Förvandla problem till böner

Jag brukar försöka utmana mig själv att dela med mig mer av Jesus i vardagen. Ett sätt att göra det är att förvandla problem till böner.

Jag är för tillfället hemma mycket med barnen vilket innebär en hel massa hämtningar och lämningar på skola, förskola, hos kompisar osv. Allt detta skapar också naturliga möten med en massa människor. I vår vardag är det så för det mesta, att vi möter människor. Det kan vara på bussen, på jobbet, på träningen eller i kön på City Gross. Här kommer några tips på vad du kan göra när du möter människor i din vardag:

Fortsätt läsa Förvandla problem till böner

Annonser

Inte riktigt som planerat

Det här blev inte riktigt som jag hade tänkt det. Familjen drabbades av magsjuka och därför kom bloggandet av sig. Får spara resterande blogginlägg till annat tillfälle.

Var välsignade!

/ Maria Cruz, Helsingborgs husförsamlingsnätverk

Lärjungaträning mitt i familjekaoset

I detta blogginlägg tänker jag fokusera på hur man kan göra och tänka i familjen.

I ordspråksboken står det ” Vänj den unge vid den väg han bör vandra, så viker han ej av från den när han blir gammal.” (Ords 22:6)

Familjen är den viktigaste platsen för att lära barnen vad ett liv med Jesus innebär. Jag tänkte därför ge några exempel på hur man kan hjälpas åt i familjen att tillsammans leva livet med Jesus:

  • Räkna med barnen!

Jesus säger: låt barnen komma till mig, hindra dem inte. Himmelriket tillhör sådana som de.

Vi utgår från att barnen själva kan be till Jesus och lyssna på hans röst.

  • Skapa goda rutiner

I vår familj försöker vi att alltid läsa i barnens bibel samtidigt som vi äter frukost tillsammans, sen ber vi en kort bön för dagen. Vi ber tillsammans innan lunch och kvällsmat, ibland för något specifikt, ibland bara välsignar vi maten. Sen läser vi bibeln med barnen och ber innan de ska sova.

När vi har läst bibeln tillsammans brukar vi fundera på vad det vi läst betyder, och vad det säger till oss. Kan vi lära oss något särskilt? Är det något speciellt vi ska göra utifrån vad bibelberättelsen säger? När vi ber tillsammans frågar vi alltid om barnen vill be. Ibland vill de, ibland vill de inte. VI håller bönerna korta och enkla.

  • Vänd problemen till böneämnen och glädjeämnen till tacksägelse

När vi äter tillsammans på kvällen brukar vi ofta fråga varandra hur dagen har varit. När man berättat något som varit bra kan vi kort och gott säga: tack Jesus. Om någon berättar om något som varit jobbigt kan vi (mitt under måltiden) be för det. Om någon i familjen är sjuk lägger vi händerna på den personen och ber för den. Än en gång, vi håller det enkelt och låter barnen formulera sina egna korta böner.

  • Lär barnen om rätt och fel

Det här kanske låter självklart men jag tror ändå det är viktigt att poängtera. Vi behöver i familjen skapa en god kultur – en Gudsrikeskultur – där vi talar om, och hjälper varandra att leva utifrån Guds rikes principer.

Man kan t.ex. tala om hur man är en bra vän, hur man tar hand om den som är ledsen. Man kan samtala om hur man är emot varandra som syskon och om hur man visar att man respekterar varandra. Man kan tala om hur man kan hjälpa dem som inte har det lika bra som vi och uppmuntra barnen att själva agera. Man kan tala om hur vi vill fungera som församling och hur vi förhåller oss till varandra i församlingen.

Att hjälpa sina barn att följa Jesus är lärjungaträning. För mig som varit hemma mycket med våra barn har detta varit ett viktigt perspektiv. Det har gett mig både motivation och inspiration.

Ni som läser har säkert en massa egna tips och idéer om hur man i familjen kan hjälpa varandra att följa Jesus. Skriv gärna era egna tips i kommentarsfältet!

/Maria Cruz, Helsingborgs husförsamlingsnätverk

Barn, barn, barn

Jag som bloggar den här veckan heter Maria Cruz. Jag finns med i en husförsamling som träffas på Miatorp i Helsingborg och jag finns även med i ledarskapet i Helsingborgs husförsamlingsnätverk.

En fråga som man ganska ofta får när man berättar om hur vi lever församlingsliv är hur vi gör med barnen. Det är en väldigt bra fråga! Hur gör man med barnen när man varken har söndagsskola eller andra verksamheter att lämna in dem till?

Jag tänkte därför skriva fyra blogginlägg den här veckan (inklusive det här). I det här första berättar jag lite om vem jag är och I de tre andra kommer jag faktiskt snäva in mig lite och bara blogga om hur man kan tänka kring barnen i ett husförsamlingsnätverk. Jag kommer dela in blogginläggen i tre fokusområden: familjen, husförsamlingen och nätverket. Jag kommer dela lite tankar, funderingar och utmaningar och även försöka ge några enkla tips. Jag är långt ifrån expert på området och hoppas därför att du som läser vill fylla på med egna tips i kommentarsfältet.

Så, lite kort om mig. Jag heter alltså Maria. Jag bor tillsammans med min man och våra tre barn i Ramlösa i Helsingborg. Vi flyttade hit för lite mer än sju år sedan för att dela med oss av Jesus och med en längtan att få se enkla församlingar växa fram i Helsingborg. Just nu är jag föräldraledig med vår yngste son samtidigt som jag jobbar 20%  med en distansbibelskola som heter Bibelskola Nära.

Min stora längtan är att få lära känna Jesus mer och mer, bli ännu mer lik honom och få dela med mig av det liv som han har att erbjuda, till andra människor. Jag önskar och ber om att få se Guds rike, med allt vad det innebär, få sprida sig i Helsingborg och vidare. Och jag tror att det är fullt möjligt, för att Gud är Gud. För honom är ingenting omöjligt, och hans kärlek för den här staden, det här landet, den här världen är så mycket större än vi kan greppa. Det finns en framtid och ett hopp. VI får lyfta blicken och se hur fälten har vitnat för skörd.

/Maria Cruz, Helsingborgs husförsamlingsnätverk

Om inte vetekornet faller i jorden och dör…

Bloggat av Maria Cruz, Helsingborgs husförsamlingsnätverk.

Den här veckan bloggar jag både på min egen blogg och på pionjärbloggen.

”Amen, amen säger jag er: Om vetekornet inte faller i jorden och dör, förblir det ett ensamt korn, men om det dör, bär det rik frukt. Den som älskar sitt liv förlorar det, och den som hatar sitt liv i den här världen, han skall bevara det och vinna evigt liv. Om någon vill tjäna mig, skall han följa mig, och där jag är kommer också min tjänare att vara. Om någon tjänar mig, skall min Fader ära honom.” (Joh 12:24-26)

Det är inte förrän vi dör bort ifrån oss själva vi kan bära frukt.

De senaste sex åren har för mig personligen inneburit att jag har fått dö bort från område efter område i mitt eget liv.

Innan vi flyttade läste jag en pastors- och ledarskapsutbildning. Även om jag inte hade några storslagna planer på att bli anställd som pastor fanns det ändå någon form av plan på att jobba i församling. Planen gick i uppfyllelse, men inte riktigt på det traditionella sättet.

Vi flyttade som ett team ner till Helsingborg för att dela med oss av Jesus och leva församlingsliv. Jag var inte anställd, hade ingen titel, tjänade inga pengar . Och det har i perioder varit jobbigare att hantera än vad jag från början hade trott. Jag har under resans gång insett att Gud har behövt slipa och arbeta bort mina egna ambitioner för att plantera sina.

För mig satte detta min kallelse på prov. Det var till viss del lättare att ignorera kallelsen än att våga leva ut den utan till synes ekonomisk bärighet.  Visst fanns jag med som ledare, men inte i den mån jag egentligen upplevde mig kallad till. Detta skapade naturligtvis en frustration i mig som inte var helt lätt att hantera.

De första åren här i Helsingborg var för mig en ökenvandring, full av tvivel och stundom en stark längtan att bara återvända hem. Hemma hade jag åtminstone kunnat få jobb lättare, och ett hus till ett vettigt pris. Dessutom hade vi haft mycket lättare tillgång till barnvakt och jag hade kunnat leva närmre min familj.

Att flytta hem var dock i slutändan inget alternativ. Gud hade tydligt satt oss i Helsingborg och att lämna skulle vara att ta ett steg i helt fel riktning.

Jag har många gånger fått återvända till när Jesus, efter sin uppståndelse, samtalar med Petrus och säger: ” Amen, amen säger jag dig: När du var yngre, spände du själv bältet om dig och gick vart du ville. Men när du blir äldre, skall du sträcka ut dina händer och en annan skall spänna bältet om dig och leda dig dit du inte vill.” [Joh 21:8)

Jag får gång på gång kapitulera inför det faktum att det här i mångt och mycket är vad det kristna livet handlar om. Jesus uppmanar oss att varje dag bära vårt kors. Och även om livet med honom är fullt av glädje och välsignelse finns även den här sidan av myntet – för vi är fortfarande människor.

Jag tror att Gud behöver forma oss och ta oss igenom perioder av öken, perioder där vi får dö bort ifrån område efter område i våra liv.

Jag kan så här i efterhand se att jag behövde dö bort ifrån mina egna förväntningar och ambitioner, från min egen längtan efter trygghet och att få bekräftelse. Jag behövde även dö bort ifrån rädslan för vad andra skulle tycka och tänka om jag vågade dela min innersta längtan och min kallelse.

Ökenvandringen nådde dock sitt slut. Det innebär förvisso inte att jag är klar på alla dessa områden, men jag är i mångt och mycket igenom. Jag är fortfarande inte anställd, har ingen titel och ingen lön. Men jag har erkänt min kallelse och kan se att Gud välsignar och leder vidare.

Nu har jag valt att vara extra personlig i det här blogginlägget. Jag tror nämligen att det finns människor som bär på en längtan och ett kall att göra något utöver det vanliga, något som inte passar inom ramarna, men där rädslan för vad det innebär kanske har tagit över.

Gud kallar oss att dö bort ifrån oss själva och lita på honom. När vi ger upp vårt eget och ger rum för honom kan vi lita på att han förser på alla livets områden.  Jag tror att det här landet behöver pionjärer som vågar bryta ny mark och som vågar tro att Gud håller, även utanför ramarna. Och troligtvis behöver inte alla lika många år i öknen som jag.

Att våga tänka om

Vad ska jag skriva som inte redan skrivits? Så har mina tankar gått de senaste dagarna när jag funderat på vad jag ska blogga om den här veckan.

Sittandes vid tangenterna den här veckan är alltså jag, Maria Cruz. Tillsammans med min man leder jag en husförsamling som träffas i vårt hem i Ramlösa. Jag finns även med som ledare i Helsingborgs husförsamlingsnätverk.

Jag delar många av de drömmar och visioner som redan skrivits ner på den här bloggen. Jag hade bland annat, i stort sett rakt av, bara kunnat reblogga det Gabriel Blad skrev här och här.

Jag tänker därför den här veckan bli lite mer personlig och dela med mig av min egen brottning och mina egna utmaningar de senaste sex åren. Jag tänker dela med mig av det Gud har fått jobba med, när det kommer till att tänka om församling, ledarskap och lärjungaskap i mitt eget liv.

Jag tror nämligen att vi behöver tänka om församling. Vi behöver våga ompröva vad vi håller på med. Vi behöver våga utvärdera vad det är vi formar, och vad det gör med oss i längden. Vilka strukturer är bra? Vilka är negativa? Finns det strukturer som verkar bra för stunden, men på sikt gör oss en björntjänst?

Vilken typ av lärjungaskap formar vi? Vilken typ av ledare formar vi? Formar vi församlingsledare eller organisationsledare? Formar vi lärjungar eller verksamhetsgörare?

Vad får det för konsekvenser om vi vecka ut och vecka in satsar på storslagna gudstjänster där några få syns och hörs mer än andra? Där några i större mån än andra utsätts för prövningen att stå i rampljuset inför många åhörare.

Vad formar vi för kultur när vi mäter människors överlåtenhet till församlingen i vem som orkar engagera sig i flest verksamheter eller har förmågan att sy flest dukar eller baka det bröd som drar in mest pengar på missionsaktionen?

Vad är lärjungaskap och efterföljelse? Är det att fixa fikat en gång i månaden? Är det att någon gång ibland hälsa välkommen till en gudstjänst? Är det att leda lovsång eller predika?

Missförstå mig inte. Jag ifrågasätter inte att man engagerar sig i sin församling. Jag ifrågasätter vad vissa former av församlingsstrukturer på sikt formar.

Står man i ett pionjärt arbete tror jag att det är viktigt att fundera igenom de här sakerna innan man drar igång. I ett pionjärt arbete har man nämligen alla möjligheter att låta Gud forma om och inspirera till nya strukturer.

För mig personligen har de här funderingarna kring församlingsstruktur fått mig att tänka om församling, ledarskap, efterföljelse. Men det har inte varit lätt, det har tagit tid, och jag är inte heller färdig. Det har på vissa områden inneburit att jag har fått dö bort från egna drömmar och ambitioner. Dö bort från trygga områden.

Men… mer om detta i nästa blogginlägg.

Tack och hej!

Den här veckan är det alltså jag, Maria Cruz, som skriver här på pionjärbloggen. Jag har förmånen att få finnas med i ett nätverk av husförsamlingar här i Helsingborg. 

Jag har den här veckan delat lite av min längtan, som också är en del av nätverkets längtan; att få se en rörelse, av lärjungar som gör lärjungar, ta fart. Det är en verklig förmån att få finnas med i det här sammanhanget. Jag är så tacksam för min husförsamling, för de andra husförsamlingarna, för det ledarteam jag finns med i.

 Det här blir min sista bloggpost och i den tänkte jag dela några principer som jag tror är viktiga när man funderar på församlingsgrundande arbete. Egentligen är jag kanske inte rätt person för detta, jag har inte så mycket erfarenhet, men jag tänker ändå dela med mig av det lilla jag har. Så, here goes….

Läs bibeln och fundera på vad Jesus säger om:

1. lärjungaskap – Jesus talar mycket om vad det innebär att vara en lärjunge

2. uppdraget – vad sänder Jesus oss att göra?

3. ledarskap – Jesus talar mycket om tjänande ledarskap

4. församling – Jesus säger inte mycket om församlingen, men han säger att han ska bygga den

Fortsätt fundera på vad Nya Testamentet säger att en församling är och hur det verkade se ut när församlingarna träffades. Läs både Apostlagärningarna och breven. 

Sök Guds vilja. Be, och låt den Helige Ande leda. Låt det ta tid. Lyssna och gör. 

Jag tror det är väldigt viktigt att börja med ordet och bönen. Många gånger frestas vi att börja med visioner eller metoder. Det är också väldigt lätt att börja plocka in tankar och idéer från affärsvärlden; både i fråga om tillväxt och ledarskap. Här behöver man vara väldigt vaksam. Jesus vänder nämligen upp och ner på mycket av det vi tycker verkar logiskt på dessa områden. 

Tack för att du har läst den här veckan. Kanske har du blivit uppmuntrad, utmanad eller provocerad. Oavsett, hoppas jag att något av det jag har delat får bli till välsignelse för dig. 

 

Den här veckan bloggar jag både här och på Mariakcruz.wordpress.com