God Jul från Richard Hultmar

Jag skolkar från Kalle på TV och skickar en julhälsning till alla er som jobbar med församlingsplantering och pionjärarbete i Sverige och andra länder, i stället. God Jul! Jag hoppas att ni inspireras av inkarnationen och verkligen firar denna missionella högtid med glädje och förundran.

Om ni vill ha lite att fundera på är ni välkomna att följa en serie om varianter av den kristna metaberättelsen som jag håller på med på min blogg. Jag har länge funderat över varför bibeltroende kristna väljer att engagera sig i så olika frågor och på så olika sätt. Jag har nu försökt hitta ett sätt att reda ut det.

Här följer ett smakprov. Om du är intresserad kan du fortsätta på min blogg. God Jul!

Jag har lärt mig ett nytt ord. Metaberättelse. Det är den stora berättelsen. Natur och kulturs psykologilexikon säger att:”Ett metanarrativ, en metaberättelse (eng: grand narrative, master narrative) är ett perspektiv eller ett mer eller mindre omedvetet sätt att tänka som styr sättet att uppfatta företeelser och händelser, vilket i sin tur styr vetenskaper och verksamheter. Läs mer här och här.

Jag stötte på ordet när jag de senaste dagarna försökt sätta ord på något jag funderat på ganska länge. Det jag funderar på är hur vår syn på den kristna metaberättelsen påverkar våra liv, våra val och våra handlingar. Man kanske skulle kunna tala om tolkningar av metaberättelsen, eller varianter av den? Så under de närmsta dagarna tänker jag försöka beskriva de fem vanligaste tolkningarna jag möter både lokalt och nationellt bland människor jag både samarbetar med och uppskattar…

Annonser

Doften av en ny tid

Jag heter Peter Svanberg och fortsätter här att berätta från FG-nätverkets Böneforum.

Min svärmor hade ett uttryck som var väldigt typiskt för henne. Hon kunde rätt ofta titta ut genom köksfönstret en mulen dag och så utbrista ”det lyser upp!” Hon såg solen och ljuset långt innan vi andra kunde ana det.

När vi började Böenforumet på Liljeholmens folkhögskola fick jag orden ”doften av en ny tid.” Och senare bad vi om att få ynnesten att i tro få tala ut det vi ännu inte ser vara till så att det blir till. Det var det som min svärmor gjorde där hemma i sitt kök.

Det är en ny tid på gång. Efter lång tid av torka i Guds rike verkar något nytt börja bryta fram. Jag fick orden från 1 Kungaboken 18:41-46 som en hälsning till oss. Efter konfrontationen med Baalsprofeterna säger Elia: ”Jag hör regnet komma.” Många talar idag om något som kommer. Många ser fram mot och ber inför 2014 att det ska bli ett år då något nytt bryter fram i vårt land. Elia ber sin tjänare att gå upp på berget för att speja efter det nya. Sex gånger kommer han tillbaka för att meddela att han inte ser några tecken på regn. Och så har vi upplevt situationen under lång tid. Under 1900-talet hade i stort sett varje årtionde sin stora andliga rörelse och besökelsetid. Det har vi inte sett än under 2000-talet.

Den sjunde gången som tjänaren spejar ser han ett moln stort som en hand stiga upp ur havet. Det var inget jättemoln, det var inte blixt och dunder, men när han berättade detta för Elia så visste han att detta var tecknet. Det blev mycket tydligt under Böneforumet att vi idag börjar känna doften av en ny tid, att vi ser hur det lyser upp, att vi kan se tecknen på att Gud håller på att förbereda en ny väckelsetid.

Efter att jag delat det här bibelordet var det en annan av deltagarna som sa: ”Jag kan bekräfta det du säger.” Och så berättade hon om hur något skett redan i början av detta året. Inget år tidigare hade hon hört talas om så många människor som kommit till tro som detta år. Fler och fler helanden hade ägt rum. Efter sommaren hade många rapporter nått henne om starka helanden och att människor bara genom att komma in i ett gudstjänstsammanhang blir helade genom att Guds närvaro är så påtaglig.

Ljusstrimman, doften, molnet växer till. Vi går in i en ny och spännande tid. Elia sa till tjänaren att säga till kungen att göra sig i ordning och resa hem ”så att regnet inte hindrar honom”. Och medan han säger det bryter skyfallet loss.

Vi får tala ut väckelse i denna tid. Vi får be böner av tro och förväntan. Gud ska verkligen göra något i vårt land. När jag i söndags delade detta ord med församlingen i Brofästet och vi bad upplevde jag hur Gud gav mig en bild av ljusstrålar som kommer från himlen ner över Öland. Vi ber om väckelse på Öland. Enligt nya historiska rör var denna ö en av de första platser dit kristendomen kom när vårt land blev kristet. Vad säger att inte Gud använder samma väg än en gång?

I veckan träffade jag en grupp regionala församlingsutvecklare inom Equmeniakyrkan. Under en stund av bön och förbön fick jag samma ord från 1 Kon 18 som hälsning från en av deltagarna. Med uppmaningen att nu är det dags att i Andens kraft springa och bana väg för den väckelse som Gud vill sända.

Vad gör vi med detta? Pröva det inför Gud i bön! Be Gud om stora ting och förvänta Gud om stora ting! Det kommer en tid över vårt land av andligt uppvaknande då människor söker sig till Jesus. Den tiden är redan här. Vi känner doften, vi ser ljuset, vi ser molnet, vi anar regnet och vi vet att Guds tid är på väg.

Fasta

Det är få saker som gett mig så dåligt samvete när det gäller det andliga livet som detta med fasta. Någonstans har jag varit medveten om den andliga kraft som ligger i att fasta. Det är t o m så att när jag skulle ordineras till pastor fick jag svara jakande på frågan om jag ville praktisera och undervisa om fasta, men det har inte blivit av. Kanske därför att jag upplevt att de människor som talat om och praktiserat fasta ofta varit lite överspända i sin andlighet.

Men när Richard Cruz, under FG-nätverkets Böneforum, talade om bön och fasta och hur man i Helsingborgs husförsamlingsnätverk praktiserat och praktiserar bön och fasta som en grundläggande praktik i sitt liv tillsammans kändes det så oerhört rätt. Det är ju självklart att när vi söker Gud för vägledning i olika frågor och inför beslut som vi ska fattat också gör det under tider av fasta. Så var det när Richard och det ursprungliga teamet flyttade till Helsingborg. Under 40 dagar fastade man och bad för att få klarhet i vad som var Guds tydliga ledning med den kallelse man upplevde man hade till Helsingborg.

Under hösten har min egen syn på detta med fasta förändrats drastiskt. Det har skett utan att jag egentligen tänkt så mycket på det. Jag och min fru bestämde oss för att pröva det här med 5:2 metoden, som innebär att man äter som vanligt 5 dagar och halvfastar de andra 2. Framför allt var anledningen att må bättre och kanske också bli av med några kilon runt magen. Men vi har också upplevt en överraskande sidoeffekt. Vår andliga känslighet och mottaglighet har ökat. Vi har helt enkelt kommit närmare Gud under den här tiden.

Ibland tänker jag såhär. Tänk alla de människor i vårt land som just nu håller på med 5:2. Kan det vara så att genom detta så förbereds också deras liv och blir mer mottagliga för Guds Ande och uppsökande nåd? Kan det vara så att genom en gigantisk fasterörelse förbereds ett oanat skördefält för Guds rike.

Det Richards berättelse utmanade mig till var att bli mer medveten om den andliga dimensionen av mina fastedagar och använda dem i allt högre utsträckning för att söka djupen hos Guds hjärta och be för väckelse i vårt land. De dagar som jag äter som vanligt kan jag idag längta efter de där fastedagarna. De gör något med mig som jag inte vill vara utan. Inför ett nytt år är denna praktik något som jag skulle vilja uppmana dig att gå in i. Kanske inte främst för alla goda hälsoeffekter utan därför att det är ett medel som Jesus förordnat för oss att fördjupa vår relation till Gud och få del av hans kraft och Ande.

Fasta handlar om förberedelse. Att avstå från fokus på mitt eget för att förflytta min uppmärksamhet till Gud. Det för mig i kontakt med Andens kraftkällor och gör mig lyhörd för Andens stilla tilltal. Det finns inget av överandlighet i detta. Det finns inget av dåligt samvete som drivkraft. Det fastan har betytt, och jag hoppas kommer att betyda i mitt liv, var en gåva och en överraskning. Därför kan jag känna mig frimodig i att ansluta mig till Richard Cruz och uppmana till bön och fasta och att låta detta få bli en naturlig del av min livsrytm.

I nästa inlägg ska jag dela en del av det som Gud talade till oss om under Böneforumet och som gör detta med den andliga medvetenheten och bönen och fasta så mycket viktigare. Vi känner doften av en ny tid…

Böneforum

Jag som skriver den här veckan heter Peter Svanberg och arbetar som samordnare för det församlingsgrundande arbetet inom Equmeniakyrkan. Jag är också med i det FörsamlingsGrundande nätverket (FG-nätverket).

FG-nätverket arbetar med att främja det församlingsgrundande arbetet i vårt land och består av ledare från de flesta frikyrkosamfunden samt EFS. Bl a står nätverket bakom Sverigeundersökningen, är med och anordnar Pionjärkonferenserna, tränar församlingsplanterare och deras team genom M4. Om allt detta kan du läsa på nätverkets hemsida.

En viktig uppgift för detta nätverk handlar om bön. Varje gång som vi möts avsätter vi en kväll tillsammans för att be för varandra och be för vårt land. Vi tror att bön är nyckeln till ett förvandlat Sverige. Därför vill vi lyfta fram bönen som en nyckel i det församlingsgrundande arbetet och mobilisera förebedjare till bön för församlingsgrundande arbete i Sverige

Den gångna helgen inbjöd FG-nätverket till ett böneforum, där pionjärer och förebedjade möttes under ett dygn för att i bön och samtal söka Guds strategier för hur vi kan föra samman bön och församlingsplantering på ett ännu mer strategiskt sätt än hittills. Vi tror nämligen att bön är en förutsättning för allt vi gör i Guds rike också, eller inte minst, när vi bryter ny mark för nya församlingar och i nya kontexter.

I E M Bounds klassiker Bönetjänsten möttes jag för första gången av följande citat från John Wesley, 1700-talets väckelsepionjär i England:

Det verkar som Gud inget gör som inte är svar på bön.

Om det är så måste följdfrågan bli. Vad ber du och jag för böner? Hur ser de ut? Vad har de för innehåll? Om detta är sant borde inte dina och mina böner var mycket mer frimodiga, mycket mer djärva, mycket mer fyllda med tro och förväntan? Som pionjär finns det en outtömlig källa i att bära platser, människor, visioner och initiativ inför Gud i bön! Det här var en av de saker vi gjorde tillsammans under böneforumet. Vi bad för vårt land. Vi bad för storstäderna. Vi bad om arbetare. Vi bad för skörden. Vi bad om en ny tid, en tid av väckelse i vårt land.

Mer om detta skriver jag i nästa inlägg. Tills dess läs Luk 10:1-2 och fundera på var någonstans i din närhet tänker Jesus göra besök och var någonstans behövs arbetare till skörden. Ställ alarmet på din telefon på att ringa kl 10:02 varje dag och gör denna tid till en återkommande bönestund för det Gud lagt på ditt hjärta.

En församling som delar livet

Jag tror vi alla mer eller mindre behöver prata av oss då och då. Vi alla går runt och bär på många tankar, en hel del som är väldigt bra och andra som är lite mindre bra. 

När man läser evangeliet så uppmanar Jesus lärjungarna att gå ut två och två. Och vi ser det ofta hur Jesus manar lärjungarna att betjäna människor men han pratar ofta om ”ni”. 

Jag har sett idag att det finns en enormt stort behov av just tillhörighet. Jag märker det att i det lilla sammanhanget som jag befinner mig i så kan människor som i andra sammanhang ”försvinner” för att det i första intrycket är lite försiktiga, just de personer kan få plats och få just bekräftelse i ett sammanhang där man bara är 6-10 personer. 

Jag tror och upplever att Gud gör något i Sverige kring just dessa saker. Han tar oss tillbaka till ursprunget, han tar oss tillbaka till familjetanken. Familjen som delar vardagen, familjen som delar hela livet. Familjen som gråter med varandra och familjen som skrattar med varandra. 

I torsdags så såg jag på en film som heter ”Father of lights” oct en sekvens i filmen så berättar Darren Wilson (Han som gör dokumentärfilmen) att det var svårt att evangelisera på en viss plats på grund av att på samma plats fanns andra människor med stora plakat ”God hate fags” och han upplevde hur ”stängt” det var på den platsen. Men hans slutsats var – även om jag inte håller med dessa personer och jag tycker de verkligen gör sin evangelisation på helt fel sätt så har Gud ändå kallat mig att älska dem. Oavsett vad jag tycker så är jag kallad att älska mina bröder och systrar och samtidigt betyder det att jag inte alltid behöver hålla med dem om allt.

Precis samma situation kan jag ibland se bland våra församlingar, vi är just nu två husförsamlingar och vi är redan nu rätt så olika. Men det finns något som ändå gör att vi står samman och det är just att det finns en envishet och en längtan till att kärleken måste få vara starkare än våra egna åsikter om vem som har rätt syn på Gud.

Vi behöver varandra och det är just när vi lägger ner vår stridsyxa och erkänner vårt behov av varandra och inser att Gud lägger ner vissa sanningar i ena församlingen och andra sanningar i den andra. Tänk när vi inser vilken bredd och vilken härlighet det är i att vi är olika men ändå böjer oss och säger att Jesus är Herre.

Något som jag också samtidigt ser så tror jag att verklig enhet byggs inte genom samma åsikter. Utan verklig enhet byggs genom hjärtat. – hjärtan som älskar Jesus. 

Kan Gud tala genom människor som ”inte tror”

Jag vill idag dela några rader från vad som händer i mitt eget hem. Jag tror och vet att Gud kan tala genom människor och även de som inte kallar sig kristna vid namn. 

I våras fick jag en utmaning från Gud i en tanke att faktiskt låta en person som ”inte tror” komma in i mitt eget hem och låta han bo där och dela livet. Mina första frågor var självklart ”kan jag vara mig själv”, får jag be utan att det känns ”konstigt” för honom. 
Tiden gick och min vän flyttade in i lägenheten. Vad hände? och vad händer? 

Saken är den att jag tror verkligen att Gud kan tala och forma mig genom alla slags människor. Han är helt enkelt så stor och inget är omöjligt för honom. I denna person (Kallar honom Kalle,) som på många sätt tjänar, visar mer kärlek och är mer ärlig och äkta än vad jag själv är så har jag lärt mig så otroligt mycket. Jag har också fått se min svaghet och jag har också framför allt lärt mig att min vän som jag såg som nästan ett ”frälsningsobjekt” inte är ett objekt längre, utan han är en människa. Jag tror ibland att det lätt kan bli så – att människor blir objekt istället för underbara vänner. 

Jag skrev innan att jag var lite rädd för att jag inte längre kunde vara mig själv och be och uttrycka mig på det sättet som jag brukade göra. Men saken är att denne vän har lärt mig att jag inte behövde hålla tillbaka mig själv utan snarare uppmuntrande mig att vara mig själv. Så kan Gud tala genom min vän? Absolut. 

Har då Gud gjort något med Kalle eller är det bara jag som lär mig från honom. Saken är den att Gud har gjort enormt mycket med min vän i det fördolda och trots att Kalle har fått se enormt mycket mer svagheter i mig som kristen än han gjorde innan, så har Jesus ändå gjort något väldigt vackert. 

Han beskriver för mig att han har sett den enorma glädjen som finns bland de kristna han har mött. Han säger på ett sådant sätt ”Jag kan liksom se Gud i deras ögon”. Kalle beskriver också hur han har sett en väldigt öppenhet hos de kristna han har mött och beskriver det som väldigt positivt. Dock menar han också att det är viktigt att vara försiktig i mötet med folk som ”inte tror”. Det finns en poäng med att inte vara för ”på” och inte ställa de mest personliga frågorna första gången man träffar någon. 
Kalle menar också att livet talar mer än ord och att det är  ”viktigt att inte prata om Jesus hela tiden och speciellt om inte personen frågar”. Som sagt – jag lär mig otroligt mycket från min gode vän.

Det sista jag vill meddela från hans resa idag är att han säger att han mer och mer är övertygad om att Gud finns. Inte genom att teoretiskt fått fram det utan han har själv fått flera bönesvar och även blivit helad. Och jag vill avsluta detta blogginlägg  med citat från Kalle 

”Den enda som har övertygat mig att Gud finns, det är Gud själv.” 
(Kalle är ett fingerat namn) 

Kommunikationen med dig själv

Christian Samuelsson, Malmö Huskyrka 

I ett församlingsbygge som faktiskt bygger på en nära gemenskap som delar hela livet är det många gånger svårt att ha kvar ”masken”. Vi bär ofta på masker för att på något sätt visa att ”jag har allt under kontroll” och att det finns en rädsla för att visa vem man verkligen är.

I våra husförsamlingar har vi fått vara med om detta. Genom att vi har träffats flera gånger i veckan och även fått gå igenom tuffa tider så har vi många gånger fått lyfta fram saker som det verkligen är. Det blir svårt att undvika att visa sina ”bad-hairdays”.

I måndags skrev jag lite om kommunikationen med Gud och igår skrev jag om kommunikationen med människor som inte tror. Idag vill jag dela lite tankar kring kommunikationen med dig själv och kampen om att se vem man är i Kristus.

När jag och mina vänner skulle börja bygga husförsamling så sa min mentor tidigt till mig ”att bygga församlings är en av de jobbigaste sakerna man kan göra”. Och nu efter några år förstår jag vad han menar och jag håller med honom fullt ut.

Men kan kan också vända på det – varför är det just så tufft? – Kan det vara så att just församlingen är världens hopp och att församlingen är det som verkligen förändrar världen.

Vi drömmer om en församling där vi människor får vara äkta och sanna mot oss själva och mot varandra. Tänk när människor som inte bekänner Jesus som sin Herre får hitta en familj där de kan vara sig själva och släppa alla masker. Men det gäller inte bara de som ”inte tror” utan lika fullt ut alla de som kallar sig för Jesu Kristi efterföljare.

För att skapa en miljö och en atmosfär av äkthet så börjar det alltid med oss själva. Det börja med att vi själva måste vara ärliga mot oss själva och våga låta Jesus visa oss hela sanningen.

När vi tittar inåt och kommunicerar med oss själva och lär oss älska oss själva så tror jag verkligen på detta: Att Jesus Kristus är sanningen. När vi börjar proklamera i vår inre bön och faktiskt säga till Jesus helt ärligt ”Jag har inte koll på vem jag själv är” då kan Jesus börja tala ut och visa vem du verkligen är.

För tänk när vi börja se församlingar i Sverige och runt om i Europa där faktiskt människor blir mer och mer sig själva. Det kallas ”lärjungarskap” och det är en vandring att bli mer och mer lik Jesus och bli mer och mer de människor vi är skapade att vara.

Vissa saker jag skriver om i dag kan kännas ”logiskt” –  men vad händer när du VERKLIGEN låter Helige Ande granska dig så blir inte bibelord slentrianmässiga utan då talar dom på riktigt. Vill Gud sätta dit dig och hitta den jobbiga sanningen? – Nej, Jesus vill sätta dig fullständigt fri.

Mina vänner – lås oss få se Guds folk i Sverige våga vara äkta mot oss själva och våga låta Gud visa oss genom Jesus sanningen om oss själva. Genom detta kan vi utan att tänka på det kommunicera utan en kärlek som är genuin och som inte ges ut för att få tillbaka utan som bara ges ut för att det är just Kärlek. För kärlek är utgivande.

Vågar du be? – Gud är God.