Församlingsplantering handlar om teologi

Alla kyrkor och samfund idag talar om betydelsen av församlingsplantering, i varje fall i Sverige. Situationen är likadan i Norge. Undantaget är Svenska kyrkan som har en kyrklig organisation som täcker in hela riket, och där man definitionsmässigt inte behöver nya församlingar. Anglikanska kyrkan i England är betydligt mer visionär och progressiv, och inser att det handlar inte bara om geografisk organisation och nominella medlemmar. Det handlar framförallt om levande kyrkor där människor ber, lovsjunger Gud och lyssnar till undervisningen och förkunnelsen utifrån bibelordet. Saknas det så behövs församlingsplantering. Så resonerar man i varje fall i England.

Det är mycket varierande framgång när olika kyrkor och samfund idag försöker satsa på församlingsplantering.

En avgörande fråga handlar om teologi. Vad tror man på? Vad predikar man? Vilka är de djupa övertygelser som driver en till att plantera församling?

Bra teologi skapar tro. Bra teologi skapar passion. Bra teologi skapar en eld att sprida budskapet och föra människor till tro på Kristus. Bra teologi är missionell och missionsutmanande och föder fram missionsengagemang.

När teologin leder till intellektualisering, problematisering och relativisering av kristen tro, underminerar det församlingsplantering.

Bra teologi handlar om att läsa Bibeln och predika utifrån Bibeln så att man fångar upp glöden, passionen, och känner hjärtslagen av Guds frälsningsplan för världen.

Det inspirerar till församlingsplantering.

En hyllning till den lilla församlingen

Fokus i västvärldens kristenhet har under senaste årtiondena varit megakyrkorna. Stora kyrkor har fått ett globalt genomslag, oftast med en dynamisk och retoriskt skicklig pastor i spetsen. De gör naturligtvis mycket bra insatser och är värda respekt.

Men jag tror att vi ger för lite uppmärksamhet åt den lilla församlingen.

Det är megakyrkorna och deras pastorer som blir uppmärksammade. De är dessa som ordnar ledarkonferenserna, får tala på pastorskonferenserna och skriver böcker om hur man leder en kyrka.

Men vad gör alla vi som aldrig blir megakyrkepastorer? Ska vi lyssna till allt detta och se oss själva som något sorts B-lag. Vi spelar i division 2 och får alltid höra om elitserielagen.

Jag tror att motorn i den kristna kyrkan är de små och vanliga församlingarna med helt vanliga pastorer, som aldrig når rubrikerna, skriver ledarskapsböckerna eller talar på de stora ledarskapskonferenserna.

En realitet är att väldigt få av oss har möjlighet att bli megakyrkepastor. I många länder är det olagligt och förbjudet att bygga en megakyrka. I Iran pågår det en omfattande väckelse för närvarande där miljoner blir kristna, men allt händer i underjordiska, illegala husförsamlingar, hjältarna är de informella ledarna i små församlingar som riskerar sina liv. I länder i ett tufft andligt klimat, och det gäller generellt i Europa, är det svårt för en församling att nå över 1000 medlemmar.

Sedan tror jag att vi måste inse fakta, de flesta av oss pastorer saknar ledarförmåga och organisatorisk förmåga att leda en grupp människor på flera tusen personer.

En megakyrka kan mycket lätt bli ineffektiv, det kräver mycket stor skicklighet i motivation och organisationsförmåga att skapa en lärjungaformande megakyrka, där de allra flesta är aktivt engagerade. Vissa har den ledarförmågan och ska respekteras för detta, men de flesta av oss har inte dessa egenskaper. Erfarenheten visar också att megakyrkan blir väldigt beroende av en person i ledningen, när den syndar eller dör, är risken stor att kyrkan kollapsar.

Enligt min mening är små församlingar i de flesta fall mer effektiva, människor blir mer delaktiga och engagerade, och man vinner fler människor för Kristus i relation till antalet församlingsmedlemmar. En växande liten församling kanske i vissa fall når längre genom att plantera en ny församling när man har nått en viss storlek, än att försöka bli en megakyrka.

Det är så vi jobbar i Elimkyrkan Stockholm. Vårt mål är att grunda 10 församlingar till 2020 och vara ett nätverk av 10 församlingar. Nu håller vi på att etablera den 6:e och 7:e församlingen. Men det är små församlingar. Men vår erfarenhet är att det blir effektiva församlingar i det avseendet att det frigör människor i ledarskap och ansvar, och man når och vinner nya människor. Lärjungaformandet blir enklare att hantera i en mindre grupp människor. Vissa av våra satsningar skulle nästa kunna kallas för simple simple-churches, små lärjungagrupper på 3-4 personer som formas. När man t.ex. arbetar med människor med muslimsk bakgrund kanske det är enda sättet att jobba, det blir för stor kulturell barriär att gå till en större kyrka.

Så är du pastor för en liten församling, sträck på dig, du är viktig, du är avgörande. Det är där som huvudjobbet görs.

Det är samma sak som med idrottsrörelsen, den bärs upp av alla ideella ledare på lokal nivå. Men det som uppmärksammas i media är eliten. Men utan lokala ungdomsledare blir det varken någon Zlatan, någon Henrik Stenson eller bröderna Sedin.

Det är likadant i den kristna församlingen. Det är så bra med Bill Hybels och Brian Houston och Holy Trinity Brompton. Men det är pastorerna i alla de små församlingarna och pionjärpastorerna i de små församlingarna som bär upp alltsammans.

Jag har ägnat stor del av mitt liv åt att vara pastor i en liten församling. När vi började i Brandbergen på åttiotalet var vi i början ett tiotal personer. De församlingar vi planterar idag är i starten i samma storlek. Men det finns växtkraft och liv i det lilla. I Skärholmen var det 65 personer på gudstjänsten för några veckor sedan. I Hallonbergen 45. Lighthouse i Bergshamra samlade 16 personer under påskveckan. 50 personer är nu med i vårt simple-Church nätverk i sydvästra Stockholm, vår ryska församling var 40, vår lilla etiopiska församling har nyligen välkomnat 6 nya medlemmar, samma sak med den kongolesiska församlingen. Med mera, med mera. För några år sedan var det 0 i dessa församlingar, de existerade inte.

Istället för att deppa över att det går dåligt, att man är en för liten församling, att man har för lite resurser, är utmaningen att se Guds stora möjligheter i det lilla sammanhanget, och vad Gud kan göra i och med en liten församling.

Konsten att lita på Gud i alla säsonger

I en av Bibelns böcker vid namn predikaren så står det följande: 

Allt har sin tid,
allt som sker under himlen
har sin stund.

2 Födas har sin tid
och dö har sin tid,
plantera har sin tid
och rycka upp det som planterats har sin tid.” 

Det finns alltså olika säsonger. Precis som vi kan känna av hur våren kommer genom att vi ser hur det börjar knoppa på träden så kan vi också i våra egna liv märka att vi ibland går in i nya saker och lämna saker som har varit så självklara och som nu känns väldigt avlägsna. Vi är på väg in i en annan tid helt enkelt. 

Jag tror även att detta med säsonger också gäller hur vi lever som församling. I perioder i vår församling och speciellt den senaste tiden så har vi fått lappa ihop varandra och pysslat om varandra. Vi har under ett bra tag på ett sätt varit ”herde” för varandra. 

Jag tror att vår Herde Jesus Kristus utmanar oss som församlingar att både komma in till hans fålla med också GÅ ut och finna bete. 

Jag tror att Gud vill utmana oss och visa på att vi är HELIGA TEMPEL och vart vi än är så sprider vi Guds närvaro. Därför behöver folk inte komma till våra församlingar, utan när de möter dig så får de möta Gud på sätt och vis. 

Kris Vallotton från Bethel Church säger bland annat ”Har du mött mig så har du fått möta Gud”. Och det påståendet utan sammanhang kan låta som en hädelse. Men om inser att vi är GUDS avbilder och inser att där han är kommer vi också vara. Och då ska Guds härlighet komma. (Joh 17:22) 

Därför så kan människor får möta Gud genom oss och utmaning jag vill ge både dig och mig själv idag är att faktiskt låta Jesus visa dig sanningen och visa vad som är från honom i ditt liv och vad som inte är från honom. När Gud börjar döda vår egen strävan och han själv får ta över allt i oss så kommer vi verkligen se vilka vi är. 

Som församling i Malmö så längtar vi just efter platser och forum där människor får lägga ner sin masker och bara vara sig själva. Dessa platser kan vara på Cafeér, hem eller parker. Låt oss bjuda in Gud att hänga med oss överallt. 

Nu ska jag snart till mitt arbete – Herre, jag ber att du ska älska människor där. 

// Christian 

 

 

Att vara genuin – är svaret på mångas längtan.

Igår skrev jag några rader om just vikten av våga dö ifrån saker som faktiskt inte Gud längre ser som levande. Låta våra egna ”försök” och ”agendor” läggas åt sidan och faktiskt säga till Gud ”låt din vilja ske”.

Idag vill jag poängtera en sak som vi också lärde oss under den tiden vi la ner 2 av våra nystartade församlingar.

* Vikten av att vara genuin och äkta.

När man längtar och när man lever i en församling som har som mål att vara familjär och utåtriktad men även väldigt transparent, så har du många gånger svårt att ha kvar din mask. När du träffar samma personer vecka efter vecka och faktiskt dela vardagen tillsammans så visar det sig ganska snart om vad som är sant i ditt liv och vad som är falskt.

Det som jag tror jag är mest stolt och glad över i vårt nätverk är faktiskt att vi har en längtan efter våra liv ska vara transparenta och att vi får leva genuina liv. Det har kommit en hel del människor till den husförsamlingen och de husförsamlingar vi hade och det som många utryckts sig om är att det har alltid funnit en längtan efter en miljö där människor kan vara sig själva. En längtan efter en genuin miljö där vi faktiskt vågar lägga fram saker i ljuset och låta granska varandra.

Just nu har vi i vår husförsamling en tid där en person i församlingen delar sin livsberättelse och delar både bibelord men framförallt skatter och lärdomar som den personen har lärt sig under sina år som kristen. Detta skapar en miljö där alla får komma till tals och vi får se hur Gud verkar på så många olika sätt. Detta skapar också en miljö där vi faktiskt kan be för varandra på ett väldigt äkta sätt.

Genom det senaste årens brottning och smärta så har vi lärt oss detta – Att Gud är nära dem som har förkrossade hjärtan. Han dras till dem. Därför vill jag skicka med denna vecka – låt oss ha gemenskaper där vi faktiskt släpper våra masker och våga möta varandra på riktigt.

Guds frid!

När vetekornet faller ner och dör.

Det kanske mest svåraste en människa kan göra är att DÖ! 

En rubrik och ett påstående som kanske inte alltid får alla att ropa ”Amen” eller ”Hallelulja”, men som efter ett tag faktiskt på djupet kommer just ropa ”amen” eller ”Hallelulja”.

Vi fick som församlingsnätverk lägga ner två husförsamlingar senaste hösten och frågorna har kommit bubblande. Vad hände? Och varför? Vad gick fel?

För att visa respekt mot mina bröder och systrar som var med i denna process så kommer jag inte dela några detaljer utan faktiskt mer lyfta fram vad som har hänt efter och vad vi har lärt oss efter detta.

1. Guds församling är ingen organisation. 

Det har vi sett tydligt genom att efter församlingarna lades ner så fanns fortfarande relationerna kvar. Det blev ingen splittring på grund av att vi som församlingar var och är ingen organisation utan främst familj.

alla de vänner jag har som var med i den församlingen är fortfarande mina vänner och ser fortfarande dem som bröder och systrar(varför skulle jag inte det)

2. När vi vågar dö så kan det börja leva.

Principen i Guds ord om vetekornet och dess lag är något som vi faktiskt smärtsamt fått erfara. När man lägger ner något eller saker behöver dö så ser man också vad som verkligen håller. När vi vågar ledas av Guds ande och göra det som Gud vill så kan man ibland få ta smärtsamma beslut. I långa loppet så ser vi ändå att korsets väg är faktiskt den enda vägen vi kan gå. Finns ingen annan.

3. Denna punkt kommer jag dela lite om i morgon.

Ha en härlig tisdag

Nya reflektioner från staden Malmö

Christian Samuelsson, Malmö Huskyrka

Nu är det åter dags för en vecka med lite rapporter från Malmö.

Denna vecka kommer jag framförallt dela lite saker kring vad som händer just nu, men även dela en del lärdomar från att faktiskt få lägga ner två Husförsamlingar.

Häng gärna med och skriv kommentarer och uttryck dig med olika tankar och synpunkter.

Ha nu en fin måndagskväll så hoppas jag du är laddad för läsa lite intressanta saker som jag har att dela. 

Guds frid! //Christian 

Dag 5-7: SCEU I Sofia, Bulgaria och Dresden, Tyskland.

Det har varit intensiva dagar.

Vi befinner oss på utkanten av Sofia. 6 män som jobbar med ”disciple making movements.” De flesta har starka apostoliska tjänster. 4 ledar nätverkar av enkla församlingar i sina respektive länder, två av de i flera länder. Vittnesbörd om det Gud gör oss glade och tacksam för Guds omsorg, särskilt bland enskilde personer inte bara med rörelsen i helhet. Det också finns motgånger, men, för i dem flesta länder är det framåt.

Det blev häftiga samtal om ”Kingdom Movements” – rörelse som multiciplera lärjungar, församlingar och ”Kingdom businesses” med en helhets bild som inkluderar omsorg för de fattiga, rättfärdighet, lärjungeskap och miljö.

Vad gör vi med ”gaming” kultur och lärjungeskap bland unga fråga vi? Skapa lärjungar verktyg för de med datorspel, appar os.v. är svaret och två av ledarna har redan börjat processen som kommer produceras inom de nästa 6 månader.

Det finns behov för apostoliska tränings ”hubs” i nyckel städer i Europa – hur kan vi bidra till det? Är Stockholm en sån stad frågor jag mig själv?

Senare lägger vu planer om att samla nätverksledare från hela Europa – det för att inspirera och ge verktyg som kan katalysera en rörelse av lärjungar i sina nationer.

Bön självklart.

Jag sitter och skriver i Dresden nu där jag har kommit fram. Imorgon träffar jag min goda vän Wayne Neuper. Vi var i samma husförsamling i Sydafrika för ungefär 25 år sen. Han leda Dresdens största församling. Även han gör lärjungar och starta församlingar. Dessutom tränar han ledare i andra länder. Dagen därpå träffar jag en annan ledare i samma stad som jobbar mer specifik med multiplikation av enkla församlingar.

Guds Rike bryter fram och man är glad att får vara en del av det.

Charles Kridiotis

Maskrosnätverket och simplechurch.se

Dag 3 och 4: Berlin, Tyskland och Sofia, Bulgarien.

Dag 3 Berlin, morgon och eftermiddag.

250 Husförsamlingar i nätverket Hope Germany!

Peter Farmer och jag möte upp David Schäfer. Han är tysk, bor i Hamburg och jobbar med församlingsplantering och använda T4T principer. Han presenterar oss för en bekant till honom: Marcus Rose.

Marcus Rose är en ödmjuk och opretentiös man. Vill inte vara i rampljuset och har jobbat i den dolda 15 år efter Lukas 10 principer med stor flexibilitet och visdom. Han är teamledare för Hope Germany. Han är en som går direkt till skörden, och tränat andra att göra detsamma.

I Hope Germany finns, i nuläget, ungefär 220 husförsamlingar i Tyskland och 30 i andra europeiska länder!

De har sett lärjungar som gör lärjunger till den 7de generation!

De har decentriliserad ledarskap som jobbar efter de 5 tjänster i Ef. 4:11-13!

Självklart har vi många frågor – det största gruppen som blir frälst är intellektuelle tyskar!

Senare träffar vi Gunther Hess. Också han en tränare och starta husförsamlingar. Hans tjänst präglas av befrielse.

Dag 3: Berlin, kvällen. Fridenskvinna, bara 17 år gammal!

Vi träffar fridenskvinna Tabita och vår nya Roma vänner och går med de till en lokal där vi uppleva en livlig och annorlunda gudstjänst med mycket passion. Jag dela drömmen och folket häpna om Guds omsorg för dem. Jag predika 20 minuter. När gudstjänst är klar går vi vår väg med kramar och kärlek. Vi tar alla kontaktuppgifter vi behöver för att hålla kontakt.

Dag 4: Sofia, Bulgarien.

Vaknade 3:50 imorse för att ta flyg till Sofia för Simple Church Europe Team träff.

Det har varit en lång dag. Peter Farmer, David Schäfer och jag tog samma flyg och vi glädjes för att träffa Eno Demiral, Graziano Crepaldi, Marc van de Woude igen. Det är jag som håller trådens som Team Facilitator, ett lätt jobb för att alla är långt före mig och jag känner mig som en liten grabb bland stora killar.

Mer imorgon. God natt!

Charles Kridiotis

Maskrosnätverk och simplechurch.se

 

Dag 2: Berlin, Tyskland. Gud fullborde drömmen!

Gud är trofast. Det han säger gör han. Vi kan se mirakulösa saker händer om vi lyda det vi hör.

Den först Peter och jag gjorde var att besöka Pergamom museet. Kändes att en del andlig krigföring behövdes om vi skulle se genombrott idag. Vi var fokuserade. Bara gick till Pergamom altret, Ishtar porten, Miletus porten och andra portar och bad. Sen til Reichstagen och bad där också.

Sen till området vi gick till igår. Jag visste var vi skall, hade också fått en bild av en man vid 50 års ålder vi skulle prata med som hade något rött på sig och var övervikt. Jag kända vi skall gå in ett hus. Men hur skulle vi kommunicera om vi träffade Romer i drömmen?

Vi gick upp på en trapp upgång. Knackade på några dörr för att pröva oss fram. Fyra dörren, ingen öppnade. Kom till en dörr som jag kända, det är här. En kvinna öppnade dörren. Jag frågade om hon kunde engelska. Hon frågade om varför. Sa jag var från Sverige och fick en dröm från Gud som jag vill berätta. HON SVARADE PÅ SVENSKA! Jag var helt ställd. Gud hade förberett vägen!

Det var två andra kvinnor där och några barn. Nu hade jag en tolk! De var så rörd av drömmen och de berättade att dem var pingstvänner. De ringde pastorn och mannen till det äldre dammen. De kom inom 10 minuter. Fick berätta för dem också. Märkte att pastorn hade en röd skjorta, var lite övervikt och var ungefär 55 år gammal. Vi alla hade en härlig stund, lästa Bibeln och bad.

Peter och jag blev inbjudan att träffa församlingen, berätta drömmen och predika på onsdag kväll. Har Gud mer för dem?

Charles Kridiotis