Den största fienden?

Roger Korsgren, missionär utsänd av Evangeliska Frikyrkan till Paraguay för att arbeta med en församlingsplantering samt träning och coachning av ledare.

Jag skulle vilja avsluta den här gästbloggarveckan med att beröra en av de största fienderna i det här med försmlingsgrundande, i alla fall i min erfarenhet. Det gäller bristen på fokus och hur lätt man blir distraherad från det man faktiskt är här för att göra.

Det är fascinerande och lite skrämmande att se hur saker kommer upp när man vill ta steg framåt i Guds rike. Det gäller i allmänhet och i pionjärt arbete i synnerhet. Det sviker aldrig, någon vill göra något modigt, och det blir mycket på jobbet, någon har en vision, och en relation börjar strula. Jag tror att det är fiendens strategi nummer ett, att få oss att ta blicken från bollen.

I vårt fall nu så är det fler saker som tävlar om uppmärksamhet:

20151128_120120.jpg
Distraktion
  • Vi har nyss flyttat tillbaka till ett annat land, så det är mycket med papper, skolor och praktiska saker. Att bo i en annan kultur lägger till ytterligare ett lager av stress, allt tar lite längre tid och är lite mer okänt. Det hjälper inte att bo i tredje världen heller 🙂 där man bokstavligen måste gå från departement till departement för att få papper stämplade…
  • Vi bygger ut vårt hus, eftersom det är för litet. Så vi bor komplicerat, ihoppressat.
  • Vi har flyttat till en ny stad, så vi har inget socialt nätverk att falla tillbaka på. Barnen har ännu inga vänner och gick just på sommarlov
  • Plus allt det andra livet ger.

Det här är en del av våra grejer, i ditt fall är det säkert andra saker. Poängen är inte att det är speciellt svårt för oss, eller dig, utan att det alltid är så här, är det inte det ena så är det det andra. Och det blir inte bättre 🙂 Färdigheten är att fokusera.

Det här hjälper mig att fokusera:

  • Kommunicera mycket med mitt team och andra pionjärt sinnade
  • Planera paktiskt och tidsbestämt konkreta aktiviteter
  • Välja och välja bort arbetssätt
  • ”Get out there”, vara med folk som jag är kallad till
  • Tid i lyssnande bön

Allt gott i verket och hälsningar från Paraguay!

 

Annonser

Vad vill Du säga?

Roger Korsgren, missionär utsänd av Evangeliska Frikyrkan till Paraguay för att arbeta med en församlingsplantering samt träning och coachning av ledare.

I den här första fasen av ett nytt arbete så finns det ett yttre och ett inre lyssnande. Det yttre är vad vi berörde i förra inlägget, att förstå människorna och omgivningen. Det inre innebär att lyssna till Anden för att höra vad Fadern vill säga just nu och just här.

Det är som att varje tid och varje plats har sin unika ingångspunkt till Jesus. En anknytningspunkt, en attityd, ett budskap, där våra behov och Guds rike möts.

Att lyssna in på djupet, både utåt och inåt, att förstå sin omgivning och samtidigt lyssna till Anden,  skapar det som så många kyrkor ibland lite för desperat längtar efter, ”relevans”. Något som berör, som man kan förstå, som är äkta och samtidigt har spets.

I vårt fall är vi fortfarande i början av lyssnandet, men vi har nog  en idé vad ingången är. Anden har på flera sätt kommunicerat 1 Kor 13 till oss. I våra egna bönestunder, i vårt lyssnande som familj och genom andra. Kärlek alltså. En kärleksfull attityd. Att vara personer som alltid bär, alltid tror, alltid hoppas och alltid uthärdar och att kommunicera detta till de vi möter. Vilket i den här kulturen är något mycket kraftfullt och lite ovanligt.

Rent konkret kan det innebära att när jag möter en ny person så utgår jag ifrån att Gud redan har berört honom på något sätt, att Han redan söker honom, att det finns något i hans liv som Fadern har satt där för att visa honom vägen hem. En kärleksfull attityd skulle då vara att jag tror att han kan lära känna Gud bättre, jag har hopp att hans liv kan förändras och jag väljer att han den inställningen, oavsett omständigheterna, oavsett om det är ”realistiskt” eller inte.

Intressant nog kan vi också se att vi själva redan har blivit förberedda för denna vinkel. Genom våra tidigare erfarenheter, genom det sättet vi tänker om lärjungaskap och nu senast genom den coachutbildning som vi går igenom. Man skulle nästan kunna tro att vi var handplockade för att hamna här 🙂

 

 

 

Att göra sig dum

Roger Korsgren, missionär utsänd av Evangeliska Frikyrkan till Paraguay för att arbeta med en församlingsplantering samt träning och coachning av ledare.

Jag har tydligen redan skrivit det här inlägget :-). Det ploppade upp när jag skrev i förrgår och är från 2012 när vi började arbeta på en annan ort och handlar om processen att bli en del av en ny miljö, du kan läsa det här. Jag blev själv lite uppmuntrad eftersom det visar att vi har utvecklat ett konsekvent sätt att tänka under åren.

Den här fasen, att precis börja, handlar mycket om att rensa sitt sinne, att glömma bort det man har hört om sitt nya område och öppna sig. Att göra sig dum helt enkelt. Att erkänna att man inte känner till hur människor lever och tänker just här, hur dagsrytmen ser ut, vad som berör och engagerar, vad man gör på dagarna, om vittnesbördet om Jesus har funnits redan och hur det har sett ut etc

Och så ställer man frågor. Fråga, fråga och fråga. Nyfiket och intresserat. Om området, om behoven, om historien, om personen, om familjen, om Gud, om vad som. Allt för att lära sig. Allt för att se vad som öppnar sig. Allt för att lära sig älska just det här stället. För i slutändan, vad som gör intryck på de människor Gud kallar oss till, är om vi älskar.

Men, det här har jag ju redan skrivit om 🙂

 

 

Var eller vilka?

Roger Korsgren, missionär utsänd av Evangeliska Frikyrkan till Paraguay för att arbeta med en församlingsplantering samt träning och coachning av ledare.

Vi är nyligen tillbakakomna till Paraguay för vår andra period i detta land, läs vår arbetsbeskrivning här, och jag tänkte denna vecka beskriva vad vi gör och hur vi tänker så här precis i början av ett nytt arbete i staden Encarnación i södra Paraguay.

Den första frågan i varje sådant här projekt tror jag är ”Var?” Var ska vi arbeta, till vilka är vi kallade? Eller är det ett ”Vilka?”, om det inte rör sig om ett geografiskt område utan en grupp av människor. (Jag skriver detta på missionsorganisationen ”New Tribes Misson” guesthouse, en mission som arbetar med onådda folkgrupper världen över, vilket är ett exempel på Vilka?)

När vi flyttade till en Stockholmsförort för nu ganska länge sedan för att arbeta pionjärt så hade vi själva känt en kallelse till det området. Den här gången så gav oss vårt paraguyanska samfund två städer att välja mellan.  Vi åkte två gånger till båda städerna för att prata med pastorer, be och i allmänhet känna in stämningen. Minst en av dessa gånger var våra tre barn med.

För oss är det väldigt viktigt att ta med våra barn i våra beslutsprocesser. Inte bara är de direkt berörda av vad vi väljer, vi har alltid sagt att vi är en familj på mission, vi är i det här tillsammans. Men vi gör det också för att våra barn är duktiga på att höra Guds röst. Vi har en familjevana att ungefär varje månad ha en gemensam ”lyssnartid” där vi alla sedan delar vad vi upplever att Anden säger. Att vi har enighet i familjen är för mig en viktig indikator på att vi är på rätt spår. Och här visade sig den här enigheten, vi hade en relativt tydlig gemensam känsla för ett av ställena, Encarnación.

map01177
Encarnación

När vi hade meddelat att vi kände speciellt för Encarnación, så åkte missionssekreterarna ner och var i staden en dag och sedan meddelade de att de önskade arbetet i stadsdelen San Isidro. Återigen lite ovant för en mer självständig svensk. I själva verket mycket ovant och jag var tvungen att be och prata en hel del med mitt team, vilket består av min fru och jag :-). Jag frågade också sekreterarna varför de hade valt just denna stadsdel och de berättade att de hade känt en frid när de kom in i detta område samt att det hade rekommenderats av en lokal pastor.  Vi bestämde oss för att lita på att de hade hört rätt. Och alla reaktioner hitintills från lokala ledare bekräftar att det är ett område med stora behov.

Frågan ”Var” eller ”Vilka” tror jag måste vara glasklar i ledarnas sinne när man börjar ett arbete. Sättet hur denna klarhet kommer till tror jag kan ske på flera olika sätt, och vi har just prövat ett för oss nytt sätt.

 

Det här med lärjungaskap!

Lärjungaskap är som med bön, något man gärna pratar om men inte praktiserar.

I Sverige idag lever vi i en mycket individualistisk tid. Ingen ska säga till mig vad jag ska göra. Vi ser ett samhälle som inte riktigt håller ihop. På ett sätt utbreder egoismen sig, ”sköt dig själv och skit i andra”. Samtidigt glimmar människor till och rycker in och skakar om individualismen då och då.

Hur är det då med individualismen i svensk frikyrka? Hur är det med Jesu ord: ”Om någon vill följa mig, ska han förneka sig själv och ta sitt kors och följa mig. Den som vill rädda sitt liv ska mista det, men den som mister sitt liv för min skull ska vinna det.”
‭‭Matteusevangeliet‬ ‭16:24-25‬ ‭SFB14‬‬

Lärjungarna förstod precis vad Jesus menade. Dom hade många gånger sett människor bära sitt kors för att sedan bli avrättade, det var ju Romarnas favoritmetod.

Hur är det med oss, är vi villiga att lägga ned våra liv för den större saken? Många av oss bekänner ju gärna Jesus som frälsare, men hur är det med att han är vår Herre?

Lärjungarna trodde Jesus skulle komma som ny kung och besegra Romarna med vapenmakt, varpå Jesus förklarar att han kommer dö och gå lidandets och uppoffringens väg. Det blev kortslutning för Petrus.

Hemma från Indien kan jag inte låta bli att reflektera. Där mötte jag pastorer och evangelister som valde att leva enkelt och överlåtet det ledarteam de jobbade med, i sin iver att sprida evangeliet, fast de blivit erbjudna mycket pengar för att ställa sig under någon västerländsk missionsorganisation som då kunde skryta om allt jobb de gör bland de onådda. Dessa pastorer valde i mina ögon korsets väg.

Lärjungaskap är att lägga ned sitt liv inte bara för Jesus långt bort, utan nära genom en i vårt fall, församlingsledning nånstans. Där Jesus blir kött och blod, här och nu att följa.

Funderar kring, hur ser det ut med lärjungaskapet i Sverige? Många församlingsplanteringar startas ofta utifrån fina ord, men egentligen vill man bara göra sitt eget. Vara sin egen Herre, inte följa en församlingsledning man inte riktigt håller med.

Hur är det med alla oss som bara är medlemmar i en församling, men inte mer?

Skall vi se en förändring i Sverige så tror jag en våg av rannsakan måste gå över Sverige, och att det börjar med mig. Är jag villig att lägga ned min dröm för att hjälpa någon annan med dennes dröm?

Guds dröm är att ha en stor familj. Det är det Jesus pratar mest om. Dvs sin fader! Pappa kan man inte vara utan familj.

”Mitt ok är milt och min börda är lätt”. Att lägga ned sin dröm och låta den gå upp i en större dröm, Guds dröm, är inte en börda utan en välsignelse.

Andreas Tofters, Sala

Kallar aldrig Gud till pionjärkyrkor?

”Gud har sagt åt mig att gå med där!”

Vet inte hur många gånger jag hört denna fras och nästan alltid är man kallad till de stora kyrkorna som på något sätt lyckas marknadsföra sig effektivt och ofta även står i en positiv trend. Ytterst sällan hör man någon säga, Gud sa jag skulle gå med i ett visst pionjär arbete för att tjäna där.

Hur kommer det sig? Vill inte Gud att de små pionjärkyrkorna, ofta med knappa resurser, få människor som ofta slår knut på sig själv för att få allt att rulla på både inåt och utåt som kyrka? Kanske vi ska lägga ned alla små kämpande kyrkor och bara satsa på dom stora så dom blir större?

Eller…

Tänk istället om alla dom som inte riktigt kommer i funktion i de stora kyrkorna började engagera sig i de små kyrkorna eller planterade nya. Vad skulle hända då? Tänk om den passivitet som svensk kristendom lider av skulle brytas och Kroppen komma i funktion?

Vet inte hur många pastorer jag träffat som har ett ”collecting mindset” istället för ”Sending mindset”. Orsakerna är många men vem vill ge bort alla medlemmar till andra kyrkor? Vad händer med mig, min inkomst, min tjänst, min familj?

Tänk om vi istället hade ett tydligare Guds Rikes perspektiv och en sändande attityd istället för samlande/behålla attityd. Så fort någon blir frälst och upptränad, ställa frågan, vem och var kan vi sända denna nye lärjunge till?

Funderar på om framgång ligger i hur många jag samlar på en söndagsgudstjänst eller hur många jag lyckas träna och sända ut?

Well det är ju uppenbart! Men är det verkligen det? Jag ser inte det mönstret i Sverige idag.

Jag tror inte Sverige blir förvandlat av några få stora kyrkor, utan det måste bli kyrkor i varenda samhälle och by. Det kan vara huskyrkor, mobila kyrkor eller vanliga kyrkor, men jag är övertygad att här ligger nyckeln till ett förvandlat samhälle och land.

Tänk många små kyrkor, 50-75 pers max, där det är mycket lättare att bygga familjekänsla, utvecklande varaktiga relationer, lärjungaskap och därigenom undvika sk ”ministry-cultur” dvs pastorer och predikanter med en osund upphöjd ”untouchable” position.

Kanske provocerande, men visst borde Gud kalla fler även till pionjärsammanhang och inte bara de populära kyrkorna? Han om någon borde ha ett större holistiskt perspektiv?

Vad tycker du?

//Andreas Tofters, Centrumkyrkan i Sala

Hur länge är man pionjär?

Hej, mitt namn är Andreas Tofters och jag har jobbat i en landsortsförssamling i många år och nu senaste 5 åren i en församlingsplantering i lilla Sala i Västmanland.

Hur länge är man pionjär? De första 2 åren eller är det 5 år? Har det bara med tid att göra eller har det med plats att göra. Är Västmanland ett pionjärområde? Ja enligt statistik kanske? Flest församlingar har lagts ned här sista åren vad jag förstår.

Men hur ska vi säga om alla tappra pastorer som kämpar på i små församlingar ute på landsorten, är inte dom pionjärer? Dom som aldrig lyfts fram i kristen media, som kämpar på ofta i utflyttningsorter med vikande dop och medlemstal. Är dom bara dåliga pastorer eller pionjärer?

Om inte pionjörer skulle jag vilja kalla dom hjältar. Dom som inte ger upp när stora trendiga församlingar i städerna dammsugar upp deras ungdomar, som inte lämnat kyrkan av andra anledningar förstås.

Bara lite tankar en lördagseftermiddag från ett litet gästhus uppe i Norra Indien bland de onådda? Kanske det är pastorerna här som är de riktiga pionjärer, som oftast med mycket låg ersättning går ut i byarna och delar Jesus effektivt, ofta går det många timmar per dag för att nå fram. Ibland blir de slagna, ibland mycket sjuka, ibland hårt ansatta av andemakter, ofta väldigt fattiga, men mycket brinnande och hängivna ger de sina liv till andra. Väldigt långt från de stjärnpredikanter man ser på TV och i media. Ja dess fullständiga motbild skulle jag säga.

Men jag e int bitter 🙂

Allt gott!

Andreas Tofters
Centrumkyrkan i Sala