Vad är en församling?

Av Håkan Hedlund, Västerås husförsamlingsnätverk

Under våren 2002 gjorde jag och min fru en livsomvandlande resa till Filippinerna. Vi var inte gifta då, ja vi kände inte ens till varandra då. Däremot träffades vi för första gången på denna resa och har hållit ihop ända sedan dess. Vi var en del av ett team som skulle göra en missionsresa, genom en församling som då hette Stockholm Karisma Center. OLYMPUS DIGITAL CAMERAVårt fokus var att genom olika sätt berätta om Jesus för de allra fattigaste, som bodde runt omkring i huvudstaden Manila. Vi skulle vara där i ca 2 veckor och vi skulle samarbeta med en lokal hjälporganisation. Varken jag eller Jenny hade då någon aning att vi 2,5 år senare skulle flytta till samma stad och bosätta oss där för en längre tid.

Teamet som skulle resa till Manila var på ungefär 8-10 personer, exklusive en del ledare. Förberedelserna inför veckorna var ibland massiva, av både praktisk art men även utav bön och lovsång. Vi planerade inför vad vi skulle göra och övade på olika saker som skulle framföras. För mig personligen innebar det här även en hel del förberedelse, där många andra saker jag höll på med fick stå åt sidan. Resan blev högprioriterad och det var näst intill det enda jag tänkte på.

Det roliga var att både inför, under och efter resan så blev vi som team en väldigt sammansvetsad enhet. Åtminstone upplevde jag det så. Det var inte heller nog med att vi umgicks vid samlingar inför resan, utan vi hittade även på saker ”utanför” det organiserade. Under resan levde vi nära varandra och även efter resan träffades vi. Vi hade varit med om något gemensamt, något som hade dragit oss tillsammans och format vilka vi var. Vi hade varit på en resa, där allt vi gjorde kunde sammanfattas i en enda sak – att berätta om Jesus för de allra fattigaste i Manila.

sentMånga år senare så har jag förstått att vara församling grundar sig väldigt mycket i vad vår resa till Manila var. Vi var ett team, sända till Manila, med egentligen ett enda syfte och där vi organiserade allt kring den uppgiften. Allt vi gjorde innan och under resan andades mission, eftersom det var själva kärnan i vilka vi var. På samma sätt är det att vara församling. Församlingens existens grundar sig helt och hållet i att vi är s ä n d a av Jesus, för att berätta om honom. Konstigt nog har vi istället grundat vår församlingssyn utifrån gudstjänsten, eller lovsången, eller gemenskapen – men inget annat är eller kan vara mer centralt än sändningen.

När vi tänker församling i vår situation, här i Västerås, så är vår tanke att alltid bygga den kring Jesus, som den sändande Herren. Grunden i allt vi vill göra bottnar sig i det. För oss innebär det vissa prioriteringar, kring hur vi bygger. Gemenskapen i församlingen grundar sig inte enbart att vi är goda vänner, utan att vi tillsammans är sända utav Jesus. Lovsången och tillbedjan sker inte som en punktform på en agenda, utan det blir en automatisk respons inför det vi får se Jesus göra genom oss i vår stad. Gåvoupptäckandet, lärjungaträningen, ledarträningen – allt sker i en grundton utav att Jesus sänder oss a l l a till att berätta om hur mycket han älskar vår stad.

Denna vecka har jag och min fru bloggat både här och på hakanhedlund.wordpress.com

Annonser

De svaga kyrkorna

Av Jenny Hedlund, Västerås husförsamlingsnätverk

När jag fyllde 18 år fick jag en tavla i present av en kompis. På tavlan fanns en text som jag inte minns ordagrant men det handlade om att när vi ber om kraft och seger så ber vi egentligen om att bli svaga och utblottade. Det är nämligen i svagheten som kraften blir störst, i kapitulationen som verklig seger finns.

Jag kan villigt erkänna att där och då så tilltalade den där tavlan inte mig särskilt mycket. Jag var ju ”on fire” för Jesus! Det var framgång, kraft och seger som gällde för hela slanten! Svaghet…njae det passade inte riktigt in i min världsbild eller Gudsbild heller för den delen. Jag var 18 år och nästan omnipotent…

Idag, 15 år senare ser jag de där orden i ett helt annat ljus. Man formas ju ständigt i sin vandring med Gud, eller hur? Och förhoppningsvis mognar man lite också!

Ibland är det de tuffa perioderna på vandringen, de där mörka dalarna ni vet, som ger de mest värdefulla insikterna. Så upplever jag att det varit för mig i alla fall. En sådan insikt, som för några år sedan fick chans att rota sig djupt ner i mitt hjärta är att: Jag behöver inte vara stark! Det är inte jag som bär Gud utan Han bär mig!!! Visst är det befriande!

Jesus som känner vårt allra innersta – han vet om vår svaghet, vår brist och vår trasighet. Och ändå säger han till oss: Kom och följ mig, så skall jag göra er till människofiskare. (Mark 1:17)

Ibland tror jag vi hamnar i en fälla där vi tänker att Gud först måste göra massa saker i oss innan vi blivit tillräckligt starka, utrustade och mogna för att kunna vara använda av honom. Risken är då att vi alltid kommer stå kvar på ruta ett och aldrig känna oss tillräckligt redo.

jesus-life-together-searchTänk om det är så här istället: Tänk om Gud inte bara har överseende med vår svaghet utan faktiskt aktivt letar efter den! Letar efter människor som inte slår sig för bröstet och försöker imponera med sina prestationer, utan istället är på sina knän och säger: Gud, vi behöver dig, vi klarar inte ett steg utan dig, vi har inget att komma med i vår egen kraft, vi är svaga i oss själva. Kom Gud med din kraft och bli stor i våra liv!

Kanske är det precis där Gud vill ha oss? Där vi ser vår brist, vår svaghet, vår synd och vårt enorma behov av hans nåd. Där vi inser att vi inte har något att skryta med inför Gud. Där vi får bli små och Gud får bli stor!

prostitute-and-jesusJag älskar det faktum att Gud så ofta tar och använder de personer som alla andra räknat ut. De som inte ser mycket ut för den här världen, som andra kanske till och med ser ner på och föraktar. Där kommer Gud in och säger: Kom och följ mig! Jag älskar dig, jag har utvalt dig och jag vill använda dig! I all brustenhet och trasighet kan Gud börja göra sitt verk i varje människa som ger sitt hjärta till honom.

När vi säger att vi drömmer om en rörelse utav Jesusälskande lärjungar, som formar enkla, multiplicerande församlingar i Västerås – då ser vi inte ett folk av starka människor som klarar sig själva. Vi ser tvärtom ett folk, som är totalt beroende utav Gud. Vår dröm är att denna rörelse ska få inkludera alla slags människor, även de allra mest utsatta och utstötta i vår stad.

Vi vet inte hur den rörelsen kommer att se ut och vi kan undra hur det ska gå till. Däremot vet vi att det inte handlar om oss, och kommer aldrig handla om oss! Det handlar om Gud – och Han är stor!

”Min nåd är nog för dig, ty kraften fullkomnas i svaghet.” (2 kor 12:9)

Denna vecka bloggar vi både här och på hakanhedlund.wordpress.com

 

Möte med en rullstolsbunden man

Av Håkan Hedlund, Västerås husförsamlingsnätverk

Ibland kan det vara svårt att beskriva sig själv, när människor frågar hur man är och fungerar. Det är rent av krångligt att objektivt titta på sig själv och säga – det här är jag. I alla fall tycker jag det. Nu kan jag ju avslöja att det inte är sådär hemskt ofta som jag får sådana frågor, eller snarare sagt nästan aldrig. Det är mest på olika intervjuer och i samtal med andra ledare som sådana frågor dyker upp, av någon outgrundlig anledning. När jag däremot får en sådan fråga, så är det en sak som alltid är ganska klar för mig. Jag är en väldigt uppgiftsorienterad människa. Ge mig en uppgift och jag går ”all-in” för den och känner oerhörd glädje när den har utförts. Det spelar nästan ingen roll vad det handlar om. Det kan handla om träning, städning eller att gå ut på stan för att be för sjuka.

Att vara uppgiftsorienterad har både sina positiva som negativa sidor. I vår situation nu (läs här), där vi behöver handla mer pionjärt än någonsin förut, så är det bra att kunna sätta upp mål och arbeta mot dem. Däremot har jag börjat inse att det finns en väldigt negativ sida, som också är knuten till vår nuvarande situation. Jag kan nämligen bli så fokuserad på uppgiften som ska göras, att människorna runt omkring mig antingen blir hinder eller möjligheter för att målet ska uppnås. Det här är någonting jag kommit på mig själv med. Ska jag hämta barnen på dagis, så har jag förut varit så fokuserad på ”uppgiften” att jag inte – på riktigt – mött mina egna barn, fröknar och andra föräldrar på vägen. Ska jag handla, så har jag varit så inriktad på vad jag skulle göra att människorna runtomkring mig bara blir hinder i min effektiva handling. Jag tillät mig inte att stanna upp, p r a t a och l y s s n a på vad som sker i andra människors liv.

Ett bra exempel på när jag faktiskt agerade i motsats till mitt tidigare agerande, var på Willys för ett par veckor sedan.  Det var en söndag förmiddag och jag tänkte passa på att sticka iväg för att handa lite, samt panta ett par flaskor. När jag kommer fram till panten, så fungerar inte maskinerna. Typiskt tänker jag och blir direkt frustrerad. Här är ett hinder! Vid maskinerna står däremot ett par killar, som även de väntar på att maskinerna ska köra igång. Till skillnad från mig, så anser de att det ger ett ypperligt tillfälle för att prata med någon – ex mig. De börjar prata med mig och vi får ett ganska gott samtal. Maskinerna går igång och helt plötsligt ställs jag inför ett val. Antingen dyker jag på pantmaskinerna, eller så fokuserar jag på det samtal som jag nyss påbörjat. Jag väljer det senare och i efterhand ångrar jag det inte. Jag pantar, pratar och tillsammans går vi in mot affären. Under de här minuterna funderar jag på hur Jesus kan få plats i vårt samtal. Kort därefter säger ena killen att han ska gå och pekar mot resten av sin familj. Där står hans bröder, systrar och en äldre man sitter även i en rullstol. Där, tänker jag, kan Jesus få komma in i samtalet!

Efter lite förklarande av vem jag tror på och vad jag sett han göra, så står jag vid mjölkdisken och lägger handen på mannen i rullstolen. Jag ber att Jesus ska göra han frisk och att hans vänstra sida ska få tillbaka känsel igen. Ingenting händer. Jag ber en gång till och tyvärr så hände ingenting igen. Vi kramar om varandra och de konstaterar att tanken i alla fall var god… Jag går därifrån och är inte modfälld, utan snarare väldigt glad. t-shirtGivetvis inte över att mannen inte blev helad, som vi sett så många gånger förut (läs här)utan snarare att jag verkligen mötte dem. Jag gick ifrån uppgiften och tillät mig att möta några andra människor. Jag fick en livsförvandlande insikt och har sedan dess arbetat aktivt på att vara närvarande med människor. För vi vet aldrig vad ett sådant möte kan få för konsekvenser, var de än sker.

Denna vecka bloggar jag både här och på hakanhedlund.wordpress.com

”Hur går det med församlingen?”

Av Håkan Hedlund, Västerås husförsamlingsnätverk

Under hösten 2011 så startade vi en husförsamling i vårt hem, här i Västerås. Vi var inte många, men vi var passionerade och ivriga i att få nå ut med Jesus till människorna som var en del av vår vardag. Vi samlades varje vecka, åt tillsammans, delade livet, bad, lovsjöng Jesus och läste Bibeln tillsammans. 20140325-124302.jpgDet var spännande, utmanande och framförallt så kände vi att det var en början av det vi så innerligt längtade efter – en multiplicerande rörelse utav enkla husförsamlingar i Västerås! Vi såg nämligen inte vår nystartande husförsamling som ett slutmål, utan väldigt mycket likt ett embryo som skulle få sprida sig utöver staden. Det var vår vision, vår längtan och strävan.När vi därför, för ca ett halvår sedan, slutade att samlas som församling var känslorna många. Vi hade under de ca 2 åren blivit några fler, men det var många som kommit och gått. När sedan en av ”kärnteamet” flyttade och andra slutade att vara en del utav gemenskapen, så bestämde vi oss att ta en paus. Det kändes lite konstigt att ha husförsamlingsträffar med enbart ens fru och egna barn…

Som du säkert förstår har det känslomässigt varit lite utav en berg och dalbana det senaste halvåret. Som ledare och pionjär så är det här med att ”gå tillbaka” ingenting man gör med lätthet. I mitt huvud har jag hört andra säga ”Kolla på dem, de hade så högtflygande planer och så har de fallit platt till marken!” eller ”Så tråkigt med dem, de lyfter aldrig för dem – de är nog dåliga ledare!”. Tankar som ”vi kommer aldrig att lyckas”, ”det blir nog ingenting” och ”vi är fel personer på fel plats” har många gånger fått onödigt stort fotfäste i mitt huvud den senaste tiden. Samtidigt så var det just i dessa tankar som någonting uppenbarades – den där förrädiska längtan efter att lyckas!! 20140325-125419.jpgHelt plötsligt så upptäcker jag vad mycket slit som egentligen gått åt till att försöka ”visa upp” något. Att kunna ge häpnadsväckande svar, när den där ständiga frågan kommer – ”hur går det med församlingen?”. En fråga som säkert är ställd i all välmening, men som jag tror bottnar i en längtan av att lyckas. Jag funderar även varför den frågan kommer som en av de första, när jag träffar olika församlingsledare. Först när vi pratat med varandra ett tag, så kommer frågan: ”Hur mår du?”. I min värld är det värt att reflektera över…

Förstå mig rätt, idag har vi samma längtan, vision och målsättning som när vi startade – att forma en multiplicerande rörelse utav enkla husförsamlingar i Västerås. Ja, den är nog även starkare och mer tydlig idag än då. Däremot närs den utav helt andra motiv nu. Jag menar inte att den här längtan efter att lyckas är besegrad hos mig – långt ifrån! Däremot kan jag med ett ärligt hjärta säga att om vi eller någon annan står som grundare för en sådan rörelse i Västerås är mindre intressant. Det spelar ingen roll vilka roller eller funktioner som Gud vill använda oss till i den här staden – bara Jesus får bli den person som majoriteten av Västerås befolkning älskar. Det är hans rike och hans vilja som måste stå i fokus. Det är han som bygger sin församling, inte du, jag eller någon annan. Det är även därför som jag inte längre tror att det finns något ”att lyckas” eller ”att misslyckas” i Guds rike. Det finns bara ett efterföljande och en lydnad till Jesus, Herren.

Denna vecka bloggar jag både på hakanhedlund.wordpress.se och pionjärbloggen.

 

 

Om Ekman, frikyrkan och enhet

Gabriel Blad, Agapekyrkan Eskilstuna

Jag kan inte riktigt motstå frestelsen att skriva något om svensk kristenhets stora nyhet och debatten som följt därav. I spåret av Ekmans beslut att bli katolik, har frikyrkans varande och identitet åter diskuterats. När frikyrkotraditionen har fått stå som motbild till att söka sig tillbaka mot de historiska kyrkorna uppstår dock lätt falska dikotomier.

Valet beskrivs som mellan ett ytligt, konsumentanpassat, flashigt lovsångsmöte eller en djup, sakramental, liturgisk gudstjänstform.

Kyrkostrukturen har att välja på en formlös, känslobaserad gasmolnsteologi eller en hierarkiskt strukturerad kyrkoinstutition.

Och angående kyrkans enhet får vi aningen underordna oss och verka inom de traditionella kyrkoorganisationerna eller medge att vi gör oss skyldiga till att bidra till en ständigt mer och mer splittrad kyrka i form av nya samfund och rörelser.

Låt mig bara påminna om att det finns fler än dessa två alternativ och presentera ett av dem:

Tänk om gudstjänst var ett sätt att leva livet och våra träffar en enkel gemenskap där omsorgen, Ordet, bönen, måltiden och missionslängtan delades flerstämmigt och ömsesidigt.

Tänk om Jesus har ett alternativt sätt att forma, organisera och utbreda sin församling som inte är beroende av våra yttre organisationsformer. Att Hans kropp, precis som våra fysiska kroppar, istället för att vara organiserad kring yttre faktorer, hålls samman av en inre struktur – ett slags gemensamt DNA i varje enskild lärjunge – i form av Hans närvaro i våra liv, syskonskapet till varandra och delaktigheten i Hans mission. Och om detta DNA, när det håll hälsosamt, har förmåga att fullt ut forma församling. Kanske är det därför Jesus gav oss uppdraget att göra lärjungar, inte att bygga kyrka.

Och tänk om bristen på enhet som vi upplever går djupare än att vi inte lyckas hålla ihop våra organisationer. Den har med vår självbild att göra. Vi har börjat se på oss själva som organisationer, talar om oss som organisationer och följaktligen ser också världen på oss som separata organisationer. Men tänk om vi hittade tillbaka till vår identitet som ett Guds folk. Uppdelningen i familjekonstellationer, och att ständigt nya bildas och andra dör ut, skulle vara helt naturlig. Det som i det gamla kyrk-paradigmet upplevs som splittring är nu en oproblematisk utveckling. Personligen tror jag varken 1000-talets kyrkodelning eller 1500-talets reformation är den historiska startpunkten till dagens splittrade kyrka. Det är 300-talets institutionalisering av kyrkan genom kejsar Konstantin. Innan dess fanns ingen maktkyrka, som maktkamper kunde splittra. Och vägen tillbaka till enhet är att ge tillbaka makten till den Ende som kan hantera den. Någon annan väg finns inte.

Tack för mig mig. Nästa vecka kommer Håkan Hedlund från Västerås att skriva här. En härlig vän med brinnande hjärta för Guds rike som definitivt är värd att följa. Jag har tyck det varit roligt att skriva. Så därför har jag bestämt mig för att starta en blogg inom kort. Så om du också tyckt det varit roligt att läsa får du gärna följa med till www.organiskkyrka.se.

Vi behöver lära oss att så – mycket och ofta

Gabriel Blad, Agapekyrkan, Eskilstuna

Jesu liknelse om sådden och skörden har blivit alltmer viktig för mig för förståelsen av vad vi håller på med (Matt 13). Faktum är att Jesus drar det så långt att om vi inte förstår den liknelsen kan vi inte förstå någon annan heller. Så det verkar ju viktigt. Hans poäng är att det behövs både rätt utsäde och rätt jord för att det ska funka. Utsädet är budskapet om riket. Och sättet att hitta den goda jorden är att så i överflöd och överallt för att därefter hålla utkik på var det börjar växa.

I min tidigare kyrkerfarenhet har vi snarare väntat in människor än gått ut och sått. Sen har vi gett vår tid och engagemang åt i stort vem som än kom. När vi nu är få personer, på nya platser och med inget att ”bjuda in” till, har det blivit uppenbart att vi behöver lära om.

Jesus ger fyra exempel på jord som inte bär någon skörd och ett som bär 100, 60 eller 30-falt igen. Om jag var djävulen skulle jag se till att de kristna blev så upptagna av de fyra första att de missar det femte. För att inte göra det misstaget, utan finna vilka vi långsiktigt ska prioritera att följa i en lärjungaprocess, måste vi alltså först så brett. Men hur lever vi liv där vi ofta och mycket berättar om Jesus?

Detta har varit en jätteutmaning för mig, men jag har insett att jag bara måste lära mig det. Det går inte gömma sig bakom att det inte är min ”gåva”, att jag inte är en evangelist, eller att jag kan fokusera på andra uppgifter o.s.v. Ska jag veta var jag ska lägga min kraft i det långsiktiga, som kommer mer naturligt för mig, måste jag först lära mig att så. Så enkelt är det.

Ett steg för mig har varit att regelbundet tillsammans med en vän gå ut på stan eller till ställen där människor möts med intentionen att dela Jesu. Vi gör detta, lika mycket för oss själva som för människorna vi går till. För genom denna ”övning” lär jag mig att mer aktivt dela tron i den vardag jag redan lever i.

En annan ”övning” har varit att tänka igenom vilka svar jag ger på de ”standardfrågor” jag ofta får i mötet med nya människor. Eftersom jag inte bara kommer in på Jesus av bara farten som en del av mina evangelistvänner har detta varit en jättehjälp. Till exempel: Jag pratar småländska. Därför kommer alltid förr eller senare frågan upp varför jag flyttade till Eskilstuna. Förr svarade jag något om jobb och skola. Det var bekvämast (oftast gör vi det mest bekväma om vi inte bestämt oss för något annat). Men när jag tänkte igenom frågan insåg jag att följande svar var både det mest sanna och det som jag egentligen ville svara: ”Vi flyttade hit för vi upplevde att Jesus ville att vi skulle göra det.” Så nu gör jag (oftast) det istället och inte sällan leder det vidare till spännande samtal.

Ett tredje sätt har varit att jag och min fru ser till att regelbundet bjuda hem nytt folk vi träffar på lunch eller fika. Och finns längtan och intentionen att få tala om Jesus brukar det också alltid hända.

Jag är verkligen som sagt ingen expert på detta. Men desto större anledning att aktivt öva. Och jag märker att jag förändras. Idag delar jag min tror mycket oftare än för ett år sedan. Särskilt med nya människor jag träffar. Jag har helt enkelt börjat få bra, missionella vanor.

Och till sist ett tips för dig som liksom mig har lärt känna människor, som du gärna hade velat berätta om Jesus för, men som det aldrig riktigt blivit av med. Hur gärna du än vill och försöker kommer du inte in på det. Prova detta, jag tycker det funkar: Hör av dig till din vän och och säg att du har något du vill berätta och undra om ni inte kan ta en lunch eller fika ihop om några dagar. När ni väl ses kommer personen, som säkert har funderat på vad saken gäller, sannolikt fråga dig vad det handlar om. Då har du inte så mycket annat val än att säga som det är: ”Vi har ju känt varandra länge, men jag tror faktiskt aldrig jag berättat för dig om det som betyder mest i mitt liv. Vet du om att jag följer Jesus?…”

Du kanske har fler bra ”övningar”. Dela gärna med dig i kommentarfältet.

Om det svåra och vackra med att släppa kontrollen

Gabriel Blad, Agapekyrkan, Eskilstuna

Jag har berättat tidigare på pionjärbloggen (här och här) hur vi varit mitt i ett omvälvande skeende i vår lilla gemenskap sista året. Vi har upplevt ett ”Apg 8” (fast utan förföljelsen som drivkraft). Ganska samtidigt spreds/sändes flera av oss ut, som vi upplever det av Guds Ande, till nya områden eller människogrupperingar. Ofta bara två och två eller ensamma, med målsättningen att se något nytt växa fram. På kort tid gick vi från att var en ganska väl samlad gemenskap, till att bli 5-6 stycken nya små initiativ, med få eller väldigt få personer i varje.

Vad har hänt? Har det funkat?

Jag vet inte än. Det positiva har varit att flera av oss nu gör saker som vi aldrig skulle ha gjort annars. Vissa som tidigare mest ”var med”, driver och leder nu. Vi har åter blivit mer desperata efter att nå nya människor. Inte genom att de en dag förhoppningsvis dyker upp hos oss utan genom att vi aktivt närmar oss dem. Runt några av initiativen finns nu också nya människor, antingen som kommit till tro eller som börjat komma in i en process mot lärjungaskap. Det börjar så smått lukta kyrka på vissa fronter.

Jag har också utmanats personligen. Fördelen att leda i ett organiskt nätverk av församlingar är att det inte går att gömma sig bakom sina uppgifter. Jag leder med mitt liv och inget annat. Är inte mitt liv efterföljansvärt är jag i samma stund inte heller någon ledare längre. Och min och andras uppgifter och utmaningar är ungefär likvärdiga. Det är inte längre så att andra ska ”bjuda in” och jag ska predika. Alla gör vi samma sak: Vi söker leva väl som lärjungar och lär andra att leva väl som lärjungar. That´s all.

På den negativa sidan måste sägas att det skapat mycket frustration. Förändringsprocessen är inte bara spännande, den smärtar också och förvirrar oss. Tankarna kommer om vi gjort rätt eller fel, är detta bättre eller sämre, blir vi fler eller färre. Och det spretiga är känslosamt mycket svårare att leva med (kanske för att jag till min natur mycket är en ”herde”). Att släppa kontrollen är, trots att jag vet att det måste göras, rent intuitivt motsägelsefullt. På gränsen till ansvarslöst. Kvar är bara en barnslig tillit till att vår goda Far vet vad han gör och låter allt samverka till det bästa. Jag har levt på bönen: ”Jesus, nu får du bygga din församling”

Jag inser att jag kommer behöva vänja mig vid känslan av att sakna kontroll. Förändring är vårt normaltillstånd. Lösningen är inte att landa, utan att börja njuta av det livsfarliga och vackra som det innebär att flyga. Inte för att det som förut varit är fel eller oviktigt. Allt liv föds ur annat liv, inget uppstår ur ett vakuum. Men för att allt liv per definition innehåller förändring. Det är bara det som är dött som är statiskt.