Anta utmaningen för 2015!

Cahtrine Nygren, EFK:s församlingsprogram:

Jag vill så här dagen innan nyårsafton passa på att önska er ett riktigt gott nytt år. Vi har under året som gått fått läsa om en rad olika församlingsplanteringar och vi har fått utmaningar av olika slag. Så här vid årsskiftet vill jag ge er ytterligare en utmaning som gäller för hela 2015 som ligger framför. Vad kan väl vara viktigare i den tid vi lever än att bli fast rotad i Guds ord. Detta är en omistlig del i vår egen Gudsrelation men också i vårt sändande till andra människor. Att ordet får vara levande i oss. Svenska bibelsällskapet uppmanar att vara med i deras utmaning om att läsa bibeln varje dag under det kommande året. Jag vill vara med och peppa er för att anta denna utmaning. På http://antautmaningen.se/ kan ni läsa mer och få olika tips för hur din bibelläsning skulle kunna se ut under 2015. Hänger du på!

Hur mäter vi framgång? – del 3

Den instinktiva frågan i kristna sammanhang – för att mäta framgång – är: hur många? Det kan röra sig om du många man har döpt, hur många medlemmar man har, i hur många städer/länder man har varit och predikat eller hur många hemgrupper den nystartade församlingen har. Rent instinktivt tänker vi också att ju fler desto bättre. En församling med 200 på sina gudstjänster är bättre än en med 50. 10 hemgrupper är bättre än 5 och församlingen som har 70 på ungdomssamlingen är en bättre församling än de som bara har 15.

I en del kristna kretsar vill man aktivt komma bort från kvantitetstänkandet och pratar aldrig antal utan fokuserar enbart på kvalitén i gemenskapen – det handlar med andra ord enbart om hur mycket man växer i sitt lärjungaskap.

Läser man Paulus brev till församling i Korinth så är det tydligt att kvalitén på lärjungaskapet är viktigt – men vid Jesus brödunder (t.ex. Luk 9:13) eller på pingstdagen (Apg. 2:41) så verkar man ha gått runt och räknat antalen. Slutsatsen borde vara att både kvalité och kvantitet är viktigt, men att det ena inte får ske på bekostnad av det andra. Massor med ungdomar i kyrkan spelar ingen roll om de inte kommer närmare Jesus. Men om de däremot kommer närmare Jesus är det ju bättre att 70 är där än 15.

Hur vi tänker borde därför vara att sträva efter så bra kvalitét som möjligt i det vi gör – och att så många som möjligt får del av det.

 

Martin Alexandersson har varit med och planterat EFS i Mikaelskyrkan i Uppsala, jobbar med nyplantering på EFS och skriver annars på www.efterkristus.nu

Hur mäter vi framgång? – del 2

Att samla många människor är något som många utav oss vill och vi vill gärna se det som ett mått på att ha lyckats när vi samlar många. Det gör också att vi gärna vill bygga ut, erbjuda tolkning på olika språk, eller visar predikan i en annan lokal – allt för att kunna samla så många som möjligt.

Att samla är ingen direkt obiblisk tanke, men den rymmer nog inte hela kallelsen för den kristna gemenskapen. På många håll i NT är sändningen central. Jesus säger till sina lärjungar ” Som Fadern har sänt mig sänder jag er” (Joh 20:20) och församlingen i Antiochia sände iväg Barnabas och Paulus (Apg. 13:2).

Jag hade en kollega som besökte en församling nånstans i USA. De hade aldrig varit mer än 200 medlemmar men hade de senaste decennierna planterat ett 50-tal nya församlingar i sitt område. Få känner till denna församling eftersom den är så liten och har fokuserat på att sända iväg människor. Många utav oss kan däremot räkna upp flertalet kända, stora församlingar som har fokuserat på att samla så många som möjligt.

Frågan är vad som betyder mest i Guds rike?

 

Martin Alexandersson har varit med och planterat EFS i Mikaelskyrkan i Uppsala, jobbar med nyplantering på EFS och skriver annars på www.efterkristus.nu

Hur mäter vi framgång? – del 1

Jag såg en artikel i en av våra kristna tidningar där rubriken löd något i stil med: ”Gudstjänst och kaffekalas när missionshuset fyllde 100 år”. Det aktualiserar återigen frågan: hur mäter vi framgång som kristna? När har vi lyckats?

Mitt fotbollslag grundades 1926. Och jag kan inte bry mig mindre. Det kunde ha grundats 1126 eller 1996. Det som jag bryr mig om är huruvida vi vinner matcher, vinner serier, spelar trevlig fotboll, har roligt på läktaren och fostrar morgondagens stjärnor. För ett fotbollslag på elitnivå tävlar inte i att överleva så länge som möjligt utan att vara så bra som möjligt.

Men när vi kommer till församlingar så blir frågan om framgång ganska svävande. En del menar att vi inte alls ska tänka i termer som ”att mäta framgång i Guds rike”*. Andra mäter det gärna, men använder sinsemellan väldigt olika måttstockar. De kan t.ex. vara att församlingen lyckats bli 100 år, att man renoverat kyrkan, att barnverksamheten är större än i fjol, att församlingens hemsida är snyggast i stan, att Gudsnärvaron är ökad, att inga människor är besvikna på vår församling, att vår församling blir omskriven i tidningen, att vi inte minskar med lika många medlemmar per år som tidigare etcetera. Inga av ovanstående är per automatik fel – men är det vår huvudkallelse?

Jesu uppdrag i Matteus 28 är att ”Gå ut och gör alla folk till lärjungar” och det har varit en nyckelvers för flera seklers utlandsmission. Men tveksamt är om det är en nyckelvers när vi i våra lokala församlingar bedömer vårt arbete.

En klassisk psykologisk försvarsmekanism när man inte lyckas nå sina mål är att omdefiniera dem. ”Surt sa räven om rönnbären” är fabelns version av den, ”Jag ville ändå inte egentligen vara tillsammans med honom” är den dumpade tonåringens reaktion.

Hur ska man då agera och tänka när man planterar nya församlingar? Ja, grunden är att tydliggöra varför vi finns till? Att alla vet syftet med församlingen och det församlingen gör. Och sedan påminna om det om och om igen så att det inte behöver finnas artiklar framöver där vi gläds åt att ha överlevt i 100 år utan snarare gläds över att vi har fått göra människor till lärjungar.

* Anledningen att vi behöver mäta framgång är att Jesus gav oss ett antal väldigt tydliga och konkreta uppmaningar. Om vi inte mäter hur det går med dessa har vi väldigt svårt att utvärdera och se hur vi ännu bättre kan fullfölja det han har kallat oss till.

 

Martin Alexandersson har varit med och planterat EFS i Mikaelskyrkan i Uppsala, jobbar med nyplantering på EFS och skriver annars på www.efterkristus.nu

Etablerade församlingar behövs!

Johannes Stenberg, Nygårdskyrkan Skäggetorp i Linköping (EFK)

Evangeliska frikyrkan har betonat församlingsplantering tydligt allt sedan de tre modersamfundet gick samman för 18 år sen. EFK har varit föregångare när det gäller att plantera församlingar i Sverige, men samtidigt kan jag konstatera att det inte tas så många initiativ nu.

Utifrån vad jag kan se så beror de församlingsplanteringsinitiativ som tas i EFK allt som oftast på att några individer tar ett initiativ. Sällan ser vi etablerade församlingar som strategiskt tänker församlingsplantering. Det finns församlingar som New Life och Elim i Stockholm samt Immanuelskyrkan i Malmö som strategiskt och regelbundet planterat församlingar. Visst finns det fler etablerade församlingar som varit del av en församlingsplantering men få är de som gör det mer än en gång och som har en medveten strategi för att det ska ske regelbundet.

Det är de etablerade församlingarna som behöver äga församlingsplanteringsfrågan om EFK ska bli en församlingsplanteringsrörelse. Jag tror också det är då vi kan se församlingsplantering ske i större skala. Genom att de etablerade församlingarna finns med på tåget tror jag även att de initiativ som tas kan bli mer livskraftiga och planterare som helt ger sig hän får ett större skyddsnät.

När vi flyttade till Linköping valde Ryttargårdskyrkan att ”adoptera oss” och bli vår moderförsamling. De har stöttat oss ekonomiskt, hjälpt oss i relationer med andra församlingar i stan, samt varit ett värdefullt bollplank. I gengäld tror jag vi inspirerat och kommit med viss förnyelse.

Kombinationen församlingsplanterarens iver och entreprenörsanda tillsammans med den etablerade församlingens stabilitet tror jag är ett framgångsrecept om vi vill se församlingar startas och växa. Församlingsplanteringarna behöver de etablerade församlingarna och de etablerade församlingarna behöver pionjärernas engagemang.

När jag och min fru valde att bli församlingsplanterare var alla vi mötte i EFK-sammanhang var så positiva – och just precis det ser jag som det stora problemet. Alla tyckte det vara bra med församlingsplantering, MEN ytterst få tänkte att det skulle kunna vara ett alternativ för dem och ännu färre etablerade församlingar tänkte att det var ett alternativ för deras församling.

Vill vi se en rörelse av församlingsplantering i Sverige tror jag de etablerade församlingarna är en viktig nyckel, men var är ni? Ni behövs nu!

(Jag spanade om detta på EFKs kongress i maj. Du kan lyssna på det jag sa här.)

Var pionjär för din egen skull

Johannes Stenberg, Nygårdskyrkan Skäggetorp i Linköping

Drivkraften i allt pionjärt arbete och allt av församlingsplantering måste vara mission. Vi måste drabbas av Jesus och hans nöd för de förlorade. Samtidigt har jag kunnat konstatera att församlingsplantering även är bra för vår egen efterföljelse.

För snart fyra år sen tog jag och min fru steget och flyttade från Stockholm till Skäggetorp, Linköping för att plantera en ny församling. Det var ett stort steg att lämna en församling man älskade, säga hejdå till vänner och att säga upp sig och söka nytt jobb. Det var med stor bävan vi tog steget och idag känner vi stor tacksamhet. Det har resulterat i så mycket gott!

Församlingsplantering har hjälpt min fru och mig att leva det liv vi vill leva. Genom att engagera sig i en församlingsplantering tvingas man leva relationellt för om man inte bygger relationer kommer det aldrig bli en ny församling. Man kan inte falla tillbaka på någon annan utan det hänger på en själv – på ett positivt sätt. Man tvingas leva det liv man som kristen vill leva.

Församlingsplanteringen har också hjälpt oss att prioritera och prioritera bort. Att prioritera bort är jobbigt, men när vi gjort det har vi fått uppleva ett mer helt liv och ett mindre splittrat liv.

Genom att plantera något nytt har vi vuxit. Vi fått göra massa saker för första gången och allt det nya tvingar en att bli mer beroende av Gud. När man inte har kunskapen och erfarenheten har vi fått fly till Gud.

Att plantera församlingar är viktigt för människors frälsnings skull, men kan också vara en ovärderlig hjälp i vår egen efterföljelse av Jesus.

All about Love

Av Andreas Holm, Församlingsplanterare Söderköping, Equmenia.

För ett par timmar sedan avslutade vi dagens Huskyrka hemma hos oss. Vi var fem vuxna och sju barn. Vi åt risgrynsgröt, julskinka och julmust! Allt för att öka på julstämningen. Vi delade livet och hade en härlig gemenskap tillsammans. Barn leker och springer och busar överallt. En kille ursprungligen från Afganistan var med. Han delar med sig om hur hans liv ser ut just nu och vi delar glädjen han känner över att fått sitt första jobb i Sverige som timvikarie på ett äldreboende.

Jag kör hem vår gode vän efteråt och vi får ett gott samtal tillsammans. Det första han tar upp var hans fascination över att Jesus verkligen gjorde så att Lasarus började leva igen. Vi samtalar lite över att Jesus verkligen gjorde och gör mirakler idag. Vi glider in på ett nytt samtalsämne. Min vän börja dela öppet med sig av hans upplevelser av Sverige och svenskarna. Han menar att vi svenskar verkligen inte mår bra på grund av avsaknaden av kärlek. I hans hemland menade han att man levde i väsentligt varmare relationer och man lever närmare varandra medans här så lever man mycket mer för sig själv och man har sin TV och sin telefon sen är det bra. Vårt samhälle skapar individualister som är okapabla att älska andra än sig själva.

Bibeln säger att kärleken ska i den sista tiden kallna hos de allra flesta. Vi är kallade att vara som Han är i den här världen! Hur är då vår Herre och Gud? Han är Kärlek!

Vid den första nattvarden så kom Jesus med ett nytt bud till världen! Att vi skulle älska varandra!

Lifechurch har tre prioriteringar:

Predika Evangelium
Träna Lärjungar
Odla kärleksfulla relationer

Kan det vara så att detta är något vi behöver återta ständigt!? Just kärleksrelationen med Jesus och att ständigt leva ett utgivande liv i kärlek. Kan det vara så att vi kan behöva lyfta blicken lite från oss själva och börja leva våra liv med en tro verksam i kärlek!?

Vi älskar för att Han älskat oss först!

Jag tackar för denna vecka och önskar Guds välsignelse till er alla!

Bästa hälsningar – Andreas

Ett nytt Jesusfolk

Av Andreas Holm, Församlingsplanterare Söderköping, Equmenia.

“Tänk om vi kunde få se en rörelse av lärjungar och församlingar som multipliceras och som sprids överallt!”

Ungefär med liknande ord så introducerade min vän Gabriel Blad den organiska församlingsplanteringsrörelsen som sprids över jorden. Till en början var jag skeptisk. Visst är det så att man bygger sin församlingsstruktur och så är en person “in charge” och så blir det en jättestor och fin församling som möts i en stor och fin lokal. Gabriel hade fått upp ögonen för en ny missionerande lärjungarörelse som hade en inneboende förmåga att multiplicera sig själv! Just som sanna Jesusrörelser alltid gör.

Jesus sa en gång:

“Vinden blåser vart den vill, och du hör dess sus, men du vet inte varifrån den kommer eller vart den är på väg. Så är det med var och en som är född av Anden.” 
  Johannes 3:8

Just nämnde Gabriel, församlingsplanterare i Eskilstuna, drog med mig och min familj ut på Jesusäventyr nu i somras. Vi gjorde en satsning under namnet “Sommaräventyr med Lukas10”. Drömmen var att göra det som Jesus instruerade sina lärjungar att göra i just Lukasevangeliet kapitel 10. Teamet som hakade på var tre familjer och några unga killar. Under två veckors tid färdades vi från plats till plats och gjorde olika slags outreach för att göra Jesus känd och med en målsättning att finna fridens personer som skulle kunna utgöra grunden för nya enkla församlingar. Under dessa dagar då vi levde tätt tillsammans och gjorde mission tillsammans så kunde jag ana lite hur det såg ut när The Jesus people även kallat The Jesusmovement såg ut då den drog fram under 70-talet. Den enkla varma bönen, Gudsgemenskapen, volleybollspelandet, lovsångsstunderna i parkerna, matgemenskapen, under och tecken, dop i poolen på altanen… upplevelsen var att man började närma sig det församlingsliv som vi kan läsa om i nya testamentet!

Denna rörelse av den helige Ande är inget du och jag kan starta upp och sedan sätta vår trevliga etikett på! Nej denna rörelse av helhjärtade Jesuslärjungar som läser ordet och gör det i Andens kraft är redan startad för länge sedan. På pingstdagen i Jerusalem. Det handlar mer om att våga släppa taget om våra positioner och hierkier om vår trygghet och vårt eget namn och kasta oss ut i det som den helige Ande gör. Vinden blåser vart den vill.

Att se på oss som ett folk befriar oss från många spänningar som församlingsarbetare. Man arbetar inte för sin församling primärt. Man arbetar för ett högre syfte. Man önskar inget hellre än att rörelsen ska spridas och växa vart den än tar vägen! Man arbetar för Kungen i Hans Rike och för Hans folk.

Jag ser ett nytt folk ta över det här landet. Ett Jesusfolk som älskar Jesus högt och ljudligt. Ett folk som gör Jesusgärningar överallt där de går fram. Ett Folk som inte konkurrerar med varandra utan hjälper varandra framåt i lärjungaskapet med Jesus.

Vi ser det hända just nu i Saudi-Arabien, Nepal, Iran, Kina, Indien och på många andra platser. Min fråga till dig bäste läsare är: Vill Du se det här hända även i Sverige?

Blessings
Andreas

Bryta ihop eller bryta igenom!?

Av Andreas Holm, Församlingsplanterare Söderköping, Equmenia

Åsikter går isär hur man egentligen ska gå till väga för att plantera nya församlingar.

Något som jag själv har insett är att i min iver att få se plantan växa så försöker jag konstant att klura ut vilken Metod det är som gäller för att få se framgång. I sitt mänskliga sinne som ledare så försöker man försöka organisera fram tillväxt. Man funderar ut massa olika mänskliga lösningar på hur det ska gå till. Man sneglar konstant efter koncept och framgångsrecept som fungerar på andra platser. Man är beredd att testa vadsomhelst, bara det fungerar och får fart på tillväxten. Kan det vara så att jakten efter bättre metoder är rent utav slöseri med tid?

Utless på alla egna försök och jakt efter metoder så började jag desperat ropa till Gud att Han skulle få göra tecken och under mitt ibland oss och bekräfta sitt ord ungefär som vi läser i Apostlagärningarna. En resa på en missionskampanj i Guinea i västafrika förra hösten triggade igång mig att börja tro på Guds löfte i Joh 14:12 att “..den som tror på mig skall utföra de gärningar som jag gör och större än dessa skall han göra..”.

Tillbaka till boxningsringen. (gårdagens inlägg handlade om just det)

Om Jesus öppnade döva öron, stumma munnar och blinda ögon mitt framför mina ögon i Afrika då måste väl det kunna ske även här i Söderköping eller!?

Mitt under en övning på boxningsträningen så vankade en ung kille åt sidan på grund av problem med sin fot. Först duckade jag för den gamla vanliga: “håll en låg profil som kristen rädslan” men till slut kom jag loss och ställde honom frågan: “Kan jag få be för din fot?”

Det var ok så jag lade handen på foten mitt på gympasalens mitt och bad en mycket kort och enkel bön. Jag frågade honom hur det kändes i foten och svaret blev: “Den är bra nu!”. Wow! Jesus verkar mitt i nåt så vardagligt som en träning! Jag cyklade hem till killen med ett nya testamente och processen är igång.

Jag och min vän David har fortsatt att be för värk och sjukdom på träningarna och resultaten har inte uteblivit! En kille med ursprung från Afganistan blev helad från ett brutet revben. Hans svenska är dålig men vi förklarade att det var Jesus som gjort honom frisk. Dagen efter så ringde en man upp mig och berättade att alla på boendet för ensamkommande flyktingungdomar där han bor nu pratar om: “Jesus som helat Ali!”

Nu i onsdags så fick jag och min Jesus-kollega på boxningen under en rejäl stund berätta om korset och evangeliets innebörd för två killar i omklädningsrummet. Resultatet av våra enkla försök att göra Jesus synlig och känd har lett till att flera nu kommer och önskar förbön. Sist frågade en kille om han fick komma till kyrkan på söndag. Klubbens grundare och huvudledare ställde frågan om vi inte kunde köra en kombinerad Gudstjänst med predikan mellan boxningsronderna.

Konklusion:
Min idé för framgångsrik församlingsplantering lyder:

“Dela med dig av Jesus där du är. Ta risken att göra bort dig. Berätta om det Jesus betyder för dig personligen. Lägg händerna på de sjuka och förvänta dig ett mirakel. Sätt biblar i händerna på de som inte känner Jesus.”

“You go and He´ll show”  /John Wimber

Låt oss fortsätta gå!
Boktips: ”Do what Jesus did” Robby Dawkins

Allt gott! Andreas

“Jag är inte som en boxare som slår i luften!”

Av Andreas Holm, Församlingsplanterare Söderköping, Equmenia.

Vi var definitivt inga fullfjädrade församlingsgrundare då vi flyttade hit till Söderköping för att plantera församling. Vi bar dock på en stark inre övertygelse att Gud hade kallat oss till platsen för detta syfte. Vi fick profetiska ord som hjälpte oss fatta beslut om att sälja hus och lämna vänner och församling för något nytt och okänt. Det visade sig att vi skulle behöva just Herrens tydliga tilltal då det skulle börja blåsa rejält efter en tid. Vi upplevde även att Gud gav oss ordet nedan för platsen. Det är en enorm styrka att ha med sig ett ord för platsen där man tänker plantera.

“..Det folk som sitter i mörker skall se ett stort ljus, och för dem som bor i dödens land och skugga skall ett ljus gå upp. Från den tiden började Jesus predika och säga: ”Omvänd er, ty himmelriket är nu här.”  Matteus kap 4:16-17

De senaste tre åren har jag ägnat mig åt något så märkligt som boxning. En vän frågade om jag ville börja och sen var vi fast. Min far ägnade sig åt lite källarboxning med lite kompisar när han var mycket ung och lyckades knocka en annan kille med ett slag då han vägrade sluta slåss mot huvudet som var förbjudet. I och med det så var hans karriär inom boxningens ädla sport till ända. Min far önskar egentligen att jag borde vara smart nog att välja en mer ädel och utvecklande sport.

I onsdags så talade tränaren om vikten av att ha rätt grundställning. Det innebär att i boxning så ska man stå stabilt och aldrig riskera att tappa balansen. Samma sak tror jag att vi behöver ha gällande våra pionjära projekt. Vi behöver inta en position där vi står tryggt och stabilt. Det kan vi göra då vi litar på Herrens tilltal till oss. Vi kan lita på hans tilltal genom hans ord. Även om fienden attackerar oss med brinnande pilar dag som natt så kan vi stå fast i Hans ord och i Hans kallelse.

Förlora aldrig blicken från motståndaren
Det här var en annan viktig lärdom från senaste träningstillfället. Förlorar vi ögonkontakten med motståndaren så är det kört. Det är verkligen lätt att bli illusionerad och att tappa modet när man arbetar pionjärt. Det som kan få dig och mig att inte backa och förlora modet är vad vi väljer att fokusera! Väljer vi att ha fokuset på de som lämnat gruppen eller de som förtalat oss. Väljer vi att ha fokuset på oss själva och på våra svaghet eller på Jesus och hans styrka boende i oss?

Förlora inte blicken från Jesus! Förlora inte blicken från målet som du har för ögonen!

”Därför springer jag hela loppet med målet för ögonen, jag kämpar för att vinna. Jag är inte som en boxare som slår i luften, jag leker inte.”  1kor 9:26

Allt gott!
Andreas