Vi behöver möjliggörare av stora mått!

I februari år 2000 röstade en jury fram 1900-talets 100 viktigaste svenskar för tidningen Expressen. En av kategorierna var århundradets viktigaste personer för politik och samhälle. På femte plats, före storheter som Raul Wallenberg, Olof Palme, Tage Erlander, Alva Myrdal kom pastor Lewi Pethrus. Så här motiverade man valet:

“Guds lille entreprenör, utesluten Baptistpastor som grundade pingströrelsen Filadelfia. Och blev förste svenske radiopirat, med Radio IBRA från Marocko 1955: predikningar och andliga sånger med Einar Ekberg – hundratusentals lyssnare i Sverige. Stor kyrkoledare med stark hand och hårda krav på lydnad, i alla led. Grundade Dagen och Evangelii Härold, samt KDS” Så långt Expressen.

Hur kan det komma sig att en enkel arbetargrabb från Västergötland, Petrus Levi Johansson, som började på en skofabrik, och som sedan blev predikant och pastor, blev den femte viktigaste personen i Sverige under detta sekel för samhälle och politik?
Ett av svaren skulle kunna vara: Han förstod inte att vara lagom! Han förstod principen om multiplicering och förökning. Han förstod att Gud ville att han skulle påverka, att han skulle förvalta och investera, att han skulle ta initiativ efter initiativ som skulle få bära frukt långt efter hans egen tid. Han påverkade andra människor med Guds visioner och det blev en församling på 7000 medlemmar, en pingströrelse med 100 000 medlemmar, ett politiskt parti, tusentals nya kyrkor över hela världen, LP-stiftelsen som hjälpt hundratals missbrukare osv.

Kan man kalla hans liv för något annat än fruktbärande? Vi behöver fler som Lewi Pehtrus i Sveriges kristenhet idag! Hur kan vi starkare uppmuntra och identifiera dessa pionjärer och entreprenörer i våra församlingar och sammanhang? Har vi varit för rädda och smala för de personlighetstyper som dessa ofta representerar? Inte minst om vi ska se en kraftfull rörelse av församlingsgrundande och missionella församlingar så behöver dessa apostoliska gåvor komma i funktion.

Jag skulle vilja se en tid i svensk kristenhet, då vi vågar förlösa dessa gåvor brett. Jag tror Sverige och världen behöver det, inte minst i samband med den utmaning som den stora flyktingvågen innebär. Vi behöver ”möjlighetstänkare” men ännu mer – ”möjlliggörare” av stora mått.

/Daniel Norburg
Missionsdirektor EFK

Annonser

Håll er vakna och be!

Att samla till bön är inte helt enkelt. De flesta (alla?) kristna tycker att bön är viktigt, kanske det viktigaste en troende kan ägna sig åt. Ändå är min erfarenhet att det ofta går lättare att samla människor och prata om Jesus, än att mötas för att prata med honom. Varför är det så?

När jag gick på gymnasiet hade vi en kristen skolgrupp. Vi var många kristna på Alströmerskolan i Alingsås. När det var dags för fotografering till skolkatalogen var alltid kristna skolgruppen med, och vi kunde nog vara närmare 50 personer på bilden. Det var verkligen härligt att veta att vi var så många troende (här i Halmstad finns det kristna gymnasieelever som inte vet om det finns någon annan kristen på skolan). Men när det var dags för bön var det sällan fler än 3-4 st. Ibland kunde man vara ensam… För några år sedan var jag anställd pastor i en församling med ca 140 medlemmar. Det var och är en fantastisk församling på många sätt och vis. Men vid flera tillfällen, när vi skulle ta mer tid i bön, kunde vi vara 3-4 personer som kom på samlingarna.

Till och med Jesus tycks ha haft samma problem med sina första lärjungar. När Jesus tog med sig Petrus, Johannes och Jakob upp på ett berg och uppenbarade sig i sin gudomliga härlighet, då står det i Bibeln att ”Petrus och de som var med honom sov tungt…” (Luk 9:32). På samma sätt när Jesus våndades i Getsemane och vädjade till lärjungarna: ”Håll er vakna och be” (Matt 26:41). Strax där efter läser vi: ”Han kom tillbaka och fann ännu en gång att de sov…” (Matt 26:43). Det verkar som om lärjungarna vid dessa tillfällen var extremt trötta. Kanske är det så med oss också? Frågan är vad det är som tröttar oss? Varför har vi så svårt att hitta tid och kraft till bön? En klen tröst i sammanhanget är i alla fall att vi inte är ensamma. Även Petrus och Johannes somnade på bönesamlingarna…

Du kanske inte känner igen dig. Ni kanske har glädjen av att vara många på era bönesamlingar och att de flesta i församlingen alltid är ivriga att be. Underbart i så fall. Har du några goda tips på hur man uppmuntrar till bön så får du gärna skriva i kommentarerna.

Ikväll samlades vi till bön i vårt bostadsområde. Vi bad för varandra, för barn och ungdomar och för makthavare. Vi bad för de utsatta, för hemlösa och flyktingar. Vi bad för våra vänner, för dem som är sjuka och dem som behöver vägledning i särskilda situationer. Vi bad att Guds rike ska komma i Halmstad, att vi ska få ökad frimodighet att dela evangeliet bland dem vi möter. Vi var inte många, men vi vet att Gud hör när vi ber och att han svarar efter sin vilja. Att ta tid i bön är alltid väl investerad tid. Och min erfarenhet är att det alltid händer något när man ber – i synnerhet med den som ber!

/ Fredrik Lagerström, ”Med hjärta för Halmstad”

Gå ut!

En gång i veckan står det ”Gå ut! Luk 10” i min almanacka. Idag var en sådan dag. Jag och min fru har nyligen kommit överens om att regelbundet ge oss ut i vårt bostadsområde, eller på annan plats i stan, och be om Guds ledning medan vi går runt. Vi ber utifrån det vi ser och försöker handla utifrån de tankar vi får. ”Gå ut!” är den uppmaning vi har från Jesus. Han sänder oss ut att göra lärjungar. ”Luk 10” är ett för oss viktigt och vägledande bibelavsnitt som talar om att söka efter ”Fridens man”. Vi tror att det handlar om att hitta de människor och sammanhang som är öppna för budskapet om Jesus.

andersbergJag skulle önska att jag hade några fantastiska berättelser om spännande saker som hittills har hänt under våra promenader, men tyvärr så har inga omvälvande händelser ägt rum ännu. Däremot gör detta initiativ något positivt med oss. Vi påminns om varför vi är här – att Jesus har sänt oss att göra lärjungar. För oss är detta ett sätt att ta kampen mot vår egen bekvämlighet och samtidigt öka vår frimodighet. När vi går ser vi behoven i vårt område och kärleken till våra medmänniskor växer. Varje gång vi går ut möter vi människor vi känner och vi får ett extra tillfälle att samtala med dem. Vår bön är att nå vidare, att få dela evangeliet och hitta de människor som är mottagliga. Vi vill göra lärjungar som gör lärjungar.

Be gärna tillsammans med oss om att Guds rike ska komma mer i Halmstad.

/ Fredrik Lagerström, ”Med hjärta för Halmstad”

Församlingshelg

Helgen som gick hade vi ”församlingshelg” med deltagare från våra husförsamlingar. Vi hyrde in oss i ett gammalt missionshus i skogarna utanför Halmstad. 20151018_131225Matlagning över öppen eld och roliga lekar för alla åldrar varvades med samtal om lärjungaskap, lovsång och tid till förbön.För egen del älskar jag den här typen av gemenskap – att komma ut i skogen, umgås med goda vänner vid lägerelden, och att vara tillsammans utan att ha någon särskild tid att passa. Barnen verkade också trivas. De hade längtat till de här dagarna sedan förra årets församlingshelg, och för oss som föräldrar är det givetvis extra gott när barnen tycker att det är roligt att vara med.

20151018_113219Helgens lärjungaträning handlade om hur vi kan hjälpa människor till tro på Jesus. För att öva på att dela evangeliet fick alla möjlighet att berätta om sin egen väg till tro på Jesus. Det blev en uppmuntrande och härlig stund, där vi både fick ta del av Guds nåd och samtidigt lära känna varandra lite bättre. Vi funderade också kring frågor som ”varför är jag kristen idag?” och ”hur förklarar man enkelt vad tron handlar om?”. För flera av oss kändes helgens övningar som en viktig utmaning att tillämpa i vardagen.

Kanske och förhoppningsvis får jag anledning att återkomma med någon erfarenhet av detta längre fram i veckan.

/ Fredrik Lagerström, ”Med hjärta för Halmstad”

När blev vi ett rövarnäste?

Det finns säkert många bottnar i och möjliga tolkningar av berättelsen om när Jesus rensar templet. Själv tycker jag det finns en tydlig aspekt av interkulturell mission, framför allt pionjärmission, i Markus återgivning av händelsen (Mk 11:15-17). När Jesus förklarar vad som irriterar honom så till den milda grad säger han: ”Mitt hus ska kallas ett bönens hus för alla folk.”

För alla folk.

Herodes tempel hade flera förgårdar. Den yttersta var ”hedningarnas förgård”. Alla förgårdar tillsammans refererades till som ”templet”. Försäljningen av djur och växlingen av pengar skedde i en pelargång i södra delen av den yttersta förgården, alltså hedningarnas förgård. Denna plats var ursprungligen tänkt som en plats för hedningar, icke-israeler, att komma och tillbe Herren (1Kon 8:41-43). Men det kunde de inte göra även om de ville, för det var fullt med komers där istället! Det hade blivit ett ”rövarnäste”.

Jag tror ändå inte handeln i sig var ond och dålig. Den var kopplad till templets verksamhet; man växlade allsköns lokala valutor till den enda godtagbara offer-valutan, och man sålde djur som skulle användas i offerverksamheten. Alltså ganska rimlig, relevant, religiös verksamhet. Men Jesus blir arg som vi aldrig tidigare sett honom bli! Han ber dem inte lite artigt avbryta försäljningen och flytta på sig, utan han blir rosenrasande och välter borden och driver ut försäljarna. Bilden av en svettig skrikande Jesus, röd i ansiktet och med eld i blicken är ganska uppfriskande. Eller uppfordrande. Varför blev han så galet arg?

För att de stod i vägen för hedningarna, för folken. De hindrade dem från att komma och tillbe.

Vad gör vi idag, aktivt eller passivt, som hindrar folken från att komma och tillbe himmelens och jordens skapare? Vilka av våra rimliga, relevanta, religiösa verksamheter hindrar pionjär mission, missionen till de onådda, de som ännu inte fått en verklig chans att höra och se vem Jesus är?

/MiM

Den färdiga bruden!

Är det nån mer än jag som ser fram emot Lammets bröllop? (Upp 19:6-7, 21:9-10) Det finns många intressanta och skojjiga symboler i Uppenbarelseboken. En del kan vara svåra att tolka, men jag tror det är ok att säga att Krist brud är en symbol för församlingen, Guds folk (och inte nån kvinna i Knutby…).

”Hans brud har gjort sig redo.” Guds folk kommer en dag att omfatta människor av ”alla länder, folk, stammar och språk.” Men om en stor andel av folken idag ännu är onådda, då är ju inte bruden redo. Alls. Alla vi som längtar till den största festen i universums historia (Jes 25:6-8), vår absolut högsta prioritet måste vara att gå dit ingen annan gått, att nå de onådda! Den pionjära missionen får inte vara en plusmeny, ett tillval för de äventyrslystna. Det är basmenyn. Den självklara prioriteten för oss som längtar. Som drömmer. Som vill att bruden ska vara redo för bröllopet.

Det är klart att ingen vet hur stor andel av ett etnolingvistiskt folk som ska vara ”kristen” för att det ska räknas som ett ”nått folk”. När finns tillräckliga resurser (lärjungar, pengar, media, m.m.) i ett folk för att lärjungaträna hela folkgruppen? Det handlar inte om att pricka av en lista. Det handlar om bröllopsförberedelser! Passion, längtan, iver, nervositet, engagemang… Hallå? Vad håller vi på med?

/MiM

Rättvisemärkt mission = pionjärmission

Hej! Jag som bloggar denna vecka heter Magnus. Jag har tidigare bloggat under epitetet “Magnus i Mellanöstern”. Jag bor inte i mellanöstern längre, men vill fortfarande vara lite hemlig eftersom jag reser i de trakterna nu och då.

Enligt http://public.imb.org/globalresearch/Pages/default.aspx är ca 40% av jordens etnolingvistiska folkgrupper fortfarande onådda1 av evangelium. Antingen finns det inga evangelikala kristna eller ingen tillgång till evangelium alls (4%), eller ytterst få resurser att nå dem och inget aktivt församlingsgrundararbete har ägt rum under de senaste 2 åren bland dem (38%).

Detta är så *sjukt* fel och orättvist! Jesus sa att vi skulle ”göra lärjungar av alla folk” och fortfarande har 40% av folken inte ens en verklig möjlighet att ta till sig världens bästa budskap. I en tid när vi, med all rätt, betonar vikten av rättvisemärkt kaffe och FairTrade-bananer vill jag efterlysa behovet av rättvisemärkt mission. Pionjär mission. Om vi inte gör de 40% onådda folken i världen (var de än befinner sig och hur ointresserade, icke mottagliga, ”andligt stängda” och omedvetna om sitt behov av frälsning de än är) vår högsta prioritet så hävdar jag att vi inte fattat nånting!

What say you?

1En onådd folkgrupp kan definieras sålunda: ”In Christianity, an unreached people group refers to an ethnic group without an indigenous, self-propagating Christian church movement. Any ethnic or ethnolinguistic nation without enough Christians to evangelize the rest of the nation is an ”unreached people group”.” (https://en.wikipedia.org/wiki/Unreached_people_group)