En bön för vårt land

Josef Arnfjell-New Life Västerås
I alla tider så har Gud kallat människor som är beredda att lägga undan sin egen agenda sina egna planer för att höra från himlen, höra vad som ligger på Guds hjärta för vårt land, våran stad och dom människor som vi har i vår närhet. I Psalm 51:19 kan vi läsa ” Offer som Gud vill ha är en förkrossad ande, ett förkrossat och bedrövat hjärta föraktar du inte ,Gud. Vidare i Psalm 14:2 läser vi ” Herren blickar ner från himlen på människors barn för att se om det finns någon förståndig,någon som söker Gud. Varje dag står vi inför denna utmaning, vad vi gör med det som Gud har gett till oss . För en tid sedan när jag och min fru diskuterade och bad över hur vi kan konkretisera detta så skrev vi denna sång som nailar det vi funderade över och blev denna bön som inspirerats från Habackuk 3:2 ” Herre, jag har hört budskapet om dig ch jag bävar.Herre, låt ditt verk få liv igen i våra dagar, låt det bli känt i vår tid. I din vrede må du tänka på att förbarma dig”.Var med oss i denns bön för vårt land våran stad och de människor vi har omkring oss.

Allt gott
Josef Arnfjell

Annonser

Songs 4 the city-Västerås

Jag heter Josef Arnfjell och jobbar bl.a. som pastor i New life Västerås. Under v 26-27 kommer ni få läsa om det som ligger på våra hjärtan.

Det är nu lite mer än tre år sedan vi började plantera en ny församling och idag ser vi nog oss inte längre som en planta. Vi är idag ca 80 personer som regelbundet träffas och bygger församling och vi ser hela tiden nya människor komma till tro på Gud. Det har varit och är otroligt spännande, intressant och utmanande på många sätt. Något som hela tiden sporrar mig är hur vi kommunicerar vår kristna tro och hur det är att vara en kyrka som är relevant i den tid vi befinner oss i.

Under våren så började vi jobba med ett projekt som vi kallar songs 4 the city. Songs 4 the city är ett av New lifes musikaliska och kreativa utryck.

För att gång på gång när vi läser Bibeln och tittar tillbaka i historien kan vi se hur lovsång och musik har spelat en avgörande roll i att presentera och kommunicera den kristna tron.
Den har också spelat en avgörande roll i nya skeenden och situationer.
Musik, genom sitt universella språk, har även en förmåga att riva ner etniska och kulturella barriärer mellan olika folkslag och kyrkliga samfund.
I 2 Krönikeboken 20:20-30 kan vi läsa om hur kung Josafat blev ombedd att ställa upp sångare som skulle gå före armen och sjunga och prisa Gud i helig skrud. Detta ledde till att Josafat kom att vinna en mycket oväntad och storartad seger.
I Apg 16:25-27 kan vi läsa om hur Paulus o Silas, medan frihetsberövade,
sjöng lovsånger så att alla dörrar öppnades och deras bojor lossnade och föll av.
Därför skriver vi nya sånger för och till Västerås, för att staden och de som bor här ska höra, se och förstå
vad de kristna tror på och vad kyrkan står för idag.

Det här är ett sätt för oss som kyrka och troende att kommunicera med vår stad. Vi vill påvisa i ord och handling att Jesus och hans församlingen behövs i vårat samhälle idag. Visa på att att kyrkan och de troende inte är förpassade till samhällets periferi utan vill stå i samhällets centrum. Församlingen är Guds unika design för ett liv tillsammans.

Vi började med att spela in en låt som heter -Why are you running – som finns på itunes och spotify

Vi spelade även in en video som finns att se på youtube.

Även några av stadens tidningar och event har uppmärksammat detta.
http://www.styleawards.se
http://pdf.direktpress.se/flashpublisher/magazine/10731

Så håll tillgodo!
”Fight the good fight of faith” och stå med oss i detta. Be att vi får dela med oss av vår tro så öppet och så frimodigt som vi bör.

Allt gott!
/Josef

Kan man ”plantera” församling?

Maria Fagré, husförsamlingsnätverket Eklesia

Jesus planterar egentligen aldrig en församling, han gör lärjungar och han ger lärjungarna i uppdrag att göra detsamma, när de börjar leva det uppdraget föds också församlingen.
Som jag skrev härom dagen så fick vi under våren 2008 på olika sätt tilltal från Gud om att starta en ny församling. Vår resa började med att söka svar på frågan: ”Vad är församling egentligen? Vad får man inte ta bort och vad är ”de religiösa påläggen” som vi gjort heliga fast de egentligen inte är det?” Jag menar inte att de sakerna behöver vara dåliga eller onödiga, men vi ville hitta det oersättliga för att veta vad som alltid måste förbli det centrala. Det vi kom fram till och som finns med i vår grundvision är till stor del inspirerat av Alan Hirschs bok ”The forgotten ways”. Vi sammanfattar det i inledningen av vårt grunddokument så här:

En församling är en gemenskap med Jesus Kristus i centrum.
Denna gemenskap med Kristus och varandra måste resultera i:
– Tillbedjan och bön – som ständigt fördjupas.
– Växande lärjungaskap – där vi ser att vi i karaktär och gåvor blir mer och mer lika Jesus.
– Mission – att vi i ord och handling visar världen Guds kärlek och ser människor komma till tro på Jesus Kristus.

 

Detta är oersättliga byggstenar för varje församling!

Vi finns till för att med våra liv och som gemenskap ära Gud, göra lärjungar och utbreda Guds rike i vår stad, vårt land och vår värld. Missionsbefallningen (Matt. 28:18-20) är alltså inte en del av vad vi gör, utan hela vårt existensberättigande.

Vi resonerade från början så här: om vi tror att detta är det oersättliga för att vara församling har vi inte heller rätt att kalla oss församling förrän vi lever det. Vårt fokus var inte ”församlingsfrågor” (Hur ska vi bygga? Hur tänker vi ledarskap? Hur tänker vi medlemskap? Ska vi tillhöra ett samfund eller inte? Osv…). Vi lade alla sådana frågor på hyllan och det största äventyret har varit att under resans gång få se vad Gud vill föda. Istället fokuserade vi lärjungafrågor (hur bygger vi gemenskap där Guds närvaro blir påtaglig? Hur kan vi bli mer lika Jesus? Hur lever vi lärjungaskap i vardagen? Osv…). När vi såg ”det oersättliga” börja hända, leva och växa blev det mer ett konstaterande att nu är vi församling.
Exakt när församlingen startades är därför inte helt enkelt att svara på, med det är inte heller det viktigaste. Det viktiga då och nu är att varje dag anta utmaningen att leva missionsuppdraget, att hålla fast vid det oersättliga och samtidigt vara öppen för Andens ledning och kreativitet.

Det är lätt hänt, även i en nystartad församling, att man hittar ett ”vinnande koncept”, att man hamnar i mönster och ramar, och att man luras att tro att det är i en viss modell eller ett visst uttryck smörjelsen ligger. Men vi har upplevt hur Gud gång på gång vill utmana oss att i varje utsändning och start av en ny husförsamling våga ta den ”långa vägen” igen. Vi har som sagt vissa oersättliga byggstenar som alltid måste vara centrala och som vi vill se levande i varje församling, men jag tror också att vi hela tiden måste vara föränderliga i vilka vägar, former och uttryck Gud vill föda i varje gemenskap.

Vi vill inte plantera församlingar som människor sen måste passa in i, vi vill att församlingar ska få födas utifrån de människor Gud kallar oss att gå till, utifrån deras kulturer och språk och utifrån hur församling ser ut för dem, inte oss!

Lär dem att hålla…

Maria Fagré, husförsamlingsnätverket Eklesia

I Matt 28:18-20 säger Jesus: ”Jag har fått all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar! Döp dem i Faderns och sonens och den helige Andes namn och lär dem att hålla allt vad jag har befallt er…”

Om det bara stod ”lär dem allt jag befallt er”, skulle vi kunna ha undervisningen i centrum när församlingen samlas, skulle vi kunna kalla bibelstudier för lärjungaträning och skulle vi kunna säga att vi kan något för att vi haft en predikoserie i ämnet.
Men nu står det inte så, det står ”lär dem att hålla”. Det är en avgörande skillnad! Men många gånger tror jag att vi i praktiken missat ordet ”hålla”. I kyrkan har vi ibland gjort det till vår primära uppgift att lära människor buden. Vi ”lärjungatränar” i teorin, men vi missar att i praktiken lära människor vad det är att följa Jesus.

Att lära någon att hålla det Jesus befallt handlar inte om att lära ut en teori utan om att jag tar någon i handen, bjuder in den i mitt liv och genom mitt liv visar vad det är att följa Jesus.
”Learning by doing” och ”leading by example” är kanske slitna uttryck, men sanningar vi behöver återerövra i praktiken om vi ska kunna göra det Jesus befallt oss att göra och få se människor, inte bara komma till tro, utan också växa i efterföljelse och bli lika den vi är kallade att följa.

Detta kräver mer av mig än att förbereda och förmedla bra undervisning (vilket naturligtvis inte är oviktigt!). Det kräver att jag bjuder in människor i mitt liv, mitt hem och min vardag, det kräver också att jag blir del av deras liv. Det handlar som sagt om att dela livet, leva nära Jesus och på så sätt lära andra att göra detsamma.

Ingen av oss kan lärjungaträna tvåhundra, hundra eller femtio personer på det här sättet. Jesus valde att genom nära relation träna tolv, och av de tolv på ett särskilt sätt träna tre. Så hur skulle jag kunna klara fler än han?
Detta betyder också att vi måste träna alla till arbetare i Guds rike. Målet måste vara att alla ska bli lärjungar som gör lärjungar!

I 2 Tim 2:2 skriver Paulus: ”Och det som du har hört av mig inför många vittnen skall du anförtro åt pålitliga människor, som i sin tur skall bli utrustade att undervisa andra”

Lärjungaskap handlar alltså inte bara om att ta emot från Gud, utan om att ge vidare det jag tar emot. Men det stannar inte heller där, jag är inte bara kallad att ge vidare utan också att lära den jag ger vidare till att i sin tur ge vidare, osv…
Först när vi gör lärjungar som gör lärjungar kommer vi få se en missionell rörelse växa fram!


”Säger ni inte att det ännu är fyra månader kvar till skörden? Men se, jag säger er: Lyft blicken och se hur fälten har vitnat till skörd.” (Joh 4:35)

”Och han sade till sina lärjungar: ”Skörden är stor, men arbetarna är få. Be därför skördens Herre att han sänder ut arbetare till sin skörd.” (Matt 9:37-38)

Hur viktig är Guds närvaro?

Maria Fagré husförsamlingsnätverket Eklesia

Hösten 2009 började vi bjuda hem människor till gemenskap, bön, tillbedjan och lärjungaträning. Den gemenskap som växte fram blev så småningom församlingen Eklesia.
Innan dess hade det varit jag, min man, min syster och hennes man som under ett års tid träffats och bett tillsammans över visionen Gud gett oss. Vi hade också tagit steg som inte lyckats, dörrar öppnades för att sedan stängas igen osv. Men den grupp som började samlas nu, blev den gemenskap som bestod och växte och som idag är ett nätverk av tre husförsamlingar på sammanlagt ca 40 vuxna plus barn.

Vi hade en längtan efter lärjungaskap i vardagen, mer av Jesus och närmre relationer till varandra. Vi ville hitta enkelheten i att vara församling men gå längre i efterföljelsen. Vi längtade efter att se mer av Andens liv och gåvor, och framför allt ville vi leda människor till en relation med Jesus. Vi upplevde att Gud kallat oss att nå nya människor genom att hitta nya sätt att vara församling.

Vi hade många idéer om vad vi kunde och ville göra men vi upplevde gång på gång hur Gud sa: ”Nej, ni ska inte göra något annat än att söka mig!”. För mig som är en ”doer” som helst vill se saker hända igår 😉 var det i början frustrerande (medan min man som är mer bönemänniska tyckte det var helt ok). I ärlighetens namn handlade nog mycket av den frustrationen om stolthet. När människor frågade vad vi gjorde och hur det gick ville man gärna ha nåt att ”visa upp”, speciellt om det var de som varit skeptiska till det vi ville göra. Därför var det en nödvändig process för mig att komma till en punkt där jag rakryggad kunde säga: ”Just nu söker vi bara mer av Gud!”. Jag behövde också lära mig lita på att Gud vet vad Han gör och att jag inte ska försöka göra Hans jobb!

I oktober 2009, alltså precis i startgroparna av församlingsplanteringen, åkte jag på en bönekonferens i Amsterdam. Första kvällen lyssnade vi på 24-7s grundare Pete Greig som berättade om rörelsens födelse. De ord Pete delade har haft stor betydelse för vår resa de senaste åren.
Pete berättade om en vision Gud hade gett och hur de börjat leva i den. Ungdomar kom till tro, församlingar planterades och han som pastor och grundare ”klättrade på den andliga karriärstegen”. Men så kom han till en insikt: ”Om Gud ”trillade av pinn” idag, hur länge skulle det dröja innan jag märkte något?”. Han berättade om hur de skiftade fokus, de la ner mycket av det de tidigare gjort för att istället börja be och söka Gud för mer av hans närvaro. Utifrån det föddes 24-7-rörelsen.

2 Mos 33:12-18 handlar om hur Mose kommer till samma insikt. Mose och Israels folk befinner sig i öknen med löfteslandet inom räckhåll då Mose talar till Gud och säger:

”12 ”Se, du säger till mig: För detta folk dit upp! Men du har inte låtit mig veta vem du vill sända med mig fastän du har sagt: Jag känner dig vid namn och du har också funnit nåd för mina ögon. 13 Om jag alltså nu har funnit nåd för dina ögon, så låt mig få veta dina vägar och lära känna dig, så att jag må finna nåd för dina ögon. Och tänk på att detta folk är ditt folk.” 14 HERREN sade: ”Jag skall själv gå med dig och låta dig få ro.” 15 Han svarade: ”Om du inte själv vill gå med, skall du inte alls låta oss dra upp härifrån. 16 Ty hur skulle man kunna veta att jag och ditt folk har funnit nåd för dina ögon, om inte därigenom att du går med oss, så att vi, jag och ditt folk, utmärks framför alla andra folk på jorden?” 17 HERREN svarade Mose: ”Det du har begärt skall jag också göra, ty du har funnit nåd för mina ögon och jag känner dig vid namn.”
18 Mose sade: ”Låt mig få se din härlighet.”

Det finns mycket att säga om bakgrunden till detta sammanhang, men det finns inte riktigt plats att gå in på här, du får gärna ta tid att läsa hela storyn i din bibel. Hur som helst kommer Mose till insikten som också Pete och hans vänner kom till, och som vi kom till, att Guds närvaro är viktigare än något annat! Där i Amsterdam ställde Gud frågan till mig: om du fick ett val att få se allt du drömt om, alla visioner, alla drömmar Jag lagt ner, ditt ”löftesland”, men utan Min närvaro, eller att du skulle få ”leva i öknen” med Min närvaro påtaglig i ditt liv, vad skulle du då välja?
Det har vi burit med oss i församlingsplanteringen och en återkommande bön har blivit: ”Om du Gud inte går med, vill inte heller vi gå!”. Nya sätt, nya uttryck och nya former spelar ingen roll om människor vi möter inte får möta Gud. Hans närvaro attraherar långt mer än något vi kan tänka ut, planera eller prestera.

En sak vi återkommande sa att vi drömde om var att få se Gud göra nya saker, saker vi aldrig sett förut eller ens hört talas om. Vi insåg att enda sättet att få se det hända var att hålla oss så nära Honom att Han får föda det genom oss. Av allt vi varit med om de senaste åren måste jag säga att det jag älskar allra mest är när Gud överraskar oss och gör saker vi aldrig kunnat planera eller komma på själva!

Frågan jag vill skicka med idag är: hur beroende är vi egentligen av Guds närvaro och ledning i våra församlingar? Har vi byggt en väloljad maskin som rullar på av sig själv eller inser vi att vi är förlorade utan honom som faktiskt är anledningen till att vi överhuvud taget finns till?
Jag tror att Mose bön gäller oss idag. Hur ska människor veta att vi är Guds folk om Han inte påtagligt går med oss?

Vi har en bön i församlingen: att det skulle vara omöjligt för människor att möta oss utan att också möta den levande Guden och Hans kärlek. Jag tror att vi får se det hända, om vi inser att nyckeln till allt är relationen och närheten till Gud. Jesus själv sa om sin relation till Fadern:
”Sonen kan inte göra något av sig själv, utan endast det han ser Fadern göra. Ty vad Fadern gör, det gör sonen” (Joh 5:19).
Han för sedan vidare denna princip till sina lärjungar:
”Förbli i mig så förblir jag i er. Liksom grenen inte kan bära frukt av sig själv, utan endast om den förblir i vinstocken, så kan inte heller ni det, om ni inte förblir i mig. Jag är vinstocken, ni är grenarna. Om någon förblir i mig och jag i honom, bär han rik frukt, ty utan mig kan ni ingenting göra.” (Joh 15:4-5)

Jag tror absolut på nya sätt att vara församling för att nå nya människor. Jag tror att vi allt för ofta talar ett språk som ingen annan än vi förstår. Och jag tror att kyrkan måste gå från att vara attraherande till att bli missionerande igen. Men vi får aldrig missa det som till sist är det enda nödvändiga, att förbli i Jesus. Ser vi ingen frukt är det först och främst Jesus själv vi behöver mer av och om vi håller fast vid honom så bär vi frukt, inte ska eller bör, då gör vi det. Det är en Guds rikes naturlag!

 

Först då något dör kan det uppstå…

Jag som bloggar den här veckan heter Maria Fagré och är ledare i husförsamlingsnätverket Eklesia, Örebro.

Idag vill jag börja med att backa bandet till år 2006 för att kunna dela en liten del av storyn varför vi gör det vi gör idag. Jag jobbade då sen ett par år tillbaka som ungdomsledare i en EFK-församling utanför Kumla och trivdes väldigt bra med det. Min man och jag jobbade också ideellt i en kristen MC-organisation och min man hade ledaransvaret för Sverigeavdelningen. Mycket av vår tid gick till det arbetet och i princip alla helger jag inte var i kyrkan spenderades på fester och träffar.
Men 2006 började vi känna en inre maning (som många av er känner igen) att Gud kommer kalla oss in i något nytt. Vi kände också att det skulle innebära att vi lämnar både arbetet med MC-organisationen och mitt arbete i kyrkan. Vi hade ingen aning om vad detta nästa steg var, vi upplevde bara att Gud förberedde oss på att gå vidare.

Det Gud hade kallat oss till och det vi stod i med arbetet i MC-organisationen hade vi tackat ja till med inställningen att det gällde resten av våra liv. Därför var det inte helt lätt när Gud började tala om att släppa det, att låta det dö, för att göra plats för något annat. Vår första reaktion var: det är klart vi kan lämna detta när Gud talar och när vi vet vad det är Han vill att vi ska göra istället. Men ganska snart förstod vi att det inte är så det funkar 🙂 Vi var tvungna att först lämna, att först släppa taget och låta detta dö för oss, att välja att lita på Gud, att Han vet vad Han gör och att Han kommer leda oss vidare. Det var en jobbig process, samtidigt var det väldigt nyttigt då vi insåg att vi lätt bygger en identitet runt det vi gör för Gud istället för att söka den i honom!

Det dröjde till våren 2008 innan Gud på olika sätt började tala till oss om att plantera församling. Hur den resan såg ut får inte plats att dela här men vi visste nu vad det var Han kallat oss till. Vi visste inte direkt när, var och hur, men vi visste att och vi visste att vi måste börja gå för att Gud skulle kunna leda vidare…

Jag tror att Gud vill göra mycket nytt i vårt land och i våra församlingar. Jag tror att Han ständigt vill komma med nytt liv, nya människor som kommer till tro, nya uttryck och även nya församlingar och nya sätt att vara församling. Vi ser också att Han redan gör allt detta! Jag tror att Han kallar människor att bryta ny mark och göra det som kanske ingen gjort före dem. Men jag tror ofta att det är som det var för oss. När Gud vill föda något nytt så börjar den resan med att något annat först måste dö, och det kan vara en smärtsam process! Jag tror att framför allt tre saker ofta försöker hindrar oss: stolthet, rädsla eller bekvämlighet.

Ibland fortsätter vi alltför länge med ”konstgjord andning” p.g.a. av stolthet, att låta saker dö kan kännas som ett misslyckande. Jag lyssnade härom veckan på Magnus Malm och han sa bl.a. ungefär så här: ”Endast det som lever dör. Därför är det inget misslyckande att något dör, det är naturligt. Många saker håller vi vid liv när det borde fått dö för länge sen. Först när det dör kan det uppstå”.

Ibland är vi rädda för att släppa taget, vi vill veta vad det är vi lämnar för, vad vi får istället och om det är värt det. Men Gud vill att vi litar på Honom, att vi ska våga ta steg ut i det okända. Jag tror att Han inte ger oss hela bilden just för att vi ska leva helt beroende av Honom och Hans ledning, så att Han får föda det Han vill. Jag hörde en predikan för några år sen där talaren sa något som fastnade hos mig och som jag ofta återkommit till:”Be inte Gud välsigna det du vill göra, gör det Han vill för det är redan välsignat.”

Men ibland är det inte rädsla utan helt enkelt bekvämlighet som lockar oss att låta allt vara som det varit. Men om vi vill följa Gud måste vi också lyda Honom. Det finns alltid en kamp, en vånda och ett pris att betala när Gud vill föda något nytt, men det finns också ett äventyr, en glädje och en välsignelse som gör det värt allt!

Magnus Malm talade också om att de som vill leva i rörelser måste samarbeta med det levande. Han talade om att skillnaden mellan att vara verksamhetsorienterad eller rörelseorienterad är att den verksamhetsorienterade församlingen tänker: ”Vad borde vi göra och hur kan vi verkställa det?”, medan den rörelseorienterade församlingen tänker: ”Vad är det som händer (vad är det Gud gör) och hur kan vi samarbeta med det?”

Dagens frågor, som jag tror är nyttigt att regelbundet ställa sig är:
– Finns det något i mitt liv eller mitt sammanhang som behöver få dö?
– Finns det något som behöver få liv (igen eller för första gången), och
– Hur kan jag bli bättre på att se och samarbeta med det levande, med det Gud gör?

Eklesia who?

Jag som bloggar den här veckan heter Maria Fagré och är ledare i husförsamlingsnätverket Eklesia, Örebro. Det här är är första gången jag bloggar här på pionjärbloggen (första gången jag bloggar över huvud taget faktiskt), och jag kommer under veckan dela kort från olika faser i vår resa de senaste åren som jag hoppas ska kunna välsigna i alla fall någon 🙂

Församlingen grundades för ungefär 5 år sen och vi hade då en längtan att söka svar på vad församlingen är i grunden och i NT, samtidigt som vi ville hitta nya sätt att vara församling för att nå nya människor med evangeliet om Jesus. Framför allt längtade vi efter mer av Jesus och djupare gemenskap. Vi började bjuda hem människor och fokus var tillbedjan och lärjungaskap. Ur den gemenskapen växte församlingen som nu kallar sig Eklesia fram.
Vi började som en husförsamling, men när vi växt till ca 20 personer sände vi ut några som startade en till. Tanken är att alla husförsamlingar ska göra det om och om igen så att vi blir ett nätverk av församlingsplanterande församlingar. Nu är vi tre husförsamlingar, två i Örebro och en i ett samhälle några mil utanför stan.

Så här första dagen vill jag bara ge en bild av församlingen genom en kort video vi gjorde för ett par år sen. Texten i videon får också sammanfatta visionen som präglar vår gemenskap (i alla fall en del av den).

Imorgon kommer ett lite längre inlägg där jag också delar mer om hur det hela började…