Självrannsakan kring multiplicering del I

Cahtrine Nygren, EFK:s församlingsprogram:

Vi är precis i början av påskveckan och snart når fasteperioden sitt slut. Jag vet inte hur och om du brukar uppmärksamma den stora fastan inför påsken. I min församling brukar vi betona fasteperioden som en tid av rannsakan och tid att söka Gud.

Vad det gäller mitt arbete kring församlingsgrundande i Sverige så vill jag också lyfta några områden för självrannsakan. Jag hör mycket tankar om multiplicering idag, jag läser om det och jag tycker att det är oerhört viktigt att vi lyfter dessa frågor. Men en av frågorna är VARFÖR ser vi så lite av multiplicering i våra församlingar? Detta är en fråga som vi faktiskt behöver ta på djupaste allvar och som kräver lite självrannsakan. Om vi vill se en rörelse av multiplicerande församlingar vad i vårt sätt att tänka och agera är det som vi faktiskt behöver ifrågasätta? Jag tänker mig att denna bloggvecka i stilla veckan får bli en vecka av självrannsakan på detta område. Jag vill uppmuntra dig att sitta ner, samtala med Gud och reflektera kring följande frågor. Dessa första riktar sig i huvudsak till dig som är pastor eller ledare för en grupp,  fler frågor kommer under veckan.

1. Ego

Påverkas din personliga självbild av storleken på din församling? Hur nära är församlingens ”framgång” kopplad till din egen syn på dig själv?

2. Stolthet

Ser du på församlingen som ”din” snarare än ”Hans”?

3. Otro 

Lever du i praktiken som om din församlings framgång hade mer att göra med dig än med Gud? Tycker du det är svårt att lita på att Gud fyller de luckor som uppstår när ni sänt iväg människor (om ni gör det)? Tror du innerst inne att det är saligare att ge än att få?

The naming committee

Richard Hultmar, Korskyrkan Luleå:

Om man ska starta en ny församling kan det ju vara bra att bestämma vad den ska heta:

Nya vägar

Richard Hultmar: Jesaja har ett viktigt budskap till pionjärer i vår tid: ”Tänk inte på det som har hänt, bry er inte om det som förr har varit. Se, jag gör något nytt. Redan nu visar det sig. Märker ni det inte? Jag skall göra en väg i vildmarken och strömmar i öknen.” (‭Jesaja‬ ‭43‬:‭18-19‬ SFB14)

Trots att det snart är femton år sedan starten av Korskyrkan vill jag liksom tro att kag fortfarande är en cutting edge pionjär, men jag börjar inse att jag lutar mig mot gamla segrar för flera år sedan. Jesajas budskap är att jag ska se på det nya Gud gör. Nya Vägar och nya strömmar.

När vi läser om strömmar tänker vi lätt och rätt på Andens liv. Gud vill ge nytt liv till människor i öknen, etc…

På Trafikverket, där jag jobbar, har jag lärt mig följande om nya vägar:

• En ny väg blir inte till av sig själv. Det är ett stort och kostsamt projekt, som kräver en tydlig struktur
• En ny väg hjälper människor att komma dit de ska eller ger bättre framkomlighet
• En ny väg genererar alltid ny trafik alltså större total trafikmängd
• En ny väg fyller bara sin funktion om den är ihopkopplade med övrig infrastruktur (andra vägar)

Tänk om vägen i vildmarken är nödvändig för att nå strömmarna i öknen?! 

Det är nog dags för mig och för dig som läser detta att försöka förstå var nästa nya vildmarksväg eller vägnät ska anläggas för att få se de nya strömarna beröra ökenområdena i Sverige. 

Sälj kyrkan!

Richard Hultmar, Luleå: 

När jag och min hustru flyttade till Luleå med avsikten att starta en ny församling var nästan det första som hände att vi fick en kyrkolokal. Det var den gamla församlingen i Korskyrkan som lade ned verksamheten och hörde att vi var på gång med något nytt. Det var med en viss vånda vi tog emot fastigheten, för vi insåg att det var stora renoveringsbehov, och vår vision var ”tvåvingad” med en betoning på nätverk av hemgrupper. Men vi tackade ja, för möjligheten att fira gudstjänster i egen lokal var mycket lockande.

Mellan 2001 och 2013 upptäckte vi succesivt en sanning, som är jobbig att hantera, och som många församlingar kämpar med: Lokalen formar församlingen.

När man har en lokal måste den förvaltas, renoveras, städas, målas och skötas om. Det i sig innebär att en viss del av medlemmarnas tid läggs på lokalvård och en viss del av församlingens ekonomi går till att sköta om lokalen. Det är inget fel i det, men i en pionjärsituation gör man klokt i att beräkna dessa kostnader gentemot visionen. Hur mycket tid och arbete får en lokal kosta, när man är starkt begränsad?

När man börjar mötas i en ny lokal är det kul att förändra och göra om och så gott som möjligt anpassa lokalen efter de behov man har. Vi målade om, flyttade upp fikaborden från källaren, möblerade om och fräschade upp, så vi trivdes. Men efter ett antal år så ”sitter detta i väggarna” och lokalen i sitt nuvarande skick har blivit en identifikationsmarkör, eller ett ”heligt” rum. Alltså något man inte bör ändra på, för Gud har gjort under och en del börjar koppla sina gudsmöten till lokalen i sitt befintliga skick. Och när nya människor kommer in i församlingsgemenskapen fattar de inte alls varför möbleringen ser ut som den gör och dessutom är så opraktisk.

På 90-talet talades det mycket om församlingstillväxt. En punkt man talade om var att när en lokal var fylld till 70% så slutar det komma mer folk. Alltså om man har möblerat med 50 stolar, så upplevs det som fullt när det är 35 personer på plats. Vår erfarenhet är att det stämmer. Vår lokal hade med normalmöblering just ca 50 platser och vi har inte lyckats växa våra gudstjänster bortom drygt 30 personer i genomsnitt, trots att församlingen är dubbelt så stor, oavsett hur man räknar.

Så slutsatsen är att en lokal formar hur en församling använder sin tid och sina pengar. Det formar identiteten hos församlingen och det formar hur stora gudstjänster man kan ha. Obekvämt, men sant.

Men nu är vi inte kvar där. Förra månaden beslutade vi oss för att sälja lokalen och hyra in oss i en annan kyrka i stan. Ovanstående resonemang har självfallet påverkat oss, liksom det faktum att lokalen kräver omfattande renoveringar utan att bli större, eller mer funktionell. Huvudskälet är dock att vi upplevt att Gud leder oss att satsa ännu mer på vårt nätverk av hemgrupper. Tilltalet var: Sälj kyrkan! 

Så nu jobbar vi för att frigöra tid och energi för hemgrupperna. Men vi fortsätter med gudstjänster, fast i en annan omgivning. Vi får se vad det gör med oss.

Från kyrkan till hemmet. Från hemmet till samhället

Med hjärta för Halmstad: Erika Lagerström

Som anställd pastor var jag många timmar under veckan i kyrkan och var del av olika aktiviteter och verksamheter. Min almanacka var full av olika samlingar i kyrkan eller förberedelser för gudstjänster eller söndagens predikan.

Det liv jag lever idag skiljer sig mycket från det liv jag levde tidigare. Idag hade vi besök av en kille som är nyfiken på våra husförsamlingar och det är spännande att få sitta ner över en kopp kaffe och samtala om lärjungaskap och om att följa Jesus. Vi har mött flera kristna som längtar efter att få leva ett kristet liv som tar sig uttryck i vardagen och där man tillsammans med andra kristna utmanar varandra att göra lärjungar. Dessa möten med kristna som vill göra skillnad i sin vardag ger mig hopp inför framtiden!

När jag säger att mitt liv skiljer sig från det liv jag levde tidigare så handlar det om att mitt liv idag tar sig mer uttryck i vardagen och istället för att bjuda människor till kyrkan så har vårt hem en central plats i det som vi vill bygga. I vårt hem möts vår församling varje vecka. I vårt hem möter vi människor till samtal och bön. I vårt hem samtalar vi med våra barn om att vara kristen i vardagen. I vårt hem möter vi människor som vill samtala om tro.

När jag ser på vårt arbete här i Halmstad så ser jag att vi behöver utmana varandra att gå ut. Om vi tidigare tog människor till kyrkan så har vi idag bytt ut kyrkan mot vårt hem, men för att nå vidare så behöver vi möta nya människor där de lever sina liv. I Indien så arbetade ASSI med att bygga förtroende gentemot samhället genom att skapa olika center där de möter olika behov. För dem handlade de om att hjälpa fattiga barn till att få gå i skolan eller att hjälpa kvinnor till att kunna försörja sig. I vårt samhälle finns inte den fattigdom som vi mötte i Indien, men det finns andra behov och jag hoppas att vi på sikt, med Guds hjälp, ska kunna hitta sätt att bygga förtroende i vår omgivning och göra skillnad i vår stad.

9 mars Flygplatsen i Kathmandu

Med hjärta för Halmstad: Erika Lagerström

”Klockan är 18.30 Nepalesisk tid och vi sitter nu på planet till Dhaka. Jag vågar inte jubla förrän vi är i luften. Två dagar på raken har vi suttit på flygplatsen och väntat på att få flyga hem så idag när planet från BIMAN landade så var vi flera som jublade och applåderade.

Igår kom vi till flygplatsen på morgonen och fick armbåga oss fram för att få biljetter. MEN på kvällen vid 20.00 så fick vi veta att flighten var inställd. Jag var så ledsen och arg. Igår när vi fick lämna flygplasten för att åka till ett sunkigt hotell som BIMAN hade fixat åt oss så gick luften ur mig. Jag grät på flygplatsen i det stök och kaos som uppstod när vi försökte få information. Vi blev heller inte lovade några nya platser så när vi skulle sova så kändes allt så Fruktansvärt Hopplöst.

Jag kände igår att det var den sämsta dagen i mitt liv. Flera gånger sa vi till varandra att det kändes så overkligt. Jag tyckte att det kändes som en mardröm. Jag grät innan jag skulle somna och kände att jag hatade Nepal och det oseriösa flygbolaget BIMAN, som vi nu flyger med.

Idag var vi på flygplasten igen för att ”slåss” för våra platser. Idag var det lugnare på flygplasten. Vi skulle åkt 15.10, och när flygplanet inte hade kommit vid 16.00 så började jag att misströsta.

[…]

Igår när jag var så besviken och arg så tänkte jag att jag inte borde gnälla över småsaker utifrån erfarenheten i Nepal och vara mer tacksam över det vi har. Jag tyckte att det var den sämsta dagen i mitt liv, men” (här tog anteckningarna slut)

Det här är ett utdrag från mina dagsbokanteckningar som jag gjorde under vår resa i Nepal. Tanken var att vi skulle rest hem till Sverige onsdagen den 4 mars, men den morgonen fick ett plan nödlanda på flygplasten i Kathmandu (Nepals huvudstad) och eftersom de bara har en landningsbana så stängdes hela flygplatsen i fyra dagar tills de hade fått bort planet. För mig som svensk var det svårt att ta in att de inte bara kunde flytta på planet, men snart förstod vi att de inte hade någon förberedelse för den situation som uppstått. Under fyra dagar så visste vi inte när vi skulle få komma hem.

Det jag vill landa i med detta blogginlägg är att jag tyckte, att den där dagen då vi inte fick flyga hem efter 12 timmars väntan på flygplasten, var den sämsta dagen i mitt liv. Nu när jag skriver detta så känns det nästan lite märkligt och oerhört överdrivet.  Idag tänker jag att jag behöver se hur bra jag har det, att jag har så mycket att vara tacksam över. Som församlingsledare i ett litet sammanhang i södra Sverige kan det ibland vara tufft och grått och jag kan ibland önska mig bort till ett mer lättvindigt och ljust liv med villa och ett bra jobb. Men idag känner jag mig så tacksam över lägenheten som vi har, min familj och små saker (som toalettpapper på toaletten) som vi tar förgivet i vår vardag.

Runt omkring mig lever människor sina liv och jag kan tänka mig att deras liv innehåller både glädje och sorg. Jag vet inte om någon av dessa tycker att livet är så hemskt så att de uttrycker sig som jag gjorde i Kathmandu, att det var den värsta dagens i deras liv. Men jag vill i fortsättningen dela med mig av det hopp jag har, av den nåd jag fått och att jag känner tacksamhet över det liv jag lever.

Vittnesbörd från Indien

Med hjärta för Halmstad: Erika Lagerström

Jag var en av de 11 pastorer som fick möjligheten att följa med på en resa till Indien och Nepal, anordnad av Evangeliska Frikyrkans Medarbetarförbund, för att möta kristna ledare och pastorer i en annan del av världen och på så sätt få nya input in i de arbete som vi håller på med på hemmaplan.

Jag såg verkligen fram emot att få möta ledare från den indiska rörelsen ASSI. I Varanasi, som är en av Indiens heligaste städer och även en av världens äldsta städer, fick vi möta ett 60-tal ledare som kommit dit för att möta oss, och det som jag bär med mig från den dagen är alla vittnesbörd som vi fick höra.

En man berättade att han bett till den hinduiska apguden om att hans fru skulle bli frisk. Men hon blev inte frisk. De hade provat allt och betalt för att hon skulle bli frisk, men inget hände. Efter en tid kom han i kontakt med kristna. Han hörde ett radioprogram och mötte kristna vid något tillfälle i byn och en kväll när frun var mycket dålig så bad han till Gud och de enda ord som han kom ihåg från de kristna var ”Jesus och Halleluja”. Han bad dessa två ord igen och igen över sin fru och sen gick han och la sig.

På morgonen när han vaknade upptäckte han att hans fru hade gått upp och gjort iordning sig och höll på att göra mat. Hon var fullständigt helad och efter detta började han att vittna om detta, att han sagt Jesus Halleluja och att hans fru hade blivit helad. Han kunde inte läsa, men han berättade om att Jesus hade gjort hans fru frisk och efter det har han startat många husförsamlingar.

När vi frågade de indiska ledarna som hade startat flera församlingar om hur det gjorde för att starta en församling, så sa de att de brukade berätta sitt vittnesbörd eller be för någon sjuk och att det ofta blev startskottet för att en ny församling växte fram. De fick det att låta så enkelt. Dela ditt vittnesbörd eller be för någon sjuk och resultatet blir en ny gemenskap. Är det så enkelt? Samtidigt blev detta en tydlig påminnelse för mig att bli mer frimodig i olika situationer och jag har blivit för bekväm. Jag tänker ofta när någon är sjuk att jag kan be hemma för den personen och önskar att jag var mer frimodig med att fråga mer direkt om jag kunde få be där och då. När det gäller att dela mitt vittnesbörd eller dela evangeliet så tänker jag ofta att jag ska hitta ett bättre tillfälle, men i mötet med de indiska ledarna så känner jag att inte kan hålla tyst om det som jag fått ta emot.

Vem skulle köpa en fin present till sin bästa vän och sen inte ge den till honom eller henne?

The Least, the Last and the Lost

En organisation jag haft mycket att göra med, har kommit fram med en devis som ska hjälpa dem med sitt fokus. Organisationen i fråga har ett otroligt brett utbud av verksamheter och annat. Nu har man upplevt att Gud sätter fokus på en grupp människor (eller är det tre grupper?); the least, the last and the lost. Någonting i mig klack till när jag hörde detta. ”Det där låter som något Jesus kunde sagt.” Det är fortfarande väldigt många som ”passar in” i dessa tre grupper, men det är viktigt, tror jag, att vi ändå ser till att det är precis dessa vi försöker nå först.

För att få ett bättre grepp om detta, började jag leka med tanken på vad det skulle kunna bli på svenska. Naturligtvis kan man ta ordboksförklaringen till varje ord – de minsta, de sista och de förlorade, men jag ser det som en utmaning att försöka göra det lättare att komma ihåg. Att uttrycka det på ett sätt så att det sätter sig mer ihjärtat. Så, kära läsare, anta utmaningen! Hur kan vi uttrycka detta på ett kreativt, minnesvärt sätt? Det behöver ju inte vara med tre ord, det kan vara bilder, en dikt, en sång, ja vad vet jag?

Det jag kom på sådär på rak arm ser du nedan. Kom med egna förslag i kommentarsfältet. Skriv gärna något om vem/vilka grupper som dessa ord representerar (t.ex. barn, Romer, Shaikh i Bangladesh).

Här är ett försök att få till tre ord som börjar på samma bokstav/stavelse:

De minsta, de marginaliserade, de missade

De förbisedda, de försummade, de förlorade

Guds mission, vårt uppdrag

Jag var i två ”arabländer” i höstas, ett ligger i Nordafrika och ett i Mellanöstern. I det mesta skiljde dessa länder sig från varandra, men jag lade märke till en sak de hade gemensamt; på båda platserna hade Gud på ett suveränt sätt initierat ett verk och kallade nu människor att samarbeta med honom.

I det nordafrikanska landet hade för några decennier sedan ett antal män i ett minoritetsfolk drabbats av en vision från Herren, strax efter att de kommit till tro på Jesus efter att bevittnat mirakulösa helanden. Visionen handlade om att sprida budskapet om Jesus till sin omgivning, i sitt land och utöver sin världsdel. Jag pratade med en av de män som var med då när det hände. Han talade om hur de omedelbart, och med stor passion, började be och fara omkring för att förkunna evangelium. Det gick trögt först, men sedan tog det fart. På sista tiden har det stannat av, menade han. Kritiker av denna rörelse säger att rörelsen omfattar omkring 15 000 människor. Andra menar att det nu finns över 100 000 troende. Hur det än är med statistiken ber man nu om hjälp att hitta vägar att kunna ta verket vidare på ett mer långsiktigt och hållbart sätt. Jag tyckte väl att de nog inte behövde så mycket hjälp, det tycktes ju gå rätt bra… Men de insisterade. Nu när de siktar på att sända människor både nationellt och internationellt ville de ha hjälp att tänka igenom hur de skulle göra för att det inte skulle bli beroende av pengar och annat utifrån och för att det inte skulle bli något som bara höll i ett par år. ”Visionen är Guds, men han vill samarbeta med oss i uppfyllandet. Vi vill lära oss av andras erfarenheter och misstag.”

I den andra landet gav Herren för några år sen en vision till ett par unga utländska tjejer. En vision om att nå alla onådda folkgrupper i landet genom att initiera misionella församlingsrörelser i ett antal städer. En tydlig vision från Gud själv, men som det av olika skäl tog lång tid att väcka entusiasm för i lokala församlingar och missionsorganisationer. Idag är många ombord. Varje år sänds nya team till nya platser för att demonstrera Guds Rike och göra lärjungar (som gör lärjungar). Även här ber man om hjälp med att se till att det blir hållbart och långsiktigt. Istället för att uppfinna hjulet på nytt vill man i samarbete med andra jobba fram strategier som är grundade i Bibeln och väl anpassade till det lokala sammanhanget.

Jag tycker det är fascinerande med kombinationen av Guds initiativ, hur han ger visioner och drömmar till vem han vill när han vill, och sunda strategier och samarbeten för att se till att man verkligen når alla målen som Gud gett! Missionen är Guds, och han bjuder in oss att samarbeta med honom!

Magnus (inte) i Mellanöstern

Hej!

Nu är det min tur igen. Jag skrev på denna blogg för både ett och två år sedan. Då kallade jag mig Magnus i Mellanöstern, eftersom jag var det. Nu bor jag i Sverige, men reser en del i Mellanöstern (med omnejd) så jag fortsätter vara lite halv-anonym.

Jag kommer ge lite glimtar från mitt liv och min tjänst och det blir säkert någon utmaning också… Håll utkik här! Jag planerar att göra minst tre inlägg under veckan.

/Magnus