Vårt tuffaste år

Gabriel Blad, Agapekyrkan, Eskilstuna

Utan tvekan har 2014 varit det tuffaste året sen jag kom hit till Eskilstuna 2006, både för mig personligen, för oss som familj och för oss som församlingsgemenskap. Orsakerna är flera, men framförallt har flera i vår gemenskap inte mått bra, mig själv inkluderad. Bland de fyra par som ingår i vår ”kärngrupp” har minst en i varje par haft någon form av utmattningssymptom på olika nivå, och några har varit sjukskrivna.

Konsekvenserna av detta är att vi är i någon form av ”survival mode”. Jag ska inte säga att vi förlorat passionen. I denna svåra period märker jag nästan tydligare hur vi är drabbade av ett missionsvirus som inte går ur oss – vi kan inget annat än att ge vidare det goda vi själva fått. Men kraften och initiativförmågan har sinat. De praktiska uttrycken och planerade ”satsningarna” glesnar. Flera av oss orkar helt enkelt inte så mycket mer just nu än att ta hand om varandra.

Svårast för egen del är att jag har kommit till en punkt, då jag i samtal med min mentor/själavårdare och framförallt med min hustru, insett att den enda hållbara vägen framåt för oss som familj är att lämna Eskilstuna. Mitt eget mående är inte hela men en stort bidragande orsak. För så sent som ett halvår sen fanns det för mig inte på kartan att flytta och det känns fortfarande med jämna mellanrum som vansinnigt. En stor del av mitt hjärta vill så gärna bara få vara kvar och dela resan vidare. Det har varit ett sånt äventyr, jag älskar det och vi är mitt i det. Framförallt har vi fått glädjen att dela äventyret med några av de mest fantastiska människor jag någonsin lärt känna. Detta har skapat djupa band emellan oss för livet. Kan vi verkligen lämna detta nu? Trots att jag känner frid över beslutet gör det fortfarande riktigt ont.

Jag är en grubblare och sista tiden har varit mycket av den varan. Självransakan har inte sällan slagit över i självanklagelse. Även om det finns konkreta orsaker utanför vår församlingsgemenskap hos samtliga av oss som mått dåligt så ställs ändå frågorna på sin spets.

Varför kom så mycket, för så många, på samma gång? Tar det knäcken på oss frikyrkouppväxta kristna att utmana våra invanda mönster och sätta oss i en ny miljö där mission snarare än interna samlingar blir det sammanfogande kittet? Går det ens göra det vi försökt göra? Är vi drivna av tro eller bara naiva? Kanske båda.

Och hur mycket av den ohälsa vi lider av beror på mig som ledare? Inspirerar och driver jag längre än vad vi klarar av? Eller är det tvärt om? Är jag för otydlig, manar till förändring utan att ge tydlig riktning? Förvirrar jag snarare än leder?

Idag är vi på många sätt en brusten gemenskap. Inte i bemärkelsen att vi inte håller ihop eller har inbördes konflikter, där är vi starkare än på mycket länge, kanske starkare än någonsin. Inte heller i bemärkelsen att vi har gett upp drömmen om en lärjungarörelse i vår stad och vårt land. Eller i att vi mist tilltron till att vi fortfarande står i vad Gud vill och gör. Men vi är utan tvekan sårade i striden – och det på en nivå som är lite djupare än vad som går att ”peptalka” oss igenom. Att dra igång nya strategier, planer och projekt tänder oss inte i nuläget. Vi är i en säsong då många av oss inte orkar annat än att vänta och vila. Och för sådana som mig är det en läroprocess att tillåta mig vara i detta stadie. Tidigare kunde jag välja bort det, skjuta det framför mig. Men inte längre. Jag har inget annat val än att möta det.

Annonser

13 reaktioner till “Vårt tuffaste år”

  1. Tack för din ärlighet Gabriel. Den ger trots allt hopp!
    Du är en fantastisk förebild, vän och troshjälte för många!
    Herren är nära Er!
    Sak 4:6
    Hälsningar Andreas Holm

  2. Ta hand om dig och ta hand om varandra! Bra att du vågar vara ärlig och skriva som det är. Hälsa Maria!

  3. Gabriel – tack för ditt ärliga inlägg! I vår svaghet är kraften som störst, kraften från Gud. Han lämnar inte er och inte msk i Eskilstuna. Det är hans får inte dina 🙂

  4. Att flytta och värja sej är att göra aktiva saker. Du behöver vänta, mogna så att du byter ut din mentor mot Jesus för Han behöver du inte peptalka med. Vad säger Jesus borde va nr 1 och sen nr 2 ÄR det Jesus som säger det. Att höra fr Jesus kräver mognad och fostran/lydnad att tex vänta , -om Han inget säger så spelar det inte heller någon roll vad din fru säger

    1. Att Jesus ytterst är den vi följer är självklart för både mig, min fru och mentor. Därmed ser jag ingen motsättning i att lyssna in gudfruktiga människor i min närhet – min fru är en av dem – och att följa Jesu röst. Jesus använder andra in i mitt liv vilket jag är väldigt tacksam för.

      Och angående mognad – personligen är jag betydligt mer bekymrad över den som har svårt att lyssna in människor i sin närhet än de som gör det. Är du mogen nog att ta emot korrigering från andra är du också mer öppen för Guds tilltal och tillrättavisning. Det är min erfarenhet. Ibland är talet om att ”jag lyssnar bara på Jesus” en förandligad ursäkt för sin omognad att ta till sig andras perspektiv. Allt är inte andligt som låter fromt och hängivet. Det är ”tillsammans med alla de heliga” vi bäst lär känna Jesus (ef 3:19)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s