Mellan vision och verklighet

Vår första församlingsrörelseplanteringserfarenhet blev långt mer än vi kunnat ana och hoppas på (av både glädje och utmaningar). Visserligen hade den visionära maken visionerat om inte bara en men många församlingar. Men även han blev överraskad.

Vår andra församlingsrörelseplanteringserfarenhet blev väldigt annorlunda. Det blev ingen rörelse. Det blev en husförsamling som levde i 2.5år för att sedan upplösas när det inte fanns ledare som kunde fortsätta. Det blev ingen rörelse, men några få förändrade liv.

Hur förhåller man sig till en vision som inte blir uppfylld på det sätt man trott? Det är givetvis olika men bland annat landade vi i detta:

-livet som församlingsplanterare är ett liv i spänningen mellan vision och ideal å ena sidan och det vi ser hända (eller inte hända) omkring oss å andra sidan. I hanterandet av den spänningen mognar vi som lärjungar och får chans att brottas och gå djupare med Gud

-liknelserna om sådd och skörd och olika jordmån gäller för individer såväl som folkgrupper. Vi får se vår församlingsplanteringsinsats som en del i Guds historia på den plats vi befinner oss. Vi ser oss också som ett arbetslag i Guds rike där många bidrar med olika gåvor under olika tider. Vi skördar på en plats och plöjer och sår på en annan.

-även om visionen är en rörelse av förvandlade liv i nya församlingar så är vi samtidigt kallade att outtröttligt stå upp för rättvisa och dela med oss av de välsignelser vi själva har fått. Det ena utesluter inte det andra utan samverkar till att Guds rike sprids.

Så till alla er som står i aktiv församlingsplanteringstjänst just nu, jag är så tacksam för att ni finns och vill uppmuntra er. Ni är en del av ett större historiskt och geografiskt sammanhang och med Paulus ord avslutar jag dagens inlägg:

9Låt oss inte tröttna på att göra det som är rätt. När tiden är inne får vi skörda, bara vi inte ger upp. 10Så länge det finns tid skall vi därför göra gott mot alla människor, framför allt mot våra trosfränder. (Gal 6)

Annonser

Lärjungaliv 24/7 på hemmaplan

Vi åkte ut som ett gift par och efterhand kom barnen. De efterlängtade barnen. Plötsligt kändes det annorlunda liv vi valt ännu mer annorlunda. Man kan välja ett radikalt liv för sin egen del, men när det finns barn med testas överlåtelsen till Livet Annorlunda. Mor- och farföräldrar är så långt borta och man måste gå igenom det där med kulturanpassning igen, inte för sin egen skull utan för barnens skull. Och så märker man att det folk man lever bland och lärt sig älska, älskar ens barn 100-falt igen. Det är nåd!

Jag vill inte på något sätt minimera utmaningarna i att leva som barnfamilj i en annan kultur med visionen för en församlingsgrundarrörelse. Men att leva i sin egen kultur kan vara nog så utmanande. Föräldrar är helt enkelt ett nojjigt släkte som gång på gång får överlåta sina barn och deras väl och ve till Gud Fader. Oavsett var vi lever älskar vi våra barn, vi vill deras bästa och gör allt för att de ska må så bra som möjligt. Och någonstans på vägen hoppas man att de tillsammans med de lärjungar som växer fram i församlingsplanteringen också lär sig följa den Gud som är alltings ursprung, all kärleks källa och skaparen av allt gott i all världens kulturer.

Och plötsligt (faktiskt just idag) fyller äldsta barnet 18 år och jag kan med facit i hand se att Gud faktiskt var så där trofast som jag bekände för alla när barnet var 7 veckor gammalt och vi återvände till Mongoliet som en liten familj på 3 personer i stället för 2.

Normbrytande och anpassning

Som jag skrev igår lämnade jag ett potentiellt svensson-liv i Svedala och hamnade i en gruvstad med 60 000 mongoler och ett antal ryssar. Under de första åren försökte jag smälta in och anpassa mig till den mongoliska motsvarigheten av ett svensson-liv. Det gick väl sisådär. När man är 15 cm längre än de flesta, har ”gult” i stället för svart hår och dessutom en spetsig näsa, då lurar man ingen, man är helt enkelt annorlunda. Men man anpassar det som går att anpassa: man dricker te ur skålar i stället för koppar, man köper gästtofflor, man äter ångkokta degknyten med ett högljutt slurp och försöker leva lite mer spontant i nuet i stället för enligt kalendern.

Framförallt börjar man lära sig prata som folket man vill kommunicera med. Det gick väl också sisådär till en början. Man låter ju lite dum i huvudet när man se ut 20år men jag prata 1 år liten bäbis säga god morgon det är på kväll… Ja, ni förstår. Efterhand går det bättre och det blir konstigt nog naturligt att hantera tre språk dagligen och dricka svenskt kaffe till frukost och salt mjölk-te till lunch, detaljplanera semestern 3 månader framåt och samtidigt gilla läget när middagsgästerna oväntat blev 5 istället för 2.

Som församlingsplanterare vill man bli ”allt för alla för att åtminstone vinna någon.” Det kanske är självklart när man byter land men jag vill tro att det är väldigt applicerbart även för församlingsplanterare i Sverige. Man överlåter sig till att leva i ett oväntat liv, att både bryta normer och anpassa sig.

Lärjungaliv

Jag heter Maria, är tonårsmamma mitt i livet och bor i Linköping. Denna vecka kommer jag blogga ganska personligt om min egen erfarenhet som församlingsplanterare i andra kulturer än min egen.

Från en frikyrko-medel-svensson-uppväxt blev jag i tonåren väldigt fascinerad av ”det annorlunda”. Detta (och givetvis lite till) ledde till att jag som 22-åring tillsammans med min man lämnade Svedala och ett potentiellt svensson-liv för att bosätta mig som församlingsplanterare i ett helt annat land. Min visionärt lagde man såg redan innan vi åkte en mongolisk församlingsgrundarrörelse framför sig. Jag delade denna vision av hela mitt hjärta men är väl något mer jordnära lagd och fokuserade på att lista ut vad en sådan stor vision egentligen betydde här och nu, måndag, tisdag, onsdag, torsdag…

Så kom det sig att jag mitt i förverkligandet av denna fantastiska vision upptäckte det som fortfarande får mitt hjärta att slå några extra skutt:

…glädjen i att investera i andra människors lärande, mognad, förvandling och på köpet få lära, mogna och förvandlas själv.

Maria