Spridda tankar inför att att lämna

Gabriel Blad, Agapekyrkan, Eskilstuna

Vårt beslut att lämna Eskilstuna har satt mycket på sin spets och vi är mitt i det. I detta har det varit riktigt svårt att blogga denna vecka. Mest har det blivit halvfärdiga texter och det har tagit minst tre gånger så lång tid att skriva som tidigare.  En mängd tankar snurrar i huvudet och det finns så många osorterade trådar att dra i. Så jag hoppas ni ursäktar om inlägget känns spretigt. Jag är inte färdig i processerna utan skriver mitt i dem.

En av de stora frågorna jag brottats med är varför jag har så svårt att lämna. Självklart finns det en positiv sida av det. Om jag överhuvudtaget inte haft svårt att lämna har jag nog heller aldrig älskat. Men det finns också andra motiv som dyker upp till ytan när beslutet är taget. Mindre goda orsaker varför lämnandet tar emot. Karaktärsbrister och tillkortakommanden som ledare som först nu blir riktigt synliga.

En av de absolut största orsaken i mitt fall tror jag är brist på tro. Eller kanske rättare sagt, felplacerad tro. För mycket tro till vad jag tillför och min förmåga och för lite kring vad Gud kan göra genom andra. Jag har haft ro med tanken att andra kan lämna inom en snar framtid, men inte att jag skulle göra det själv. För det är en sak att vara inställd på att lämna nån odefinierad gång i framtiden, då saker har hunnit lägga sig till rätta. Men att lämna nu, mitt i verkligheten, mitt i kaoset. När jag ser tillbaka på vår på många sett röriga resa inser jag att jag under stor del av tiden har ansett mig själv och mitt ledarskap som oumbärligt. I mitt eget huvud har jag inte sällan varit arbetets ”most valuable player”.

Jag ska också erkänna att en av mina första böner när jag insett att vi kommer flytta var: ”Jesus, kan jag inte få vara kvar iallafall ett år till så jag hinner fixa till det lite.” Ganska snabbt hörde jag hans röst i mitt inre: ”Om det är svårt att lämna efter 9 år, varför skulle det bli bättre efter 10?” Och som vanligt är det svårt att argumentera emot. Min vilja att dra ut på lämnandet handlar i botten om kontroll, att iallafall hyfsa till det synliga yttre ifall det inre inte skulle vara tillräckligt genuint för att bära vidare. Men nu står jag inför det spännande och skrämmande att det kommer avslöjas hur väl jag gjort lärjungar. För är det genuint kommer det funka även utan mig i ekvationen.

Jag undrar om Jesus inte medvetet undvek att starta något församlingsarbete som kunde rulla på som tidigare när han gick vidare till Fadern. Den gemenskap av lärjungar han lämnade såg visserligen inte så mycket ut för världen med mänskliga ögon, men han visste att ett frö ifrån himmelriket slagit rot hos dem. Och detta frö behövde frihet att genom den Helige Andens ledning växa och ta sig nya uttryck när han var borta. Därför förklarade han för dem att det var bäst att han lämnade trots att de inte verkade fatta varför. Och ur dessa enkelt organiserade människor växte den världsomfattande och världsförvandlande rörelse fram som du och jag nu är en del av.

Du som läst mitt inlägg i onsdags vet att jag inte lämnar ett välsmort, stabilt arbete i Eskilstuna efter mig. Samtidigt (och jag tror inte det bara är en försvarsmekanism) börjar jag bli trygg med att det inte var det som Jesus bett mig om. Det han bett mig lämna är lärjungar. Och lärjungar lämnas bäst mitt i utmaningen, mitt i äventyret, inte med ett tillrättalagt system som ska bevaras.

Så trots att det finns delar av mig som helst skulle vilja undvika det, känns det samtidigt bra och spännande att få se hur väl himmelrikets frö har slagit rot i oss. Isåfall kommer det jag lämnar funka bra utan mig och växa vidare till nivåer/platser dit det inte kunnat göra under mitt ledarskap. Och dit jag och min familj går så kommer nått annat, nytt växa fram. Det kommer bli annorlunda för oss alla – men det kommer bli bra. Självklart känns det konstigt att lämna mitt i den tuffa tid vi är i. En rädsla har också funnits i mig när vi tog beslutet att flytta att vi kanske skulle lämna efter oss knäckta, sårade eller i värsta fall bittra hjärtan som aldrig ville satsa på något pionjärt igen. I de samtal vi haft med vännerna som delat resan i Eskilstuna har den rädslan tack och lov visat sig vara obefogad. Jag är riktigt förundrad över hur vi blivit bemötta. En hel del förvåning, kanske till och med viss chock initialt. Men framförallt mycket förståelse. Och utöver det har jag anat nått annat hos flera som jag inte riktigt hade räknat med. Jag tycker mig se en nyfikenhet och förväntan på det nya som nu öppnar upp sig glimma till i ögonen. Det är som att de blir inspirerade och växer av den nya utmaningen som nu hamnar än mer i deras händer. Det vi lämnar är en relativt liten grupp kämpande lärjungar i Eskilstuna, mitt i en svår tid. Men de är fast beslutna att fortsätta följa Jesus dit han leder, oavsett om vi är där eller inte. Därför känns det bra. Vi lämnar inte i styrka, men vi lämnar i tro.

Lyft blicken och se hur fälten vitnat till skörd (Joh 4:35b)

Gabriel Blad, Agapekyrkan, Eskilstuna

Det paradoxala i allt svårt som jag berättade om igår är att sista året samtidigt varit det mest segerrika. För ett år sen skrev jag på denna blogg om en liten rörelse vi börjat ana och den har genom Guds nåd fortsatt. När jag satte mig ner och ritade upp vad som sker insåg jag att åtminstone 18 personer har döpts i anknytning till vårt nätverk sen december 2013 och kanske mest spännande av allt – det är 10 olika personer som varit de som har döpt dem (för de flesta har det varit deras allra första dop av någon de fått vara med och hjälpt till Jesus). Senast för två veckor sen fick vi vara med om ett dop i Eskilstunaån trots att vattnet fortfarande var väldigt kyligt. Men vad gör man inte när man är nyförälskad i Kristus.

Endel av de som kommit till tro har börjat samlas i nya grupper/enkla församlingsgemenskaper. Det är lite svårräknat för det förändrar sig, men åtminstone två har tagit form. Andra har hittat in i andra församlingar i stan. Gemensamt är dock att de flesta  av de nytroende är engagerade i att ge vidare vad de själva har fått. Vi har börjat se tecken på att det kanske växer fram en ny generation av församlingsgemenskaper bortom de nystartade. En kvinna som är ny i tron samlar sin familj och vänner utöver den gemenskap hon själv redan är med i. Denna gemenskap blir då tredje generationen från vår ursprungliga ”agape-planta”. En annan man har sms-kontakt med 6-7 personer i sitt hemland som han har fått hjälpa till Jesus, som han nu lärjungartränar på distans mellan sina resor dit. Dessutom har han fått tag i en amerikansk missionär i landet som hjälper honom i arbetet.

Men kanske mest spännande av allt är känslan jag får när jag vidgar perspektivet. Jag känner inte i detalj till utvecklingen i de andra församlingarna i stan den sista tiden, men pastorerna känner jag väl. Så det jag nu säger är min personliga subjektiva bild, mer en känsla utifrån vad jag snappat upp igenom våra samtal än fakta. Men jag delar det ändå: Det verkar som det som börjat ske inte är en isolerad händelse kring ”oss” i vårt församlingsnätverk utan något nytt som händer i vår stad. Dels har flera av de som döpts på ett naturligt sätt knutit an till Kristi kropp som helhet, och det har blivit till uppmuntran för fler församlingar. Men framförallt så verkar det som att det jag känner till och fått vara nära bara är en liten bit av en större bild. Det har börjat bli allt vanligare generellt att människor kommer till tro i Eskilstuna den sista tiden. Och framförallt så sker detta bland nysvenskar.

Jag tror alltså inte att det jag beskrivit ovan är något vi lyckats åstadkomma. Att mer med våra mått mätt hänt nu än tidigare beror inte på någon ny strategi eller extra ansträngning från vårt håll. Det har blivit övertydligt med tanke på hur vår resa varit. För egen del känns det mest som vi råkat snubbla in på något nytt som Gud redan gör. Jag tror ett nytt skeende är på gång, och det inte bara i vår stad. Jag tycker det blir mer och mer tätt mellan rapporterna om församlingar som upplever något nytt – att nya människor, inte minst nysvenskar, kommer till tro. Förmodligen står vi på gränsen in i en ny tid i vårt land. Och i denna tid kommer mängder av nya pionjära satsningar behövas. Du kommer behövas. Gud verkar inte ha problem med om vi är slutkörda. Han kommer använda dig ändå. Kanske har han till och med lättare att komma till då. Så luta dig tillbaka en stund, slappna av och tacka Gud att du får leva i den tid vi lever. Och lyft blicken och se hur fälten vitnat till skörd.

Vårt tuffaste år

Gabriel Blad, Agapekyrkan, Eskilstuna

Utan tvekan har 2014 varit det tuffaste året sen jag kom hit till Eskilstuna 2006, både för mig personligen, för oss som familj och för oss som församlingsgemenskap. Orsakerna är flera, men framförallt har flera i vår gemenskap inte mått bra, mig själv inkluderad. Bland de fyra par som ingår i vår ”kärngrupp” har minst en i varje par haft någon form av utmattningssymptom på olika nivå, och några har varit sjukskrivna.

Konsekvenserna av detta är att vi är i någon form av ”survival mode”. Jag ska inte säga att vi förlorat passionen. I denna svåra period märker jag nästan tydligare hur vi är drabbade av ett missionsvirus som inte går ur oss – vi kan inget annat än att ge vidare det goda vi själva fått. Men kraften och initiativförmågan har sinat. De praktiska uttrycken och planerade ”satsningarna” glesnar. Flera av oss orkar helt enkelt inte så mycket mer just nu än att ta hand om varandra.

Svårast för egen del är att jag har kommit till en punkt, då jag i samtal med min mentor/själavårdare och framförallt med min hustru, insett att den enda hållbara vägen framåt för oss som familj är att lämna Eskilstuna. Mitt eget mående är inte hela men en stort bidragande orsak. För så sent som ett halvår sen fanns det för mig inte på kartan att flytta och det känns fortfarande med jämna mellanrum som vansinnigt. En stor del av mitt hjärta vill så gärna bara få vara kvar och dela resan vidare. Det har varit ett sånt äventyr, jag älskar det och vi är mitt i det. Framförallt har vi fått glädjen att dela äventyret med några av de mest fantastiska människor jag någonsin lärt känna. Detta har skapat djupa band emellan oss för livet. Kan vi verkligen lämna detta nu? Trots att jag känner frid över beslutet gör det fortfarande riktigt ont.

Jag är en grubblare och sista tiden har varit mycket av den varan. Självransakan har inte sällan slagit över i självanklagelse. Även om det finns konkreta orsaker utanför vår församlingsgemenskap hos samtliga av oss som mått dåligt så ställs ändå frågorna på sin spets.

Varför kom så mycket, för så många, på samma gång? Tar det knäcken på oss frikyrkouppväxta kristna att utmana våra invanda mönster och sätta oss i en ny miljö där mission snarare än interna samlingar blir det sammanfogande kittet? Går det ens göra det vi försökt göra? Är vi drivna av tro eller bara naiva? Kanske båda.

Och hur mycket av den ohälsa vi lider av beror på mig som ledare? Inspirerar och driver jag längre än vad vi klarar av? Eller är det tvärt om? Är jag för otydlig, manar till förändring utan att ge tydlig riktning? Förvirrar jag snarare än leder?

Idag är vi på många sätt en brusten gemenskap. Inte i bemärkelsen att vi inte håller ihop eller har inbördes konflikter, där är vi starkare än på mycket länge, kanske starkare än någonsin. Inte heller i bemärkelsen att vi har gett upp drömmen om en lärjungarörelse i vår stad och vårt land. Eller i att vi mist tilltron till att vi fortfarande står i vad Gud vill och gör. Men vi är utan tvekan sårade i striden – och det på en nivå som är lite djupare än vad som går att ”peptalka” oss igenom. Att dra igång nya strategier, planer och projekt tänder oss inte i nuläget. Vi är i en säsong då många av oss inte orkar annat än att vänta och vila. Och för sådana som mig är det en läroprocess att tillåta mig vara i detta stadie. Tidigare kunde jag välja bort det, skjuta det framför mig. Men inte längre. Jag har inget annat val än att möta det.

Något väldigt hjälpsamt

Roger Korsgren reflekterar över den ovana erfarenheten att under hemmaåret i Sverige vara pastor i en stor innerstadsförsamling efter åren som pionjär missionär i Paraguay och tidigare i Stockholmsförort.

Jag vill avsluta den här bloggveckan med att tipsa om något mycket hjälpsamt för oss som leder pionjära projekt, och för andra också naturligtvis.

När jag reflekterar över min egen tjänst i olika former så känner jag mig ibland lite missnöjd. Att omständigheter är svåra ibland ingår liksom, att utmaningarna är tuffa får man också räkna med, att man inte vet allt och gör misstag är en del av själva resan. Men det jag känner mig lite missnöjd över är alla de gånger då jag känner att jag tappade fokus eller gick lite vilse eller tappade modet och i perioder inte var allt som jag kunde vara som ledare. De tider då jag gick lite på halvfart av olika anledningar, eller påbörjade saker som borde ha varit ogjorda eller avslutade saker som vi borde ha gjort en vända till.

För mig själv har jag insett att jag behöver hjälp med detta. Jag behöver andra. Nu är jag så priviligierad att jag arbetar med min fru, men ändå så behövs något mer. När vi började i Rågsved så hade vi min numera vän Charles Kridiotis som mentor, EFK hade ett sådant program då. Det var mycket hjälpsamt! Känslan av att inte vara ensam, att någon annan tar det på allvar som vi gör och praktiskt arbeta för att det kan bli så bra som möjligt.

Jag kan verkligen rekommendera att skaffa en mentor eller en coach om ni inte redan har en. Det är inte bara hjälpsamt, jag skulle säga att det är oumbärligt i vissa lägen!

Ett missförstånd är att man behöver hjälp i början och sedan klarar man sig själv. Det tror jag är ett feltänk. För det första är plantering så svårt att man behöver kontinuerligt stöd. Och för det andra handlar det inte om att det är något fel på en när man anlitar en coach eller mentor, de är inte till för att lösa problem. När vi nu åker tillbaka till Paraguay så kommer jag själv att anlita en coach för att hjälpa mig fokusera på det viktiga, få perspektiv och göra ett så bra arbete som möjligt. Det tror jag alla vinner på!

Så skaffa hjälp, i vilken form det nu passar dig. Ditt team, din familj och ditt blodtryck kommer tacka dig 🙂

(Själv tycker jag det här är så bra att jag går en coachutbildning. Kolla in coachingmissioninternational.com för att se ett av många exempel på organisationer som vill stötta kristna ledare och missionärer världen över)

”What gets measured gets improved”

Roger Korsgren reflekterar över den ovana erfarenheten att under hemmaåret i Sverige vara pastor i en stor innerstadsförsamling efter åren som pionjär missionär i Paraguay och tidigare i Stockholmsförort.

En bekant till mig berättade om en kundtjänst där man införde ett bonussystem baserade på antalet samtal som avslutades inom ett visst antal sekunder. Dessa antal samtal ökade markant efter införandet. Vad som också ökade, men som man inte såg, var antalet ”kan jag ringa tillbaka”-samtal. Medarbetarna erbjöd sig att ringa tillbaka till kunden, för att på så sätt avsluta inom den givna tidsramen. Det här är ett exempel på att det vi mäter är oftast det som förbättras, oavsett om det bidrar till effekten som eftersträvas.

Så vad mäter vi? Vad är våra sk. nyckeltal? Här i församlingen så för vi inte statistik över antalet gudstjänstbesökare, men jag skulle ändå säga att det är vårt viktigaste nyckeltal. Om det kommer fler eller färre på mötena är något som kommenteras i ledargrupper och ses som ett tecken på ”hur det går”.

Man kan fråga sig om det är ett bra nyckeltal. Det är vanligt, Naturlig Församlingsutveckling som många samfund använder bygger sina undersökningar på gudstjänstdeltagande som exempel. Det är kanske den vanligaste frågan man får som pastor från de som vill ha en uppfattning om församlingen, möjligen i konkurrens med medlemsantal. Det man kan fråga sig är om det mäter det som är viktigt, om det ger en uppfattning om hur själva ”kärnverksamheten” går. Bra nyckeltal ger ju bra underlag för bra beslut för att få bättre resultat.

Den uppmärksamme kanske då undrar vad ”kärnverksamheten” faktiskt består i? Det är ju en mycket bra fråga, kanske den viktigaste, och en man inte får ett enhetligt svar på. Min kollega deltog i en nationell samling nyligen och den inleddes med orden ”Välkommen till en dag om det viktigaste vi har: gudstjänsten!”. Och många skulle nog tänka så, vi producerar gudstjänster. Själv tror jag att det är ett gravt missförstånd av själva kärnan av vad Jesus sänder oss att göra. I Missionsbefallningen så nämns två aktiviteter: döpa och göra lärjungar. Det måste väl ändå vara rätt nära kärnverksamheten?

Men om det är det viktigaste, då är väl gudstjänstdeltagande ett ganska dåligt nyckeltal, eftersom det varken visar hur många dop vi har eller hur många människor som är i aktiv process att formas till lärjungar? Det visar inte alls ”hur det går” eftersom det är mycket möjligt att ha stora gudstjänster utan att göra vare sig det ena eller det andra.

Den inledande historien om kundtjänsten visar varför det här är viktigt. ”What gets measured gets improved” sa Peter Drucker. Om vi sätter vårt fokus på antalet gudstjänsbesökare så kommer vi medvetet eller omedvetet lägga energi på att få upp den siffran. Vi vill locka fler till gudstjänsten helt enkelt. Det är naturligtvis inte fel, men energin som går åt att ändra på och förbättra gudstjänsten tas från andra saker, som då får mindre uppmärksamhet. Och om bland dessa ”andra saker” finns det som egentligen är viktigast för oss, ja då vilseleder vårt nyckeltal oss. Det är som om en restaurang skulle mäta antalet bilar som passerar istället för antalet betalande kunder, intressant kanske men inte relevant.

Vad är då bra nyckeltal? Vad är det vi bör mäta och hur kan man göra det? Vad tycker du?

Så vad äter kulturer?

Roger Korsgren reflekterar över den ovana erfarenheten att under hemmaåret i Sverige vara pastor i en stor innerstadsförsamling efter åren som pionjär missionär i Paraguay och tidigare i Stockholmsförort.

Den unge mannen jag pratade med hade tillbringat några år utomlands på en bibelskola och nämnde i förbifarten att när han kom tillbaka till Sverige så ville han gärna söka upp en församling där det fanns några stycker som hade gått samma skola. Varför ville han det? Antagligen var det nog inte för att de hade gemensamma bekanta, utan för att han ville fortsätta leva i samma kultur, samma anda, som på skolan. Och om det fanns några fler så kunde de kanske föra över en del av kulturen, återskapa den. Jag tror vi känner igen det, själv kände jag länge igen människor som hade gått UMUs lärjungaskola eller gjort en liknande erfarenhet, det var något med dom jag kände igen.

Att kulturer går att överföra, återskapa och sprida ger oss en ledtråd till hur de kan förändras eller ersättas. Det som den unge mannen ville göra var att vara med människor som tänkte lite annorlunda och gjorde saker lite annorlunda, eller rättare sagt på det sättet han hade kommit att uppskatta.

Så vad äter då kulturer? Vad är tillräckligt starkt för att rå på dom om inte undervisning eller förnyelsemöten?

Eftersom kulturer är nätverk av små överenskommelser behöver först göra dessa synliga så de kan vridas och vändas på och ifrågasättas. Men eftersom kulturer handlar om beteenden mer än åsikter så måste vi möta dem på den planhalvan, genom upprepade medvetna handlingar, kalla det vanor om du vill. Ett exempel i missionella cirklar är Michael Frost’s BELLS, som beskriver olika vanor som hjälper till att skapa en missionerande kultur. Eller det kan vara som när vi flyttade till Rågsved och plockade skräp för att för oss själva odla kärlek till vårt område. Eller när du odlar ansvarighet och ALLTID följer upp det människor säger att de ska göra. Eller när ni alltid vinnlägger att tala om vad Gud har gjort och hans möjligheter istället för problemen. Medvetna handlingar som upprepas under en längre tid och som utförs av flera människor tillsammans skapar eller förändrar kultur och skapar en annan atmosfär.

Medvetna handlingar som upprepas under en längre tid och som utförs av flera människor tillsammans skapar eller förändrar kultur och skapar en annan atmosfär.

I den församling jag tjänar just nu så kan man urskilja minst två olika kulturer som är lite annorlunda än den gängse kulturen i gudstjänsterna. De lever i två olika grupper, med viss överlappning, som har olika aktiviteter. Jag tror att det just är detta som vi berört ovan som har hänt. En grupp har medvetet börjat tänka och handla i en viss riktning, kanske för att nå en viss målgrupp, och med tiden har de i sina aktiviteter skapat vissa vanor och förhållningssätt som till slut har skapat en kultur, en anda, som man kan känna igen och känna igen sig i. Problemen för båda grupperna har kommit när man vill införa mer av sin egen stil i gudstjänstkulturen, då har det uppstått spänningar. Man kan förstå detta som att man vill ersätta ett nätverk av överenskommelser med ett annat, fast utan processen av medvetna handlingar under lång tid, något som inte låter sig göras så lätt som vi har noterat.

Fast exemplet ger ändå ett uppslag till en väg framåt om man vill leva i en annan kultur, som kanske är mer missionerande. Man skapar småkulturer vid sidan om som ändå tillhör den större gemenskapen. Ungdomsgrupper kan vara sådana. Hemgrupper kan medvetet utformas så. Församlingen mitt över gatan här har flera olika gudstjänstfirande grupper med distinkt olika känsla som når olika grupper. Om man släpper tanken på att söndagens gudstjänst måste radikalt ändras (det här tror jag är en av de största fällorna för entusiastiska pionjärer, tänk vad mycket blodiga pannor som har stångats här) och medvetet tillåter mindre gemenskaper med olika kulturer, eller olika gudstjänster om man vill ha det, så kan man använda sin tid åt att nå människor istället för ”kriga” internt. Jag tror även att ett stort inflöde av nya människor i kombination med gott ledarskap snabbt kan ändra en kultur, historien verkar peka mot det, även om förändringen inte sker automatiskt.

För oss som normalt arbetar i pionjär mission så är det lite lättare eftersom vi har mer inflytande över vilka vanor vi inför, men vi måste fortfarande vara väldigt medvetna om vad vi gör. När vi tänker på vår nästa uppgift, vilket blir att grunda en ny församling i en stad i södra Paraguay, så tänker vi inte i stora numerära visioner eller i strukturer. Utan vi tänker på vilken kultur vi vill forma bland de människor som Gud ger oss. I vårt fall så är det att grunda vanan att HÖRA vad Gud säger och sedan GÖRA det samt att göra Upp, In och Ut tillsammans med andra som man överlåtit sig till. Lyckas vi plantera dessa två vanor tror vi att vi kommer att få se församling vars kultur och vanor andas ett lärjungaskap till Jesus.

Vad kultur äter till frukost

Roger Korsgren reflekterar över den ovana erfarenheten att under hemmaåret i Sverige vara pastor i en stor innerstadsförsamling efter åren som pionjär missionär i Paraguay och tidigare i Stockholmsförort.

”Problemet är att ni fortfarande tror att predikan ändrar på saker.”

Det kanske låter som en lite märklig sak att säga till en församlingsledning, speciellt när man själv predikar tre av fyra söndagar i deras församling, men jag ville när jag började här i församlingen ändå vara tydlig.

För tyvärr råder inte predikan eller undervisning på kulturer. Jag säger tyvärr för att jag själv gör båda både ofta och gärna. Det hade varit väldigt skönt om det talade ordet hade den kraften i sig, men tyvärr så visar erfarenheten att det inte är så. Innan någon börjar oroa sig för min predikotteologi så behöver vi klargöra att ja, både predikan och undervisning är väldigt viktiga och Gud använder dem regelbundet för att välsigna människor, tron kommer ju av att höra Guds ord. Men om vi letar efter verktyg för att förändra kulturer så står sig det talade ordet i sig själv slätt. Låt mig förklara.

Det finns i mycket kyrklig kultur en värdering och praxis av att förkunnelse är ett erbjudande, en presentation, en möjlighet för Anden att beröra dig. Men det finns inte en aktiv förväntan att det man hör ska praktiseras, det finns oftast inte uppföljningssystem som hjälper människor att gå från tanke ändra fram till praktiskt handling. I processen Höra och Göra så ligger görandet i den privata sfären, den valfria, den som vi lämnar folk till att göra själva. Man är inte konstig om man inte förändras. Det är därför det är möjligt för en människa att gå i gudstjänster hela sitt liv och fortfarande tex. vara snål eller bitter, för att nämna två vanliga synder, trots undervisning och predikan. Tyvärr är den här kulturella värderingen ofta så stark att den tar udden av den mest andefyllda predikan så att den inte leder till varaktig förändring.

Det andra som inte förändrar kulturer och vanemönster speciellt effektivt är olika former av andlig förnyelse, inte ens av den karismatiska varianten. Återigen för ett klargörande, jag både profeterar och ber för sjuka när tillfälle ges och ber gärna om mer av Anden, det är viktigt. Men det räcker inte. Att uppleva Gud mer, att blir berörd av Anden, att se under, och allt det andra som är så fantastiskt när Anden är starkt närvarande löper ofta samma öde som predikan och undervisning, kulturen äter upp effekten.

Ett exempel är om det finns en stark konsumtionskultur, där olika kyrkliga aktiviteter är som ett fritidsintresse och dessutom en viktig social mötesplats. En sådan kultur behöver ”starka möten” för att leva och behöver rörelser och förkunnare som kan leverera dessa. Det kan kännas som att det som kommer är ”nytt” men i det långa loppet så föder det istället konsumtionstänket istället för att ge varaktig förändring. Det kan kännas lite ironiskt att det vi vill ska förändra istället förstärker just det vi vill råda bot på.

Personligen hade jag gärna önskat att dessa båda, undervisning och förnyelse, verkligen hade ätit kulturen. Jag formades i sådana sammanhang och det har varit en ganska arbetsam resa att inse att det som vi trodde och hoppades så mycket på inte gav det vi bett om.

Så vad rår på kulturer? Mer om detta imorgon…

Culture eats strategy for breakfast

Roger Korsgren reflekterar över den ovana erfarenheten att under hemmaåret i Sverige vara pastor i en stor innerstadsförsamling efter åren som pionjär missionär i Paraguay och tidigare i Stockholmsförort.

Citatet ”Culture eats strategy for breakfast” kommer från organisationsteoretikern Peter Drucker. Han menade att oavsett vilka goda intentioner och planer man har för sin organisation eller företag, vilka strategier man har för förändring, så spelar det ingen roll om man inte tar den rådande kulturen i beaktning, för den är starkare än den godaste viljan och den mest sprudlande enstusiasmen. Jag tror att han har rätt.

Man kan förstå kultur i den här meningen som en massa små små överenskommelser mellan människor. Hur vi ska bete oss, vad som ska betraktas som ”normalt”, vad man kan förvänta sig, vad som är ”bra”, med mera i en lång rad. De här små överenskommelserna förs sedan över till nya medlemmar eller deltagare i gruppen genom härmning, man absorberar kulturen omedvetet. Det är alltså inte enskilda personer som är ansvariga för den, även om vissa försvarar en rådande kultur mer tydligt, utan den sitter som man ibland säger i väggarna.

För mig förklarar det här en hel del man stöter på både som pionjär och i etablerad församling. Hur kommer det sig att man kan undervisa och förklara och kanske till och med vara överens om saker som sedan ändå inte förändras? Varför räcker det inte att vilja något och varför är det så lätt att falla in i gamla mönster?

I Paraguay återstartade vi en församling som nästan hade dött ut, det fanns två medlemmar kvar. När vi började arbeta så kom en handfull gamla medlemmar tillbaka. Det var både fascinerande och lite skrämmande hur snabbt de återskapade stämningen i vad den här församlingen borde vara. Kulturen, de små överenskommelserna, drog igång så fort två eller tre var församlade! Det var ett tydligt gruppfenomen, för enskilt så ville man andra saker, men när man kom tillsamans i kyrkolokalen, ja då tog kulturen över. Liksom den även kan göra i planteringssammanhang. Sätt en grupp med frikyrklig bakgrund tillsammans i samma rum och vips så är kulturen där.

I den församling jag arbetar nu så kände jag tidigt att det fanns ett problem med ledarskap. Det var ovanligt med tydliga ledare som tog täten, många hemgrupper hade inte ledare och ville inte heller ha det och det fanns därför lite rörelse i organisationen. Intressant nog var jag inte den förste som hade sett samma sak. Man hade redan tio år tidigare haft ledarkurser just på grund av samma anledning! Vill man säga det positivt kan man kan säga att ledarkulturen är extremt platt. Det här är inget som man har önskat, många ser det som ett problem och det man har försökt gjort har gett begränsade resultat. Just för att det handlar om kultur. Och kultur äter strategier till frukost.

Imorgon tänkte jag fundera på några saker som inte hjälper mot kulturer och några som kanske gör det…

Allt man skaffar sig måste man ta hand om

Roger Korsgren reflekterar över den ovana erfarenheten att under hemmaåret i Sverige vara pastor i en stor innerstadsförsamling efter åren som pionjär missionär i Paraguay och tidigare i Stockholmsförort.

Min granne i byn i Paraguay hade länge velat ha luftkonditionering. Det kan man förstå, temperaturen under sommarmånderna kryper gärna över 40 grader och vi själva använde våra aggregat friskt då. Min granne hade till slut arbetat ihop pengarna och införskaffade maskinen. Han var nöjd och glad och betydligt svalare på nätterna. En månad senare frågade han om jag kände något som ville köpa hans luftkonditionering. Jag blev ganska förvånad. Det visade sig att han hade fått sin elräkning, och den hade gått upp betydligt! Från i princip ingenting till en stor del av hans lön. Därav säljivern.

Att allt man skaffar sig måste man ta hand om och betala för kanske är självklart när det gäller luftkonditioneringar, men det gäller i lika hög grad i arbetet för Guds rike. Första gången jag och min fru blev visade runt i lokalerna i kyrkan där vi arbetar under det här året så kunde vi inte riktigt ta in det vi såg. Vi kom från en församlingskontext på landsbygden i ett u-land som saknade i princip allt till en församling som hade en egen stor fastighet fullt med alla möjliga resurser. Vad mycket grejer! Samtidigt upptogs en hel del energi i slutet av förra året med en takrenovering som blev en vattenskada som tog många mantimmar i anspråk. Inte bara för fastighetsrådet utan för att gudstjänsterna fick flyttas och det innebar en hel del merarbete.

Jag är i grunden ganska pragmatisk med det mesta. Vill man ha en kyrkolokal så kan man väl ha det, det är ju ganska tröttsamt att år ut och år in plocka fram stolar och ljudsystem. Vill man inte ha det behöver man väl inte det, om man accepterar detta plockande. Bara man bestämmer sig vad man vill och vad som är viktigt nog att få del av de begränsade resurserna. Detta tror jag är nyckeln, att man fattar ett strategiskt beslut. Hur mycket vill vi ha? Vad är vi beredda att ta hand om? Annars är det lätt att saker smyger sig på och så står man där till slut med en hel del som tar mer energi än man har.

En ny församling jag känner till ordnade ett lovsångsteam för sina möten. Det man kanske inte räknade med var att det som verkade vara bara plus också var tvunget att tas hand om. Man behöver instrument och mixerbord. Dessa måste förvaras någonstans. Teamet måste rekryteras och sedan öva vilket tar tid. Teamet ska ledas och relationer hållas fräscha vilket tar energi för ledare. På söndagar ska det sättas upp utrustning och sedan plockas ner vilket tog tid som tidigare användes till att hänga. Allt man skaffar måste man ta hand om.

Min egen preferens är att arbeta så lätt som möjligt. Det grundar sig i att jag har sett att man behöver väldigt lite för att forma lärjungar och bygga församling. Det går väldigt snabbt att skaffa sig lite för mycket som blir en börda senare. Tid, energi och pengar är så värdefulla resurser att man verkligen behöver se till att de läggs på strategiska fruktbärande aktiviteter först och främst. Men det är min egen preferens och inte det rätta i alla situationer. Bara man bestämmer sig.

Min granne fick förresten sålt sitt aggregat, jag tror till grannfrun och sov nog nöjdare om än betydligt varmare!

Andersbergsfestivalen

Jag håller just nu på att förbereda inför nästa veckas Andersbergsfestival. Det är en årligen återkommande satsning i vårt bostadsområde där bostadsbolagen och föreningarna i området samverkar. Vi brukar finnas med bland ”föreningstälten” för att knyta kontakter och bygga relationer. Förra året hade vi en ”åsiktsbarometer” med frågan: Vem är Jesus? Alla som ville fick ge sitt bidrag och bland de som deltog lottade vi sedan ut några enkla priser. Frågan mynnade ut i ett antal givande samtal.

I år kommer vi bland annat att dela ut hjärtformade ballonger till barnen. Dessutom håller jag på att uppdatera ett ”info-kort” (bilden är tagen precis utanför vår bostad för några år sedan, se nedan).

Be gärna för vår medverkan på festivalen. Be att det blir folkligt och festligt, att de blir roligt för både barn och vuxna. Be också för oss, att vi får givande samtal med dem vi möter och att vi ska få förmedla Guds kärlek till besökarna.

/ Fredrik Lagerström, ”Med hjärta för Halmstad”