Spridda tankar inför att att lämna

Gabriel Blad, Agapekyrkan, Eskilstuna

Vårt beslut att lämna Eskilstuna har satt mycket på sin spets och vi är mitt i det. I detta har det varit riktigt svårt att blogga denna vecka. Mest har det blivit halvfärdiga texter och det har tagit minst tre gånger så lång tid att skriva som tidigare.  En mängd tankar snurrar i huvudet och det finns så många osorterade trådar att dra i. Så jag hoppas ni ursäktar om inlägget känns spretigt. Jag är inte färdig i processerna utan skriver mitt i dem.

En av de stora frågorna jag brottats med är varför jag har så svårt att lämna. Självklart finns det en positiv sida av det. Om jag överhuvudtaget inte haft svårt att lämna har jag nog heller aldrig älskat. Men det finns också andra motiv som dyker upp till ytan när beslutet är taget. Mindre goda orsaker varför lämnandet tar emot. Karaktärsbrister och tillkortakommanden som ledare som först nu blir riktigt synliga.

En av de absolut största orsaken i mitt fall tror jag är brist på tro. Eller kanske rättare sagt, felplacerad tro. För mycket tro till vad jag tillför och min förmåga och för lite kring vad Gud kan göra genom andra. Jag har haft ro med tanken att andra kan lämna inom en snar framtid, men inte att jag skulle göra det själv. För det är en sak att vara inställd på att lämna nån odefinierad gång i framtiden, då saker har hunnit lägga sig till rätta. Men att lämna nu, mitt i verkligheten, mitt i kaoset. När jag ser tillbaka på vår på många sett röriga resa inser jag att jag under stor del av tiden har ansett mig själv och mitt ledarskap som oumbärligt. I mitt eget huvud har jag inte sällan varit arbetets ”most valuable player”.

Jag ska också erkänna att en av mina första böner när jag insett att vi kommer flytta var: ”Jesus, kan jag inte få vara kvar iallafall ett år till så jag hinner fixa till det lite.” Ganska snabbt hörde jag hans röst i mitt inre: ”Om det är svårt att lämna efter 9 år, varför skulle det bli bättre efter 10?” Och som vanligt är det svårt att argumentera emot. Min vilja att dra ut på lämnandet handlar i botten om kontroll, att iallafall hyfsa till det synliga yttre ifall det inre inte skulle vara tillräckligt genuint för att bära vidare. Men nu står jag inför det spännande och skrämmande att det kommer avslöjas hur väl jag gjort lärjungar. För är det genuint kommer det funka även utan mig i ekvationen.

Jag undrar om Jesus inte medvetet undvek att starta något församlingsarbete som kunde rulla på som tidigare när han gick vidare till Fadern. Den gemenskap av lärjungar han lämnade såg visserligen inte så mycket ut för världen med mänskliga ögon, men han visste att ett frö ifrån himmelriket slagit rot hos dem. Och detta frö behövde frihet att genom den Helige Andens ledning växa och ta sig nya uttryck när han var borta. Därför förklarade han för dem att det var bäst att han lämnade trots att de inte verkade fatta varför. Och ur dessa enkelt organiserade människor växte den världsomfattande och världsförvandlande rörelse fram som du och jag nu är en del av.

Du som läst mitt inlägg i onsdags vet att jag inte lämnar ett välsmort, stabilt arbete i Eskilstuna efter mig. Samtidigt (och jag tror inte det bara är en försvarsmekanism) börjar jag bli trygg med att det inte var det som Jesus bett mig om. Det han bett mig lämna är lärjungar. Och lärjungar lämnas bäst mitt i utmaningen, mitt i äventyret, inte med ett tillrättalagt system som ska bevaras.

Så trots att det finns delar av mig som helst skulle vilja undvika det, känns det samtidigt bra och spännande att få se hur väl himmelrikets frö har slagit rot i oss. Isåfall kommer det jag lämnar funka bra utan mig och växa vidare till nivåer/platser dit det inte kunnat göra under mitt ledarskap. Och dit jag och min familj går så kommer nått annat, nytt växa fram. Det kommer bli annorlunda för oss alla – men det kommer bli bra. Självklart känns det konstigt att lämna mitt i den tuffa tid vi är i. En rädsla har också funnits i mig när vi tog beslutet att flytta att vi kanske skulle lämna efter oss knäckta, sårade eller i värsta fall bittra hjärtan som aldrig ville satsa på något pionjärt igen. I de samtal vi haft med vännerna som delat resan i Eskilstuna har den rädslan tack och lov visat sig vara obefogad. Jag är riktigt förundrad över hur vi blivit bemötta. En hel del förvåning, kanske till och med viss chock initialt. Men framförallt mycket förståelse. Och utöver det har jag anat nått annat hos flera som jag inte riktigt hade räknat med. Jag tycker mig se en nyfikenhet och förväntan på det nya som nu öppnar upp sig glimma till i ögonen. Det är som att de blir inspirerade och växer av den nya utmaningen som nu hamnar än mer i deras händer. Det vi lämnar är en relativt liten grupp kämpande lärjungar i Eskilstuna, mitt i en svår tid. Men de är fast beslutna att fortsätta följa Jesus dit han leder, oavsett om vi är där eller inte. Därför känns det bra. Vi lämnar inte i styrka, men vi lämnar i tro.

Annonser

4 reaktioner till “Spridda tankar inför att att lämna”

  1. ”Det han bett mig lämna är lärjungar. Och lärjungar lämnas bäst mitt i utmaningen, mitt i äventyret, inte med ett tillrättalagt system som ska bevaras.”

    Så klokt! Och så gott att höra!
    Tack!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s