. Ibland har de varit i formen av en hemgrupp, i andra fall som en stor bibelstudiegrupp och i andra fall som ett möte/gudstjänst. De har fått ta sig olika uttryck och form beroende på behov. 

Jag vill att alla som är med i vår församling ska känna att det här är deras församling, oavsett varifrån de kommer, och att alla är med på lika villkor. Jag vill inte att det ska upplevas som att svenskarna ”äger” församlingen, och andra är med på deras villkor. Läser man 1 Kor 12 om kroppen och lemmarna, en kropp med många och olika lemmar, så uttrycks inte enheten i att alla lemmar blir lika utan i att alla lemmar, med sina olikheter, hör ihop i en kropp. Mångfalden är inte ett hot för enheten, utan berikar enheten. 

Annonser

Ensam är INTE stark

Markus Sand, Rinkeby Internationella Församling, Stockholm, skriver…

Det här blogginlägget skriver jag ganska sent på tisdagens kväll, efter en lång, men mycket god, dag på EFKs medarbetarkonferens. Vi är ungefär 200 pastorer och medarbetare som möts tisdag till torsdag den här veckan under rubriken ”Jesus är unik och det måste förkunnas”. Det är den första rubriken av fem i EFKs Sverigestrategi som är utgångspunkten för denna och de kommande fyra medarbetarkonferenserna. Jag sitter med i EKFs Medarbetarförbunds styrelse och har varit med och planerat konferensen och är mycket nöjd med första dagen.

Idag har det handlat mycket om en ledares kallelse, inte minst kallelsen att förkunna Guds ord, och om vad som händer när vi hamnar i kris. En mening i undertexten till en rubrik var t ex så här ”Hur ledsen får en glädjebudbärare vara?”. Det har varit flera pastorer som berättat om sina kriser/kamper och vi har samtalat i grupper om detta. Berättelserna har varit personliga, sorgen och kampen har kommit fram och det berörde. 

Det var tydligt hur mycket församlingen betytt i tider av kris och sorg. Alla ledare som delade sina berättelser hade varit öppna i församlingen om krisen/sorgen och mött omsorg och värme. En av pastorerna som delade sin berättelse uttryckte att han vet inte hur han skulle ha klarat det utan församlingen. Vem har sagt att ensam är stark?

Dagen på konferensen avslutades med en nattvardsgudstjänst. I samband med nattvarden gjordes en inbjudan till förbön och det var en vacker syn av mängder med pastorer och ledare som sökte sig fram mot korset, för att få förbön. Det var säkert fler som gick fram för förbön än som satt kvar i bänkarna. Vem har sagt att ensam är stark?

Även om det inte handlar om sorg eller djup kris, så tror jag vi behöver se till att inte stå ensamma som ledare och pastorer. Som pastor är jag så tacksam att jag har mogna och visa äldste i församlingen som jag många gånger fått luta mig mot, ventilera saker, fått stöd och goda råd. Särskilt vid några tillfällen då det ”blåst” en del, har äldste varit helt nödvändiga för att reda ut situationen. Ensam hade inte varit stark.

Jag finns också med i en pastorsgemenskap med förortspastorer i Stockholm som möts en gång i månaden. Det är ett gott och viktigt sammanhang där jag får en chans att brottas med och samtala om aktuella frågor med andra pastorer som finns i liknande församlingsmiljöer. Vi delar med oss av glädjeämnen och utmaningar och ber för varandra. Den här gruppen har kommit att betyda mer och mer för mig. 

Det är en styrka att inte stå ensam som pastor/ledare utan finnas i goda sammanhang och gemenskaper och dessa behöver man se till att de finns innan krisen kommer, för då kan det vara för sent.

Gal 6:2 ”Bär varandras bördor, så uppfyller ni Kristi lag”. Ensam är INTE stark. 

Nya Vinsäcker

Rob Bavington, H2O Göteborg

Jag har ofta funderat över Matt. 9v17. Ni vet den delen där Jesus pratar om Nytt Vin och Nya vinsäckar. Det känns som han pratar om att instifta något nytt. Att de gamla religiösa system som fanns, även förnyelse rörelsen av Johannes döparen, inte var tillräckligt. Det Nya Vin som hade kommit behövde nya vinsäckar.

Vet ni hur det blev under de första 300 åren efter att Jesus sade detta? Nytt Vin fyllde nya vinsäckar och Guds rike bredde ut sig på ett otroligt sätt. Men sen då? Ja, vänner, sen blev Kyrkan till ordentligt! Och hur såg den ”nya” kyrkan ut? På många sätt ganska så lik den gamla som Jesus sade inte kunde hålla Hans nya Vin.

Jag växte upp inom en etablerad kyrka och trossamfund och är oerhört tacksam för allt det ha gett mig… Allt? Nej, kanske inte allt. Trots att den har gett mig mitt möte med Jesus har den inte släppt mig fri från hennes gamla vinsäck. Det känns som det finns en outtalad (och ibland uttalad!) förvissning att så här är en ”riktig” kyrka, en ”riktig” församling. Visst få ni göra roliga, häftiga saker för att attrahera nutids människor, men om ni ska kallas för en församling; så här ska ni se ut. Historien berättar om många förnyelserörelser som blomstrar när de har väldigt informella strukturer och allt eftersom förvandlas de tillbaka och efter ett tag, trots olikheter, så ser de ganska så lika ut som det gamla. Och gissa vad? De slutar att blomstra.

En av de mest spännande sakerna med församlingsplantering är just chansen att starta om från början. Chansen att just plantera frön och se hur de växer. Men en av de mest frustrerande sakerna är hur lätt det är att, med goda avsikter, börja bygga en struktur som vi är van vid och till slut blir som den gamla. Är det möjligt att plantera utan att ha en ”modell” att följa? Är det möjligt att låta frön växa fram hur de vill med minimal styrning av folk som har vuxit upp i församlings strukturer som liknar de gamla vinsäcker som Jesus sade inte kunde hålla Nytt Vin? Jag hoppas och tror på det. Jag hoppas och tror att några av er som läser detta kan bli Guds redskap för att återskapa Nya Vinsäcker som fylls av Nytt Vin.

Heja förändringar!!!

Marcus Fritsch, H2O Göteborg

I början av 1900-talet, efter många tusen år av historia, hade världens befolkning vuxit till cirka 1,8 miljarder människor. Ungefär 560 miljoner utav dem var medlemar i något slags kyrka och de flesta kristna bodde under den tiden i Europa. Bara hundra år senare kände man knappt igen sig. Nu fanns det 6 miljarder människor på klotet! På hundra år hade människorna förökat sig mer än alla tidigare år sammanlagt. Men det var häpnadsväckande att se att en tredjedel av dessa 6 miljarder fortfarande räknades till någon form av kyrka. Men kyrkans majoritet bor inte längre i Europa. Europas församlingar krymper dramatiskt. De flesta kristna på jorden bor nuförtiden i Asien, Afrika och Latinamerika. Rent statistiskt verkar Europas kyrka tyna bort till ett litet rudimentärt ben i Kristi kropp.

Historien slutar inte här. På bara 12 år, mellan 1999 och 2011 växte världens befolkning med ytterligare en miljard. Den 11 juli 2013 beräknades det finnas 7,16 miljarder människor på vår planet. För år 2100 förväntas det finnas 10 miljarder människor på jorden. Samtidigt minskar den inhemska, europeiska befolkningen på grund av låg fertilitet. Detta leder till en växande migration som är större än den någonsin har varit. Men vi i väst behöver invandringen från syd för att kunna upprätthålla vårt samhälle och näringsliv. I mitt hemland Tyskland som har omkring 80 miljoner invånare, tror man att bara en tredjedel av landets befolkning kommer att ha tyskt ursprung år 2100. Resten kommer att ha invandrarbakgrund. Utan dessa nya tyskar kan landet inte överleva. Sverige är inget undantag, samma principer gäller här. De pågående förändringarna är massiva.

Demografin, som den här befolkningsstatistiken kallas, har ett syfte. Tanken är att man ska kunna förutsäga hur framtiden kommer att se ut, hur mycket mat, skolor, lärare, äldreboenden m.m. som behövs. Många politiska beslut baserar sig på demografisk data.

Demografin kan även hjälpa kyrkan – särskilt pionjärerna. Vilka växlar behöver ställas idag för att kunna hålla rätt kurs i framtiden? Det som vi får höra idag från befolkningsstatistikerna låter inte särskilt ljust. I alla fall inte för Europa. Om bara några decennier kommer inte många kyrkor och församlingar finnas kvar – än mindre samfund. Det här kan upplevas ganska deprimerande, och troligtvis är det därför som Stuart Murray i sin bok ”Radikalt lärjungaskap” beskriver att de flesta kristna föredrar blunda inför den sanningen (s60). Man vill inte acceptera samhällets stora förändringar utan tror hellre att Gud kommer att återställa allt till hur det var förr i tiden. Men vi är pionjärer. Vi får inte blunda. Själv har jag varit soldat och vet väl att pionjärer inom det militära inte får blunda inför sanningen. De måste se utmaningarna realistiskt för att kunna bygga stabila broar och vägar i otillgänglig terräng. Bara om pionjärerna gör ett bra jobb kan hela resten av divisionen följa. Du som läser detta blogginlägg är troligtvis en sådan pionjär. Vilken uppgift har du fått av ”befälhavaren” i alla de här omvälvande förändringarna?

Happy (new) Reformation Day!

Marcus Fritsch, H2O Göteborg

I torsdags var det reformationsdagen (nuförtiden mer känt som Halloween). Det fick mig att fundera lite på ord som form, forma, omforma, reformera. Ibland behöver saker och ting ombildas, nybildas, förändras. Tyvärr drar vi i kyrkan alltför ofta den omedvetna slutsatsen att vi inte behöver ändras. Vi följer ju Bibeln. Vi tjänar Gud och hos honom finns ingen förändring. Varför skulle den oföränderliga Gudens kyrka behöva ändras? Kanske bidrar denna inställning till att det sista vi kan tänka oss att ändra i kyrkan är formerna som vi är så vana vid.

Luther stötte på samma problem när han försökte reformera Guds kyrka. Kyrkan ville inte förändras. Och yes, absolut, hos Gud finns ingen förändring. Han är och ska alltid vara densamme. Däremot kommer det som befinner sig i Guds händer ständigt att få uppleva förändring. Att tro att vi inte behöver några reformer är inget annat än arrogans. Majoriteten av våra församlingar behöver till och med brådskande reformer. Men jag skulle hellre säga att alla församlingar behöver brådskande reformer (annars kommer majoriteten nog att tro att de tillhör den icke-reformbehövande minoriteten).

De globala samhällsförändringarna runt omkring oss är extremt stora. Aldrig någonsin tidigare har vår planet genomgått lika många världsomfattande förändringar som under vår tid. Vi måste hänga med. Det går bäst genom att överlåta sig till krukmakarens händer. Ta emot en varning. Han brukar ändra mer än du känner dig bekväm med. Tyvärr är vi människor väldigt duktiga på att undvika förändringsprocesser. Ofta ändrar vi oss inte om vi inte blir tvungna till det. Men då kan det vara försent.

Jag gillade reformationsdagens lösen. Mycket passande om förändring:

Var inte rädd,
för Herren kommer att gå före dig
och vara med dig.
Han ska inte svika dig
eller överge dig.

5 Mos 31:8

Snart utkommer min bok om ledarskap!

Olof Edsinger, EFS i Mikaelskyrkan:

Tiden har kommit för mitt sista inlägg här på Pionjärbloggen – i alla fall för den här gången. Om du vill läsa mer av vad jag skriver på ämnen som ledarskap, lärjungaskap och församling kan du förslagsvis besöka min och mina vänners blogg efterkristus.wordpress.nu.

Men jag vill också passa på att avslöja en spännande nyhet, nämligen att min nästa bok anländer från tryckeriet nästa vecka! Boken heter Ledare i Guds rike och har undertiteln Bibliska principer för den kristna tjänsten. Den utkommer på Gospel Media och Kjell Axel Johanson har skrivit förordet.

Det känns förstås väldigt spännande med denna bok. Som med allt annat jag skriver utgår jag till stor del från Bibeln, men denna gång öser jag också ovanligt mycket ur mina personliga erfarenheter – både som generalsekreterare för Salt och som församlingsplanterare i Uppsala.

De tre frågor som jag särskilt försöker besvara är:

• Vad är det unika med ett kristet ledarskap, jämfört med ledarskap i största allmänhet?

• Hur kan vi som ledare bli till kanaler för Guds kraft, snarare än vår egen?

• Vilka principer för den kristna tjänsten träder fram i Guds ord – och hur kan vi tillämpa dessa principer i dag?

För den som är intresserad kommer hela baksidestexten här: Fortsätt läsa Snart utkommer min bok om ledarskap!

Evangelierna – historia eller nutid?

Olof Edsinger, EFS i Mikaelskyrkan:

En av de tydligaste vattendelarna inom den världsvida kristenheten handlar om hur vi läser och tolkar evangeliernas skildringar av Jesu under. Ska dessa i första hand betraktas som historiska tillbakablickar – ”så här handlade Jesus” – eller ska de också ses som manualer för den kristna kyrkan i dag – ”dessa tecken skall följa dem som tror …”?

Frågan är inte helt okomplicerad. Få troende förnekar till exempel att Apostlagärningarna visar att den undergörande kraft som var så central i Jesu egen tjänst på jorden kom att följa med in också i den tidiga kyrkan. I USA finns det dock betydande grupper av evangeliskt kristna som hävdar att Andens gåvor i praktiken kom att dö ut i och med den första generationen apostlar. Motiveringen till detta är att vi sedan fick Nya testamentet – och då behöver vi ju inte längre Andens manifesterade närvaro!?

Riktigt så resonerar vi nog inte hemma i Sverige, men även här uppfattar jag ändå att vi rätt ofta lever som cessationister (som det ovanstående synsättet brukar kallas). Fortsätt läsa Evangelierna – historia eller nutid?