Läsning

Richard H: Till veckan har missionsledningen för EFK bjudit in Steve Addison för strategiska samtal om hur EFK ska kunna bli en rörelse. Om du vill ta del av vad han har att säga kan jag verkligen rekommendera hans böcker. De finns som e-bok på kindle. Hans senaste heter Pioneering movements och handlar om ledarskap i en apostolisk rörelse. Missa inte den!
Trevlig helg!

Annonser

Apostolisk strategi

Richard Hultmar – Korskyrkan Stockholm Läs gärna mina tidigare poster den här veckan innan du läser detta.

Det är en viktig insikt att förstå att Lukas skrivit både Apostlagärningarna och Lukasevangeliet. Då kan vi se händelserna i Apostlagärningarna i ljuset av de teologiska grunderna i Lukasevangeliet. Så när vi läser i den här berättelsen att alla som bodde i Asien, både judar och greker fick höra Herrens ord, betyder det inte att alla dessa kom till Tyrannos lärosal. Utan vi kan med stor säkerhet dra slutsatsen att Paulus tränar lärjungarna och sänder dem utifrån den strategi som beskrivs i Lukas kap. 9 och 10. (Oavsett om vi tror på en tidig skrivning av Lukasevangeliet, ungefär samtidigt som Efesoshändelsen, eller en senare skrivning, kan vi förutsätta att det är den strategi som Jesus lärde ut som används – se Lukas 1:1-2). Strategi är för övrigt att göra vissa saker i en viss ordning… (Inte vad som helst och i vilken ordning som helst).

Hur ser då Paulus strategi ut i Efesos?

  1. Evangeliet förkunnas – offentligt och i hemmen. Omvändelse, tro på Jesus och det som hör till Guds rike. Han förkunnar hela Guds vilja och plan. – Antagligen botas sjuka redan här…
  2. Lärjungarna döps. Dopet är en lydnadshandling där överlåtelsen till Jesu död och uppståndelse sker och är början på det nya livet i Kristus.
  3. Paulus lägger händerna på lärjungarna så att den helige Ande kom över dem och de talade i tungor och profeterade. Andedopet som Guds beklädande med kraft för uppdraget att göra lärjungar.
  4. Dagliga samtal under tre år med lärjungarna där de undervisas, tränas och utrustas att följa och tjäna Herren Jesus.
  5. Lärjungarna sänds två och två till hela Asien. (Thimoteus och Erastus till Makedonien, Gajus och Aristarkus i Artemistemplet nämns vid namn).
  6. Sjuka botas (ovanliga under genom Paulus händer och andra som bär vidare det som varit i beröring med honom).
  7. En församling bildas i Efesos och äldste – församlingsledare utses från skaran av lärjungar som fått daglig träning.
  8. Paulus har själv sörjt för sina och följeslagarnas behov för att församlingen ska kunna ta hand om de svaga. Ett tydligt inslag av diakoni.
  9. Paulus drar vidare och lämnar församlingen åt Gud och hans nåderika ord. Paulus kunde konsten att lämna över till andra. Det är en viktig ingrediens i att skapa rörelse.

Paulus strategi bygger på kommunikation genom offentliga och enskilda samtal och han verkar tillämpa samma samtalsstrategi senare i Rom. Resultatet av dessa samtal är en världsvid kyrka som ännu finns kvar, enlilgt kyrkohistorien. När vi ser på Stockholm och andra storstäder, kanske det finns något viktigt att hämta i Paulus strategi? När, var och hur kan vi samtala med människor om Guds rike och lärjungaskap så att de blir tränade, utrustade och sända och kan bära hans kraft? Hur får vi en rörelse i Stockholm och Sverige?

Att bära kraften

Richard Hultmar – Korskyrkan Stockholm: I en tid när många längtar efter Guds kraft och många kristna har upplevt att de blivit fyllda av Anden, upplever Guds närvaro, blir helade och ser syner och profetiska bilder, är berättelsen om Efesosförsamlingen viktig. (Läs om det i Apg 19). Det är en sak att uppleva det Gud gör och beröras av hans kraft och och det är en annan sak att kontinuerligt bära på Andens kraft och beröra andra människor med den, så att det resulterar i en rörelse där Gud berör en hel region.

Efter att ha försökt övertyga judarna om det som hör till Guds rike tar Paulus lärjungarna med sig till Tyrannos lärosal. De andra ville inte lyda (som det står i grundtexten), och talade illa om den väg som Paulus förespråkade. Eftersom Lukas skrivit texten kan vi förmoda att när Paulus talar om Guds rike. menar han samma sak som det Lukas skriver om i Lukasevangeliet kapitel 10: ”Bota de sjuka i den staden och säg till folket: Guds rike är nu hos er!” Det som hör till Guds rike är alltså en kombination av att Jesus är Herre i riket som är här, och den kraft som han förmedlar som förvandlar människors liv. Kopplingen mellan sann efterföljelse av Jesus som Herre, och att Gud gör ovanliga under, visar sig i den här texten i skillnaden mellan de som var lärjungar och de som inte ville lyda. De lärjungarna ville lyda, förde dagliga samtal med Paulus och spred Ordet och kraften i hela regionen.

För att tydliggöra detta ytterligare berättar Lukas om den märkliga händelsen när de judiska andeutdrivarna försöker driva ut demoner med den Jesus som Paulus talar om, men får stryk för att demonerna vet vem Jesus och Paulus är, men inte vilka dessa andeutdrivare är. Statusen på vår efterföljelse av Jesus verkar alltså vara känd i den andliga världen. (Som fördjupning kan man läsa Efesierbrevet 1:17-23 där Paulus kopplar kraften, med att Jesus är över alla andra namn och huvud för församlingen.)

Min poäng idag är att om vi vill vara en rörelse som bär på Guds kraft och som får se det hända som vi läser om i Lukas 10 och Apg. 19, så behöver vi vara lydiga lärjungar till Herren Jesus, så att det märks i den andliga världen. Och vi behöver göra andra till sådana lärjungar. Berättelsen fortsätter med att de som hållit på med trolldom (artemisdyrkan?) bränner sina böcker och det markerar att lärjungarna förstod vikten av att avsäga sig den ockulta kulturen och den demoniska andligheten. Det resulterade i att hela staden kom i uppror, eftersom det blev ett hot mot det ekonomiska system som vilade på artemisdyrkan. Det finns alltid ett pris att betala för att vara den sortens lärjunge som vill bära ut Guds kraft. Men det kan leda till att en hel region får höra Ordet och bli berörd av kraften.

Så när vi gör lärjungar för en rörelse, behöver vi se till att de blir lydiga lärjungar till Herren Jesus, fyllda med den helige Ande och förstår att använda hans kraft. I morgon kommer en text om de övriga ingredienserna i Paulus rörelserecept.

Apostolisk kraft

Richard Hultmar – Korskyrkan Stockholm: Idag fortsätter jag mina tankar utifrån Apostlagärningarnas 19 kapitel. – Om det är något som kännetecknar Paulus vistelse i Efesos så är det apostolisk kraft. Mot bakgrunden att Artemistemplet i Efesos räknades som ett av antikens sju underverk, och något som getts från himlen, med tillhörande religiositet, är det kanske inte konstigt att människor behövde få beröras av en Gud med riktig kraft. Paulus lägger händerna på de nydöpta lärjungarna och de uppfylls av den helige Ande och talar i tungor och profeterar. Det som händer i Efesos börjar med detta dop i Guds kraft. Jag tror att det är viktigt för oss att förstå att det är när vi uppfylls av Anden, när vi bekläds med hans kraft, som vi får del av den viktigaste förutsättningen för att få se en församlingsrörelse. Det kan komma till uttryck på andra sätt än tungotal och profetia, men det behövs lärjungar som är fyllda av den helige Andes kraft, för att en rörelse från Gud ska kunna bryta fram.

Enligt Lukas instruerade Jesus sina apostlar att stanna i Jerusalem tills de hade blivit beklädda med kraften från höjden och fortsätter i början av Apostlagärningarna med att säga att när den helige Ande kommit över dem ska de bli vittnen i hela världen. Det är intressant att notera att det är i Efesos som Lukas för första gången nämner att Paulus förmedlar Andens dop genom handpåläggning. Och jämfört med den filosofiska approachen i Aten två år (och två kapitel) tidigare verkar Paulus ha valt denna tydligt apostoliska kraft-rörelse-strategi, förankrad i Lukas version av missionsbefallningen.

I just Efesos noterar också Lukas att Gud gjorde märkliga under genom Paulus. Jag tror att tron på Andens kraft som strategi, är något vi behöver återerövra i vår tid om vi ska få se  en rörelse där vi också får se Gud göra ovanliga under.

Från min egen erfarenhet från församlingsplantering i Luleå kan jag bara understryka att det är människor som är fyllda med Anden som berör andra människor med Guds kraft och kärlek. Och det är när Gud får utrymme att göra under som svar på bön, som människor vänder sig till Jesus. Och det är i tider av Andeutgjutelse som människor fortfarande kan få syndanöd. Låt oss därför be om mer av Andens kraft, fler som får uppleva Andens dop och fler och märkliga under! Det verkar ha varit den grundläggande ingrediensen i Paulus Efesos-strategi.

Apostolisk rörelse

Richard Hultmar – Korskyrkan Stockholm: Ett av de kapitel i bibeln som jag har läst oftast är Apostlagärningarna 19. (Läs gärna hela kapitlet innan du läser mina skriverier den här veckan.) Det handlar om när Paulus kommer till Efesos för första gången och hur han under två år lägger händerna på lärjungarna, försöker övertyga människor om det som hör till Guds rike, och samtalar i Tyrannos lärosal så att alla som bodde i Asien fick höra Herrens ord. Det är en fantastisk berättelse om hur en rörelse uppstår och många med mig har inspirerats av den.

Efesos var vid den här tiden en storstad med en befolkning som av en del historiker bedöms ha varit över 150.000 människor och den näst viktigaste staden i romarriket, efter Rom. Staden beboddes av greker, judar och romare. Efesos var huvudstad i mindre Asien. Där fanns Artemistemplet som räknades bland antikens sju underverk. Det var då troligen världens största byggnad och ett centrum för tillbedjan.

Efesos var en storstad, en huvudstad, ett religiöst och kulturellt centrum, och en plats för utbildning (Tyrannos lärosal) och integration. I mina ögon påminner Efesos till en dell om vår tids Stockholm bortsett från att det saknas ett artemistempel. Dock har vi idag en stark tillbedjan av människan uttryckt i både materialism, indivdualism och lössläppt sexualitet, vilket nog är en lika allvarlig form av avgudadyrkan som artemiskulten.

Så att Paulus får ett genombrott i Efesos, vilket mynnar ut i enrörelse i hela området, är en stor inspiration för mig när jag tänker på vad Gud vill göra i Stockholm. I brevet till församlingen i Efesos, i Uppenbarelseboken 2, talar Herren till församlingen och säger: ”du har prövat dem som kallar sig apostlar, men inte är det”. Kan det vara så att Herren själv pekar på Efesos som en förebild för en apostolisk församlingsrörelse? Om det är så behöver vi upptäcka vad det är som aposteln Paulus gör när han kommer dit. Det återkommer jag till i följande bloggposter under veckan.

Beslutsfattande del 3:Vad skall vi heta?

Jag heter Eleonore Gustafsson och leder en församlingsplantering i stadsdelen Berga i Linköping och den här veckan bloggar jag om olika aspekter av beslutsfattande i en församlingsplantering. (här kan du läsa del 1 och 2)

När är det dags att skaffa ett namn på planteringen? Vårt storsyskon, Nygårdskyrkan, som också har Ryttargårdskyrkan som moderförsamling, skaffade ett namn i samband med att man blev en egen juridisk person.

Därför har vi inte känt någon stress. Men det är en kul fråga att samtal om. De församlingar som har bibliska namn är ofta uppkallade efter ortsnamn eller evangelistnamn, t.ex. Johanneskyrkan eller Filadelfiakyrkan. Vi är lite sugna på namnet ”Abrahamskyrkan”. Abraham var nomad och kallas i Bibeln för trons fader. I vår stadsdel finns många nomader som behöver en livgivande tro, därför tycker vi det skulle vara ett passande namn. Men varför har ingen tagit det namnet förut? Vad finns det för nackdelar som andra sett men inte vi?

(det finns en församling som heter Abrahamsbergskyrkan, men ingen Abrahamskyrkan, i alla fall enligt google)

Hur skall man tänka när man namnger en församling?

Här kommer en film på temat som jag skrattat högt åt många gånger. Jag tror den gjordes inför en konferens för kristna kommuniteter och kollektiv för många år sedan (därav kvalitén):

(varning för kristen internhumor)

Beslutsfattande del 2: Vad är en moderförsamling?

Jag heter Eleonore Gustafsson och leder en församlingsplantering i stadsdelen Berga i Linköping. Igår inledde jag en bloggserie om detta med att fatta beslut. Idag har jag och en annan ledare i församlingsplanteringen träffat några ledare i våra två moderförsamlingar: Ryttargårdskyrkan och Johanneskyrkan.

Både mödrarna och vi som dotter är lite nybörjare på det här, därför behöver vi kontinuerligt samtala om våra förväntningar på varandra. Vad lägger vi i begreppet ”moderförsamling”? Idag landade vi i att man bör tänka i bilden av en moder-dotterrelation där dottern flyttat hemifrån och blivit självständig men där dottern ibland behöver stöd och hjälp. Inte en moder-dotterrelation där dottern inte är myndig att agera på egen hand.

Jag tror att det där kan se olika ut på olika platser. Ibland bör moderförsamlingen ta mer ansvar och i andra fall mindre. Om visionen är att plantera en församling som är väldigt lik moderförsamlingen kanske man som moder kan ta ett större ansvar i arbetet med den nya församlingen. Men om man vill plantera en församling som är väldigt olik moderförsamlingen kanske man bör vara mindre klåfingrig. Eller snarare, klåfingrig bör man aldrig vara, varken som moderförsamling eller som ledare överhuvudtaget.

Så vad är en moderförsamling egentligen? Hur skall EFK ännu mer kunna bli en rörelse av församlingar som planterar nya missionella församlingar?

IMG_5094