Fängsla(n)de församlingar

I början av juni i år mötte jag N, en mongolisk kvinna som berättade om vad som just hänt i ett fängelse i Mongoliet. Trots att fängelset hade säkerhetsklass 1, hade några Jesus-följande mongoler efter mycket tjat och utnyttjande av kontakter fått tillstånd att komma in och dela evangeliet. Under nästan ett år besökte N och hennes vänner regelbundet anstalten och såg Gud beröra internerna. När jag träffade henne hade de precis döpt 20 interner och det var nu 60 fångar som trodde på Jesus! Fängelsechefen hade blivit så imponerad av förändringen i de troende fångarnas liv att han tilldelat dem ett rum där de varje vecka får samlas och tillbe och studera bibeln. En ny betydelse av uttrycket cellgrupper… Fortsätt läsa Fängsla(n)de församlingar

En apostolisk kultur

Mattias Neve, direktor för Forge Stockholm
mattias[at]forgestockholm.com

Jag har studerat nya utryck av församling och kristna gemenskaper i nästan 10 år nu. En sak som slog mig tidigt var varför det var så svårt att hitta alternativa typer av kristna gemenskaper i Sverige? Och då menar jag exempelvis i jämförelse med de mer traditionella frikyrkoformer vi har i vårt land. Det fanns exempel att hitta, men de var få i antal. Som jag skrev i mitt förra inlägg så kan vi se tecken på hopp idag – det börjar växa och röra på sig i kyrkans marginaler – men min känsla är att vi ofta håller oss inom rätt så säkra ramar när det gäller församlingsplantering i Sverige. När jag började studera dessa alternativa och mer experimentativa former (husförsamlingar, pubkyrkor, kafékyrkor, kyrkor bland subkulturer, nymonastiska gemenskaper osv) så var min tes att det borde finnas rätt så mycket som ligger och “pyr under ytan” – Sverige har länge varit ett efterkristet land, påverkat av sekularisering, kyrkans marginalisering och stora skiften i värderingar och tankesätt. Sverige har länge varit ett missionsfält som utmanat svensk kristenhet att tänka utanför ramarna. Men som sagt fick jag gräva rätt så djupt för att hitta dessa gemenskaper. Som kristenhet verkar vi vara relativt pragmatiska och flexibla när det kommer till teologiska frågor, men när det gäller former av kyrka och församling så är min observation att vi präglas av ett mer konservativt förhållningssätt. Missförstå mig inte, vi behöver alla slags former  (inklusive mer traditionella) och vi ska fira och vara glada för allt som växer och bär god frukt. Men vi står i en stor missionsutmaning idag som kallar oss att släppa det invanda och trygga. Alan Hirsch och Tim Catchim skriver så här i boken The Permanent Revolution:

Fortsätt läsa En apostolisk kultur

Tecken på hopp

Mattias Neve, direktor för Forge Stockholm
mattias[at]forgestockholm.com

Under de senaste tio åren så är det framförallt en sak som har drivit och motiverat mig när det gäller tjänst i Guds rike. Det är att få vara med och se Gud forma en missionell rörelse i Sverige och Europa av lärjungar som gör lärjungar och församlingar som grundar nya församlingar i sammanhang som i stort sett är onådda av evangeliet om Jesus och Guds rike. För det finns en stort mängd såna platser och sammanhang i Sverige idag. Och de blir fler och fler.

Fortsätt läsa Tecken på hopp

Kan 08:or bli pionjärer?

Richard Hultmar, Korskyrkan Stockholm: ”Så du ska bli en 08?” Det var en av de första frågorna jag fick av en arbetskamrat i Luleå, när det stod klart att jag skulle flytta till huvudstaden. Jag tror inte att jag någonsin kan bli en riktig nollåtta, eller ens lyckas lura någon att jag är en, men jag vet en del om att vara pionjär. Och tillsammans med EFK, några församlingar i Stockholm och några livslevande och infödda nollåttapionjärer från församlingar och pionjärarbeten i Stockholm tänker vi köra i gång en #pionjärträning i Stockholm.

#pionjärträning är ett koncept som EFK tagit fram för att träna människor att kunna bli pionjärer och församlingsplanterare i sin vardag i Stockholm.  Om du funderar på hur det skulle vara att nå ut med evangeliet om Jesus på nya sätt i Stockholm, eller utmanas av att vara med i en missionell församling, eller har en grupp människor omkring dig som nyss kommit till tro, men som inte passar i din församling, eller brottas med kallelsen att starta en ny gemenskap, eller är församlingsledare som vill förstå mer om pionjärarbete. Då kan #pionjärträning vara något för dig.

Vi kommer att köra åtta kvällssamlingar kl 18-21.30 en kväll per månad oktober 2016-maj 2017. Exakta datum är inte spikade ännu. Här ser du ämnen och innehåll:

  1. Stockholm som missionsfält. Den missionerande Guden, missionsutmaningen och varför vi behöver plantera församlingar i Sverige.
  2. Vad kallar Gud dig att plantera? Vad är en församling? Hur planteras den och hur kommer den att se ut?
  3. Evangelisation. Att nå nya människor med evangelium i Sverige idag. Verktyg och strategier.
  4. Strategi för efterföljelse och multiplicering. Att göra människor till lärjungar som gör lärjungar
  5. Församlingsplanteraren. Gåvor, personlighet, attityd och funktion
  6. Ledarskap i församlingsplantering. Tjänande ledarskap, tjänstegåvor och coachning
  7. Utmaningen att överleva som församlingsplanterare. Om att betala priset, prioritera rätt och ta hand om sig själv.
  8. Den andliga kampen. Synd, konflikter, strategisk bön och andlig krigföring

Om detta verka intressant kan du kolla mer på http://www.efk.se/efk-i-sverige/nya-forsamlingar/stod-du-far/traning-for-individer-pionjartraning.html där du också kan skicka in en intresseanmälan, så du kan få mer information.

Det kommer även att hållas en nationell ”pionjärtrännig i Linköping, för er som inte ämnar bli nollåttapionjärer i Stockholm. Och ja, jag tror att nollåttor kan bli pionjärer. Att en norrlänning skulle bli en nollåtta är en helt annan sak.

Saknade nätverk

Richard Hultmar, Korskyrkan Stockholm: Det har tagit lite tid att bli varm i kläderna som föreståndare i Korskyrkan Stockholm. Efter flytten från Luleå till storstadens brus har jag fått ännu större respekt för alla som gett respons på Guds kallelse och begivit sig iväg på missionsuppdrag ut i världen. Det som händer när man flyttar till en ny plats ganska långt hemifrån är att de relationella nätverken förändras drastiskt, trots telefon, facebook och instagram. Så det första halvåret har jag saknat följande mest av allt. Och att jag saknar detta beror på att det är tre områden av människor som jag investerat mycket tid och engagemang i:

  1. Den nära, invanda och genomskinliga gemenskapen i församlingen i Luleå som vuxit fram ur otaliga fikastunder, måltider, skratt, gråt, hemgruppssamlingar, promenader och gudstjänster.
  2. Det sociala nätverket i Luleå, med de ständigt pågående samtalen med arbetskamrater på trafikverket, grannar och basketföräldrar.
  3. Det kristna församlingsnätverket i Norrbotten med pastorer, ledare och många vänner som byggts upp under de senaste 25 åren.

Saknaden var nog värst i november/december, men har börjat ebba ut, eftersom nya nätverk etableras. Det jag vill säga med detta är att saknad är en del av priset man behöver betala när man svara ja till kallelsen att flytta till missionsfältet, eller lämna en församling för att starta något nytt. Det är också ett pris att betala att investera i nya relationer. Man vet ju inte innan vilka som kommer att leda till god och fruktbärande vänskap. Men efter ett drygt halvår börjar vänskapen med andra i församlingen att djupna och jag har gott hopp på det området. Det jag inte har lyckats med än, är att som anställd i en stor kristen församling, hitta in i ett socialt nätverk av människor som inte är kristna och det är något jag ber och funderar över. När det gäller relationerna med andra kristna i staden har jag hittat in i gemenskapen med EFK-pastorer, New Wines nätverk i Stockholm och så har tankar på en FG-hubb i Stockholm börjat ta form (mer om detta i en kommande post). Jag har även fått förmånen att möta tre andra pionjärledare i deras ”band of brothers” en gång i månaden.

Som du förstår tänker jag att nätverk med människor och andra ledare är jätteviktigt, särskilt i en pionjärsituation, eller när man kommer till en ny plats. För jag tror inte att ”ensam är stark”.

Ett nätverk som Gud har skickat med mig till Stockholm är det som finns runt Sarah Bedi som jobbat med oss i Luleå och nu precis har flyttat till Stockholm. Kontakterna med hennes utsändande organisationer och församlingar kommer att vara till stor välsignelse för oss. Bland annat får vi besök av tre olika team de närmsta två månaderna. De ska hjälpa till med bönearbete och evangelisation i Stockholm, och kommer att utmana oss att komma ut på gatorna med vår tro. Jag återkommer till dem senare i veckan.

Till sist vill jag säga att jag trivs bra i Stockholm och känner mig utmanad att tillsammans i de framväxande nätverken jobba för att få se en pionjär rörelse växa fram. Behoven är många, arbetarna få, skörden är stor, dörren är öppen och Jesus är Herre!

En Jesusrörelse tar fart

I Apostlagärningarna kan vi läsa om hur en Jesusrörelse tar fart. Jesus sänder ut sina lärjungar, rustar dem med Hjälparen – Anden. Det blir något av ett heligt kaos. I detta kaos av lärjungar som gör lärjungar, av människor som omvänder sig och låter döpa sig, bildas församlingen.

När vi läser om Paulus ser vi hur han åker till olika platser och berättar om Jesus, han missionerar, evangeliserar – samtalar om Jesus och proklamerar hans Herradöme. Människor kommer till tro, blir efterföljare. I vissa fall lämnar Paulus och kommer tillbaka efter ett tag. Han hjälper dem att utse ledarskap i församlingarna som bildats, som en naturlig följd på att människor har gett sig till Jesus. Det verkar vara lite rörigt. De problem vi kan läsa om i Paulus brev till de olika församlingarna, vittnar om det. Paulus får undervisa dem om vem Jesus är, hur församlingsliv ska levas, hur efterföljelsen ser ut.

Jag tror att vi kan få se det här hända idag. Om vi vågar lita på att Anden leder och att Jesus har kontrollen. Om vi vågar lita på den fulla kraften i evangeliet om Jesus.

Tänk om det kan få börja på samma sätt som vi kan läsa om i Apostlagärningarna. Tänk om budskapet om Guds rike kan nå ut, beröra, förvandla och skapa Jesusefterföljare. Tänk om det kan få börja där, och utifrån detta bildas församlingar. Tänk om det inte börjar med färdiga system eller korrekta läror. Tänk om det inte börjar med höga visioner eller flashiga gudstjänster. Tänk om det börjar med pånyttfödelse och lydnad. Tänk om det börjar med den Helige Andes kraft och ledning. Tänk om det börjar med att vi faktiskt går ut till människor där de är. Tänk om Jesus själv kommer bygga sin församling!

Det verkar som att Paulus börjar med missionen. Människor kommer till tro på Jesus, församlingar bildas. Om det hade börjat med struktur och lära hade Paulus troligtvis inte behövt ta tag i den typ av svåra problem vi kan läsa om, till exempel i breven till Korint.

Jag tror, att om vi verkligen vill se en rörelse ta fart när det gäller församlingsplantering, behöver vi våga släppa kontrollen och lita på att Jesus bygger sin församling. Så får vi göra som Paulus sen, bemöta problemen när de uppstår. Om vi vill se en rörelse ta fart behöver vi släppa tanken på att människor endast ska komma till oss och våra församlingar (hur små eller stora de än är) och istället plantera församlingar utifrån redan befintliga gemenskaper, där människor kommer till tro.   

Men, detta kräver att vi vågar kasta oss ut. Det kräver att vi vågar släppa kontrollen. Det kräver att vi tror att Jesus verkligen är Herre. Det kräver också att vi själva lever i en tydlig efterföljelse, så att efterföljelsen blir det vi ger vidare. 

Att göra – eller inte göra – lärjungar

Jag har varit ledare i en församlingsplantering i drygt sju år och har insett att det utan tvekan svåraste är att göra lärjungar. Att samla människor eller att få ickekristna till kyrkan bleknar i svårighetsdrag i förhållande till att göra människor till lärjungar. Orsakerna till detta är nog många. Några som jag tror är viktiga är: en kristen kultur av att konsumera församling, en ovilja till att låta människor komma nära mitt liv och åsikter på hur det sköts samt en rädsla för ledarskap och att underordna sig andra människor. Problemet med att då lärjungaträna människor i en församlingsplantering (eller i vilken församling som helst) är att där är människor som inte alls vill komma djupare i ett lärjungaskap utan är med av helt andra orsaker. Och här stöter lärjungaskapet på problem. Det kan vara om förkunnelsen ”vi kan inte undervisa om äktenskap eftersom vi har människor som bor sambo” eller ”vi kan inte koppla våra cellgrupper tydligare till gudstjänsterna eftersom det finns cellmedlemmar som inte firar gudstjänst hos oss” eller ”vi kan inte prata om synd för människor känner sig dåliga då”.

Jag har på senare tid blivit utmanad i hur detta ska göras: i vår församlings struktur så tenderar vi på att mer bygga församling och hoppas att människor blir lärjungar där istället för att fokusera på lärjungaträning och sedan samla de som blir lärjungar. För Jesus verkar dock uppdelning vara tydlig: ”ska jag bygga min kyrka” säger Jesus i Matt 16:18 och fortsätter i Matt 28:19 med adress till oss: ”gör alla folk till lärjungar”. Men vi fortsätter att bygga kyrka och hoppas att Jesus gör lärjungar. Hmm.

Personligen tror jag nuförtiden lärjungagörandet är något av det mest avgörande i en församling och nyckeln för att vi inte bara samlar människor utan faktiskt låter Jesus forma och förvandla våra liv.
Martin Alexandersson har varit med och planterat EFS i Mikaelskyrkan i Uppsala, jobbar med nyplantering på EFS och skriver annars på www.efterkristus.nu

Pionjär for life!

Ibland verkar det som att pionjärarbete är som en jobbig men nödvändig, inledande fas för att få till stånd fler etablerade församlingar. Jag tror inte att det är så det är tänkt att vara. Jag tror att det skulle behövas många fler församlingar som väljer att inte bli ”etablerade” utan istället blir kvar i pionjärfasen. Alltför många pionjärledare och församlingsplanterare har, om arbetet lyckats, blivit etablerade pastorer. Måste det vara så? Jag tror faktiskt inte det! Varför skulle man exempelvis inte kunna fungera som apostel/pionjär hela livet?

skördDen bild som jag har av församlingen och livet med Jesus är att det är tänkt att vara en rörelse som är ständigt på väg och ständigt omformas för att röra sig till allt fler människor som behöver Jesus. När församlingen försöker etablera sig tror jag att något oerhört värdefullt går förlorat.

I de första kapitlen i Apostlagärningarna har vi ett exempel på hur församlingen försökte etablera sig i Jerusalem trots att Jesus hade befallt dem att gå till jordens yttersta gräns. Det hela slutar med att Gud låter en förföljelse drabba församlingen i Jerusalem (kap 8) så att alla (utom apostlarna!) skingrades över Judeen och Samarien. När dessa enkla troende, utan struktur eller tydliga instruktioner spriddes ut predikade de evangeliet vart de än kom och Jesusrörelsen spreds äntligen vidare och kom ända till Antiokia. Ibland får Gud ta i med hårdhandskarna när vi människor är tröga att lyda.

Målet kan aldrig vara församlingstillväxt. Målet måste vara att Jesusrörelsen ska spridas vidare så att allt fler människor följer honom och att Hans namn blir ärat! Vi vill göra allt vi kan för att arbetet med husförsamlingar i Helsingborg aldrig lämnar pionjärfasen. Hur försöker vi göra det? Några saker:

  1. Låta Jesus och hans uppdrag till oss vara prio ett.
  2. Välja multiplikation istället för addition.
  3. Sända istället för att samla.
  4. Låta apostlar och profeter vara tongivande i arbetet/rörelsen.
  5. Aldrig lägga energi på att bevara det vi har.
  6. Generöst sända iväg människor och resurser till andra platser och andra sammanhang.
  7. Förlösa varje troende att vara en präst, missionär och ambassadör för Guds rike.

Join the movement!

Den här veckan bloggar jag både på rickardcruz.se och Pionjärbloggen.

ps. Idag skriver Dagen om församlingsplantering härhär och här. ds.

Ropet från höghusförorten

 Jonas Melin, pionjärkonsulent i Svenska Alliansmissionen

Det har varit oroligt i flera höghusförorter på senare tid. Min erfarenhet av församlingsplantering är från ett sådant område; nämligen Råslätt, utanför Jönköping. Jag var med och planterade Råslätts församlingsgemenskap för trettio år sedan och jag är fortfarande med i den församlingen. Förorterna ligger fortfarande på mitt hjärta och jag tror att de även ligger på Guds hjärta. Därför publicerar jag idag en text, som publicerats tidigare på Barnabasbloggen.

Evangeliet har en adressat. Det är ett ”glädjebud till de fattiga”, säger Jesus (Luk 4:18). Jesus riktade sig särskilt till människor som levde i marginalen och genom hela Bibeln visar Gud sin särskilda omsorg om de fattiga och utsatta. Var finns de fattiga i Sverige idag? Var finns de marginaliserade? Var finns de som lever i utanförskap? Utan tvekan  finns de framför allt bland dem som bor och lever i de höghusförorter som  byggdes under miljonprogrammet på 70-talet. Namn som Rinkeby, Rosengård och Råslätt illustrerar vad jag talar om. Samtidigt som dessa områden är den största utmaningen för svensk kristenhet är de också troligen de mest försummade och de mest bortglömda.

Andelen evangeliskt kristna är relativt låg i dessa mångkulturella bostadsområden. I en del av dem finns det levande församlingar, men de är få och små och de kämpar för sin överlevnad. Det skulle behövas många fler. Jag anser att höghusförorterna är den största utmaningen när det gäller församlingsplantering i Sverige.

För det första är det nödvändigt med en lokal kristen gemenskap i varje förort. Människorna som lever där måste få en möjlighet att se Guds rike i funktion. Ordet måste bli kött där man bor. Även om dessa förorter hör till stora städer lever många av invånarna väldigt lokalt. Därför måste evangeliet (och de kristna) flytta in och dela livsvillkoren. Precis som Jesus gjorde när han kom till jorden och blev människa.

För det andra är dessa platser en otrolig och unik blandning av språk, kulturer och religioner. På Råslätt där jag hör hemma finns det 50 språk och de flesta av världens religioner. Detta gör att församlingar i dessa områden måste vara mångkulturella och internationella på ett medvetet och genomtänkt sätt. Det skapar speciella svårigheter, men också fantastiska möjligheter. I kulturer och sammanhang där religion är offentlig och Jesus inte är känd är det lättare att samtala om tro och prata om Jesus utan att det blir pinsamt och besvärande. Höghusförorterna är ofta sådana platser där det är lätt att prata tro och religion.

För det tredje är resurserna små i dessa områden. Många är arbetslösa och kämpar med sin ekonomi. För många är det fullt upp bara att överleva. Många brottas med problem i vardagen. Att bygga en församling i en sådan miljö är påfrestande och kräver stort engagemang och stor uthållighet. Det tar längre tid att bygga en stabil församling här än i mer etablerade miljöer. Därför behöver församlingar och planteringar i höghusförorten ofta mer stöd utifrån för att växa och bli stabila.

För det fjärde är det en stor omflyttning av människor i dessa höghusförorter. Människor flyttar in och människor flyttar ut. Många svenska kristna som flyttar in med en vision av att vara med och bygga församling har svårt att rota sig och flyttar iväg efter några år. Efter 30 år på Råslätt kan jag säga att den största utmaningen är att få människor att stanna kvar och vara med och bygga. Det är naturligt med omflyttning och det är positivt när människor flyttar iväg till nya uppgifter, men ska man bygga en församling måste det finnas en kärna av människor som tänker stanna kvar. Att bygga församling i en höghusförort är ett livslångt engagemang. De församlingar som överlever en längre tid är oftast de där det finns ett långsiktigt ledarskap som stannat kvar i gemenskapen över en längre tid.

Så detta är min utmaning till mina läsare idag. Öppna ögonen och se den största utmaningen i Sverige: de utsatta höghusförorterna runt våra storstäder. Engagera dig och din församling för att stötta arbetare och gemenskaper som finns i sådana områden. Uppmuntra dem som flyttar dit och vill leva där (pressa dem inte att flytta därifrån, även om det är dina barn). Du kanske själv ska anta utmaningen att flytta dit för att vara med i en sådan församling / plantering.

Jag är med i Urban Expression Sverige som finns till för att rekrytera, träna och stödja människor för mission och församlingsplantering i socialt utsatta områden i Sverige. Vi bjuder in till en nätverkshelg om detta i Göteborg den 21-22 september 2013. Mer information finns här.

M4 – träning för pionjärteam

Jonas Melin, pionjärkonsulent i Svenska Alliansmissionen

M4-SverigeEn av många intressanta saker jag varit med om under mitt första år i SAM är att få vara med att bygga upp M4 i Sverige. M4 kommer från Norge och är ett verktyg för att utbilda och träna församlingsplanterare och deras team. I Sverige är det fem samfund som samarbetar i M4. Det är EFK, EFS, SAM, Equmeniakyrkan och Frälsningsarmén och det här första året har det varit sex team som deltagit i utbildningen.

En M4-process löper över fyra terminer. Varje termin är det en tvådagarsträff då alla team samlas för undervisning och gemenskap. Mellan träffarna jobbar man med sin teamprocess med hjälp av en handledare. Det finns också två M4-böcker och en webplattform.

M4bokenUnder det första året har jag varit med i M4 mest som observatör, för att lära mig hur det fungerar. SAM har inte haft något team i den första vändan, men när den andra omgången startar i oktober 2013 hoppas jag på att vi har med minst ett team från SAM. Jag har jobbat med utbildning av församlingsplanterare på Mariannelunds folkhögskola, där jag under några år ledde både en ettårig distansutbildning och kortkurser i församlingsplantering. Jag ser stora möjligheter med M4. Den största skillnaden mot vad jag gjort tidigare är att M4 tränar team, och inte bara enskilda personer. Andra starka sidor är att processen går över två år och att varje team har en handledare under hela processen. Jag tror att M4 kommer att få stor betydelse för församlingsplantering i Sverige.

Det är också en ekonomisk utmaning att bygga upp en ny utbildningsmodell. Vi försöker nu bygga upp ett startkapital för att kunna komma igång ordentligt och få en stabil ekonomisk grund. Du kan vara med och bidra. M4 har ett eget konto hos EFK. Man kan sätta in sin gåva till M4 på plusgiro: 900403-7 eller bankgiro: 900-4037 och märka betalningen med projektnummer: 41146 – M4. Det är EFK som administrerar kontot men pengarna går helt och hållet till M4 träningen. Vi är tacksamma för alla bidrag.

Om du vill veta mer om M4 kan du läsa här:

M4 SverigeM4

M4 Europe

M4 EFK

M4-boken del 1, kan beställas här.

Nästa omgång av M4 startar på Liljeholmens folkhögskola den 4-5 oktober. Sista dagen att anmäla sitt team är den 31 augusti. Kontakta något av de samarbetande samfunden om du vill veta mer. Mina kontaktuppgifter finns här.