Multiplicering är inte = kopiering

Maria Fagré, Eklesia husförsamlingsnätverk, Örebro

I vårt husförsamlingsnätverk vill vi att alla husförsamlingar ska bli ”församlingsplanterande församlingar”. Vi tror på multiplicerande lärjungaskap och församlingar. Men en sak som har blivit viktigt för oss att förmedla när vi sänder ut och knoppar av är att multiplicering inte är lika med kopiering!
Det finns alltid en risk att vi söker Gud intensivt i början av ett pionjärt arbete, men att vi hamnar i mönster där saker går på rutin när det etablerats och växer. Från början föds saker utifrån bön och intimitet med Gud men sen luras vi att tro att det är i formerna som växer fram smörjelsen ligger. Risken blir då att det vi ger vidare är formerna istället för principerna.

I Eklesia tänker vi att det finns vissa oersättliga byggstenar, ett visst DNA, som vi vill ska finnas i varje grupp. Men vi vill uppmuntra att det får ta sig många olika uttryck. När vi sänder ut ledare för att starta en ny husförsamling uppmanar vi till att våga ”ta den långa vägen”, inte bara göra det vi gjort eller köra på samma grej som den husförsamling som man sänds ifrån. Vi behöver söka Gud och följa Andens ledning för vad Han vill föda i varje ny gemenskap. Vi behöver ställa frågor som ”vilka gåvor finns i gruppen och hur kan vi sätta dem i funktion” och ”vilka ska vi nå och hur ser församling ut för dem?” Vi vill inte forma församlingar som människor sen måste passa in i, vi vill låta församlingen formas av dem som kommer till. Framför allt vill vi låta Gud forma som Han vill, och om det Han vill är utanför vår egen erfarenhets- och referensram finns bara ett sätt; att komma så nära Honom att Han får föda det genom oss.

När jag ser tillbaka på starten av församlingen så tror jag att vår största styrka var att vi inte visste vad vi gjorde;) Vi hade en längtan efter mer av Gud, lärjungaskap förankrat i vardagen, närmre gemenskap och att få se nya sätt att vara församling för att nå nya människor. Men vi hade ingen aning om hur det skulle komma att se ut. Vi var beroende av Gud, av att söka honom och låta honom föda saker som vi inte kunde tänka ut eller skapa själva. Det beroendet vill vi inte tappa bort, därför tror jag att det är viktigt att inte hamna i ett kopierande multipliceringstänk. Vi vill multiplicera lärjungar, men inte kopiera dem. Vi vill multiplicera ledare, men inte kopiera någons ledarskap. Och vi vill multiplicera församlingar, men inte kopiera den utsändande. Gud är all kreativitets och mångfalds Gud och vi vill fortsätta förundras och överraskas av vad Han vill föda.

Annonser

Multiplicera GOD frukt

Maria Fagré, Eklesia husförsamlingsnätverk, Örebro

Uttryck som missionell rörelse, lärjungar som gör lärjungar och multiplicerande församlingstillväxt används mycket i våra pionjära sammanhang. De är alla bra och vi har samtliga som vision. Jag skulle bara vilja dela några tankar jag burit på gällande detta. För ett par år sedan lyssnade jag på en man som sa ”innan vi multiplicerar vill vi se god frukt, för vi vill ju inte multiplicera dålig frukt”. Smart!:) Och så viktigt! Ibland kanske vi är för snabba med att få med oss principen av multiplikation från början, för vi vill inte tappa bort denna viktiga byggsten. Men visst är det viktigt att vi först får se vad det är Gud föder bland oss, och att det verkligen är Gud som föder det och inte vi?

När vi startade Eklesia hade vi från början en övergripande vision som vi förde vidare muntligt, men vi skrev inte ner den förrän ett par, tre år in i arbetet. Vissa kanske skulle tycka att det är jättekonstigt att inte ha en tydlig vision från start och många ”församlingsplanteringsskolor” skulle hävda att utan tydlig vision blir det inget. Vi hade som sagt en vision, det vi upplevt att Gud talat till oss, men den var inte särskilt specifik. Vi ville vara fria från ramar, modeller och specifika tänk för att se vad Gud ville föda. Fördelen var att när vi väl skrev ner visionen så var det inte en teori som vi ville jobba mot och förhoppningsvis så småningom se förverkligad. Det vi skrev ner var det vi redan hade börjat se och leva i. Vi skrev ner det Gud födde i och genom oss, och som vi var måna om att inte tappa bort längs vägen.

Jag tror verkligen på multiplikationsprincipen, både vad gäller lärjungar som gör lärjungar och församlingar som föder församlingar. Det är så vi vill bygga vårt husförsamlingsnätverk och ur den husförsamling vi startade hösten 2009 har det fötts ytterligare tre. Men jag vill hellre att det växer långsamt och hållbart än snabbt och ostabilt. Vi vill inte att omogen eller rent av dålig frukt ges vidare, vi vill bara se den goda frukt Gud föder multipliceras.

…om ni visar varandra kärlek…

Maria Fagré, Eklesia husförsamlingsnätverk, Örebro

För några veckor sedan besökte jag en bibelskola och undervisade en heldag om missionsuppdraget, lärjungar som gör lärjungar och församlingsplantering. På den avslutande andakten på kvällen läste jag Joh. 13:35 ”Alla skall förstå att ni är mina lärjungar om ni visar varandra kärlek”. Allt annat jag sagt i sex lektioner kändes sekundärt. Om vi tror på det som står här så borde det betyda att om vi lär oss att älska varandra så löser sig resten?! Det man ska känna igen Jesu lärjungar på är att de visar varandra kärlek och då ska ALLA fatta att det är Jesus de följer. Vi pratar mycket om missionsuppdraget, lärjungaträning, att vi behöver göra lärjungar som gör lärjungar osv… Här visar Jesus oss en ovärderlig, oersättlig och odiskuterbar hemlighet vad gäller lärjungaskap: om vi ska vara Hans lärjungar är vi skyldiga att älska varandra som Han har älskat oss, och om vi gör det kommer världen att fatta vem Han är! Så om detta är så oerhört viktigt, en befallning från Jesus själv och nyckeln till att visa världen vem Han är, borde vi då inte prata mer om detta än om något annat när det kommer till lärjungaträning? Att göra lärjungar handlar till stor del om att lära människor att älska! Så hur kan vi vara föredömen, forma lärjungar och skapa en församlingskultur utifrån Jesu kärleksbud?

Jag har tänkt på kärlekens fem språk. (Detta är ju inget som står i Bibeln utan taget från en äktenskapsbok med samma namn skriven av Gary Chapman, men det kan ju vara bra för det;)) Chapman menar att det finns fem sätt att visa och ta emot kärlek; tjänster, gåvor, tid, komplimanger och fysisk beröring. Tänk om vi skulle ta med oss dessa kärleksspråk, inte bara i äktenskap utan överallt där vi vill bygga kärleksfulla relationer. Varför inte i församlingen?

En man som inte var kristen kom till vår husförsamling för första gången och vid ett tillfälle då vi kom in på tron på Jesus sa han ”…men bara att möta er och den gemenskap ni verkar ha kan ju göra att man börjar tro!”. När han sa det så kände jag att det nog är det finaste man kan höra om sin församling. Jag vet att kanske inte alla som besökt oss har känt så, men det är min bön och längtan att människor som kommer skulle få möta en gemenskap så genomsyrad av Guds kärlek att det gör det svårt att inte tro att Han finns. Församlingen är inte bara tänkt att vara en vittnande gemenskap, gemenskapen är tänkt att vara ett vittnesbörd i sig! 

Jesus söker människor

Jag som bloggar den här veckan heter Maria Fagré och är ledare i husförsamlingsnätverket Eklesia, Örebro

En förmiddag i våras när jag var jag ledig, barnen var i skolan och min plan var att göra absolut ingenting, så knackade det på dörren. Det var en äldre man som letade efter min pappa för att beställa ett jobb. Pappa bodde här innan oss och han har fortfarande sitt företag på andra sidan gatan.

I vanliga fall hade detta blivit ett kort möte: ”Nej, tyvärr, han bor inte här längre. Tack och hej!” Men av någon anledning blev vi stående på trappan och fortsatte prata. Han frågade vad jag gör om dagarna och på svaret förstod han att jag var kristen.
Så kommer det otippade, den här äldre mannen som jag känt ett par minuter säger: ”Får jag berätta något för dig som jag aldrig berättat för någon tidigare? Det här kanske låter konstigt men jag har flera gånger drömt om Jesus.”
”Jaha”, säger jag, ”vad intressant! Gud talar mycket i drömmar så det jag vill gärna höra!”
Han började berätta om sina drömmar som handlade om allt ifrån att Jesus skulle komma tillbaka från himlen och att han därför borde ta emot honom (vilket han inte gjort), till att Jesus hade kommit till honom i en dröm och sagt att han skulle predika om honom för världen.
När han berättat färdigt sa jag att det känns ganska tydligt att Gud vill honom nåt:) Samtalet fortsatte en stund och till slut sa mannen att han verkligen hade fått något att tänka på, sen sa vi hej då och han åkte sin väg.

Detta möte tillsammans med ett par liknande vardagsmöten samma månad blev en viktig påminnelse för mig att Jesus personligen, ständigt och aktivt, söker människor.
Jesus säger i Joh. 5:17 ”Min Fader verkar ännu i denna stund och därför verkar också jag”. Många gånger ber vi att Gud ska vara med i det vi gör, men kanske en viktigare bön är att fråga Gud vad Han gör och hur vi kan få vara med i det? Samarbeta med det Han redan gör. Gud verkar alltid och Han inbjuder oss att få vara med i uppdraget att sprida Hans rike. Vilket privilegium! Om vi ber att Han ska använda oss som Han vill så tror jag också att Han gör det, vare sig vi får tydliga tilltal eller inte kände nåt, om vi går ut med intentionen att evangelisera eller om vi går hemma i mysbrallor på vår lediga dag och inte tänkte göra något alls. Personligen har mina favorittillfällen ofta varit de där otippade sakerna, när Gud kommer och överraskar när man minst anar det, när Anden får frihet att göra vad Han vill. Mitt i vår vardag kan Hans rike få bryta fram i och genom oss!

Byggnad – välsignelse eller förbannelse?

 

Markus Sand, pastor i Rinkeby Internationella Församling och samordnare för EFKs gemensamma flyktingarbete skriver…

Rinkeby Internationella Församling där jag är pastor har funnits sedan 1989. Det är svårt att kalla den pionjär utifrån ålder. Men en sak som vi delar med många församlingsplanteringar är att vi inte har någon kyrkobyggnad utan hyr för våra gudstjänster.

Det här med lokaler är en fråga som kommer upp regelbundet i församlingen. Nästan sedan i starten har vi hyrt i Rinkeby Folkets Hus. För närvarande gör vi det två gånger i veckan, på söndagen för vår gemensamma gudstjänst och på fredagskvällar för vårt arabiska möte.

För oss som är en väldigt mångkulturell församling med kanske en tredjedel svenskfödda, en tredjedel arabisktalande och sen en hel del spansktalande plus folk från lite här och där, så finns det som ni förstår väldigt många olika tankar kring detta med kyrkbyggnad. För en ganska stor grupp i församlingen ligger det oerhört högt upp på önskelistan. Vi har i olika omgångar kollat efter alternativa lokaler men inget har öppnat sig, så vi är kvar i Folkets hus.

För oss som mångkulturell församling värderar vi den gemensamma gudstjänsten på söndagarna högt, eftersom det är ett viktigt tillfälle för oss att vara tillsammans och då märks det tydligast att vi är en blandad församling. Så att tänka bort en gemensam gudstjänst är inte aktuellt, det ligger djupt i vårt DNA.

Vad talar då för och emot att ha en egen lokal respektive vara kvar som vi är?

Allt ska upp och allt ska plockas tillbaka varje fredag och varje söndag och så har det varit i 26 år. Man kan väl lugnt säga att många av oss är ganska trötta på det. Å andra sidan skulle säkert många vara trötta på att städa och sköta de egna lokalerna om vi hade haft det… Folkets hus är slitet, helt utan fönster då vi har en sal i källaren och städningen är i bästa fall är ok. I sämsta fall har det varit fest på lördag kväll och golvet är klibbigt av läsk, öl och sprit, toaletten luktar skit osv.

Men det där kan vi leva med även om det är frustrerande. Det jag saknar mest är nog möjligheten att kunna göra mer under veckan. Även om vi har hemgrupper och gör vissa andra saker i hemmen så saknar jag en lokal att använda. I en miljö som Rinkeby så känns det enklare att bjuda in till en lokal/café snarare än ett hem i många fall. Jag skrev i förra inlägget om hur jag besökte Bengt Sjöberg och deras lokal ”Korskyrkans träffpunkt”. En sån lokal tror jag vore mycket bra att ha i Rinkeby också. Vi skulle ha möjlighet att möta många fler än vad vi gör nu. Jag minns att för några år sedan i samband med att vi såg ett antal komma till tro att jag tänkte att vi hade behövt en lokal som kunde vara öppen under veckan därför att några av dem som kom till tro var människor som behövde en gemenskap också på dagarna, någonstans att vara, och det är svårt att möta utifrån hem, när få är hemma på dagtid.

Fördelarna är att vi inte lägger så mycket pengar på hyror (även om Folkets Hus höjde kraftigt för några år sedan), vi är inte bundna av en fastighet som måste tas om hand och ingen i eller utanför församlingen kan förknippa oss med bara en byggnad (fast å andra sidan blir vi lätt osynliga).

Jag tänker nog ganska pragmatiskt kring lokal. Jag är inte ute efter en kyrkobyggnad, men skulle gärna prova hur det var att ha en lokal som vi förfogar över under veckan, även om vi inte får plats med söndagens gudstjänst där.

Jag tycker det vore roligt att höra hur ni andra som är i liknande situationer, eller har varit i liknande situationer, tänker kring detta. Om ni kör helt utan egna lokaler, varför? Är det principiellt eller bara så det blivit? Om ni har varit utan och sedan skaffat, varför och vad blev skillnaden? Har det förändrat ert sätt att vara församling? Om din församling har, och kanske alltid haft lokal/kyrkbyggnad, skulle du hellre vara utan? Skriv gärna kommentarer, för jag är nyfiken på att höra hur era resonemang går.

 

Andlig hunger

Markus Sand, pastor i Rinkeby och samordnare för EFKs gemensamma flyktingarbete skriver…

Sedan drygt 10 år jobbar jag i Rinkeby som pastor i Rinkeby Internationella Församling. Sedan några år har jag också jobbat en del av min tid inom EFK med frågor som rör asyl, integration, mötet med islam, migrantförsamlingar och liknande. Sedan november förra året har jag jobbat 70-80% för EFK med fokus på vårt gemensamma flyktingarbete.

Hösten 2015 kommer gå till historien för den våg av flyktingar som strömmade in i Europa varav över 160 000 nådde fram till Sverige. Detta verkar ha tagit från både det bästa och det sämsta i vårt land. Många har engagerat sig för välkomna asylsökande men samtidigt har också spänningarna ökat mellan olika grupper.

Jag får höra många rapporter om hur Gud verkar i och genom församlingar på olika platser i vårt land. Ofta har kyrkan på orten öppnat upp sin lokal och sin gemenskap för asylsökande.

Korskyrkans träffpunkt

I måndags hade jag förmånen att få besöka Filipstad och Bengt Sjöberg. Han har arbetet i 30 år med flyktingar och har en erfarenhet få kan matcha. Vi möttes i en lokal de precis gjort i ordning, Korskyrkans träffpunkt. Bengt berättade om hur de både i den lokalen i Vasakyrkan bedriver verksamhet med asylsökande i princip varje dag i veckan. Det är svenskundervisning, öppen kyrka, barngruppen ”Måndagsklubben”, bibelgrupper på olika språk m.m.

Något som kommer fram tydligt när jag pratar med Bengt är att de människor som de möter inte bara har praktiska eller sociala behov som kyrkan fyller genom att kunna ge vinterkläder, erbjuda språkträning och gemenskap, men de har också andliga behov. Många kommer med frågor och vill veta mer om vem Jesus är, vad kristna tror osv. Det finns en andlig hunger hos många, ett sökande efter svar. Bengt berättade om en kille från ett muslimskt land som hela sitt liv gått med frågor om livet och om Gud men aldrig funnit svar. När han kom som asylsökande till Sverige och Filipstad fick han höra om Jesus vilket ledde till att han tog emot Jesus i sitt liv. Nyligen berättade han för Bengt om att alla hans frågor fått svar. Han känner en sådan frid inuti att han är beredd att åka tillbaka till sitt land om han inte får uppehållstillstånd, även att det kan vara livsfarligt för honom.

Vi pratar som kristna om att vi har en helhetssyn på människan, men jag tror tyvärr att vi många gånger ändå missar den andliga delen, att vi som människor har andliga behov. Kanske har sekulariseringen gått så djupt i oss som troende att vi inte tror att andra människor har andliga behov. För andliga behov är väl inget som man får först när man tar emot Jesus?

Jag tror att vi behöver i möten med människor eller i verksamheter/grupper vi har i våra församlingar ge möjlighet för människor att möta Gud. Även om det är ett språkcafé eller en innebandyträning kan man ge utrymme för andliga samtal och bön, under samlingen eller efter. Jag tror att vi som pastorer behöver vara noga med att denna dimension finns med i det vi gör som församling, så att vi inte igen och igen faller i sekulariseringens fälla och lyfter ur den andliga dimensionen ur det vi gör. Ibland är vi så rädda att stöta bort människor att vi försöker sudda ut alla spår av tro och av Gud, men jag tror att det är bättre att vi har en lite tydligare profil så att människor ”utsätts” för Gud och får en chans att söka svar på sina frågor, även om det innebär att några inte kommer.

Längtan efter naturlig evangelisation

Ofta försöker vi kristna hitta på evangelisationsmetoder för att kunna prata med människor om Jesus. Tyvärr är många av dessa ganska onaturliga och om inte den andra är särskilt intresserad av att prata tro, kommer konversationen av sig och vi får försöka med någon annan. Själv har jag sett detta under de år som jag var ansvarig för gatuevangelisation i Uppsala och stod utanför studentnationerna på fredagskvällar och bjöd på kaffe och ville prata tro. Jag såg svagheten i denna typ av metod just för att om människan snarare behövde bli vän och få ett förtroende innan man pratar om djupa livsfrågor, så kunde inte jag hjälpa honom eftersom jag bara var där för att prata med honom om tro – inte för att bli vän med honom. Fortsätt läsa Längtan efter naturlig evangelisation