Beslutsfattande del 3:Vad skall vi heta?

Jag heter Eleonore Gustafsson och leder en församlingsplantering i stadsdelen Berga i Linköping och den här veckan bloggar jag om olika aspekter av beslutsfattande i en församlingsplantering. (här kan du läsa del 1 och 2)

När är det dags att skaffa ett namn på planteringen? Vårt storsyskon, Nygårdskyrkan, som också har Ryttargårdskyrkan som moderförsamling, skaffade ett namn i samband med att man blev en egen juridisk person.

Därför har vi inte känt någon stress. Men det är en kul fråga att samtal om. De församlingar som har bibliska namn är ofta uppkallade efter ortsnamn eller evangelistnamn, t.ex. Johanneskyrkan eller Filadelfiakyrkan. Vi är lite sugna på namnet ”Abrahamskyrkan”. Abraham var nomad och kallas i Bibeln för trons fader. I vår stadsdel finns många nomader som behöver en livgivande tro, därför tycker vi det skulle vara ett passande namn. Men varför har ingen tagit det namnet förut? Vad finns det för nackdelar som andra sett men inte vi?

(det finns en församling som heter Abrahamsbergskyrkan, men ingen Abrahamskyrkan, i alla fall enligt google)

Hur skall man tänka när man namnger en församling?

Här kommer en film på temat som jag skrattat högt åt många gånger. Jag tror den gjordes inför en konferens för kristna kommuniteter och kollektiv för många år sedan (därav kvalitén):

(varning för kristen internhumor)

Annonser

Beslutsfattande del 2: Vad är en moderförsamling?

Jag heter Eleonore Gustafsson och leder en församlingsplantering i stadsdelen Berga i Linköping. Igår inledde jag en bloggserie om detta med att fatta beslut. Idag har jag och en annan ledare i församlingsplanteringen träffat några ledare i våra två moderförsamlingar: Ryttargårdskyrkan och Johanneskyrkan.

Både mödrarna och vi som dotter är lite nybörjare på det här, därför behöver vi kontinuerligt samtala om våra förväntningar på varandra. Vad lägger vi i begreppet ”moderförsamling”? Idag landade vi i att man bör tänka i bilden av en moder-dotterrelation där dottern flyttat hemifrån och blivit självständig men där dottern ibland behöver stöd och hjälp. Inte en moder-dotterrelation där dottern inte är myndig att agera på egen hand.

Jag tror att det där kan se olika ut på olika platser. Ibland bör moderförsamlingen ta mer ansvar och i andra fall mindre. Om visionen är att plantera en församling som är väldigt lik moderförsamlingen kanske man som moder kan ta ett större ansvar i arbetet med den nya församlingen. Men om man vill plantera en församling som är väldigt olik moderförsamlingen kanske man bör vara mindre klåfingrig. Eller snarare, klåfingrig bör man aldrig vara, varken som moderförsamling eller som ledare överhuvudtaget.

Så vad är en moderförsamling egentligen? Hur skall EFK ännu mer kunna bli en rörelse av församlingar som planterar nya missionella församlingar?

IMG_5094

 

Beslutsfattande del 1: Hur urskiljer man Guds vilja?

Jag heter Eleonore Gustafsson och leder en församlingsplantering i stadsdelen Berga i Linköping. I somras skrev jag en serie blogginlägg, 1, 2, 3, 4, 5, 6 om vår planterings profil och bakgrund. Då var vi ännu i planeringsstadiet, men nu är vi igång!

Som grundarteam står vi inför flera avgörande vägval gällande vårt missionsarbete. Vi är bara fem personer och kan därför inte ha tusen olika projekt utan måste enas om en gemensam väg. Vi vill gå Guds väg, men hur urskiljer man den?

Vi har tagit hjälp av en modell som bl.a. finns angiven i boken ”Söka och finna Gud i allt” av James Martin. Där beskriver han tre olika beslutssituationer. De två första situationerna är ganska enkla, ganska snart inser man med hjälp av förnuftet, ett tilltal eller en känsla av påtaglig frid vilken väg som är den rätta. Men den tredje situationen är mer komplex. Då står man inför en rad olika goda alternativ, men man känner inte frid inför någon av vägarna. Hur skall man göra då? James Martin förslår följande:

  1. Försök vara neutral inför all alternativen (Viktigt, speciellt om man är en grupp!)
  2. Be om Guds ledning
  3. Identifiera vad det yttersta målet med ens liv eller församling är
  4. Be att Gud styr viljan till det beslut som bäst tjänar det yttersta målet
  5. Lista för och nackdelarna med de olika alternativen
  6. Be över listan och försök se åt vilket håll ditt förnuft lutar, när du/ni får frid med en av vägarna fattar du ett beslut
  7. Be att Gud bekräfta att du/ni valt rätt. Bekräftelsen bör sökas utanför en själv/gruppen

James Martin påminner om att det inte finns beslut som leder till ett perfekt utfall. Alla beslut har nackdelar. Något som man lätt glömmer bort och som kan hindra en från att fatta ett beslut.

Välkommen att följa mina blogginlägg som denna gång kommer handla om att fatta beslut! /Eleonore Gustafsson

(bild från förlaget Libris pressarkiv)

S%C3%B6ka och finna Gud i allt_9789173873802

Från megapastor till minipastor del 6: Men hur gör man då?

Hej! Jag heter Eleonore Gustafsson och det här är mitt sista inlägg som veckans pionjärbloggare.

Tyvärr blev den röda tråden inte lika tydlig som jag tänkt mig, olika aspekter från mega till mini. Den monastiskprofilen tog överhanden (del 3, 4, 5). Även om monastiskt liv handlar om just detta: att låta livet (mega) få en enda (mini) riktning: gemenskapen med Gud.

Under det senaste året har jag flera gånger fått frågan ”men hur startar man egentligen en församling?”. Ni som är flitiga läsare av den här bloggen vet svaret på den frågan. Men för er nytillkomna läsare kommer här ett exempel på hur man kan göra:

Vad som hände mellan 2010 och 2014 har jag redan skrivit om här.

Februari 2014: Två vänner i Berga får veta om mina planer. De ansluter sig direkt men låter mig få ensamrätt kring formandet av visionen (en demokratisk process i begynnelsen av en plantering är inte att rekommendera). Församlingsledningen i Ryttargårdskyrkan och Johanneskyrkan får också veta om mina planer.

Mars 2014: Jag träffar Cathrin Nygren, som har jobbat med församlingsplantering länge och som numera ingår i EFKs missionsledning. Hon ger mig flera goda råd.

Sommaren 2014: Jag skriver en monastisk regel som beskriver församlingens liv (detta hör inte till vanligheterna).

Augusti 2014: Jag berättar om mina planer för församlingen (ett känslosamt möte!) Församlingsregeln offentliggjordes och jag frågade ”vem vill leva så här tillsammans med mig?”.

Hösten 2014: Vi har flera träffar där nyfikna får komma och ställa sina frågor samt be tillsammans med mig och mina vänner i Berga. Jag och mina vänner i Berga erfor tydliga tilltal om vilka Gud ville att vi skulle missionera bland.

Mars 2015: Fyra av oss åker på kursen M4, där man får grupphandledning. Ett fantastiskt verktyg. Ett måste för alla församlingsplanterare! Visionen klarnar ännu mer.

Våren 2015: Vi blir en grupp på 12 personer som möts varannan vecka för bön och samtal. Vi reser också bort en helg för att be och samtala om församlingens vision. Vi slår fast att de som vill ingå i grundarteamet måste ha ambitionen att stanna kvar i planteringen i fem år.

Sommaren 2015: 5 av oss överlåter sig på en tidsperiod på 5 år. Vi bestämmer oss för att inte ha något söndagsgudstjänstliv förrän någon kommit till tro.

Hösten 2015: Vi möts som en bönegrupp för att lära känna varandra, samt börja forma ett missionsarbete. Vi har offentliga bönemöten där flera från Ryttargårdskyrkan kommer för att stötta oss genom bön. På söndagarna möts vi i våra respektive moderförsamlingar.

Tack för den här veckan! Om ni vill kan ni höra av er till mig på eleonore.gustafsson@ryttargardskyrkan.se

IMG_3459

(en bild från vår gemenskapshelg)

Från megapastor till minipastor del 5: introvert för evigt?

Hej! Jag heter Eleonore Gustafsson och är veckans pionjärbloggare. Jag har fått lite invändningar på twitter kring gårdagens bloggpost. Kanske är ni flera som har samma invändningar. Därför tänkte jag ägna dagens bloggpost till att utveckla lite mer kring hur jag tänker kring detta med mission för oss inåtvända.

Om man är introvert så tar sociala kontakter energi. Om man är extrovert så ger sociala kontakter energi. Mission förutsätter att man skapar fler sociala kontakter. Alltså är mission något som tar väldigt mycket energi för oss introverta. Finns det inte en risk att man blir utmattad? Jo, även för den extroverte.

Ja, vi är olika. En del är extroverta, andra introverta, en del både och. Men som kristen tror jag att vi kan förändras, ja, till och med förvandlas!

Min introverta läggning förde mig till Nya Slottet Bjärka-Säby för att leva där i deras kommunitet HT06-VT08 (då var den helt i Sionförsamlingens regi). Jag längtade efter ensamhet. Jag fick gemenskap. Inte bara med de åtta som jag bad tillsammans med två timmar per dag, eller arbetade med sex timmar per dag, eller åt alla måltider tillsammans med. Nya Slottet tog också emot väldigt många gäster, både kristna och sökare, som åt lunch tillsammans med oss och som deltog i våra bönemöten. Det var galet mycket folk hela tiden. Det var påfrestande.

Tillslut orkade jag inte längre och jag blev tvungen att lämna. Jag reste till Örebro och hamnade ironiskt nog i ett kollektiv som erbjöd mig en madrass på golvet i deras vardagsrum. Vid min huvudgärd stod en bokhylla. I Bokhyllan, just vid min huvudkudde (om jag minns rätt) låg boken ”Kristen moralhistoria” av Roland Spjuth (lärare på ÖTH). Läsningen hjälpte mig att förstå att det inte går att leva ett kristet liv utan gemenskap med andra, gemenskap som påfrestar. Och att denna påfrestning är nödvändig för att vi skall kunna se Gud.

Gemenskap är helgande. Och vi behöver helgas för att kunna se Gud (Heb 12:14, Matt 5:8).

Jag reste tillbaka och blev kvar ytterligare ett drygt år. Tiden på Bjärka lärde mig mycket om monastiskt liv. Och att monastiskt liv kan hjälpa den extroverte att bli lite mer introvert. Och den introverte att bli lite mer extrovert. Går det att skapa en monastisk form som formar introverta till missionella varelser? Jag tror det.

Idag är jag inte lika introvert. Tiden som syster på Bjärka och pastor i Ryttargårdskyrkan har satt sina spår. Tiden i Berga kommer också att sätta sina spår.

Och ja, jag kommer bli trött. Men förhoppningsvis, även lycklig.

IMG_0004

(Antonios den store, den monastiska rörelsens pionjär)

Från megapastor till minipastor del 4: mission för oss inåtvända

Hej! Jag heter Eleonore Gustafsson och är veckans pionjärbloggare. Jag leder en församlingsplantering i stadsdelen Berga i Linköping. Planteringen har en monastisk uttrycksform. Något som jag skrev om igår. En röd tråd genom veckans inlägg är min resa från mega till mini. Jag har gått från att vara pastor i en församling med knappt tusen medlemmar till att bli pastor i en liten grupp på fem. Jag har gått från mega till mini. Men det är ju inget självändamål. Målet är ju att gå från mini till mega, att vi skall få döpa många människor till Kristus!

Hur skall det gå till då? Du som läste inlägget igår kanske blev lite bekymrad. Du kanske tyckte att det hela lät väldigt inåtvänt.

Min önskan med den här planteringen har varit att göra inåtvända människor, som jag, utåtvända. Jag har alltid betraktat mig själv som en ganska introvert person. När jag var liten ville jag bli eremit (istället blev jag pastor i en ”megakyrka”, hm….), jag ville hellre sitta inne och läsa än leka med kompisar.

Jag fascineras fortfarande av änkan Hanna i Luk 2:36f., hon som aldrig vek från templet utan tjänade Gud dag och natt med fasta och bön. Jag skulle gärna stänga in mig i ett kloster och bara ägna mig åt hantverk och bön. Sådana kallelser finns också. Jag har en vän som gått just den vägen. Hon lever i förbön för oss andra.

Men det är inte min kallelse. Min hunger efter Gud, efter kontemplation, har istället lett mig till Berga, en stadsdel med många utlandsfödda som har en annan religiös bakgrund än kristendomen. Det är som att Gud har sagt ”där, bland dem som ännu inte känner mig, kommer jag låta mig finnas”.

Därför har vi som plantering lagt örat mot marken, övat oss i lyssnandets konst, och försökt höra vart stegen går. Vart går Gud? Behoven är stora. Vi skulle kunna starta upp tusen olika sociala projekt. Det är inte brist på idéer. Det är inte brist på samarbetspartners. Men vi söker efter Gud.

Vart går Gud? Vem har han redan uppenbarat sig för? Var är det redan förberett?

Så här funkar mission för oss inåtvända. Vi som hellre hade stängt in oss i vår bönekammare. Detta blir moroten som får oss att gå ut. Vi längtar efter Kristus och har insett att han låter sig finnas bland dem som ännu inte känner honom.

Vi vill förena kontemplation och mission. Jag tror att detta skulle kunna vara ett sätt för svensk kristenhet att bli lite mer missionell. Det kanske aldrig blir någon megarörelse. Men då har jag i alla fall testat.

IMG_2642

Från megapastor till minipastor del 3: att vara församling i tistelöknen

Hej! Jag heter Eleonore Gustafsson och är veckans pionjärbloggare. I mitt första inlägg berättade jag, med glimten i ögat, om att jag gått från megapastor till minipastor.

Igår berättade jag om EFK 2020. Där står det en massa bra saker. Bland annat:

”Vi vill hålla samman mångfald i uttrycksformer med enhet i viktiga identitetsfrågor.”

Bergaplanteringen har valt en monastisk uttrycksform. Denna form är allt mer vanlig inom den protestantiska kyrkan i USA, då under begreppet ”New Monasticism”.

En monastisk gemenskap lever utifrån en regel. Här är ett utdrag ur vår (annars långa) regel:

”Vi lever just nu i distraktionernas tidevarv, var vi än är finns nöjesindustrin ett klick bort och nattens mörker utgör inte längre en begränsning av arbetsdagen. Var vi än är och vilken tid på dygnet det än är går det alltid att fly in i distraktioner. I en sådan tid är det lätt att Ordet kvävs och aldrig växer till en mogen skörd. I sin liknelse om sådden liknar Jesus förkunnelsen vid frön som sås ut i olika jordmåner:

’Det som föll bland tistlarna, de tär de som hör ordet men som längre fram kvävs av livets bekymmer, rikedomar och nöjen och aldrig ger mogen skörd. Men det som kom i den goda jorden, det är de som hör ordet och tar vara på det i ett rent hjärta och genom uthålligheten bär frukt.’ (Luk 8:14-15)

Idag är uthållighet en bristvara och nöjen finns i överflöd. I den monastiska traditionen har man med hjälp av gemensamma regler försökt få bukt med tistlarna för att bli en god jordmån för Ordet. En monastisk regel är en text som innehåller både en vision samt regler för det gemensamma livet såväl som det privata. Den monastiska rörelsen är en bred rörelse som omfattar allt från ökeneremiter, kloster, sällskap och kommuniteter. Den gemensamma nämnaren är att gemenskapen består av människor som av fri vilja överlåtit sig till gemensamma vanor. Det finns flera likheter mellan den monastiska rörelsen och frikyrkan, båda utgörs av människor tagit ett eget beslut att följa Jesus. Förr innebar också medlemskapet i en frikyrka att man överlät sig till ett antal levnadsregler, dessa levnadsregler (som framförallt gällde relationen till nöjeslivet) visade sig dessvärre ha en fadd eftersmak. Vi tror därför att den monastiska rörelsen med dess långa erfarenhet kan vara en bättre inspirationskälla till att hitta regler för ett kontemplativt liv.”

Men hallå! Vaddå kontemplation? Handlar inte församlingsplantering om mission? Jo, läs mitt inlägg imorgon.

Här en bild från mitt vardagsrum, strax före ett av våra bönemöten i vintras:

IMG_3099