Ett steg till…

Liten uppdatering. En av de tre männen jag skrev om igår har börjat läsa det NT han fått. Vår medarbetare träffade honom nyligen, och full av iver började han återge vad han läst. Han berättade om all mirakler Jesus gjort. Hans pappa var med hela tiden och lyssnade när han redogjorde för sina upptäckter. ”Jag hann inte läsa klart igår”, sa han, ”Jesus sa att han skulle dö på ett kors! Hur gick det med det? Dog han?” Vår teammedlem kunde berätta att jodå, Jesus dog, men han uppstod igen efter tre dagar. Mannen skulle läsa om detta själv senare på kvällen sa han… 🙂

Det som är speciellt är att denna upptäcktsresa sker öppet i familjen. När mannen sen kommer till tro kommer det vara ett rätt bra upplägg för honom att börja studera ordet med sin familj. Det här känns som ett frö till något vi längtat efter.

En annan teammedlem berättade igår att hon träffade några nya bekantskaper nyligen och att de talat om Jesus och bibeln. (Här där vi bor är det extremt vanligt att folk avfärdar bibeln med att den är förvanskad. År 325 samlades en massa präster och förstörde det ursprungliga ”evangeliet” och bestämde vilka böcker som skulle ingå i NT. Man valde ut de böcker som passade de syften man hade, men att dessa alltså inte innehåller det ursprungliga evangeliet utan en förfalskning. Det är oftast väldigt svårt att korrigera denna uppfattning, hur många fakta man än presenterar om kyrkomötet i Nicea, och vad som rent historiskt hände där. Hela sin uppväxt har de fått höra att de kristna förvanskat evangeliet, och det ska inte nå’n blodsdrickande grisätande hedning komma och säga att det inte är så…) Men det som hände i detta sammanhang var att några av dem sa att det var nonsens att Bibeln skulle ha förvanskats. Koranen säger att Moseböckerna, Psalmerna och Evangeliet är Guds ord och det är klart att Gud inte skulle tillåta att Hans ord förvanskas! Se där, det vi tjatat om i 10 år kom nu direkt från en grupp lokala. Är detta en tillfällighet? Är det ett tecken på att man vågar avvika från standardåsikten? Vi får se. Under tiden ber vi att dessas och andras ögon fortsätter att öppnas så att de SER ”ljuset som strålar ut från evangeliet om Kristi härlighet”!

Bed med oss!

I den Högstes tjänst,

Magnus i Mellanöstern

Annonser

Vårt dilemma och vårt hopp

Vi har ett intressant dilemma här. För några år sedan kraschade en husförsamling vi byggt upp under två år. Crashed and burned. Det fanns många orsaker, men en av de allra viktigaste var att de enskilda medlemmarna helt enkelt inte litade på varandra. De hade olika socio-ekonomisk, religiös och etnisk bakgrund, och var trots sin tro på Jesus mycket misstänksamma mot varandra. Vi ville se Gal 3:28 förverkligat, men av detta blev intet. Vi kom fram till att en sådan gränsöverskridande enhet måste vara ett mål, men man kan nog inte börja där, åtminstone inte i vårt sammanhang. Misstron mot ”andra” (de utanför den egna familjen, klanen, byn, osv) är mycket djupt rotad, och matas oavbrutet av släkt och vänner, media och kultur. Vi läste också böcker och artiklar om att i muslimskt präglade kulturer i mellanöstern bör man satsa på att bygga organiska församlingar runt redan existerande relationer; familjer, kollegor, kompisgäng, etc. Där finns redan tilltro till varandra (åtminstone i viss mån), och det blir lite enklare att följa Jesus tillsammans då. Sen efterhand som de troende växer och mognar blir det viktigt att generositeten gentemot och tilltron till andra också ökar. 

Problemet är bara att de som kommer till tro vanligtvis inte når sin familj, sin släkt och sina vänner! En person från det sammanhanget och en annan från ett annat kommer till tro. Vad gör man då? Vi VET att det inte är någon idé just nu att sammanföra dem. De kommer inte acceptera varandra. Så vi lärjungatränar individer på var sitt håll. Men det räcker ju inte! Vi vill mer! Vi vill se församlingar. Jesus samlade en grupp lärjungar, varhelst de första lärjungarna drog fram och förkunnade evangelium lämnade de grupper av lärjungar, församlingar, efter sig.

En ung man som nyligen kommit till tro berättade för några vänner om sin tro, sitt dop, sina gudsupplevelser. En vecka senare dök “vännerna” upp i hans hem och slog halvt ihjäl honom. Han blev väldigt förvirrad: “Ska jag berätta för alla om Jesus och bli dödad, eller ska jag hålla tyst och vara en hemlig troende?” Vad säger man? Vi rådde honom att vara frimodig och vis på samma gång. Ingen i hans närhet kom till tro. Till slut längtade han så efter gemenskap med andra troende att han bönade och bad att få gå till en av de etablerade lyrkorna i stan. Självklart fick han det. Han är nu en aktiv medlem i den kyrkan, men han blir knappast lärjungatränad. Hans pastor är väl medveten om detta: “Vi samlar folk, de lyssnar på undervisning, de ber. Men de litar inte på varandra, och de blir inte lärjungar. Och detta kommer definitivt inte kunna bli en självdriven rörelse. Men vad ska vi göra, vi försöker iallafall.” Och vi försöker på vårt håll. Vi ger oss inte! Vi SKA se “movements of spontaneously multiplying indigenous Jesus-centered fellowships”!

Och faktum är att det nu finns några riktigt positiva exempel: En hel familj i en grannstad som kommit till tro. Några i vårt team träffar dem för att tillbe, studera ordet och be tillsammans. Mannen i familjen har berättat om detta för en vän som också fått sig en dos av förbön. En nytillkommen teammedlem (en riktig evangelist), har träffat tre olika män på tre olika platser som öppet bett om att få, och inför sin familj tagit emot, varsit Nya Testamentet. Detta bådar gott! De döljer inte sitt intresse, men de har inte heller blivit ihjälslagna av sina familjer. Steget från att bara se ett antal isolerade individuella troende till att se fyra husförsamlingar med alla förutsättningar att växa och förökas är inte så långt!

Hoppas detta varken låter för negativt eller för idealistiskt. Jag ville att ni skulle få en inblick i både känslan av att famla i mörker och förnimmelsen av hopp och framtidstro.

I Den Högstes tjänst,

Magnus i Mellanöstern

Meningen med livet

Varje vecka träffar jag ett par unga utländska ”praktikanter” för att prata om hur det går för dem med språkinlärning och kulturanpassning. Av alla hattar jag har är detta en av de roligaste att ha på huvudet; att få vara ledaren, tränaren som följer nästa generations missionärer genom de första viktiga åren på fältet, och utrusta dem så att deras upplevelse blir så positiv som möjligt och deras tjänst så effektiv som möjligt. När vi diskuterat olika kasusformer och verbböjningar (jag ÄLSKAR att grotta ner mig i språknörderi…), pratat om olika sätt att bemöta de vanligaste argumenten mot vår tro på Jesus samt kollat att de verkligen lärt sig att med enkla ord be för sjuka på det lokala språket, säger jag: ”Några frågor?”.

Första gången jag gjorde detta med just dessa praktikanter, sa den ena, mest på skoj: ”Vad är meningen med livet?” Jag förstod ju att frågan inte var allvarligt menad men svarade ändå: ”Att ära Gud.” Båda praktikanterna blev mållösa. De hade aldrig hört ett så kort svar på den frågan. Men så är det! Vi finns för att ära Gud. När vi gör det blir vi de vi verkligen är. De vi är skapade att vara.

Vad betyder det att ära någon? Det är ju inte ett verb vi använder jätteofta. I alla fall inte utanför kyrkans väggar. Jag kan bara komma på frasen: ”Ära den som äras bör.” Jag tror att ära Gud betyder att leva på ett sådant sätt att han blir berömd, uppskattad, beundrad, ja, ärad. Då faller allt på plats; skaparen blir ärad, och vi mår bra.

Att ära någon och att älska denne någon går hand i hand, de går inte att skilja åt. Eftersom vi älskar Gud vill vi göra precis vad han önskar. Och han vill att vi ska vara, och göra, lärjungar. Jesu efterföljare. Av alla folkslag. Så enkelt är det 🙂

Praktikanterna fick plötsligt upp ögonen för varför de gör det de gör. För att ära Gud. Vare sig du svetsar på en verkstad, utför kirurgiska ingrepp i en mänsklig hjärna eller studerar språk gör du det för att Gud ska bli berömd och hyllad. ”Allt jag gör, gör jag för Herren”. Då är jag en lärjunge. Då gör jag andra till lärjungar. Glöm bara inte bort det globala perspektivet! Alla folk, länder, språk och stammar!

Jag har en dröm om att Jesu lärjungar i Skandinavien ska få en förnyad insikt i vår globala roll i missionen. Jag tror det är dags för en ny våg av tex svenskar att flytta utomlands för Guds äras skull! I en mängd olika yrkesroller tjäna Gud och människor på platser där ingen känner Jesus, och dessutom inte har möjlighet att se Guds kärlek demonstrerad. Att vara Jesu lärjungar där det inte finns några, och göra andra till lärjungar. Det är inte bara en bra idé. Det har inte i första hand med plikt att göra. Det har med meningen med livet att göra!

I den Högstes tjänst,

Magnus i Mellanöstern

Magnus i Mellanöstern

Hejsan! Jag som bloggar denna vecka heter Magnus och bor i Mellanöstern. Mer specifik än så kan jag inte vara av säkerhetsskäl. Visst låter det ”hemligt”?

Jag har haft en väldigt intensiv helg under vilken vi har träffat ett stort antal ledare för team som arbetar med att demonstrera och förkunna Guds Rike i landet där vi bor. Fantastiska människor som gett sina liv åt att tjäna Gud i ett annat land, på ett nytt språk, i en annan kultur än den egna. Vi ägnade tid till att berätta för varandra hur det går, och sedan be för varandra. Det var både uppmuntrande rapporter om människor som kommer till tro, sprider Guds Rike vidare, blir helade och befriade, men också om hur många av oss utlandsarbetare här drabbats av konstiga sjukdomar, familjeproblem samt nära och käras bortgång. (Glädje och sorg, lite som OS…) Sån’t händer ju vanligt folk i sina hemländer också, men den tvärkulturella aspekten av våra liv här gör problemen mera kännbara, man är mer sårbar här känns det som. Då är det så otroligt viktigt, skönt och befriande att träffas, berätta och be. När vi kommer tillsammans inför Guds ansikte och ber får vi Guds perspektiv på de naturliga och övernaturliga angrepp vi utsätts för. Bara det hjälper enormt. Sen kämpar vi för varandra för att bli av med problemen också, och det är skönt att göra det tillsammans.

Jag hoppas kunna återkomma några gånger under veckan med iakttagelser och insikter, men just nu är jag som sagt bara trött efter helgen 🙂   

I Den Högstes tjänst,

Magnus

En rörelse av nya församlingar

Cahtrine Nygren, EFK:s församlingsprogram:

I mitt förra inlägg skrev jag om behovet av att hitta de apostoliska ledarna för att vi ska få se en rörelse av nya församlingar i Sverige.  En annan del i detta handlar om vår vilja, målmedvetenhet och vision kring församlingsgrundande. När kan vi tala om en rörelse? En del säger att vi behöver se 4 generationer av församlingsplanteringar andra säger 5 generationer, sedan händer det av sig själv. Oavsett vilket så ligger vi väldigt långt ifrån här i Sverige.  Vi har fått se en del församlingar planteras och jag känner också till några församlingar som har en vision av att plantera med en bestämd regelbundenhet, detta är fantastiskt men vill vi se en rörelse av nya församlingar måste vi ha en uttalad intention av att inte bara skaffa barn utan också barnbarn, barnbarnsbarn osv. Jag tycker mig inte se detta i den utsträckning jag önskar.

Jag har själv planterat en församling där vi från början sa att vi ville bli en församlingsplanterande församling, så har det inte blivit, varför då? Jag tror detta beror på att vi har valt att bygga på det vi redan har och inte kännt oss redo att plantera igen. Problemet med detta är att vi ALDRIG kommer att få se en församlingsplanterande rörelse. Det finns inte tillräckligt många församlingar som kommer att ”känna sig redo”. Vill vi se en rörelse av nya församlingar måste vi bestämma oss för att göra detta. Vi behöver ha en intention och plan av att plantera regelbundet. Vad skulle det kunna vara i vårt land med våra förutsättningar?  Jag tror det är fullt rimligt att tänka att en församling planterar en ny församling vart tredje år där plantorna också planterar vart tredje år. Utgår vi från en församling och de börjar plantera under 2014 så kommer det att ha blivit 63 församlingar på 15 år. Vi måste börja tänka större och våga ha stora visioner. Sträcker vi oss inte mot detta så kommer vi förmodligen inte att komma så långt. Tänk om bara 15 av våra EFK församlingar skulle anta denna utmaning då har det planterats 105 församlingar till år 2020.

Utmaningen är att leva med parallella visioner. Både för den egna församlingen och för nästa plantering. Vi måste lära oss att behärska detta annars kommer visionen och arbetet med den existerande församlingen alltid att ta överhanden.

Apostoliska församlingsplanterare

Cahtrine Nygren, EFK:s församlingsprogram:

Vi längtar efter att få se en rörelse av nya församlingar i Sverige. Jag funderar en del på vad vi kan göra för att få vara med om detta. Ibland blir jag uppgiven och tänker att det inte spelar någon roll vad vi gör. Gud kan göra vad han vill och det är ju han som står för växten. Men så brukar jag tänka på liknelsen om senapskornet och surdegen i Luk 13:18-21. Det lilla senapsfröet växer och blir ett stort träd och den lilla surdegen syrar en jättedeg. Guds rike växer till oanade dimensioner men i liknelserna finns det två människor som gör något. En man planterar och en kvinna arbetar en deg. Det handlar om ett samspel mellan Gud och människa.Vad kan vi göra för att få se en rörelse av nya församlingar i Sverige?

Jag har precis tillbringat några dagar med Dietrich Schindler och några andra Europeiska ledare för att fundera på just det här. En sak som Dietrich lyfter fram är vikten av att hitta de apostoliska församlingsplanterarna, som kan initiera flera församlingar och få andra att också göra det. Vad ska vi då titta efter? Jo, ledare som;

  • Är missionellt effektiva, har erfarenhet av att forma lärjungar som kommer från en sekulär miljö.
  • Är kulturellt relevanta, delar evangeliet på ett sätt som människor förstår.
  • Är ledare för andra, har förmågan att leda och utrusta andra att vinna människor.
  • Har förmågan att tänka stort, ser visionen för en hel region eller geografiskt område.
  • Är teamorienterad,  har förmågan att sätta samman ett team som fungerar och arbeta tillsammans.
  • Är systematisk till sinnet, har förmågan att implementera system som är bättre än dem som använder dem, som är lätta att multiplicera.
  • Är Kristologiskt driven, leds av mandatet från Jesus att göra lärjungar och bygga Hans kyrka.

Det finns självklart mer att säga om varje punkt, men håller ni med om rubrikerna eller vad tycker ni att en apostolisk församlingsplanterare bör ha för kvaliteter?

 

Stor längtan efter nya församlingar i Europa

Cahtrine Nygren, EFKs församlingsprogram:

Under helgen som gått har jag varit i Norge och träffat ledare som jobbar med församlingsgrundande i Europa. Alla som möttes arbetar med M4 som är en träningsprocess för församlingsplanteringsteam. Vi var representanter från Sverige, Norge, Estland, Lettland och Tjeckien. Det är uppenbart att det finns en stor längtan och stora behov efter nya församlingar i Europa. Man söker också bra sätt att hitta och träna församlingsplanterare.  Det är nog en anledning till att det blivit en stor efterfrågan efter M4 som verktyg. Alla länder nämnda ovan jobbar redan med det och fler är på väg in.

Syftet med vår träff var att samtala om M4 som process och se vilka delar vi behöver utveckla för att göra det ännu vassare. Vill du veta mer om M4 kan du läsa om det här: http://www.pionjar.nu 

Det är gott att få mötas från olika nationer och utbyta erfarenheter och svårigheter med varandra. Framför allt bär jag med mig våra stunder av bön där vi bett för de olika nationerna och lyssnat in vad Gud vill säga till oss.

20140216_093418