Från megapastor till minipastor del 6: Men hur gör man då?

Hej! Jag heter Eleonore Gustafsson och det här är mitt sista inlägg som veckans pionjärbloggare.

Tyvärr blev den röda tråden inte lika tydlig som jag tänkt mig, olika aspekter från mega till mini. Den monastiskprofilen tog överhanden (del 3, 4, 5). Även om monastiskt liv handlar om just detta: att låta livet (mega) få en enda (mini) riktning: gemenskapen med Gud.

Under det senaste året har jag flera gånger fått frågan ”men hur startar man egentligen en församling?”. Ni som är flitiga läsare av den här bloggen vet svaret på den frågan. Men för er nytillkomna läsare kommer här ett exempel på hur man kan göra:

Vad som hände mellan 2010 och 2014 har jag redan skrivit om här.

Februari 2014: Två vänner i Berga får veta om mina planer. De ansluter sig direkt men låter mig få ensamrätt kring formandet av visionen (en demokratisk process i begynnelsen av en plantering är inte att rekommendera). Församlingsledningen i Ryttargårdskyrkan och Johanneskyrkan får också veta om mina planer.

Mars 2014: Jag träffar Cathrin Nygren, som har jobbat med församlingsplantering länge och som numera ingår i EFKs missionsledning. Hon ger mig flera goda råd.

Sommaren 2014: Jag skriver en monastisk regel som beskriver församlingens liv (detta hör inte till vanligheterna).

Augusti 2014: Jag berättar om mina planer för församlingen (ett känslosamt möte!) Församlingsregeln offentliggjordes och jag frågade ”vem vill leva så här tillsammans med mig?”.

Hösten 2014: Vi har flera träffar där nyfikna får komma och ställa sina frågor samt be tillsammans med mig och mina vänner i Berga. Jag och mina vänner i Berga erfor tydliga tilltal om vilka Gud ville att vi skulle missionera bland.

Mars 2015: Fyra av oss åker på kursen M4, där man får grupphandledning. Ett fantastiskt verktyg. Ett måste för alla församlingsplanterare! Visionen klarnar ännu mer.

Våren 2015: Vi blir en grupp på 12 personer som möts varannan vecka för bön och samtal. Vi reser också bort en helg för att be och samtala om församlingens vision. Vi slår fast att de som vill ingå i grundarteamet måste ha ambitionen att stanna kvar i planteringen i fem år.

Sommaren 2015: 5 av oss överlåter sig på en tidsperiod på 5 år. Vi bestämmer oss för att inte ha något söndagsgudstjänstliv förrän någon kommit till tro.

Hösten 2015: Vi möts som en bönegrupp för att lära känna varandra, samt börja forma ett missionsarbete. Vi har offentliga bönemöten där flera från Ryttargårdskyrkan kommer för att stötta oss genom bön. På söndagarna möts vi i våra respektive moderförsamlingar.

Tack för den här veckan! Om ni vill kan ni höra av er till mig på eleonore.gustafsson@ryttargardskyrkan.se

IMG_3459

(en bild från vår gemenskapshelg)

Från megapastor till minipastor del 5: introvert för evigt?

Hej! Jag heter Eleonore Gustafsson och är veckans pionjärbloggare. Jag har fått lite invändningar på twitter kring gårdagens bloggpost. Kanske är ni flera som har samma invändningar. Därför tänkte jag ägna dagens bloggpost till att utveckla lite mer kring hur jag tänker kring detta med mission för oss inåtvända.

Om man är introvert så tar sociala kontakter energi. Om man är extrovert så ger sociala kontakter energi. Mission förutsätter att man skapar fler sociala kontakter. Alltså är mission något som tar väldigt mycket energi för oss introverta. Finns det inte en risk att man blir utmattad? Jo, även för den extroverte.

Ja, vi är olika. En del är extroverta, andra introverta, en del både och. Men som kristen tror jag att vi kan förändras, ja, till och med förvandlas!

Min introverta läggning förde mig till Nya Slottet Bjärka-Säby för att leva där i deras kommunitet HT06-VT08 (då var den helt i Sionförsamlingens regi). Jag längtade efter ensamhet. Jag fick gemenskap. Inte bara med de åtta som jag bad tillsammans med två timmar per dag, eller arbetade med sex timmar per dag, eller åt alla måltider tillsammans med. Nya Slottet tog också emot väldigt många gäster, både kristna och sökare, som åt lunch tillsammans med oss och som deltog i våra bönemöten. Det var galet mycket folk hela tiden. Det var påfrestande.

Tillslut orkade jag inte längre och jag blev tvungen att lämna. Jag reste till Örebro och hamnade ironiskt nog i ett kollektiv som erbjöd mig en madrass på golvet i deras vardagsrum. Vid min huvudgärd stod en bokhylla. I Bokhyllan, just vid min huvudkudde (om jag minns rätt) låg boken ”Kristen moralhistoria” av Roland Spjuth (lärare på ÖTH). Läsningen hjälpte mig att förstå att det inte går att leva ett kristet liv utan gemenskap med andra, gemenskap som påfrestar. Och att denna påfrestning är nödvändig för att vi skall kunna se Gud.

Gemenskap är helgande. Och vi behöver helgas för att kunna se Gud (Heb 12:14, Matt 5:8).

Jag reste tillbaka och blev kvar ytterligare ett drygt år. Tiden på Bjärka lärde mig mycket om monastiskt liv. Och att monastiskt liv kan hjälpa den extroverte att bli lite mer introvert. Och den introverte att bli lite mer extrovert. Går det att skapa en monastisk form som formar introverta till missionella varelser? Jag tror det.

Idag är jag inte lika introvert. Tiden som syster på Bjärka och pastor i Ryttargårdskyrkan har satt sina spår. Tiden i Berga kommer också att sätta sina spår.

Och ja, jag kommer bli trött. Men förhoppningsvis, även lycklig.

IMG_0004

(Antonios den store, den monastiska rörelsens pionjär)

Från megapastor till minipastor del 4: mission för oss inåtvända

Hej! Jag heter Eleonore Gustafsson och är veckans pionjärbloggare. Jag leder en församlingsplantering i stadsdelen Berga i Linköping. Planteringen har en monastisk uttrycksform. Något som jag skrev om igår. En röd tråd genom veckans inlägg är min resa från mega till mini. Jag har gått från att vara pastor i en församling med knappt tusen medlemmar till att bli pastor i en liten grupp på fem. Jag har gått från mega till mini. Men det är ju inget självändamål. Målet är ju att gå från mini till mega, att vi skall få döpa många människor till Kristus!

Hur skall det gå till då? Du som läste inlägget igår kanske blev lite bekymrad. Du kanske tyckte att det hela lät väldigt inåtvänt.

Min önskan med den här planteringen har varit att göra inåtvända människor, som jag, utåtvända. Jag har alltid betraktat mig själv som en ganska introvert person. När jag var liten ville jag bli eremit (istället blev jag pastor i en ”megakyrka”, hm….), jag ville hellre sitta inne och läsa än leka med kompisar.

Jag fascineras fortfarande av änkan Hanna i Luk 2:36f., hon som aldrig vek från templet utan tjänade Gud dag och natt med fasta och bön. Jag skulle gärna stänga in mig i ett kloster och bara ägna mig åt hantverk och bön. Sådana kallelser finns också. Jag har en vän som gått just den vägen. Hon lever i förbön för oss andra.

Men det är inte min kallelse. Min hunger efter Gud, efter kontemplation, har istället lett mig till Berga, en stadsdel med många utlandsfödda som har en annan religiös bakgrund än kristendomen. Det är som att Gud har sagt ”där, bland dem som ännu inte känner mig, kommer jag låta mig finnas”.

Därför har vi som plantering lagt örat mot marken, övat oss i lyssnandets konst, och försökt höra vart stegen går. Vart går Gud? Behoven är stora. Vi skulle kunna starta upp tusen olika sociala projekt. Det är inte brist på idéer. Det är inte brist på samarbetspartners. Men vi söker efter Gud.

Vart går Gud? Vem har han redan uppenbarat sig för? Var är det redan förberett?

Så här funkar mission för oss inåtvända. Vi som hellre hade stängt in oss i vår bönekammare. Detta blir moroten som får oss att gå ut. Vi längtar efter Kristus och har insett att han låter sig finnas bland dem som ännu inte känner honom.

Vi vill förena kontemplation och mission. Jag tror att detta skulle kunna vara ett sätt för svensk kristenhet att bli lite mer missionell. Det kanske aldrig blir någon megarörelse. Men då har jag i alla fall testat.

IMG_2642

Från megapastor till minipastor del 3: att vara församling i tistelöknen

Hej! Jag heter Eleonore Gustafsson och är veckans pionjärbloggare. I mitt första inlägg berättade jag, med glimten i ögat, om att jag gått från megapastor till minipastor.

Igår berättade jag om EFK 2020. Där står det en massa bra saker. Bland annat:

”Vi vill hålla samman mångfald i uttrycksformer med enhet i viktiga identitetsfrågor.”

Bergaplanteringen har valt en monastisk uttrycksform. Denna form är allt mer vanlig inom den protestantiska kyrkan i USA, då under begreppet ”New Monasticism”.

En monastisk gemenskap lever utifrån en regel. Här är ett utdrag ur vår (annars långa) regel:

”Vi lever just nu i distraktionernas tidevarv, var vi än är finns nöjesindustrin ett klick bort och nattens mörker utgör inte längre en begränsning av arbetsdagen. Var vi än är och vilken tid på dygnet det än är går det alltid att fly in i distraktioner. I en sådan tid är det lätt att Ordet kvävs och aldrig växer till en mogen skörd. I sin liknelse om sådden liknar Jesus förkunnelsen vid frön som sås ut i olika jordmåner:

’Det som föll bland tistlarna, de tär de som hör ordet men som längre fram kvävs av livets bekymmer, rikedomar och nöjen och aldrig ger mogen skörd. Men det som kom i den goda jorden, det är de som hör ordet och tar vara på det i ett rent hjärta och genom uthålligheten bär frukt.’ (Luk 8:14-15)

Idag är uthållighet en bristvara och nöjen finns i överflöd. I den monastiska traditionen har man med hjälp av gemensamma regler försökt få bukt med tistlarna för att bli en god jordmån för Ordet. En monastisk regel är en text som innehåller både en vision samt regler för det gemensamma livet såväl som det privata. Den monastiska rörelsen är en bred rörelse som omfattar allt från ökeneremiter, kloster, sällskap och kommuniteter. Den gemensamma nämnaren är att gemenskapen består av människor som av fri vilja överlåtit sig till gemensamma vanor. Det finns flera likheter mellan den monastiska rörelsen och frikyrkan, båda utgörs av människor tagit ett eget beslut att följa Jesus. Förr innebar också medlemskapet i en frikyrka att man överlät sig till ett antal levnadsregler, dessa levnadsregler (som framförallt gällde relationen till nöjeslivet) visade sig dessvärre ha en fadd eftersmak. Vi tror därför att den monastiska rörelsen med dess långa erfarenhet kan vara en bättre inspirationskälla till att hitta regler för ett kontemplativt liv.”

Men hallå! Vaddå kontemplation? Handlar inte församlingsplantering om mission? Jo, läs mitt inlägg imorgon.

Här en bild från mitt vardagsrum, strax före ett av våra bönemöten i vintras:

IMG_3099

Från megapastor till minipastor del 2: EFK 2020

Hej!

Den här veckan är det jag, Eleonore Gustafsson, som skriver på pionjärbloggen. Igår berättade jag, lite skämtsamt, att jag gått från att vara megapastor till att bli minipastor. Idag tänkte jag berätta lite om vad EFK 2020 spelat för roll i min resa från mega till mini.

På EFKs kongress 2010 antog vi en vision som kallas ”EFK 2020”. Man skulle kunna säga att det är en megavision. Den är stor. Där finns både mätbara och icke mätbara mål. Ett mätbart mål är att vi vill plantera 75 nya församlingar. I Ryttargårdskyrkan har vi försökt bryta ner det här megamålet till ett minimål. Eftersom Ryttargårdskyrkan nästan är en trettiondel av EFK så borde vi ju plantera 1/30 av de 75 nya församlingarna. Alltså minst 2,5 församlingar. Bergaplanteringen utgör antagligen den där 0,5:an, eftersom det även sker på initiativ av Johanneskyrkan. Vi kan alltså bara ta äran av halva planteringen 🙂 Varje torsdagsmorgon kl 07:00 har vi bett Gud om att han skall kalla ett planteringsteam och ge en vision. Den första planteringen skedde genom att två planterare från Stockholm hörde av sig och bad om vårt stöd. Vi sa ”ja” direkt! Planteringen resulterade i Nygårdskyrkan (kolla in länken, de har en mycket bra flik om kristen-muslimsk dialog samt en om möten med Jesus!). Dessa planterare blev till en stor inspirationskälla för mig och för oss. Sedan bad vi länge om ytterligare ett planteringsteam. Det slutade med att jag sa upp mig från min pastorstjänst för att leda nästa plantering.

Jag blev medveten om den här kallelsen i januari 2014 genom en bön- och samtalsträff med EFK-pastorerna i Östergötland. Även vi hade samlats för att låta megamålet bantas ner till ett minimål: på vilket sätt skulle vi i Östergötland bidra till att EFK 2020 blev verklighet? Vi samtalade om orter, stadsdelar och olika församlingsprofiler.

Där och då blev jag viss om min kallelse. Aldrig någonsin har jag fattat ett så stort beslut så snabbt. Det gick på två timmar! Jag fick en idé, nämnde den och fick den bekräftad av mina kollegor. Så här i efterhand kan jag se att jag i många år burit på denna kallelse. Men jag har inte varit medveten om det.

Hur tänker ni i er region? I er församling? I er bönegrupp? Hur låter ni EFK 2020 gå från mega till mini? Ber ni om kallelser? Hur gör ni dem medvetna?

Imorgon kommer jag berätta lite mer om vår specifika profil och hur jag inspirerats av ett av de mindre mätbara målen i EFK 2020:

”Vi vill hålla samman mångfald i uttrycksformer med enhet i viktiga identitetsfrågor.”

Skärmavbild 2015-08-25 kl. 09.20.45

Från megapastor till minipastor del 1

Hej!

Jag heter Eleonore Gustafsson och kommer att den här veckan författa texter på denna pionjärblogg. För knappt ett år sedan blev jag intervjuad i podden ”Aten och Jerusalem”. Där presenterades jag, med glimten i ögat, som pastor i en ”megakyrka”. Då var jag pastor i Ryttargårdskyrkan, en EFK-församling i Linköping med knappt tusen medlemmar. Vilket med svenska mått mätt är en stor församling, men i jämförelse med megakyrkorna i USA en liten församling.

Den 18 juni avslutade jag min pastorstjänst och den 13 september kommer jag och fyra andra avskiljas och sändas iväg från Ryttargårdskyrkan och Johanneskyrkan (också en EFK-församling i Linköping) för att grunda och plantera en ny församling i den mångkulturella stadsdelen Berga i Linköping.

Jag går alltså från en flock på tusen medlemmar till en flock på fem, från mega till mini. Därför kommer jag att den här veckan reflektera över olika aspekter av att gå från mega till mini.

Jag kommer också att berätta lite om vår lite udda profil: Vi vill, nämligen, förena det kontemplativa livet i den monastiska traditionen med det missionella livet i frikyrkan och samtidigt vara trogen vår baptistiska identitet.

Så välkommen att reflektera tillsammans med mig den här veckan!

Eleonore_bild_DSC_3112

Vikten av … Vila

Hans Sundberg

Vikten av … Vila

Idag är det söndag, Herrens dag.
I tio Guds bud lär vi oss att ”Helga ” Herrens dag, dvs att inte arbeta en dag i veckan. Den dagen är avskiljd för Herren och familj.
Det ä r viktigt att vi håller den rytmen, sex dagar aktivitet men en dag vilar vi.
Särskilt viktigt är det att församling och ledarskap söker hålla Guds rytm
Nånting dör i oss om allt blir arbete och verksamhet.

What is the chief end of man?
To glorify God and enjoy Him for ever.
Nej vilan är helig. Kom ihåg att Gud själv vilade en av skapelsedagarna!

Vikten av … Andens gåvor

Hans Sundberg:

Vikten av … Andens gåvor

Andens närvaro i församlingen kännetecknas av, enligt Paulus i 1 Kor 12-14 – läs gärna den texten innan du läser fortsättningen) – att de bygger upp.
Därför är Paulus övertydlig: Sök kärleken, men också de andliga gåvorna särskilt profetians gåva ( se 1 Kor 14:1-5). En del kristna verkar betona 1 Kor 13, och dess betoning på ”kärleken” som den viktigaste frukten av Guds Andes närvaro, genom att bannlysa nådegåvorna om det inte finns tillräcklig kärlek i gemenskapen. Det är ett märkligt resonemang. Paulus delar det inte. Han menar att det som behövs i församlingens liv inåt o c h utåt är ”både ock”. Det behövs ”tro, hopp och kärlek” och det behövs alla de nio nådegåvor som Anden manifesteras i, se1 Kor 12:4-11.
En försvagad församling betonar det ena på bekostnad av det andra. Men det gör inte aposteln själv. Han manar de kristna i Korinth att söka allt gott som Gud ger genom Andens närvaro.
Det normala församlingslivet kännetecknas av bekännelsen att ”Jesus är Herre”. Och genom att profetior uttalas med sådan exakthet, att ännu-inte-kristna som deltar i gudstjänsten, faller ned och bekänner att hos er bor verkligen Gud efter att profetior pekat ut dem och deras situation (1 Kor 14:25).
En annan aspekt i församlingslivet är tungomålstalandet. Paulus säger faktiskt i dessa kapitel att han tackar Gud för att han talar mer i tungor än de kristna i Korinth. Ändå manar han dem att be om profetians gåva också. För båda behövs och är livsviktiga.
En fjärde sak i dessa kapitel som handlar om Andens gåvor är hur gudstjänsterna fomrnades.
I 1 Kor 14:26- 33 berättar Paulus hur a l l a har bidrag från Guds Ande:
Sång
Undervisning
Uppenbarelse
Tungotal
Uttydande av tungotal
två eller tre får tala med tungotal, det ska uttydas
Två eller tre profeter får tala – och de övriga ska pröva det som profeteras
Om någon får en uppenbarelse ska andra tystna till förmån för att den personen
Ska få dela uppenbarelsen.

Låter som en spännande husförsamlingsmöte! Frihet i Anden och samtidigt ordning.

Så var det i Korinth, de behövde Andens gåvor. Så är det i Sverige idag. Vi behöver minst lika mycket av allt gott Gud ha att ge. När vi kommer samman kommer vi i förväntan på vad Gud vill ge, a l l a förberedda och längtande efter Andens fokus på Jesus och alla goda gåvor Anden vill ge.

Vikten av … Tro

Hans Sundberg:

Oj vilken utmanande titel det blev i dagens blogg. Vikten av ”tro”! I dessa dagar är det mer än viktigt att påminna om ”vikten av Tro”.
Och ”vikten av … Teologi”.

Stockholmsprästerna, med stöd av biskop och kyrkokansliet i Uppsala, som skrivit i DN att alla vägar, alla religioner, bär till Gud visar på den viktigaste av sanningsfrågor: är det bara Jesus som ensam kan förmedla frälsning?
Svaret kristna ”alltid, överallt och av alla” givit är: Ja! Jesus är den som ensam frälser.
Jesu eget svar är också tydligt:
”Jag är vägen, sanningen och livet. I n g e n kommer till Fadern utom genom mig” Joh 14:6
Apostlarnas förkunnelse understryker samma sak: det finns inget annan än Jesus som kan frälsa människor. Inget annat namn och ingen annan tro kan frälsa, läs Apg 4:12.
”Den rättfärdige skall leva genom tro”, Rom 1:16-17, här summerar Paulus sitt evangelium om Jesus. Sann kristendom är entydig: bara Jesus kan frälsa och ge evigt liv och det livet genom tas emot genom
T r o.
När det gäller att leva i tro på Gud, hänvisar jag till Abraham, trons fader, som blev rättfärdig inför Gud genom tro. Läs gärna Genesis kap 12-25 och Rom 4 som bakgrund.
Notera följande

Abram var Abrahams namn ursprungligen, genom mötet med och kallelsen av Jahve blev han en a n n a n person: han blev ”Abraham”. Trons fader.
Hur viktiga är inte dessa Gudsmöten! Det är genom dem som det händer saker med oss. Bibeln är fylld av berättelser som beskriver sådana livsförvandlande möten. Abrams och Sarais möte med den Levande Guden gjorde att allt i deras värld förändrades. Hur ser ditt och mitt liv ut? Blev vi nya personer, (Abram blev Abraham, Sarai blev Sara) vad blev du och jag?

Abraham m å s t e leva i tro för att få löftet. Det var beslutat att han skulle bli anfader till ett stort folk genom sin son, Isak. Men för att få se det löftet uppfyllt måste han ta med sin familj och lämna allt. Resa långt. Gå i tro, helt enkelt.
För många är denna trosvandring svår. Det kan vara lätt att lyssna till orden ”inte menar väl
Gud att…”, istället för att lyssna till Guds löften och kallelse och tro på Honom. En del tittar på
omöjligheterna andra på Guds möjligheter. ”Tro” är skillnaden.

En annan sak av tron är att all tro prövas. I Abrahams fall skede det stora provet när han fick uppgiften att offra sin älskade son, löftessonen, Isak. Under några tunga dagar gick Abraham sin lidandesvandring till Moria berg för att där ge Isak tillbaka till Gud. Paulus reflekterar över Avrahams tro också i denna situation, och säger ” i tro” offrade Abraham sin son för han var medveten om att Jahve kan uppväcka döda. Det är tro, nämligen att oavsett hur omständigheterna ser ut så är Gud allsmäktig och god.

Löftet Abraham fick var att hans stora folk skulle bli till välsignelse för a l l a folk. Genom att tro Gud skedde det. Tänk om Abraham gått en annan väg? Vad skulle skett då? Trons folk har alltid att följa Gud för att få den välsignelse som han utlovat.
Notera att så är det också idag. Guds kallelser och nådegåvor mottas och levs ut genom den personliga trons lydnad. Vi vet att Gud är trofast och god, Han är med alla dagar.

När Hebreerbrevets författare ska beskriva livet som kristen beskriver han det genom att hänvisa till alla dem som gått före oss i tro. De har t r o t t Gud och fått se Guds löften uppfyllda. Läs gärna Hebr kap. 11 så får du en strålande sammanfattning av Bibelns troshjältar. De visste att Gud ä r, Han är Fader, Son och Ande.
Jesus har uppenbarat och förklarat vem och hur Gud är, endast Han Joh 1:18.

Vikten av … Väckelse


Hans Sundberg

Idag uthörs bloggen av en samling historier från

väckelsen på Fjellstedtska Skolan. Dessa historier har tidigare varit publicerade i Fjelldtedtskas årskrift 2015.

Väckelsen på Fjellstedtska skolan åren 1972 och 1973
I Fjellstedtska skolans årskrift 2014 finns en artikel av Bengt Malmberg där han beskriver sina år som lärare på Fjellstedtska skolan mellan åren 1963 och 1982. Han nämner en särskild händelse som kom att bli oerhört betydelsefull för många, en väckelserörelse som svepte fram över skolan 1972 -73. I Malmbergs text framställs denna tid som ”jobbig”, präglad av konflikter. Vi som greps av och uppskattade denna rörelse vill här delge vår version av det som hände. Vi gör det i djup tacksamhet till Gud för vad denna väckelserörelse på Fjellstedtska skolan har betytt för oss.
Vi sex som skrivit kommer alla från olika bakgrund, somliga av oss växte upp i en varm kristen miljö, andra helt utan kontakt med kyrkan. Först ut är Sture Ahnlund:
Väckelsen präglade oss
Jag kom inte som en personligt kristen till skolan. Min mor som var ensamstående hade skickat dit mig. Hon behövde hjälp med min uppfostran. Fjellstedtska hade ju ett gott rykte. På sommaren hade jag varit på konfirmationsläger på Stiftsgården i Rättvik och träffat många härliga personer i Kyrkans Ungdom. Staden Uppsala kändes spännande. Även skolans samhälls- och u-landsprofil lockade. Däremot hade jag inga direkta andliga förväntningar. Min gudstro var ”allmän”, en blandning av österländsk och västerländsk religion. Den kristendom som jag mötte först kändes introvert och formell. Jag satt hellre i rökrummet och löste livsfrågor och hjälpte till med att föra världsfreden ytterligare ett steg framåt. Det dracks en del bland eleverna. Fritidsmiljön på skolan var ganska torftig. Det fanns få elevaktiviteter på regelbunden basis.
Efter en del personliga kriser växte mitt själsliga/andliga tomrum mer och mer. Det kunde varken alkohol eller annat bota eller bedöva. Musiken blev min tillflykt och gav mig den energi som jag behövde för att inte gå under. Jag kom mig inte för att prata med någon vuxen på skolan. Vid några tillfällen sökte en pater upp mig för att samtala med mig angående ordningsregler och vid ett tillfälle blev jag tillfrågad om hur jag mådde. Då befann jag mig i fritt fall. Jag minns att ett par lärare/personal engagerade sig lite extra i oss elever, bland annat Bengt Malmberg. Många bodde ju långt hemifrån och uppskattade någon aktivitet samt en faderlig hand.
Under läsåret 1971/72 slutade Hans Lundaahl plötsligt i vårt rockband och vi blev mäkta förvånade för vi hade fått många spelningar i Uppsala. Han kom till skolan under våren och vittnade om sin nyvunna kristna tro. Då väcktes något inom mig. Lundaahl var en person som jag såg upp till. Han kändes äkta i alla lägen. Jag hade under en period tyckt att allt var meningslöst och tappat gnistan. Något tidigare hade min bror blivit kristen och det påverkade mig förstås också.
Jesusfolket från USA kom till Uppsala och vittnade om sin tro. De gjorde djupa intryck på mig. Jag förstod plötsligt att Gud var en person som man kunde ha en relation till. Av olika anledningar hamnade jag i USA. Där blev jag en personlig kristen under sommaren och mitt liv förändrades. Jag fick via brev reda på att något hade hänt på Fjellstedtska under 1972/73.
I maj månad samma år kom jag tillbaka till Uppsala. Då såg jag med egna ögon att något genomgripande hade hänt på skolan. Stämningen var delvis annorlunda. Många elever var förändrade t.ex. Peter Jonsson, Hans Sundberg, Håkan Sunnliden, Klas Lindberg. m.fl. Jag kände också av spänningar och förstod att här hade andliga frågor ställts på sin spets. Traditionell kristendom hade krockat med väckelsetro. Men jag upplevde den nyväckta kristna gemenskapen på skolan som väldigt öppen, familjär och inkluderande. Det fanns verkligen ingen ”besserwisser-mentalitet” någonstans.
Jag följde direkt med ut på gatan och evangeliserade. Vi bad tillsammans, innerligt och personligt. Den Heliga Andens gåvor var i bruk. Jag minns inte om det fanns några uttalade ledare i gemenskapen, kanske var det Lennart Pettersson? Vi åkte till S:t Peters Metodistkyrka i Stockholm och lyssnade i tre timmar på Harry Greenwood. Efteråt satt vi länge och samtalade. Jag kände direkt igen den familjära, andliga atmosfären från de karismatiska sammanhang jag levt i under mitt USA-år. Många blev personligt troende under den här perioden, även i Uppsala.
Under sommaren åkte flera av oss ut och evangeliserade inom Svenska Kyrkans ”sommarkyrka”. Det blev en oerhört viktig erfarenhet i mitt liv som gav mig inspiration att senare läsa teologi och under en period arbeta på heltid i en församling.
Klart är att väckelsen präglade individer och många valde att fortsätta vandra med Gud, förkunna de glada nyheterna och tjäna vår Herre på olika sätt.
Gud har så oändligt mycket mer att ge
Så här beskriver Solveig Rumar, som kom till skolan hösten 1973, hur hon upplevde sin tid på Fjellstedtska skolan:
Jag åkte till Fjellstedtska utan större förväntningar. Eftersom det var en kristen gymnasieskola med internat tyckte både mina föräldrar och jag att det var en bra idé att åka till Uppsala. I annat fall hade jag ändå fått bo ensam en bra bit hemifrån. När jag kom till Fjellstedtska trodde jag att alla var djupt kristna, precis som hemma. Jag kom från en väckelsebygd som präglades av stark Gudstro. Snart insåg jag att så inte var fallet. Men jag träffade några personer som hade något över sig som verkade livaktigt och kristet. Jag kommer ihåg att jag sa till Gud att ”det dom har vill jag också ha”. Svaret på den bönen tog mig ut på mitt livs resa. Jag upplevde en förnyelse i den Helige Ande och såg att Gud har så oändligt mycket mer att ge än vad jag sett tidigare.
Jag är väldigt glad och tacksam för att få ha fått ta del av den karismatiska väckelse som spreds på Fjellstedtska skolan under min gymnasietid. Jag umgicks med laestadianer och svenskkyrkliga och vi var nära vänner. Väckelsen ledde inte till att jag bröt med mina vänner, men har inneburit att jag fått en stadga i mitt kristna liv och en stadig grund att stå på som har hjälpt mig hela livet. Det var avgörande att väckelsen inträffade i den tid i livet när man gör sina livsval. Jag fick en inre trygghet som inte är en självklar för alla. Den har gett mig ett rikt och meningsfullt liv.
Det som hände på Fjellstedtska skolan förvandlade mitt liv.
Peter Jonsson skriver: Jag kommer från Malmö och är uppväxt i ett akademiker-/företagarhem. Att jag började på Fjellstedtska berodde på svårigheter i relationen med min far och ett behov av större fokus i mina studier. Jag förväntade mig bra lärare och krav på studierna. Det uppfylldes. Vad gällde gemenskapen och livet på en internatskola hade jag inga egentliga förväntningar.
Jag förvånades över att skolan var indelad i en ”troende” (hel- och halvklassiker) och en sekulär ”grupp” (samhällsvetarna) vilka i stort inte umgicks med varandra. Den kristna tron präglade skolan genom obligatoriska morgonböner och bön inför måltider men framförallt genom de ”troendes” sätt att vara. Min uppfattning var att det för de flesta av dem handlade mer om from attityd än kristet liv. Jag hade en Gudstro när jag kom till Fjellstedtska men ingen Gudsrelation. Skolan då förändrade tyvärr inte det förhållandet. Och jag umgicks enbart med samhällsvetargänget.
På vårterminen strax före sommarlovet i andra ring (1972) hade jag utegångsförbud. Jag fick reda på att en tidigare elev, Hans Lundaahl, skulle hålla ett anförande i biblioteket om sin nyfunna ”frälsning”. Jag tyckte hans omvändelse med åtföljande medlemskap i pingstkyrkan var svårt att förstå och var nyfiken. På samlingen berättade han och Linda, numera Bergling om deras tro. Det gjorde ett starkt intryck på mig och jag frågade Hans efteråt hur jag kunde lära mig mer om detta. Han gav mig ett NT och föreslog att jag skulle läsa det och börja tala med Gud.
Somarlovet kom och jag var ute och seglade med en god vän och hans far i fem veckor. På kvällarna festade vi men när jag anlände till min hytt i berusat skick läste jag varje kväll ett kapitel i Apostlagärningarna.
När höstterminen startade i augusti 1972 började jag umgås med Lennart Pettersson och Hans Sundberg. Vi talade bara om Gud. I oktober hade jag återigen utegångsförbud. Hans Lundahl och Linda kom en gång till, till skolan och efter det mötet bad jag tillsammans med Hans Lundaahl. Jag upplevde ett starkt Gudsmöte och blev omedelbart döpt i den Helige ande. Detta berättade jag för Lennart och Hans. Vi träffades ett par kvällar senare och bad för varandra. De blev också andedöpta. Sedan delade vi vad vi upplevt med resten av skolan.
För min del har jag allt sedan 1972 haft som ambition att leva för Gud och berätta för andra om hans kärlek och den glädje, frihet och sinnesro han kan ge. Jag började med att studera teologi i fyra år – dels ett år i Uppsala, dels i USA dels på egen hand. Parallellt med det startade jag med några vänner en församling i Rosengård i Malmö. Vi gav ut kristen litteratur, en månadstidning samt arrangerade många konferenser. Därefter läste jag juridik och blev advokat för att så småningom bli företagsledare. I allt detta har jag sökt att sprida evangeliet – fiska människor. Min hustru älskar Jesus och även våra fyra barn.
Upplevelsen av det som hände på Fjellstedtska skolan 1972 och 1973 förvandlade fullständigt inriktningen på mitt liv.
Vi behövde en personlig erfarenhet av Anden
Hans Sundberg beskriver sina upplevelser och vilka konsekvenser de fick för honom på följande sätt:
Min tacksamhet till Fjellstedtska Skolan är mycket stor. Här fick jag grundläggande kunskaper som hjälpt mig genom livet. Studiet av de klassiska språken, latin, grekiska och hebreiska har varit ovärderliga för min vidare gärning. Detta gäller även de övriga ämnena vi fick förmånen att studera. Som sagt skolan, hårda studier och fina kamrater var goda erfarenheter. Men viktigast blev den andliga väckelse som 1972 kom att prägla skolåret.
Min erfarenhet av kristen tro började i och med konfirmationen några år tidigare. Min konfirmationspräst förmedlade en levande tro och under lektionerna växte en insikt fram att Gud existerar och att prästen kände Gud personligen. Det gjorde inte jag.
Jag började be och blev så småningom en bekännande kristen. Därför sökte jag till Fjellstedtska Skolan. Jag tänkte att här kan min kallelse att predika Jesus fördjupas.
Andaktslivet på skolan svarade på behovet av ett uthålligt och kontinuerligt böneliv i Tidegärdsbönerna. Men efter några år växte insikten om att Gud ville mer.
En avgörande impuls var det växande syndamedvetande som innebar att jag inte kunde nalkas Gud utan att ha bekänt uppenbar och dold synd för Honom, men också till andra. Samma sak hände med fler. Vi fick be varandra om förlåtelse. Relationer blev upprättade.
Den 6 november 1972 möttes jag och mina bönekamrater Peter Jonsson och Lennart Petterson till bön, något vi gjorde nästan dagligen denna höst. Vi hade läst några böcker från Jesusfolket och den karismatiska förnyelsen. I dessa fann vi att vi behövde en personlig erfarenhet av Anden. Här kallades det ”andedop” men är egentligen samma sak som andra kristna kallar ”andeuppfyllelse”. Vi bad om denna erfarenhet med handpåläggning.
Den natten förändrades mitt liv. Jag fick bönesvar. Anden framträdde som en person som jag kunde lära känna på ett personligt plan. Apostlagärningarnas beskrivning om ”tecken och under” som åtföljer Andens beröring visade sig vara sanna.
Tungotal, profetia och en fördjupad hängivenhet till att förkunna Jesus var tydliga ”tecken” på Guds verk. Peter och Lennart fick också göra personliga erfarenheter av Anden, likaså Håkan Sunnliden vars rum låg vägg i vägg med vårt bönerum. Men inte bara vi. Många fick under det läsåret möta Jesus Kristus som en levande verklighet. Jesusfolkets väckelse fick också på detta sätt ett uttryck i Sverige. På Fjellstedtska och i många församlingar spreds denna Andens förnyelse. Överallt möttes troende över samfundsgränser till tillbedjan och bön.
Dessa erfarenheter har präglat mitt liv. Jag vet att Gud kan göra precis vad Han vill!
I mitt fall blev vägen annorlunda än jag tänkt mig. Ett personligt tilltal från Gud ledde mig att döpas som troende. Därefter kunde jag inte bli prästvigd. Baptistsamfundet gav mig förtroende att tjänstgöra hos dem som pastor och seminarielärare på Betelseminariet. Under dessa år slutförde jag mina doktorsstudier med en avhandling om Sven Lidmans teologi. Därefter återknöts kontakten med Jesusfolket genom John Wimber och Vineyardrörelsen. Min fru Lotta och jag startade den första Vineyardförsamlingen i Norden. Vi fick se många församlingar startas över Norden och Ryssland under vårt ledarskap. Det arbetet avslutades för vår del för fem år sedan. Nu leder vi en nyplanterad huskyrka” Mosaik” i Uppsala. Vid sidan av detta arbetar vi med olika projekt som söker ge teologisk och biblisk fördjupning under en treårsperiod till nyblivna pastorer i Nepal och Indien. Livet är spännande…
Plötsligt small det bara till
Håkan Sunnliden beskriver här den upplevelse som blev avgörande för hans liv:
Det var sent på kvällen. Jag hade gjort mig i ordning för natten när jag tyckte mig ana någons närvaro i rummet. Den var så påtaglig att jag såg mig omkring fast jag visste att jag var ensam.
Skolan hade vid några tillfällen haft besök av tidigare elever. Det hade för flera av oss varit ett omskakande besök när de berättat för oss om hur de lärt känna Jesus Kristus som Guds Son. I slutet på 1960-talet hade också Sverige fått besök av en grupp ungdomar som kallade sig för ”Jesus-folket” och en grupp hade etablerat sig i Småland. Den blev upptakten till vad som några år senare kom att kallas den karismatiska väckelsen. Till en början märktes den inte särskilt mycket eftersom den Helige Andes verksamhet främst kom till uttryck i en mängd små bönegrupper. De växte upp som svampar ur jorden över hela vårt land. Deltagarna kom från olika kyrkor och samfund. De samlades i hemmen och alltfler anslöt sig till denna våg av bön och lovsång. Det dröjde inte länge förrän denna rörelse nådde ut på gator och torg. Vi hade talat om detta ganska mycket under några veckor och kanske hade det påverkat mig mer än jag först förstått när några av de äldre eleverna återvänt till skolan och berättat vad de ”sett och hört”. Deras vittnesbörd smittade av sig och jag började längta efter och be om mer av Guds kärleksfulla närvaro i mitt liv. Jag hade redan i samband med konfirmationen 1965 mött Jesus i en syn, blivit bibelläsare och fått en tydlig inriktning på mitt liv. Jag skulle bli präst och det var därför jag kommit till Fjellstedtska skolan.
Den här kvällen var Guds närvaro påtaglig. När jag kröp ner mellan lakanen och bad min aftonbön började hjärtat slå allt fortare. Jag satte mig upp och tittade mig omkring. Fanns det en ängel i rummet? Vad är det som pågår? Atmosfären var som elektrifierad och rummet var förvandlat till ett heligt rum. Några av kamraterna befann sig i rummet bredvid. Jag visste att också de levde i samma längtan och med samma bön. Och jag visste att också de måste ha känt av Guds närvaro denna kväll. Var det inte till och med så att strömmen av helighet kom från deras rum?
Det var alldeles tyst i mitt rum. Mina sinnen var på helspänn då det plötsligt small i rummet bredvid. Det lät som om ett fönster eller en dörr slagits igen med en kraftig smäll. Det är det sista jag minns från den där kvällen. Jag somnade och sov gott hela natten. På morgonen var allt som vanligt ända tills jag mötte kamraterna i korridoren på andra våningen. De var som berusade. De kunde inte gå rakt. Vad som egentligen hade hänt förstod jag bättre först under de närmaste dagarna.
Den där natten fördjupades min gudstro på ett avgörande sätt. Under veckor och månader läste jag min Bibel, samtalade och diskuterade med mina vänner. Det handlade inte alls bara om karismatiska upplevelser utan lika mycket om Kyrkans tro. Förvisso blev många av skolans elever döpta i den Helige Ande. De började tala nya tungomål och be för sjuka. Det blev en del av mitt liv men lika mycket tvingades jag studera synen på dopet och nattvarden. För att inte tala om synen på ämbetet. Jag läste fader Gunnars böcker och under de kommande åren lades grunden för min teologiska syn på Kyrka och tro. Så kom Jesus Kristus att bli mitt centrum och såväl det karismatiska som det högkyrkliga ingå i grundvalen för min snart 40-åriga tjänst inom Svenska kyrkan. Som om Guds omsorg om mig inte var nog fick jag sedan min första anställning inom det lågkyrkliga SESG. Jag delade den tjänsten som skolpräst med församlingsarbete inom Katarina församling, den församling i vilken jag en gång långt tidigare sett dagens ljus och tagit emot Honom i dopet. Så slöts cirkeln och grunden var lagd.
Jag är oändligt tacksam för att Gud lät mig gå på Fjellstedtska skolan och för vad jag fick vara med om. Det är svårt att uttrycka med ord även om jag i mina tankar och böner ofta har fått återvända till den tiden.
Jag kom till Fjellstedtska skolan av en slump
Så här beskriver Klas Lindberg vad mötet med väckelsen innebar för honom:
Jag gick första året på naturvetenskaplig linje på Palmgrenska skolan i Stockholm, men kände inte att det var mina ämnen. Då jag efter en termin försökte byta till humanistisk linje fick jag veta att jag var tjugo minuter för sen. En flicka från USA hade tagit sista platsen. Min mor erinrade sig då att hon en gång hade fått tjänstgöra som piga hos den vänlige kyrkoherden i Borgs församling, Henrik Lindgren. Han hade ofta med glädje talat om sin tid på Fjellstedtska. Kanske skulle det vara något för mig? Vi åkte upp och mötte rektor Allan Parkman. Det fanns en plats för mig trots att jag tydligt deklarerat att jag inte hade för avsikt att bli präst.
Att som sextonåring komma hemifrån och möta det överdådiga sociala livet på internatet blev helt omvälvande. Jag trivdes som fisken i vattnet och ville inte åka hem på helgerna. De kristna aktiviteterna på skolan var däremot svårare att ta till sig. Morgonbönerna kändes sällan inspirerande och jag förstod inte vitsen med att läsa tideböner. Det låg något dammigt över hela arrangemanget och den svaga tron jag bar med mig från konfirmationstiden flämtade betänkligt. Bekantskapen med Gud lades mer eller mindre på is.
Under läsåret 1972 ordnades en gång ett s.k. paterfika med Hans Lundaahl som gäst. Han hade med sig några f.d. narkomaner, en f.d. marxist som hette Linda, numera Bergling, och en bonde från Småland. I det trånga biblioteket berättade de personligt om en Gud som var närvarande och aktiv i vardagen. Deras vittnesbörd om hur de kommit ur missbruk berörde mig starkt. Men det djupaste intrycket gjorde en dikt av Ylva Eggehorn som Linda läste. Atmosfären blev laddad. Det var som om en flod av kärlek hade vällt fram. Jag hade aldrig tidigare upplevt en sådan intensiv kärlek. Hela min varelse ropade: ”Det de har måste jag bara ha!” Sent på kvällen gick Hans Sundberg och jag utmed Fyrisån och försökte smälta det vi upplevt. Hans tog fram sin snusdosa, kastade den med en dramatisk gest i ån och sade: ”Klas, vi måste börja ett nytt liv.” ”Visst”, tänkte jag, ”men hur?”
Tack och lov kom gruppen tillbaka till skolan. Vi hade inte tålamod att vänta tills de var färdiga med sitt program. ”Kan jag också bli en kristen?”, avbröt jag med att fråga. ”Ja, det är jätteenkelt. Du ber bara Jesus komma in i ditt hjärta och så talar du om för honom att du vill att han blir din Herre.” ”Okej, kan ni hjälpa mig?”
Den kvällen förändrades mitt liv. Det handlade inte om några himlastormande känslor, mer om den djupa vissheten att jag nu tillhörde Jesus och att det han gjort för mig inte hade varit förgäves.
Väckelsen på Fjellstedtska skolan handlade först och främst om Guds kärlek till oss människor. Den hade berört oss så djupt att vi ville dela med oss av den till alla vi mötte. Vi ville nu ha rastandakter varje rast, vilket senare förbjöds. Varje gång vi möttes kramade vi om varandra. Självklart förstår jag att vi var överdrivna i vårt nit och att de som inte delade vår entusiasm eller tro kunde känna sig besvärade. Vår intention var god, men vi saknade erfarenhet och var inte särskilt visa alla gånger.
Kärleken från och till Jesus blev mitt nya livsmotto. Då mina vänner började tala om att man behövde bli uppfylld av den Helige Ande blev jag först skeptisk. Min mormor hade varnat mig för pingstvänner. Till slut insåg jag att det inte var farligt. Jag ville också ha del av detta nya och bad min vän Peter Jonsson om förbön. Hans bön var ganska brutal och jag lämnade bönerummet något förvirrad. Jag tror att han var lite besviken över att jag inte talade i tungor direkt. Ungefär två veckor senare satt jag ensam på mitt rum, fylld av tacksamhet till Gud. Plötsligt hörde jag mig själv sjunga en sång, först på svenska, sedan övergick jag till att sjunga på ett alldeles nytt språk som jag inte kände till. Jag minns bara att det lät oerhört vackert och fortsatte säkert att sjunga så i tjugo minuter.
Den livsinriktning och den andliga utrustning jag fick på Fjellstedtska skolan är jag oändligt tacksam för idag. Den har fört mig ut över världen och låtit mig få predika evangelium i drygt tjugotalet länder. Efter prästvigning 1979 för ärkestiftet följde olika tjänster, bl.a. i Knivsta pastorat, som skolpräst i Stockholm, ett halvår i Kapstaden, retorikstudier (fil.mag.) och tolv år i Betlehemskyrkan i Stockholm (EFS).. Idag är jag präst i den gamla herrnhutiska Evangeliska Brödraförsamlingen i Stockholm med viss tjänstgöring i S:ta Clara kyrka. Varje vecka har jag förmånen att där få se vilken upprättande kraft det finns i Guds Ord. Tillsammans med Håkan Sunnliden och en dansk präst är jag med och utbildar framtidens ledare i den yngsta lutherska kyrkan i Europa, Albaniens lutherska kyrka. Det skulle kunna skrivas tegelstensromaner om vad vi fått vara med om som ett resultat av väckelsen på Fjellstedtska skolan. Vi som fick vara med kan bara säga: tack!
Sture Ahnlund, Solveig Rumar, Peter Jonsson, Hans Sundberg, Håkan Sunnliden och Klas Lindberg som också redigerade.