Etiopisk hovman på Adventsfest

Adventsfest i Elimkyrkan Skärholmen! Idag var det dags! Efter många timmars arbete och som avslutning på en månad då vår bön som kyrka har varit som Johannes döparens ord i Johannes 3:30; Låt det bli mer av Honom, och mindre av oss… Och hur blev det då? Jo, riktigt bra! När man efter några timmar tittar tillbaka – ännu bättre! Fantastiska och viktiga möten och erfarenheter har skett. I detta gäng av 90-95 personer fanns en otrolig variation! – i ålder, i socialgrupp, i etnisk bakgrund, i kyrkvana, i uppfattningsförmåga av tider och stunder då festen började respektive slutade, i variation av att fira advent, mycket, lite, ingenting eller helt traditionellt, i matvanor och i nivå av tålamod respektive längtan efter att socialisera sig med andra!

Men tänk, tänk vad vi fick vara med om; jag hade själv sex grannar på besök för första gången i vår kyrka. Fyra av oss som just nu är kyrkan Elim Skärholmen stod upp och berättade, vittnade, om hur den Gud som älskar oss konkret handlat i deras liv sista halvåret. Minst fyra personer kom rakt från gatan in i gemenskapen och fick möta någon som lyssnade, bjöd på mat och älskade dem. Själv fick jag lära känna flera nya Albybor, som aldrig tidigare varit i vår kyrka. Minst fyra personer ville ha förbön personligt under tiden vi fikade traditionellt första-advents-fika på slutet. Vi fick njuta av mat som vänner bland oss från Haiti, Moldavien, Syrien och Etiopien gjort – mums! Vi fick se många komma som ”vän till någon annan…”. Vi fick höra många säga – hit kommer jag tillbaka! Någon mer gång, nästa söndag, varje söndag eller snart igen…

WOW! Det finns mer att berätta… Detta är bara en liten bild. GUD! TACK!!!
Och så var det ju det där, sist men långt ifrån minst; Jo! Hon var där. En av de ”etiopiska hovmännen från Skärholmens torg”. Tack Gud! Efter många år utan kontakt med oss så stod hon där i förmiddags. På plats minst en timma tidigt. Så hon gav sig glatt iväg med uppdraget att köpa galgar till våra extra klädhängare som vi glömt att vi behövde ha denna dag. Hon ville så gärna bidra och hon fick svar direkt!

/Håkan Axelsson
nybliven inhoppande pionjärpastor i Elim Skärholmsteamet sedan augusti i år och boende i Alby, Botkyrka

Etiopiska hovmän på Skärholmens torg

Kommer du ihåg den etiopiske hovmannen? Ja just det. Han som läste, sökte, gjorde allt han kunde för att försöka förstå skrifterna på egen hand. ”Då kom där en etiopier som var mäktig hoveunuck hos kandake, den etiopiska drottningen, och hade ansvaret för hela hennes skattkammare. Han hade farit till Jerusalem för att tillbe Gud 28och var nu på väg hem och satt i sin vagn och läste profeten Jesaja.”(Apg. 8:27-28) Där satt han, läste, försökte förstå, försökte leta sig fram till sanningen och en sann relation till den Gud han visste fanns och som han ville lära känna fullt ut. Har du tänkt på att han till och med åkt till Jerusalem för att tillbe, trots att han fortfarande kände att han inte fattade, inte riktigt kunde ta till sig det han läste. Men han gav inte upp. Han fortsatte, han längtade. Han var öppen.

I tisdags mötte vi två ”etiopiska hovmän” på Skärholmens torg. En av dem, en tjej i 30-40 årsåldern från någonstans i Kina, stod länge på avstånd och tittade på oss där vi stod och bjöd på kaffe, pepparkakor, värme och evangelium. När hon kom fram förstod vi att Menno och Brian (mina teampolare) båda kände igen henne. För många år sen hade hon ”hängt” med oss i Elimkyrkan Skärholmen. Bett, sökt, läst, lärt känna. Men när vi sedan bytte lokal och lokalt centrum, från Vårberg till Skärholmen tappade hon bort oss och har i många år undrat var vi tagit vägen. Men hon har inte slutat söka. Hon sa på sin lugna, metodiska och lite stapplande svenska; ”jag läser och läser i min kantonesiska bibel, men det är så mycket jag inte förstår”. Hon var såå glad att möta oss igen! Hon vill, hon söker, hon läser… men hon behöver gemenskapen av lärjungar. Och hon var så tacksam att finna den!

Den andra killen dök upp några minuter senare. En yngre kille från ett afrikanskt land. Hans ursprungsfamilj dras åt två håll. Några är muslimer och några kristna. Men han har bestämt sig. Han vill följa Jesus. Han läser Bibeln, han söker Gud och han vill följa. Men han behöver kyrkan –gemenskapen av andra lärjungar. Och han var såå glad att finna den där på torget i tisdags…

Gud kallade Filippos rakt ut i öknen, för att där fanns en ”etiopisk hovman”. En man som Gud sökte. En person som sökte Gud. Och Filippos ville. Den etiopiske mannen fick möta hjälp. Möta kyrkan. Möta evangeliet och komma hem… Vart kallar Gud dig att gå och vara kyrka idag?

Den här veckan har vi som kyrka lagt mycket tid på att förbereda vår ADVENTSFEST imorgon kl. 12. Vi har bjudit många… hur många kommer att komma? Spännande! Vi hörs imorgon!

/Håkan Axelsson
nybliven inhoppande pionjärpastor i Elim Skärholmsteamet sedan augusti i år

Våga stå kvar!

När det gäller den kristna tron lider vi av ett syndrom i Stockholm – det heter APATI!!

”Jag bryr mig inte”,” vad rör det mig”, ”varför skall jag”?

Eller utryckt på ett annat sätt: ”stör mig inte, jag har somnat in och vill inte bli väckt”.

Dessvärre tror jag att detta syndrom omfattar hela vårt avlånga land.

Det mest olustiga i allt detta är att jag ser det också bland kristna.

Förödande och verkligen tragiskt.

Glädjeämnet för dagen är dock alla hungriga kristna som är villiga att satsa både tid, pengar och kraft på att sprida Guds rike. I love you!!!

Jag är lyckligt frälst och blev det mitt i livet. Jag mötte några fantastiska ledare mina första år som kristen – de har påverkat mig för resten av mitt liv. Följande kan jag urskilja i dessa ledare:

– De har vågat stå kvar, lyda Gud, trots till synes tröghet, dålig respons  och tomma blickar.

Detta har påverkat fler människor än de anar.

– De har vågat leda andra genom att själv vara förebilder – vågat smutsa ner sig.

– De har vågat arbeta i team tillsammans med andra – på så sätt har de fått genomslagskraft.

– De har vågat gå före – på så vis har de vunnit förtroende hos människor.

Jag vill vara en sådan ledare. Jag vill stå kvar. Jag vill bry mig och betala priset både i tid, pengar och kraft. Du som mött Gud, hört Hans kallelse, och som har en uppriktig längtan att vara med och förändra den här världen vill jag uppmuntra att göra det samma. Därför att det faktiskt gör skillnad – även om det inte alltid går i den takt vi alltid önskar. Trots tröghet ser jag människor ta emot Jesus.

Jag är säker på att du redan känner till goda ledarprinciper. Jag skriver inte detta för att undervisa dig, utan snarare för att påminna om kraften i ett förvandlat liv.

Som sagt, de har påverkat mig mer än de anar……

Let`s go for the kingdom!

Charlotta Aginger, Elimkyrkan Skärholmen

Hur gammal är jag inuti?

Frågeställningen diskuterades av ett gäng amerikanska välbeställda damer i ett tv-program som zappades förbi hemma. Och om jag minns rätt var det Britt Ekland, som gjort en besiktning invändigt av kroppen, och var inte helt nöjd med resultat av de väldigt märkliga behandlingar hon gjorde ständigt. Trots strävan av att lyfta, släta, sträcka och fixa allt som syns och inte syns för att bibehålla en så ung uppfattning av kroppen som möjligt är det ett faktum vi vet, att kroppen förfaller, vi blir äldre, och kommer en dag dö.

Ålder, och hur gammal en människa uppfattas har nog intresserat människan länge. Det ges möjligheten att fylla i olika tester som: ”Hur gammal är jag på Facebook” osv. Vi vill gärna framställas och uppfattas yngre än vi är. Vill få känslan av att vi har så mycket kvar till livets sista dagar, och påverkar detta genom att lura oss själva att vi är livets administratörer.

Hur gammal är jag inuti?
Vår fixering av ålder, är rätt märklig, när Gud ger oss möjligheten att att leva med ett förnyat sinne här och nu, och ett liv som sträcker sig utanför vårt fysiska in i evigheten.

Med Jesus är jag inte ensam om mitt livsprojekt, utan tvärtom har en guide för hela livet i nuet. Lever för större värden än var jag är på det fysiska livets transportsträcka, och istället får lägga min uppmärksamhet på att leva hela livets fulla bredd.

”Det är när jag hör vad jag säger, jag förstår det jag menar!”

Samtalet är något fantastiskt och fascinerande. Förra veckan var jag på en längre samtalsutbildning i mitt jobb, en del saker kändes självklara, men när man satt och blev bedömd och fick feedback, och lyssnade på andra och gav feedback inser man vilket verktyg och instrument samtalet faktiskt är.

I Ordspråksboken 27:17 står det:
”Järn skärper järn, den ena människan den andra”

I helgen satt vi tillsammans som ledarteam för Lifechurch Växjö och avslutade kvällen med att samtala runt en dag av undervisning och möte med andra församlingsplanterare på en konferans. Det är otroligt vad ett par timmars samtal kan innehålla och leda till. Man lär och förstår så mycket mer av att samtala, diskutera och vrida och vända på olika saker.

Så är det oxå med livet med Jesus. För att leda sig själv och för att leda andra, har vi det mest urålderliga instrument tillgängligt – samtalet. Använd det så att ‘järn skärper järn” så att vi skärper varandra, och vässar våra liv mot ett liv mer likt ett liv i efterföljelse av Jesus!

Våga, prioritera och planera för att dina samtal med en eller flera andra, nära bekanta, eller nya bekantskaper landar i att handla om livets bredd, och inte bara det som läggs till dess längd!

Blessings!
/Jonathan Egerbo
Lifechurch Växjö

Tacksam för livet

Jag vet inte hur det är med dig, men jag glömmer ofta bort att jag har så ofantligt mycket att vara tacksam till Gud för i mitt liv. Mycket rullar på i vardagen, och det är lätt att ta för givet det som egentligen inte är en självklarhet.
Tacksamheten för min del, såsom t ex att;
– Jag har haft fler friska dagar, än sjuka i mitt liv.
– Jag har fler dagar som jag ätit mig mätt, än gått hungrig.
– Jag har delat mer än halva livet med min livskamrat och hustru.
– Jag kramar mina barn, och tar emot deras kramar, och vet att de känner sig älskade och får växa upp i en trygg tillvaro.
– Jag har fler dagar jag har levt med vetskapen om att jag är räknad med, uppskattad och älskad än bortglömd, nertrampad och ensam.

Jesus säger (i Johannes evangelium 10:10) ”Jag har kommit för att de skall ha liv, ja, liv i överflöd.” Jesus har kommit för att ditt liv skall fyllas av överflöd av LIV.
Gud förmerar en människas liv. Inte förminskar, begränsar, eller gör det tråkigare. Livet med Gud är ett Liv De Luxe, livet med plusmeny, livet som det är tänkt att vara – ett liv i gemenskap med Gud, istället för en kamp mot klockan och livets start och slutpunkt på vår ensamma resa som personliga reseledare över oss själva.

Vad är du tacksam i ditt liv för?

/Jonathan Egerbo
Församlingsplantan Lifechurch i Växjö

Stå! …i stridens hetta…

Maria Fagré, husförsamlingsnätverket Eklesia

Jag tror att alla som står i pionjärt arbete vet att det ofta innebär att stå under andligt betryck. Jag menar inte att allt är andligt eller att det inte finns rent mänskliga faktorer och förklaringar till många motgångar och strider. Men jag tror att om vi gör Guds vilja är det oundvikligt att vi kommer möta andligt motstånd. Efesierbrevet 6 påminner oss om att det inte är mot kött och blod vi strider utan mot furstar och andemakter. Det här är en verklighet och vi kommer att möta den.

När vi för ca 6 år sedan började röra oss mot den vision Gud gav oss om att börja leva församling på ett nytt sätt, fick vi också på ett nytt sätt erfara den kamp det innebär. När jag ser tillbaka på de här åren kan jag ärligt säga att jag inte skulle byta det mot något. Vi har aldrig upplevt så stark tillbedjan, så mycket av andens gåvor i funktion eller så mycket av Gud ”på riktigt”. Men jag kan också ärligt säga att vi aldrig haft så mycket problem, på livets alla områden. Ibland har det slagit så hårt att vi undrar om det är värt det. Samtidigt som vi då försökt uppmuntra varandra med att om kampen är så stor måste Gud vilja något större än vi förstår. Det har gjort oss tillräckligt peppade och nyfikna att fortsätta.

För några år sedan hade vi som familj en tuff period på alla möjliga plan. Det kändes som att livets alla områden stormade på samma gång, samtidigt som det började hända väldigt mycket gott i församlingen. Jag gick också igenom en svår sjukdomsperiod och till och från har jag kämpat med hälsan sedan dess.

Min mentor gav mig en bok under den här tiden, ”Gud i tyst läge” (God on mute), skriven av 24-7-rörelsens grundare Pete Greig. Det var en lite annorlunda bok om bön, då den mest handlar om obesvarade böner och hur vi hanterar dessa. En fantastisk bok jag rekommenderar alla att läsa! Pete talar i ett kapitel om texten i Efesierbrevet 6:10-18 (Den anliga vapenrustningen) och det Han lyfter fram har hjälp mig mycket vad gäller hur vi möter perioderna av andligt betryck. Kanske det kan hjälpa dig också.

Tre gånger i denna text används ordet ”stå”. ”Ta på er Guds vapenrustning, så att ni kan stå emot djävulens listiga angrepp…”, ”…så att ni kan stå emot på den onda dagen och behålla fältet…”, ”…stå alltså fasta…”.
Rustningen är ett beskydd mot det som kommer emot oss, ingenstans står det att vi ska leta upp eller initiera en strid. När det stormar gör vi motstånd, inte genom attack, utan genom att stå fasta! Vi står emot genom att i tro välja att stå kvar och lita på att Han som strider för oss är större. I stridens hetta kanske det viktigaste inte är att avancera utan att behålla fältet.

Alla delar i rustningen utom en är till för att beskydda oss mot det som kommer emot oss. Frälsningens hjälm som skydd för våra tankar. Rättfärdighetens pansar som skydd för de vitala delarna (hjärta, lungor, njurar…). Trons sköld som gör att pilarna inte träffar sitt mål. Sanningens bälte i centrum som håller allt på plats och villighetens skor att fortsätta gå med budskapet om evangeliet, vart än Han kallar oss att gå.

Att ha rustningen på är en livsstil! Att välja tro trots omständigheter är att ta upp skölden. Att leva i rättfärdighet efter Guds vilja beskyddar våra hjärtan. Att leva i sanning är att ha honom, som är sanningen själv, i centrum o.s.v…

Endast en del är till för attack -Andens svärd- som är Guds ord! Det är det enda vi kan strida med, att fylla oss med, tala ut, tro på och leva Guds ord, Guds sanningar och Guds löften! Vi ser också att det är så Jesus övervinner fienden när Han frestas i öknen. Han övervinner Satans lögner med Guds sanningar!

Så om du upplever att det är tufft, om du undrar om det är värt att fortsätta, om det stormar för mycket för att gå framåt just nu så skulle jag vilja uppmuntra dig att bara stå fast! Du står inte själv, vi står tillsammans. Vi jobbar för samma rike och får påminna varandra om Paulus uppmaning att hålla ut i bön för varandra (Ef. 6:18).

Underordna er därför Gud. Stå emot djävulen, så skall han fly från er.
(Jak. 4:7)
Och låt oss ha blicken fäst vid Jesus, trons upphovsman och fullkomnare…” (Hebr. 12:2)

”…där det är mycket skit!”

Maria Fagré, husförsamlingsnätverket Eklesia

På Pionjärkonferensen i Linköping i helgen talade bl.a. en man som heter Rickard Lundgren. Han pratade om att så i den goda jorden och frågade ”vad är god jord?”. Hans svar var ”det är där det är mycket skit!”;). Jag tror att det ligger mycket i det! Om vi ständigt vill se nya människor få tag på vem Jesus är, om vi vill se växande församlingar av nya lärjungar som gör lärjungar, så måste vi också vara beredda att skita ner händerna och leva i en rörig rörelse. Alla vi föräldrar vet att när man får barn får man lära sig leva med ett stökigt hus (även om jag fortfarande efter 10 år har lite svårt att acceptera det:))!

En församling är inte en perfekt gemenskap för färdiga människor. Det är en gemenskap som handlar om att vi tillsammans dras närmare Jesus.
John Burke, en pastor från USA, leder en församling med det fantastiska mottot ”No perfect people allowed”, vilket också står på en skylt när man går in på kyrkans område. Han har sagt att vårt jobb är att skapa en jordmån där människor kan komma som de är och växa till det de kan bli. Vårt jobb är att visa på Jesus, men det är Hans jobb att förvandla!
Jesus var den som de religiösa hade problem med, men som ”syndarna” älskade (och kände sig älskade av)! Jag önskar och hoppas att vi ska bygga en gemenskap som får samma rykte. Att människor känner sig villkorslöst älskade i befintligt skick, samtidigt som de får möta en Gud som kan förvandla liv.

Jesus tog med lärjungarna på en resa där de successivt förstod vem Han var! Jesus verkade inte ha särskilt bråttom att med ord övertyga och förklara fullheten av Hans identitet. Han verkade mer intresserad av att de själva skulle komma fram till det i mötet med honom. Att erfara vem Han är, är nödvändigt för att tron ska hålla. Lärjungarna vet först egentligen inte alls vem det är de följer, men de har hört och sett tillräckligt för att tycka att Han verkar värd att följa. När vi långt in i evangelierna sedan läser om Petrus bekännelse (Matt 16:13-20), levererar inte Jesus svaren. Han ställer frågan ”vem säger ni att jag är?”, och när Petrus bekänner honom som Messias, den levande Gudens son, svarar Jesus:
”Salig är du, Simon, Jonas son. Ty kött och blod har inte uppenbarat detta för dig, utan min Fader som är i himlen.”

Jag tror att vi behöver bli bättre på att följa Jesu exempel vad gäller detta. Jag vet att jag behöver det i alla fall! Vi vill gärna ha kontroll, leverera alla svar och ha tydliga trepunktspredikningar. För tänk om folk får tolka själva och tolkar fel! Min erfarenhet är att det fortfarande är en resa för de flesta människor innan de kan ta emot och förstå vem Jesus är. Jag önskar att jag ska kunna leva ett liv som gör att människor som möter mig skulle säga: ”jag vet inte vem det är, men den du följer verkar värd att följa”. Att människor som inte känner Jesus får känna sig älskade och hemma i våra gemenskaper innan de tror och att de där kan få börja resan att lära känna Jesus.
Jag tror också att vi behöver ge Gud ett större förtroende, att Han som börjar ett gott verk i människor också kommer fullborda det. Har du tänkt på att Han alltid älskar mer än vi gör, att Han längtar mer än vi gör efter att människor ska lära känna honom och att Han söker människor mer än vi gör! Vi har fått det fantastiska privilegiet att vara med och se det Han gör!
Bill Johnson har sagt: ”all sann teologi bör vara en inbjudan till erfarenhet!”. Så låt oss leva evangelium och vara en gemenskap där människor får erfara Guds kärlek.
Det är vårt jobb att visa på Jesus och Jesu jobb att förvandla!

Att tänka utanför boxen

Maria Fagré, husförsamlingsnätverket Eklesia

Jag har två äldre bröder, två yngre systrar och en lillebror. Mina äldre bröder har aldrig varit särskilt bra på att komma ihåg det här med födelsedagar och presenter och när vi växte upp kom de varje år på julafton framåt lunch och frågade ”Hur du köpt julklapp till mormor och morfar? Kan du skriva på våra namn på paketet?”. Jag överdriver inte när jag säger varje år!
Ett år när min bror -som är två år äldre än mig- fyllde år, köpte jag en porslinsbjörn till honom. (Jag vet, kanske inte det en liten grabb önskar sig mest av allt, men jag var kanske sju eller nåt och tyckte väl att den var söt:)). Samma år när jag fyllde, fick jag tillbaka den som present från honom! Det finns förevigat på film då jag entusiastiskt öppnar paketet från min käre bror och något besviket, men ändå artigt, utbrister ”jaså den!”.

I helgen har det varit Pionjärkonferens i Linköping. Församlingsplanterare och pionjärer från olika sammanhang och samfund har träffats för inspiration och undervisning. Mycket av undervisningen har handlat om att bryta ny mark, att vara församling på nya sätt för en ny tid och att våga spränga ramar och tänka utanför boxen.
Sedan vi startade Eklesia, har det varit min stora längtan att få se Gud göra saker jag aldrig sett förut. Att Han ska överraska oss med kreativa uttryck och idéer som jag aldrig hade kunnat komma på själv. Och att vi ska få se en så stor mångfald av församlingsformer, att det inte går att fånga i en ny form.
Men kanske är det så att vi ibland, även i pionjärt församlingsarbete, vill tänka nytt och pratar om att tänka nytt, men i praktiken inte vågar ta oss tillräckligt långt utanför våra tidigare referensramar. Resultatet blir att vi istället för att tänka utanför boxen, bara ”pimpar” den. Vi slår så att säga in ”samma björn i nytt papper” och förväntar oss ett nytt resultat. Jag tror absolut att vi ska lära av det som varit, och även av andra pionjära arbeten och församlingsplanteringar. Men jag tror också att vi alla måste anta utmaningen att låta Gud föda något nytt och unikt i varje sammanhang, att börja drömma om att inte veta vad det kommer bli! Att göra oss totalt beroende av den Helige Ande och låta honom leda oss dit vi aldrig gått, för att göra det vi aldrig gjort, så att vi kan nå dem vi aldrig nått!

Att justera allteftersom

Roger Korsgren, pastor Korskyrkan Stockholm, EFK missionär på hemma år, coach-in-training

Det är väldigt lätt att förälska sig i idéer. Speciellt om de ser så bra ut på papperet, dom passar så bra in och de gör världen lite mer svart och vit.

Jag har fallit för en hel del sådana i min pionjära bana. Jag tror det var för att de lovade mycket av det jag längtade efter och verkade så frestande enkla.

Ta tex idén som kom fram under 90-talet om strategisk andlig krigföring. Vet du inte vad det rör sig som så gör det inget och visst låter det lite hemskt? Idén var i korthet så här: Människor är blinda för evangeliet och bundna på alla sätt och vis av andemakter, genom att på ett systematiskt sätt binda dessa andemakter, så kan de troende befria människorna till att höra och ta emot evangeliet. Och när det senare backas upp av fascinerande vittnesbörd från andra kontinenter så blir det väldigt inspirerande och lockande. Tänk så enkelt det pionjära arbetet kunde bli!

Det viktigaste testet för en idé är om den harmonierar med Guds ord. Det brutalaste testet är om den fungerar i den verkliga världen. Idén ovan klarade inget av dem. Men den var lockande.

Jag tror att bland det viktigaste i livet, och arbetet i Guds rike, är att kontinuerligt pröva hur man tänker, och justera allt eftersom, oavsett vad favoritboken säger just nu. Gud har trots allt en unik väg för var person och varje arbete, och hans verklighet är viktigare än kartan vi använt.

Så fundera, är det dags att justera några av de antaganden och idéer ni började med?

Vad har ni lärt er hitintills som ni inte visste förut?

Vilken väg leder Anden er på just nu?