Från megapastor till minipastor del 6: Men hur gör man då?

Hej! Jag heter Eleonore Gustafsson och det här är mitt sista inlägg som veckans pionjärbloggare.

Tyvärr blev den röda tråden inte lika tydlig som jag tänkt mig, olika aspekter från mega till mini. Den monastiskprofilen tog överhanden (del 3, 4, 5). Även om monastiskt liv handlar om just detta: att låta livet (mega) få en enda (mini) riktning: gemenskapen med Gud.

Under det senaste året har jag flera gånger fått frågan ”men hur startar man egentligen en församling?”. Ni som är flitiga läsare av den här bloggen vet svaret på den frågan. Men för er nytillkomna läsare kommer här ett exempel på hur man kan göra:

Vad som hände mellan 2010 och 2014 har jag redan skrivit om här.

Februari 2014: Två vänner i Berga får veta om mina planer. De ansluter sig direkt men låter mig få ensamrätt kring formandet av visionen (en demokratisk process i begynnelsen av en plantering är inte att rekommendera). Församlingsledningen i Ryttargårdskyrkan och Johanneskyrkan får också veta om mina planer.

Mars 2014: Jag träffar Cathrin Nygren, som har jobbat med församlingsplantering länge och som numera ingår i EFKs missionsledning. Hon ger mig flera goda råd.

Sommaren 2014: Jag skriver en monastisk regel som beskriver församlingens liv (detta hör inte till vanligheterna).

Augusti 2014: Jag berättar om mina planer för församlingen (ett känslosamt möte!) Församlingsregeln offentliggjordes och jag frågade ”vem vill leva så här tillsammans med mig?”.

Hösten 2014: Vi har flera träffar där nyfikna får komma och ställa sina frågor samt be tillsammans med mig och mina vänner i Berga. Jag och mina vänner i Berga erfor tydliga tilltal om vilka Gud ville att vi skulle missionera bland.

Mars 2015: Fyra av oss åker på kursen M4, där man får grupphandledning. Ett fantastiskt verktyg. Ett måste för alla församlingsplanterare! Visionen klarnar ännu mer.

Våren 2015: Vi blir en grupp på 12 personer som möts varannan vecka för bön och samtal. Vi reser också bort en helg för att be och samtala om församlingens vision. Vi slår fast att de som vill ingå i grundarteamet måste ha ambitionen att stanna kvar i planteringen i fem år.

Sommaren 2015: 5 av oss överlåter sig på en tidsperiod på 5 år. Vi bestämmer oss för att inte ha något söndagsgudstjänstliv förrän någon kommit till tro.

Hösten 2015: Vi möts som en bönegrupp för att lära känna varandra, samt börja forma ett missionsarbete. Vi har offentliga bönemöten där flera från Ryttargårdskyrkan kommer för att stötta oss genom bön. På söndagarna möts vi i våra respektive moderförsamlingar.

Tack för den här veckan! Om ni vill kan ni höra av er till mig på eleonore.gustafsson@ryttargardskyrkan.se

IMG_3459

(en bild från vår gemenskapshelg)

Annonser

Från megapastor till minipastor del 5: introvert för evigt?

Hej! Jag heter Eleonore Gustafsson och är veckans pionjärbloggare. Jag har fått lite invändningar på twitter kring gårdagens bloggpost. Kanske är ni flera som har samma invändningar. Därför tänkte jag ägna dagens bloggpost till att utveckla lite mer kring hur jag tänker kring detta med mission för oss inåtvända.

Om man är introvert så tar sociala kontakter energi. Om man är extrovert så ger sociala kontakter energi. Mission förutsätter att man skapar fler sociala kontakter. Alltså är mission något som tar väldigt mycket energi för oss introverta. Finns det inte en risk att man blir utmattad? Jo, även för den extroverte.

Ja, vi är olika. En del är extroverta, andra introverta, en del både och. Men som kristen tror jag att vi kan förändras, ja, till och med förvandlas!

Min introverta läggning förde mig till Nya Slottet Bjärka-Säby för att leva där i deras kommunitet HT06-VT08 (då var den helt i Sionförsamlingens regi). Jag längtade efter ensamhet. Jag fick gemenskap. Inte bara med de åtta som jag bad tillsammans med två timmar per dag, eller arbetade med sex timmar per dag, eller åt alla måltider tillsammans med. Nya Slottet tog också emot väldigt många gäster, både kristna och sökare, som åt lunch tillsammans med oss och som deltog i våra bönemöten. Det var galet mycket folk hela tiden. Det var påfrestande.

Tillslut orkade jag inte längre och jag blev tvungen att lämna. Jag reste till Örebro och hamnade ironiskt nog i ett kollektiv som erbjöd mig en madrass på golvet i deras vardagsrum. Vid min huvudgärd stod en bokhylla. I Bokhyllan, just vid min huvudkudde (om jag minns rätt) låg boken ”Kristen moralhistoria” av Roland Spjuth (lärare på ÖTH). Läsningen hjälpte mig att förstå att det inte går att leva ett kristet liv utan gemenskap med andra, gemenskap som påfrestar. Och att denna påfrestning är nödvändig för att vi skall kunna se Gud.

Gemenskap är helgande. Och vi behöver helgas för att kunna se Gud (Heb 12:14, Matt 5:8).

Jag reste tillbaka och blev kvar ytterligare ett drygt år. Tiden på Bjärka lärde mig mycket om monastiskt liv. Och att monastiskt liv kan hjälpa den extroverte att bli lite mer introvert. Och den introverte att bli lite mer extrovert. Går det att skapa en monastisk form som formar introverta till missionella varelser? Jag tror det.

Idag är jag inte lika introvert. Tiden som syster på Bjärka och pastor i Ryttargårdskyrkan har satt sina spår. Tiden i Berga kommer också att sätta sina spår.

Och ja, jag kommer bli trött. Men förhoppningsvis, även lycklig.

IMG_0004

(Antonios den store, den monastiska rörelsens pionjär)

Från megapastor till minipastor del 4: mission för oss inåtvända

Hej! Jag heter Eleonore Gustafsson och är veckans pionjärbloggare. Jag leder en församlingsplantering i stadsdelen Berga i Linköping. Planteringen har en monastisk uttrycksform. Något som jag skrev om igår. En röd tråd genom veckans inlägg är min resa från mega till mini. Jag har gått från att vara pastor i en församling med knappt tusen medlemmar till att bli pastor i en liten grupp på fem. Jag har gått från mega till mini. Men det är ju inget självändamål. Målet är ju att gå från mini till mega, att vi skall få döpa många människor till Kristus!

Hur skall det gå till då? Du som läste inlägget igår kanske blev lite bekymrad. Du kanske tyckte att det hela lät väldigt inåtvänt.

Min önskan med den här planteringen har varit att göra inåtvända människor, som jag, utåtvända. Jag har alltid betraktat mig själv som en ganska introvert person. När jag var liten ville jag bli eremit (istället blev jag pastor i en ”megakyrka”, hm….), jag ville hellre sitta inne och läsa än leka med kompisar.

Jag fascineras fortfarande av änkan Hanna i Luk 2:36f., hon som aldrig vek från templet utan tjänade Gud dag och natt med fasta och bön. Jag skulle gärna stänga in mig i ett kloster och bara ägna mig åt hantverk och bön. Sådana kallelser finns också. Jag har en vän som gått just den vägen. Hon lever i förbön för oss andra.

Men det är inte min kallelse. Min hunger efter Gud, efter kontemplation, har istället lett mig till Berga, en stadsdel med många utlandsfödda som har en annan religiös bakgrund än kristendomen. Det är som att Gud har sagt ”där, bland dem som ännu inte känner mig, kommer jag låta mig finnas”.

Därför har vi som plantering lagt örat mot marken, övat oss i lyssnandets konst, och försökt höra vart stegen går. Vart går Gud? Behoven är stora. Vi skulle kunna starta upp tusen olika sociala projekt. Det är inte brist på idéer. Det är inte brist på samarbetspartners. Men vi söker efter Gud.

Vart går Gud? Vem har han redan uppenbarat sig för? Var är det redan förberett?

Så här funkar mission för oss inåtvända. Vi som hellre hade stängt in oss i vår bönekammare. Detta blir moroten som får oss att gå ut. Vi längtar efter Kristus och har insett att han låter sig finnas bland dem som ännu inte känner honom.

Vi vill förena kontemplation och mission. Jag tror att detta skulle kunna vara ett sätt för svensk kristenhet att bli lite mer missionell. Det kanske aldrig blir någon megarörelse. Men då har jag i alla fall testat.

IMG_2642

Från megapastor till minipastor del 3: att vara församling i tistelöknen

Hej! Jag heter Eleonore Gustafsson och är veckans pionjärbloggare. I mitt första inlägg berättade jag, med glimten i ögat, om att jag gått från megapastor till minipastor.

Igår berättade jag om EFK 2020. Där står det en massa bra saker. Bland annat:

”Vi vill hålla samman mångfald i uttrycksformer med enhet i viktiga identitetsfrågor.”

Bergaplanteringen har valt en monastisk uttrycksform. Denna form är allt mer vanlig inom den protestantiska kyrkan i USA, då under begreppet ”New Monasticism”.

En monastisk gemenskap lever utifrån en regel. Här är ett utdrag ur vår (annars långa) regel:

”Vi lever just nu i distraktionernas tidevarv, var vi än är finns nöjesindustrin ett klick bort och nattens mörker utgör inte längre en begränsning av arbetsdagen. Var vi än är och vilken tid på dygnet det än är går det alltid att fly in i distraktioner. I en sådan tid är det lätt att Ordet kvävs och aldrig växer till en mogen skörd. I sin liknelse om sådden liknar Jesus förkunnelsen vid frön som sås ut i olika jordmåner:

’Det som föll bland tistlarna, de tär de som hör ordet men som längre fram kvävs av livets bekymmer, rikedomar och nöjen och aldrig ger mogen skörd. Men det som kom i den goda jorden, det är de som hör ordet och tar vara på det i ett rent hjärta och genom uthålligheten bär frukt.’ (Luk 8:14-15)

Idag är uthållighet en bristvara och nöjen finns i överflöd. I den monastiska traditionen har man med hjälp av gemensamma regler försökt få bukt med tistlarna för att bli en god jordmån för Ordet. En monastisk regel är en text som innehåller både en vision samt regler för det gemensamma livet såväl som det privata. Den monastiska rörelsen är en bred rörelse som omfattar allt från ökeneremiter, kloster, sällskap och kommuniteter. Den gemensamma nämnaren är att gemenskapen består av människor som av fri vilja överlåtit sig till gemensamma vanor. Det finns flera likheter mellan den monastiska rörelsen och frikyrkan, båda utgörs av människor tagit ett eget beslut att följa Jesus. Förr innebar också medlemskapet i en frikyrka att man överlät sig till ett antal levnadsregler, dessa levnadsregler (som framförallt gällde relationen till nöjeslivet) visade sig dessvärre ha en fadd eftersmak. Vi tror därför att den monastiska rörelsen med dess långa erfarenhet kan vara en bättre inspirationskälla till att hitta regler för ett kontemplativt liv.”

Men hallå! Vaddå kontemplation? Handlar inte församlingsplantering om mission? Jo, läs mitt inlägg imorgon.

Här en bild från mitt vardagsrum, strax före ett av våra bönemöten i vintras:

IMG_3099

Från megapastor till minipastor del 2: EFK 2020

Hej!

Den här veckan är det jag, Eleonore Gustafsson, som skriver på pionjärbloggen. Igår berättade jag, lite skämtsamt, att jag gått från att vara megapastor till att bli minipastor. Idag tänkte jag berätta lite om vad EFK 2020 spelat för roll i min resa från mega till mini.

På EFKs kongress 2010 antog vi en vision som kallas ”EFK 2020”. Man skulle kunna säga att det är en megavision. Den är stor. Där finns både mätbara och icke mätbara mål. Ett mätbart mål är att vi vill plantera 75 nya församlingar. I Ryttargårdskyrkan har vi försökt bryta ner det här megamålet till ett minimål. Eftersom Ryttargårdskyrkan nästan är en trettiondel av EFK så borde vi ju plantera 1/30 av de 75 nya församlingarna. Alltså minst 2,5 församlingar. Bergaplanteringen utgör antagligen den där 0,5:an, eftersom det även sker på initiativ av Johanneskyrkan. Vi kan alltså bara ta äran av halva planteringen 🙂 Varje torsdagsmorgon kl 07:00 har vi bett Gud om att han skall kalla ett planteringsteam och ge en vision. Den första planteringen skedde genom att två planterare från Stockholm hörde av sig och bad om vårt stöd. Vi sa ”ja” direkt! Planteringen resulterade i Nygårdskyrkan (kolla in länken, de har en mycket bra flik om kristen-muslimsk dialog samt en om möten med Jesus!). Dessa planterare blev till en stor inspirationskälla för mig och för oss. Sedan bad vi länge om ytterligare ett planteringsteam. Det slutade med att jag sa upp mig från min pastorstjänst för att leda nästa plantering.

Jag blev medveten om den här kallelsen i januari 2014 genom en bön- och samtalsträff med EFK-pastorerna i Östergötland. Även vi hade samlats för att låta megamålet bantas ner till ett minimål: på vilket sätt skulle vi i Östergötland bidra till att EFK 2020 blev verklighet? Vi samtalade om orter, stadsdelar och olika församlingsprofiler.

Där och då blev jag viss om min kallelse. Aldrig någonsin har jag fattat ett så stort beslut så snabbt. Det gick på två timmar! Jag fick en idé, nämnde den och fick den bekräftad av mina kollegor. Så här i efterhand kan jag se att jag i många år burit på denna kallelse. Men jag har inte varit medveten om det.

Hur tänker ni i er region? I er församling? I er bönegrupp? Hur låter ni EFK 2020 gå från mega till mini? Ber ni om kallelser? Hur gör ni dem medvetna?

Imorgon kommer jag berätta lite mer om vår specifika profil och hur jag inspirerats av ett av de mindre mätbara målen i EFK 2020:

”Vi vill hålla samman mångfald i uttrycksformer med enhet i viktiga identitetsfrågor.”

Skärmavbild 2015-08-25 kl. 09.20.45

Från megapastor till minipastor del 1

Hej!

Jag heter Eleonore Gustafsson och kommer att den här veckan författa texter på denna pionjärblogg. För knappt ett år sedan blev jag intervjuad i podden ”Aten och Jerusalem”. Där presenterades jag, med glimten i ögat, som pastor i en ”megakyrka”. Då var jag pastor i Ryttargårdskyrkan, en EFK-församling i Linköping med knappt tusen medlemmar. Vilket med svenska mått mätt är en stor församling, men i jämförelse med megakyrkorna i USA en liten församling.

Den 18 juni avslutade jag min pastorstjänst och den 13 september kommer jag och fyra andra avskiljas och sändas iväg från Ryttargårdskyrkan och Johanneskyrkan (också en EFK-församling i Linköping) för att grunda och plantera en ny församling i den mångkulturella stadsdelen Berga i Linköping.

Jag går alltså från en flock på tusen medlemmar till en flock på fem, från mega till mini. Därför kommer jag att den här veckan reflektera över olika aspekter av att gå från mega till mini.

Jag kommer också att berätta lite om vår lite udda profil: Vi vill, nämligen, förena det kontemplativa livet i den monastiska traditionen med det missionella livet i frikyrkan och samtidigt vara trogen vår baptistiska identitet.

Så välkommen att reflektera tillsammans med mig den här veckan!

Eleonore_bild_DSC_3112

Vikten av … Vila

Hans Sundberg

Vikten av … Vila

Idag är det söndag, Herrens dag.
I tio Guds bud lär vi oss att ”Helga ” Herrens dag, dvs att inte arbeta en dag i veckan. Den dagen är avskiljd för Herren och familj.
Det ä r viktigt att vi håller den rytmen, sex dagar aktivitet men en dag vilar vi.
Särskilt viktigt är det att församling och ledarskap söker hålla Guds rytm
Nånting dör i oss om allt blir arbete och verksamhet.

What is the chief end of man?
To glorify God and enjoy Him for ever.
Nej vilan är helig. Kom ihåg att Gud själv vilade en av skapelsedagarna!