GE:menskap eller FÅ:menskap?

Mattias Nordenberg, Rektor på Frälsningsarméns Officersskola

Jag har haft bra dagar i Malmö, de träffar som jag hade inplanerat med en elev på vår skola och dess handlare gick utmärkt och det märks verkligen att våren är G i Malmö!

Jag håller just nu på att förbereda undervisning för en kurshelg för ett 20-tal bibelskolelever i Halmstad till helgen som kommer. Vi har på Officerskolan förutom vår officersutbildning även Bibelskola på distans i två årskurser, med sammanlagt ett 50- tal elever som studerar Guds Ord med stort intresse och glädje. Helgens tema kommer handla om” Jag och Församlingen”, jag kommer att undervisa om den Helige Ande och om Församlingen och min kollega Johan Grahn kommer att undervisa utifrån Romarbrevet. Det ska bli så roligt!

Genom åren som församlingledare har detta med GEMENSKAP i församlingen varit på tapeten mer än en gång, ordet kan i bland bli ett ord som man gärna pratar om i alla möjliga sammanhang. Om gemenskap inte finns är det svårt att vara församling – det är liksom själva grejen – Vi är till och med kallade till gemenskap med Jesus, se  1 Kor 1:9.

Det som man ofta glömmer bort är att gemenskap handlar om att GE, inte om att FÅ, det heter ju GE:menskap! Ju mer jag ger, ju mer får jag, eller hur? Vi lever i ett konsumtionssamhälle, där våra barn föds och växer upp i en shoppingvagn, där själva identiteten blir just konsument. Tänk så många gånger som man möter FÅ:menskap i församlingen, inte minst när man man står i startgroparna till att plantera nytt. Där min, mitt och min blir en härlig vals i tretakt.

Men när vi börjar leva i äkta GE:menskap, där vi ger oss själva till Jesus, där vi sätter andra människor före oss själva, där generositeten flödar. Där finns en underbar grogrund till växt och till blomstring som leder till att Guds Rike växer och utbreds. GLORY – HALLELUJA!

Ha en välsignad dag!

/Mattias

 

Livet först – strukturen sedan!

Mattias Nordenberg, Rektor på Frälsningsarméns Officersskola

Det är jag som har den stora förmånen att få vara veckans bloggare här på Pionjärbloggen! Under veckan kommer jag att berätta om mina erfarenheter och upplevelser om pionjärt arbete, ledarskap och om konsten att växla perspektiv.

Jag är uppvuven som officersbarn inom Frälsningsarmén som innebar att vi under min barndom och tonårstid flyttade runt en hel del. 1993 hamnade jag i Stockholm och har bott i denna vackra huvudstad sedan dess. Jag är gift med Tove och vi har 4 barn i åldrar mellan 3 månader till 9 år, så om ni vill veta hur vi får ihop livspusslet kan ni fråga mig om om 10-20 år…

Min pionjära bana fick sin start i organisationen Team med Uppdrag i Pionjär- & Församlingsplaneringsskolan 94-95. Under det året vi ett team som startade en ny kår i stockhoklmsförorten Vårby Gård. År 1996 var jag med och startade Kår 393 där jag sedan arbetade som kårledare ända fram till i höstas. Nu har jag sedan dess arbetat som rektor på Frälsningsarméns Officersskolan, där vi utbildar officerare (pastorer inom Frälsningsarmén).

Livet först struktur sedan: Att få vara med och se människor komma till tro på Jesus och se en förvandling i människors liv är det absolut häftigaste man kan få vara med om när man står i ett församlingsgrundade arbete. Jag minns med glädje de första ungdomar som fick möta Jesus när vi startade Kår 393. Det är väldigt lätt att ha en färdig mall eller ett färdigt tänk kring hur man ska plantera och hur man ska vara kyrka innan man ens har sett någon person komma till tro på Jesus. Den erfarenhet jag har är att de personer som man får arbeta mest med i ett pionjärplanering är inte de ”ännu inte frälsta” utan de personer som har en kyrklig bakgrund och vet hur saker och ting ska vara. Men vår erfarenhet blev att det är livet som måste komma först! Utifrån livet kommer strukturen.

Kår 393 startade som ett evangelisationsteam med visionen att vara en kristen spjutspets och resurs i ungdomskulturen i Stockholm.Vi drevs alla av en längtan att möta ungdomar som inte kom till kyrkan, att möta dem på deras planhalva. Frälsningsarmén fick utmaning av Anders Carlberg som sa att: – Ni kristna har matchboll, men ni är inte ens på plan. Så vi började hänga på ”Frysen” och vi fanns med i den verksamhet som redan fanns i huset. Mycket bön, svett, hårt arbete och tårar var vårt recept. Vi hade alla väldigt liten erfaremhet av att starta församling och vi utgick från det vi visste. Vi startade ett  ungdomsboende och fick så småning om en lokal på Södermalm där Kår 393´s lokaler finns idag.

Att se människor ta steg  i tro på Jesus är det största och finaste man kan få vara med om som församlingsledare!

Nu ska jag säga hej så länge till lilla minsta barnet och frun och ta tåget ner till Malmö för att träffa en av Officersskolans elever och ha möte tillsammans med hans lokala handledare. På tågresan dit ska jag läsa ”Nya perspektiv på organisation och ledarskap” som är kusrlitteraturen till en kurs jag går, Värdebaserat ledarskap. Det blir en bra dag!

Gud välsigne din dag! / Mattias

 

”Gå på Vatten” Isabelle Arnfjell New Life Church Västerås

Kära Läsare!

Det är med lite vemod jag skriver detta sista blogginlägg. Jag har helt enkelt funnit det väldigt givande och kul att blogga under denna vecka som gått…
Innan jag skrev mitt första blogg inlägg bestämde jag mig för att helt vara mig själv, skriva från hjärtat och sedan överlämna mina rader till dig, läsaren.
Och så blev det…  Jag valde att skriva om några ämnen som verkligen berör mig: Första budet – relationer, kommunikation, det mångkulturella, vår fina stad, och sedan lite om mig själv. Jag lyckades till och med slänga in lite detaljer om min shopping, samt om mina kära sovmornar 😉

Idag har varit en underbar dag! Yes, den började med en sovmorgon. Sedan kaffe… Solen lyste alldeles skön och underbar i Västerås idag så mitt på dagen gav mig jag och barnen ut på gatan! Här på vår gata lyser solen nästan alltid! Hehe, kanske inte riktigt, men vi har då en fantastisk gata. Det är en härlig mångfald av människor och nationaliteter, massor av barn och vi tycker om varandra. Idag när solen strålade på våra hus gav vi oss alla ut och samlade på oss lite D-vitamin efter vinterns mörker. Vi drack kaffe, uppdaterade livet och tillsammans med alla barn hade vi det riktigt trevligt. Vi bor i ett ljusgult parhus och trivs jätte fint. Ibland kan det kännas lite litet med alla våra barn och vårt öppna hem men just nu är det här vi ska vara. För några år sedan gick jag igenom mina dagböcker från när jag var liten och då hittade jag ett parti i en av dagböckerna. Där skrev jag till Gud att jag hade en önskan om att mitt första hus skulle vara gult – inte för att jag gillar färgen särskilt mycket utan för att ”då skulle jag veta att jag var rätt i livet”…  Så gissa om jag tyckte det var riktigt nice när jag läste min dagbok och samtidigt satt där i mitt ljusgula hus. Hade ju helt glömt bort den önskan, var ju absolut inget jag tänkte på när vi köpte huset. Gud är god!

Idag på eftermiddagen kom Susanna & Mattias över, det är våra fantastiska co-workers i grundarteamet. Susanna & Mattias är riktiga hjältar. De fick höra om att vi ville plantera en New Life i Västerås och bestämde sig för att gå på vatten tillsammans med oss. Så de flyttade till Västerås sommaren 2011 för att de kände sig kallade… Vi är så tacksamma och glada över dem och de andra vi har runtomkring oss. Martin & Theresia Wikström är några andra andra hjältar. De var de ”första” som ville vara med och plantera…  Jag tänkte att ni läsare skulle få lära känna oss alla lite bättre ikväll så jag kommer lägga ut lite kort på de underbara människor vi får leva och drömma med! Amazing Grace är vad det är!

Slutligen skulle jag vilja uppmuntra dig till att ta dig ur båten! För ett tag sen läste jag en artikel i Aftonbladet men även i Dagens Nyheter…  Överskriften var ”Vad ångrar människor mest på dödsbädden?”.  Här under citerar jag vad svaren enligt artikeln var…

Det ångrar vi människor

1. Uppfyllt sina drömmar, i stället för att lyssna på andra.
– Det här var det vanligaste av allt. Många hade inte ens uppfyllt hälften av sina drömmar, och tvingades dö med den vetskapen. De önskar att de levt sina liv som de själva velat, och inte det liv som andra förväntade sig att de skulle göra.

2. Inte jobbat så hårt.
– Varje man sa likadant. De missade sina barns uppväxt och hade velat spendera mer tid med sina fruar. Alla män jag pratade med ångrade djupt att de hade låtit jobbet ta så stor plats i sina liv.

3. Vågat säga ifrån.
– Många människor höll tyst för att inte riskera vänskapen med andra. Som ett resultat av det fick de alltid böja sig och fick ett mediokert liv, utan chans att bli den de verkligen hade kunnat bli. Många utvecklade en bitterhet över detta.

4. Haft bättre kontakt med vännerna.

– Det är först på dödsbädden som de flesta människor inser hur mycket de saknar sina vänner. Och under de sista veckorna av livet är det svårt att få kontakt med alla. Många av patienterna hade haft fullt upp med sina egna liv och tappat kontakten med sina vänner. Alla saknade dem när de dog.

5. Tillåtit sig själva att vara gladare.

– Många förstod inte förrän på slutet att känna glädje är ett val man kan göra. De hade stannat i gamla hjulspår och behållit den familjära säkerheten. Rädsla för förändringar hade gjort att de låtsades vara nöjda med tillvaron, fast de i själva verket längtade efter att få skratta på riktigt och ha riktigt kul igen.

Källa: The Guardian
( http://www.aftonbladet.se/nyheter/article14312905.ab )

Jag tyckte att det var väldigt intressant att så många verkligen ångrade att de inte satsade på sina hjärtan, på vad de verkligen ville…

Jag tror att Gud såg dig, gav dig de gåvor och förmågor du har, placerade sedan dig på 2000-talet i Sverige för att just du skulle kunna göra underverk i det sammanhang där du befinner dig. Gud har kallat dig, och det Gud kallar, det utrustar han och sedan fullbordar han det. Inte för att kristendomen skall handla om någon slags prestations-kristendom utan för att Gud älskar dig! Det spelar ingen roll vad din dröm är, om den är ”liten eller stor”, oavsett så är det ju Din dröm. Jag tror kanske inte heller att allt bara handlar om just en dröm, utan antagligen om flera stycken men ”one for each season”. Våga ta dig ur båten, våga ta klivet över relingen och tro och se på Gud.  Det står i Bibeln att ”Utan uppenbarelse går folket vilse” och jag tror att det ligger mycket i de orden.
I artikeln från Aftonbladet fanns det en röd tråd, något som starkt lyste igenom och det var ”fruktan”. Människofruktan, fruktan över förändringar, fruktan över att misslyckas och att inte räcka till och så vidare… Motsatsen till kärlek är just det- fruktan…

MEN vi har möjligheten att få lära känna och leva med en Gud som ÄR kärlek. En Gud vars kärlek driver ut all fruktan. En Gud som intygar oss i sitt ord att Ingenting kan skilja oss från Guds kärlek. His love never fails!
Kolla gärna in en av mina favorit lovsånger: Your love never fails med Chris McClarney – http://www.youtube.com/watch?v=BFMwsFbg1oM

Så låt mig få avsluta denna vecka med att be för dig –  ”Jag ber att den Gud som är kärlekens Gud, som övervinner all fruktan skall välsigna dig och komma dig nära. Jag ber att Gud skall tala till dig och låta dina drömmar få liv. Tack Gud för att du är den du är – den levande jag ÄR! TACK, tack, tack… I Jesu Namn, Amen.”

Önskar dig allt gott!

De Goaste Hälsningarna

/Isabelle

”Shopping, det mångkulturella och vår fina stad” Isabelle Arnfjell New Life Church Västerås

Gokväll Kära Läsare!

Denna ljuvliga lördag har spenderats med familjen och goda vänner! Vi myste rätt länge i morse och jag fick dessutom sovmorgon. Mycket lovely! Min Man Josef är bäst på att låta mig får sovmornar. Hehe! Han är i och för sig bäst på allt, men han vet hur mycket jag uppskattar sovmornar, så de är faktiskt nästan alltid mina. Lyllos mig va! 🙂

På förmiddagen åkte vi iväg för att shoppa lite vårskor. Jag hittade ett par jätte fina svarta boots och barnen fick coola snikers. Sedan åkte vi hem och lunchade för att sedan ta en tripp till Ikea för att möta goda vänner…  Det blev storfika och ytterligare lite shopping på Ikea. En av fördelarna med att bo i en mindre stad är att man faktiskt ”springer på” folk lite då och då… och det älskar jag! Alltid träffar man någon och det är jätte kul! Så var det även idag. Innan vi skulle åka hem ikväll fick barnen leka av sig lite på en inomhuslekpark som shoppingcentret har och idag var det en hel del människor från andra länder där. Lekparken går i färgerna orange, gult och rött och överallt sprang det omkring färglada små barn med diverse olika nationaliteter. Det var otroligt vackert och inspirerande att se, men även att höra de olika språken blandat med skratt, skrik och glada tillrop.

Så på tal om Västerås och det mångkulturella…
När jag och Josef undersökte för att se om den dröm/vision vi bar på stämde överens med den verklighet vi levde i blev vi glatt överraskade.
Målgruppen som vi ser framför oss är nämligen barnfamiljer, medelålders och unga men Vi ser också en mångkulturell samling av människor. Självklart är alla som känner sig hemma i New Life Västerås välkomna!
År 2009 var det drygt 32 000 av ungefär 135 900 västeråsare som hade utländsk bakgrund. Sedan år 2003, då den nu gällande definitionen av utländsk bakgrund infördes, har andelen västeråsare med utländsk bakgrund ökat från 20,6 till 23,7 procent.
Medelåldern i Västerås är 41,8 år för kvinnor och 39,6 år för män.
Något riktigt häftigt är att: Av världens 194 självständiga stater finns det i Västerås 157 olika nationaliteter representerade. Bara i Stockholm finns det 183 representerade vilket säger ganska mycket om Västerås som är en så mycket mindre stad.

Redan idag har vi Nigeria, Ghana, Kina, Iran, Irak, Sverige, Italien och Kurdistan representerade i Hemkyrkan (New Life Västerås) vilket är helt fantastiskt.

Så lite kort om Västerås som stad:
Västerås är Sveriges sjätte största stad och ett av landets äldsta städer. Västerås har alltid varit centrum för det andliga livet, köpenskap och utbildning i Västmanland och det ligger vackert beläget vid Mälaren. Enligt den statistik som EFK har gjort är Västmanland i enormt behov av församlingsplantering
( http://www.naturligforsamlingsutveckling.se/studier/sverigeundersokningen.4.7521174811972ab2e2880001691.html). Förutom statistiken känner vi oss kallade till den här staden och vi vill helt enkelt söka den här stadens bästa (Jer 29:7).

Vi älskar den här staden…

Idag fick ni ta del av lite statistik och så…  Men om ni är intresserade och lite nyfikna på staden och på New Life Västerås är mitt bästa råd att ta er hit! 🙂
Ni är varmt välkomna förbi på en kaffe eller två, kanske lunch eller middag eller varför inte hälsa på Hemkyrkan en tisdag kväll!
Västerås har mycket trevligt att erbjuda så nästa gång ni är ute på vägarna stanna till hos oss!

Vi ses kanske imorrn på bloggen!

Önskar er en fortsatt trevlig helg!

Bästa Hälsningar
/Isabelle

”Kommunikation” Isabelle Arnfjell New Life Church Västerås

Hej igen Kära Läsare!

Oj va fort tiden går… Jag hade verkligen som avsikt att skriva varje dag, men tiden räcker inte riktigt till.

De två senaste dagarna har jag kommunicerat, kommunicerat och sedan kommunicerat lite till 🙂 Med den inledningen kanske ni anar vad jag tänkte dela ikväll…

Kommunikation är något som ligger mig oerhört varmt om hjärtat och som är en stor del av vardagen och av mitt liv. För att inte mina ord bara skall bli ord, tänkte jag berätta lite om mig själv så får ni kanske en bild av hur mitt liv skulle kunna se ut. Det ger er i alla fall en större förståelse till varför kommunikation är så viktigt för mig.
Lite kort om mig: Jag blir 32 år i år, Har två fantastiska bonuskillar i åldern 9 och 10, som jag älskar som mina egna. Så har jag och min man två gemensamma underbara pojkar som är 4 och snart 2 år gamla. Det är alltså jag och sedan 5 boys i familjen inklusive min man. En riktig grabbmamma är jag!  På dagarna jobbar jag som enskild dagbarnvårdare där jag driver ett Familjedaghem med Musikprofil. Sedan har jag lite sångelever och pianoelever. Jag arbetar också som musiker samt artist och har förmånen att bl.a. få spela och sjunga en hel del med min man. Lovely!
Så om dagarna har jag 7 underbara barn i mitt hem inklusive en anställd, sedan kommer stora boysen hem från skolan innan mellis och har ofta med sig en kompis eller två. Det är full fart samtidigt som det finns en vila och frihet i att barnen inte behöver stressa iväg någonstans utan får mycket trygghet i hemmet och mycket ”mamma & Pappa” under dagarna.

Förutom familje och -jobbsituationen lever vi ”kyrkan” och har ett öppet hem med ofta vänner på besök. Jag har verkligen jätte fina vänner – de bästa. Tro det eller ej, men jag tänkte inte stå i vassen i sommar så ibland försöker jag träna lite också… Hehe.
Så som du förstår är det en hel del kommunikation som förekommer dagligen för mig. Men Den allra viktigaste kommunikationen för mig är den jag har med Gud.

För mig är Kommunikation är en grund för en gemensam handling, gemensamma strävanden och en klarhet mellan människor. Kommunikationen skapar ett samspel mellan människor där frukten bl.a. blir bekräftelse, kreativitet, förståelse, hopp, kunskap, insikt och utveckling.

Man brukar säga att Det finns tre huvudsakliga former av mänsklig kommunikation vid personliga möten;
ca: 50%                         Kroppsspråk, ställning, gester och ögonkontakt.
 Många gester är kulturella markörer och vårt kroppsspråk kan skilja sig beroende på vår kulturella och sociala tillhörighet. Men det har konstaterats att människan har samma uttryck för till exempel glädje, rädsla, vrede, sorg, förakt och skam oavsett vilken kultur man kommer ifrån, alltså känslor. Det finns alltså universella uttryck i alla kulturer.
ca 40%                          Röstkvaliten
Det handlar alltså mer om HUR du säger något. Tonfallet och betoningen är oerhört viktigt.
ca:10%                          Innehållet av orden som sägs
Proportionerna är ofta till fördel för kroppsspråket men kan variera i kultur, religion, land osv.
Dessa siffror är ungefärliga men visar ändå en hel del.

Den allra största Anledningen till att kommunikation ligger mig så otroligt varmt om hjärtat är för att jag tror att det ligger varmt om Guds hjärta! Gud är ju helt enkelt den allra Bästa kommunikatören och som fullständigt älskar att kommunicera med oss! I mean, that´s his thing! Och det är ju också en av de saker som gör kristendomen så UNIK – att vi kan få ha en relation och kommunicera med Gud.

Kommunikation kan enklast beskrivas som en samvaro mellan två människor som samtalar och vi som kristna är kallade till att bli duktiga kommunikatörer. Jag nämnde i tisdags första budet till er: ”Älska Herren din Gud av hela ditt hjärta och älska din nästa som dig själv”. Vi är alltså kallade till relationer och en relation utan en kommunikation är = icke relation. David i Psaltaren var en ”Man av Guds hjärta” och jag tror att det handlar om att Gud vill höra våra tankar, han vill att vi ska komma till honom med allt – KOMMUNICERA med honom. Bibeln talar om en relation, en kommunikation till Gud, till sig själv och till sin nästa.

En av de bästa kommunikatörerna i Bibeln är Paulus och i 1 Kor 9:19-24 säger Paulus ”Fri och oberoende av alla har jag alltså gjort mig till allas slav för att vinna så många som möjligt. För att vinna Judar har jag för dem varit som en jude. För att vinna dem som står under lagen har jag för dem varit en som står under lagen, fast jag själv inte står under lagen. För att vinna dem som är utan lagar jag för dem varit som en som är utan lag, fast jag inte är utan Guds lag, jag har ju Kristi lag. För att vinna de svaga har jag inför dem varit svag. Allt har jag varit inför alla, för att åtminstone rädda några. Allt gör jag för evangeliets skull, för att också jag skall få del av dess löften.”

Det finns något som kallas ”situations anpassat ledarskap” och jag tror på en ”situations anpassad kommunikation”. För att kommunicera på ett gott sätt bör du också anpassa din kommunikation efter omständigheter, kultur, känslor, och framför allt efter den människa som du kommunicerar med. Var som en kameleont. Smält in i det sammanhang du befinner dig i och detta gör du på ett bra sätt med kommunikation. Paulus sätter så bra ord på det också – i och med att han är en oerhört duktig kommunikatör – och han gör med motivet kärlek – att de ska få möta Jesus. Låt Paulus få vara en förebild och studera gärna honom,och hans sätt att möta människan på.

Självklart förstår jag att vi alla fått olika gåvor och vi kan vara bättre eller mindre bra kommunikatörer, alla är tex inte kallade till att kommunicera inför tusentals men alla är vi kallade till att kommunicera med Gud och vår omgivning. Eftersom kommunikation är en INLÄRD förmåga kan du alltid bli bättre och Övning ger färdighet!

Många menar på att Kommunikation är egentligen just vad Social kompetens handlar om, och jag håller med. Den sociala kompetensen är en fråga om att förstå den andra, och verkligen acceptera hans syn på livet också.

Kristet ledarskap ”is all about communication” . Om vi kommunicerar med förståelse och respekt, identifikation och anpassning och med kontextualisering så kan Guds rike växa fram. Framför allt blir verkliga Guds ambassadörer som på ett mäktigt och vackert sätt kan förmedla/kommunicera Guds kärlek till världen. I kroppsspråket kan vi få vara Guds famn till den moderlöse, Guds händer till den som behöver hjälp, Med ögonen kan vi förmedla glädje, kärlek, hopp, omsorg och bekräftelse och med orden har vi förmågan att skapa liv. Hur mäktigt är inte det!

Ha en fortsatt trevlig kväll och sov sedan gott!
Goa Hälsningar

/Isabelle

”Lev Din Dröm!” Isabelle Arnfjell New Life Church Västerås

Gokväll Kära Läsare!

Den här veckan kommer ni att få följa mig, Isabelle och vår församlingsplantering i Västerås. Förhoppningsvis kommer ni att bli uppmuntrade, inspirerade, utmanade och kanske till och med sporrade. En av mina drömmar är just det – att se andra människor börja ”leva sin dröm”. För mig och min man, Josef och för vårt fantastiska team är det precis just det vi gör. Vi lever vår dröm! Innan jag och min man träffades bar vi båda på drömmen att plantera en församling, och för ca 2 år sedan kände vi att tiden var inne. Vi fick en fantastiskt fin gemenskap med New Life Stockholm, vi upplevde att vi bar på samma vision och en vandring påbörjades…  Plantan New Life Västerås började växa…

Idag träffas vi på tisdagar på något vi kallar för ”Homechurch/Hemkyrkan”, och förutom det har vi haft lite utåtriktade events och bönedagar. Om några veckor kommer vi att ha vår första Gudstjänst vilket känns oerhört spännande. Men Hemkyrkan är väldigt viktig för oss…  Just av den anledningen att vi vill leva ”genomskinliga” liv och leva livet tillsammans. Ofta när jag berättar för någon om min tro brukar jag ganska enkelt sammanfatta den i Det första Budet: ”Älska Herren din Gud av hela ditt hjärta och hela ditt förstånd. Älska din nästa som dig själv” (Matt 22:36-40)
. Jag tror att livet i mångt och mycket handlar om relationer, En relation till Gud, en relation till dig själv och relationer till de människor du har i din omgivning. Vi vill helt enkelt vara en relationsfokuserad församling med hoppet om att få fungera som en familj och drömmen om att odla en sann kristen gemenskap. Vi vill genomsyra våran värld med hopp och visa på att vi alla är en del i något mycket större.
 Visst, det är ganska stora och ”fina” ord, men vi TROR på dem och vi tror att det är möjligt och framför allt är ett av de bästa redskapen för den gemenskapen – församlingen/kyrkan. Vi sätter ett stort värde vid att dela livet tillsammans och att dela vardagen tillsammans som en familj. (Apg 2:42 – 47). Jag älskar den bilden av församlingen – att den kan få fungera som en familj och att Gud är vår Himmelska Pappa. Jag mena, vem vill egentligen inte vara en del av sådan gemenskap?

Självklart är livet långt ifrån enkelt och många gånger blir det kanske inte heller precis som vi förväntat oss. Men jag tror att för den som älskar Gud samverkar det faktiskt till det bästa. Det är en av de anledningar till att jag Stolt och med ett helhjärtat hjärta planterar en New Life Församling. Jag bara älskar det namnet! Gud har möjlighet att blåsa nytt liv in i vilken situation som helst och ingenting är hopplöst. Precis som en riktig ”planta” behöver näring, rätt ljus, syre (koldioxid), rätt temperatur, rätt fuktnivå med rätt PH-värde och Kärlek för att växa behöver församlingen diverse olika ”ingredienser” för att växa och må bra. Vi är så tacksamma och glada för New Life Stockholm och de människor vi har runtomkring oss som planterat församling tidigare. De kan komma med de bästa råden, vishet, kärlek och kunskap. Samtidigt är det vi som dagligen ”vårdar” och tar hand om den planta som vi planterat. Vi älskar vår ”planta” och hoppas och tror att den ska få växa upp till något fantastiskt. Vi kommer att göra vårt bästa för att den ska få reflektera Guds ljus och kärlek på alla möjliga tänkbara vis. Vår dröm är att den i sin tur ska ge nytt liv till den omvärld vi lever i.

Så tack för att du tog dig tid att läsa…Nu är det tid för mig att sova.

Ha det guld!
Goa Hälsningar

/Isabelle

Bara dumma idéer

Marcus Fritsch, H2O Angered:

”Sluta nu! Sluta prata om dina dumma idéer! Då ser du att det bara är struntprat!” Så här sa en vän för längesen, vände sig om och försvann. En man stod kvar på bron och tittade ner mot vattnet och på de två föremålen, som hans vän hade kastat i floden. En järnbit som sjönk ner och en träbit som flöt iväg. Nu var det alltså bevisat. Det är förstås bara trä som flyter. Järn sjunker bara. Absolut idiotiskt att på allvar prata om att få järn att flyta. Men mannen kunde inte sluta tänka. Var det ett bevis?

Jag vet inte om den mannen var kristen. Om han hade hört talas om Petrus som kunde gå på vatten (Mt 14:29) eller Elisa som fick järnet att flyta upp (2 Kung 6:6). Jag vet inte om den mannen trodde på Guds kraft. Men jag vet att den mannen var en visionär och en pionjär. Han såg saker som inte fanns. Han vågade tänka i nya banor. Han hette förresten Joseph Meyer och ägde ett av många skeppsvarv i den lilla tyska staden Papenburg.

Alla andra varvsägare tyckte att Josephs idéer bara var dumma. Kanske trodde de att han var lite psykiskt sjuk. Man kan ju bara bygga fartyg av trä. Det vet varje barn. Alla gör så. Vi har alltid gjort det så här.

Pionjärernas idéer verkar ibland vara konstiga, dumma, idiotiska. Pionjärer får ibland tåla lite motstånd. Det ingår också i tjänsten. Men det är bra. Det får oss att tänka mer noggrant. Vi behöver tänka skarpt. Joseph Meyer kunde inte ändra naturlagar. Men han vågade jobba med dem. Vi kan inte ändra Bibeln. Men vi får våga jobba med den.

Förresten, bara en kort tid efter att Josephs vän ”motbevisat” hans teori råkade Papenburgs varv ut för samma situation som kyrkorna befinner sig i idag. Varven som byggde träfartyg blev färre och färre och till sist försvann de helt och hållet. Meyervarvet lyckades däremot inte bara överleva krisen. Idag är det ett av världens största varv som fortsätter att få uppdrag efter uppdrag.

Har du en Joseph Meyer i din församling? Är du själv en Petrus eller en Jona? Vart tar du vägen? Är du redo för att flyta på vattnet?

”Jajamän! Jag känner Gud personligen!”

Marcus Fritsch, H2O Angered:

Häromdagen hade en av mina tyska facebookkompisar den här bilden på sin logg. Min kompis är en ”proffsig kristen”, en av dem som blir betalda för sin tro, han är t.o.m. missionsledare. Han visar en bild, där en man ber i kyrkan och ställer frågan till Gud, ”Gud, vi är ju två, men när jag ber, varför är det egentligen alltid bara jag som talar?” Och så svarar Gud, ”därför att jag är den enda som lyssnar”. Sen ställer min kompis, missionsledaren, en gedigen teolog, frågan på sin logg, ”Kanske är det dags att lyssna igen?”

Jag undrar faktiskt samma sak. Kanske är det dags att lyssna noggrant, att lyssna mer, att lyssna mer uppmärksamt? Kanske är vi för snabba med utrop såsom ”Jag vet precis vem Gud är! Och vad Gud vill! Jag känner honom mycket väl!” Verkligen? Gör vi det?

Kanske tror vi bara att vi vet vem han är – så länge vi sitter (eller står) i kyrkan och sjunger välkända lovsånger. Men vad händer om han vågar kalla oss ut ur båten, när han kräver att vi lämnar vår älskade trygghet? Känns den gode Guden i så fall fortfarande så god? Hör vi överhuvudtaget när Gud kräver nåt? Gud kan säga väldigt obekväma saker. Och han får säga dem. Pionjärer som går på vattnet måste vara otrolig fokuserade och uppmärksamma på vad Herren säger. Och det enda sättet att få miraklet att hålla i sig, stanna på vattenytan, är att följa honom – även om det känns väldigt osäkert och obekvämt. Det handlar om att varje sekund titta på Jesus och inte missa något ord han säger. De allra flesta tror att pionjärer är de som går först. Men sanningen är: Pionjärer är framför allt människor som följer. De följer en kallelse. De vågar lämna båten. De är redo att bli överraskade av Gud.

När Marcus Birro framställer en Gud som kanske känns lite annorlunda än man trodde så får han slåss. Förunderligt att det händer i en kristen tidning. Kristna borde veta att Gud inte passar in i någon låda, att han alltid har framkallat häpnad eller rädsla. Kristna borde veta, pionjärer måste veta. Den flexibiliteten ingår i tjänsten.

Jona var verkligen ingen pionjär alls. Han gick under när han hamnade i vattnet. Varför? Därför att han var för nöjd med sin Gud och med sig själv. Han trodde att han visste tillräcklig mycket om Gud. Han gillade att profetera eld och dom mot Israels fiender. Han tyckte om att se hur Gud uppfyllde sina profetior (2Kung 14:25). Jona trodde att han hade allt under kontroll. Han trodde att han visste precis vem Gud är. Jona var nöjd. För nöjd. Och så dyker Gud upp igen. Och Gud beordrar Jona att profetera nåd och nya möjligheter åt fienden. Stackars Jona. Det var helt enkelt för mycket för honom. Vi känner berättelsen. Vi vet att Jona liksom Petrus lämnade båten. Slightly different though. Petrus var redo att bli överraskad. Jona inte.

Om jag får välja så vill jag vara en Petrus. Jag vill lyssna, jag vill lyda, jag vill våga, jag vill gå. Jag vill bli överraskad – ja, det vill jag verkligen. Dessutom tycker jag att det är mycket trevligare att få blöta fötter eller kanske en blöt dräkt än att få bada i fiskmagsyra.

Spårvagnskyrka?

Marcus Fritsch, H2O Angered:

Det är svårt det här. Jävla svårt. När jag använder detta uttryck beror det inte på att jag som invandrare knappt har lärt mig språket (vilket stämmer) och inte alltid riktigt förstår vilka ord som är lämpliga och vilka inte (vilket också stämmer). Men i det här fallet menar jag bokstavligen att det är ”djävla” tungt. För oss människor är det nästan omänskligt ansträngande att byta spår. Förändring eller förnyelse blir så lätt bara teoretiska begrepp. Hur många har någonsin försökt sluta röka? Snusa? Och hur gick det med dina nyårslöften, då?

Det kräver oerhört mycket att ändra sina vanor, även om man verkligen vill ändra sig. Det är jobbigt för varenda människa. Hur mycket jobbigare blir då inte förändring för en hel grupp – till exempel en kyrka?

Sedan vi flyttat till Sverige har jag sett en väldigt levande kristenhet, fantastiska församlingar, givande gudstjänster. Jag har träffat lysande ledare, helhjärtade kristusefterföljare, hängivna församlingsmedlemmar. Men det är en mening som jag hört sägas om och om och om och om igen – ”Men något måste ändras.” Med andra ord: Kyrkan krymper. Trots trofasta församlingar verkar vi vara på fel spår. Vi är inte längre den välsignelse som vi borde vara. Men vad behöver vi göra?

Man skulle nästan önska att man vore en av Göteborgs spårvagnschaufförer. De trycker bara på en knapp och vid nästa växel byter de spår. Det bästa är: Alla i spårvagnen följer med. Utan bråk, inga diskussioner. Men i det riktiga livet finns inte den knappen. Det finns inte ens växlar. Vi behöver lyftas ur gamla spår, och det kräver både svett och tårar.

Det sägs att det är enklare att börja med något nytt än att ändra det som redan är. Och yes, det ligger någonting i det. Men en sak måste i varje fall ske, oavsett om vi är pionjärer eller inte: Våra tankar måste lämna gamla spår. En av Göteborgs nya spårvagnar väger 36800 kg. Det verkar betydligt tyngre än så att lyfta våra tankar ur sina gamla spår. Och så tillkommer rädslan: Tänk om vi inte hittar något bättre spår! Tänk om vi inte hittar något spår alls! Då rör vi oss på otrygg mark! Vi kommer att börja glida, tappa balansen, ramla! Vi vill ju vara starka människor, en stark kyrka, inte något på vacklande ben…! Innan experimentet börjar har man fattat ett hemligt beslut: Jag kommer hellre att stanna i det gamla spåret än riskera att falla; det känner jag till, det känns tryggare.

Dessutom finns det osynliga krafter som också har mycket emot en kyrka som blir till välsignelse för vårt land. Makter som vill skrämma bort oss. De gillar att peka på vår tunga börda av invanda tankar och alla risker med att byta spår. Och då blir det svårt.

Om vi däremot hör vad Jesus har att säga så låter det helt annorlunda. Han säger ”var inte rädd! Det går jättebra att lämna sina spår och det är inte farligt att känna sig osäker. Jag är ju med dig! Det är till och med möjligt att lämna en båt och gå på vattnet! Det är bara att kliva ur när jag kallar! Följ mig helt enkelt!” Just den bilden har följt mig i många år som pionjär: Vi går på vattnet, osäkra, med blöta fötter, på vacklande ben. Pionjärer är ”Petrusar” bland lärjungarna. Inga skenor, inga spår, inga blueprints. För pionjärer finns inga alternativ, vi måste gå på vatten.

Immersion

Roger Korsgren, Benjamin Aceval/Asuncion, Paraguay

Jag har en inre bild för vad som gäller när man är i precis i början av ett nytt arbete, den tiden då man för första gången går på den nya gatorna, eller träffar den sortens människor som man känner sig kallad till. Bilden är den av att falla ner i vatten och långsamt låta sig sjunka, utan att göra motstånd. Att låta sig omslutas av det nya, absorbera det för att lära känna. Immersion.

Jag har också ett test för när den processen har tagit tag i en, när man har börjat identifiera sig med de nya. Mitt test är detta: Kan jag när jag hör om en ny idé eller initiativ direkt känna om mina nya vänner kommer att tycka om det, i magen liksom. Kan jag det, så har jag kommit en bit på väg. Kan jag inte det, om jag fortfarande känner mig vilsen över vad folk känner att de behöver, då behöver jag fortsätta att absorbera, sjunka in.

Jag har ett test till förresten. Det är då man känner hur pinsamt det låter när någon som absolut inte har någon förståelse pratar om ens område/grupp. Vi kände det ibland när kloka välmenande människor pratade om invandrartäta områden när vi bodde i just ett sådant område.

I den fasen går vi in nu, i Benjamin Aceval. Två stora öron och mycket frågor. Bara prata, nyfiket, inkännande, utan att låtsas som att vi redan vet eller förstår. Att köpa innan man kan sälja, som någon uttryckte det. Och sedan, hur länge vet jag inte, så kommer de där ögonblicken då man kan börja identifiera sig lite, känna sig mer som en insider än som gäst, då man kan se vad som skulle uttrycka Guds kärlek för just de här människorna. Månader eller år, vem vet. Men nödvändigt är det.

Jag vill också tacka för att få ha varit gästbloggare denna vecka, mycket stimulerande, man kanske skulle börja blogga själv, om inte annat för ens egen skull. Allt gott i verket! /Roger