¡Les saludo con la paz del Señor!

¡Les saludo con la paz del Señor!

Så låter den vanliga hälsningen när någon går upp i talarstolen i en kyrka här i Paraguay. ”Jag hälsar er med Guds frid”. Och så gör även jag denna måndag när jag återigen får förtroendet att vara gästbloggare på denna eminenta blogg som behandlar så viktiga teman.

Vi är just hemkomna från en samfundskonferens där man firade 40-årsjubileum för själva samfundet, ”Convencion de las Iglesias Bautistas Betel”. Det var förvånansvärt roligt att vara där. Förvånansvärt eftersom jag i mig själv har svårt att sitta och lyssna länge på långa gudstjänster. Men det här året kom vi hem inspirerade, vilket nog vittnar att vi efter snart tre år här börjar känna oss hemma i den här rörelsen, som i mycket är så annorlunda än varifrån vi kom.

CIBBs första kyrka i Katuete, Paraguay

 

Det blev en hel del historier om pionjäråren under konferensen, vilket ju passar på en pionjärblogg. Men här pratar vi om pionjärer som gav sig ut i ett landskap ofta utan ordentliga vägar eller broar, besökande nybyggare som precis har köpt sig sitt land och som håller på att bränna ner skogen för att kunna så. Ett område utan el och rent vatten där man bygger hus med jordgolv. Och vi pratar nu tidigt 70-tal i östra Paraguay. Detta samtidigt som jag satt och tittade på ”Fem myror är fler än fyra elefanter” i huset i Lundby, Örebro. De här nybyggarna kom från östra Brasilien, de var av tysk härkomst och letade efter jord att bosätta sig på. Därför sjöng vi även en tysk sång i helgen, när de första medlemmarna, idag äldre, kom fram.

Pastorerna berättade om hur de slet sig fram på vägarna, såg några män som arbetade och gick dit för att ge dem några traktat och fråga om de ville ha ett möte i deras hus för att höra Guds ord. Vi hörde om glädjen över att se sin första kyrkolokal, att se människor omvända sig och döpa sig, om förföljelsen från katolska kyrkan och om fattigdomen. Och man funderade på om det inte var lite bättre då ändå, nu när välståndet har kommit, när sojan exporteras över världen så är visserligen tiondet större, men kanske elden har falnat lite.

Jag tog med mig hem en känsla av att vara en del av en lång historia, att vi idag inte först eller speciellt annorlunda kanske utan en del av en lång kedja av personer som bryter ny mark.

Församlings- och missionsrörelse i en samfundslös tid

Av Öyvind Tholvsen, ledare för EFKs Församlingsprogram.

Har EFK blivit det våra modersamfund inte ville vara – ett samfund?

Förra året läste jag en utmärkt kurs Örebro Missionsskola om Evangeliska Frikyrkans teologi och historia med Göran Janzon som lärare. En av de stora frågorna i frikyrkans historia är frågan om och i så fall hur man ska vara ett samfund. Pingströrelsen med Lewi Pehtrus i spets gick ut hårt mot det han kallade ”samfundsväsendet”. Örebromissionen och Helgelseförbundet startade tydligt som renodlade rörelser. Sedan har saker och ting hänt.

Vart står vi i dessa frågor idag? Vad är ett samfund? Vad ska EFK vara? Har vi gått från att vara, som ÖM sa på femtiotalet, ”ett samfund i juridisk bemärkelse” till att bli ett samfund i faktisk bemärkelse? EFKs egen tro- och självförståelse säger om sig själv att  ”denna gemenskap av församlingar är ett trossamfund, inte bara i lagens mening utan även teologiskt sett.” Ordet trossamfund återkommer också genom skrivelsen som beteckningen på EFK. Vad är det att vara trossamfund i teologisk mening?Är trossamfund ett teologiskt begrepp?

Själv använder jag mycket hellre begreppet ”rörelse”, ”församlingsrörelse” eller ”missionsrörelse” om oss. Jag gillar detta dynamiska begrepp mycket bättre. Det var också därför jag ville att Nybygget i sin tid skulle heta Evangelisk Kristen Samverkan istället för ett namn med ordet kyrka, som jag tycker inte stämmer självklart med vår identitet. Men det nederlaget har jag kommit över.

Jag tänker att vi lever i en rätt samfundslös tid. Få i nya generationer får särskilt varma vibbar av tal om samfund. Färre och färre vill ge tid, pengar och engagemang för att investera i samfundsbygge. Men rörelse det vill vi ha.

– Rörelse relaterar där samfund sammanträder.

– Rörelse bryter ny mark där samfund upprätthåller ärvda strukturer.

– Rörelse smakar missionsuppdrag där samfund smakar kontrollinstans.

– Rörelse andas dynamik där samfund känns statiskt.

Min gode vän, senior adviser och medarbetare Knut Bertil Nyström säger alltid att livet finns någonstans mellan fullständig ordning och fullständigt kaos. Så många sammanhang ropar efter mer ordning hela tiden. Det märks i mitt jobb. Detta är vår stora frestelse. Jag vill ha mer kaos istället. Mer rörelse, mer oförutsägbarhet, mer kraft och dynamik. Mer Gud och mer mission helt enkelt.

Samfundens tid är förbi. Nu vill vi vara rörelse igen. Det blir inga församlingar planterade utan ett sådant skifte.

Kanske till och med dags att revidera EFKs tro- och självförståelse på några punkter?

Storstaden fortsätter att växa

Storstaden fortsätter att växa

Öyvind Tholvsen, Ledare Evangeliska Frikyrkans Församlingsprogram

Sista december 2005 bodde det 1,90 miljoner i Stockholms län. Fem år senare bodde det 2,05 miljoner där. En ökning på nästan 155 000 personer på fem år. Smaka på det. Det innebär att hela Örebro kommun och en av dess kranskommunerna flyttade till detta län. Denna växt kommer fortsätta, enligt prognoser från Stockholms Handelskammare som citeras i Svenska Dagbladet.

Vi kan ju tycka olika om detta. Jag är landsortskille uppväxt 2 timmar från närmaste stad – i ambulans om det var bråttom. Staden var Lillehammer som inte är större än Östersund eller nåt. Jag älskar landsbygden. Men jag gillar också storstaden. Jag har bott i Stockholm och tycker det är världens vackraste stad.

En av våra allra största utmaningar är att bli kyrka i storstadsmiljöer. I Örebro kommun fanns det 38 frikyrkoförsamlingar 2010. Tänk om vi hade kunnat plantera 38 nya församlingar och lite till under de nämnda fem åren i Stockholm. Vi behöver flytta kyrkan till storstaden.

Jesus är allt!

De som har följt mitt bloggande under den här veckan på min egen blogg eller på Pionjärbloggen har märkt att det har handlat ganska mycket om lärjungaskap, om att följa Jesus och hur vi kan hjälpa varandra att göra det. Jag tror att det är helt avgörande. Jesus har befallt oss att göra lärjungar och lovat att han kommer att bygga sin församling.

Jag skulle vilja avsluta veckan där vi började – med Jesus. Varför gör vi lärjungar? Vad är syftet med församlingen? Vad är Guds plan med den här skapelsen? Jag tror att allt handlar om Jesus Kristus. I Efesierbrevet 1:9-10 står det så här:

”Han har låtit oss få veta sin viljas hemlighet, enligt det beslut som han hade fattat i Kristus, den plan som skulle genomföras när tiden var fullbordad: att i Kristus sammanfatta allt i himlen och på jorden.”

Som arbetare i Guds rike är strävan att få se människor komma till tro en god drivkraft, men det finns något som går djupare än att individer ska bli frälsta. Nämligen Guds plan att sammanfatta allt i Jesus Kristus. Alltings syfte är att ge Gud ära i Jesus Kristus – att hans ära och härlighet ska uppfylla den här världen för att återspegla honom och vara en plats för hans närvaro.

Att Jesus ska vara i centrum blir ibland bara vackra ord. Om han verkligen ska vara i centrum måste väl det innebära att det är en massa andra saker som inte kan vara där, eller?

Jesus Kristus är syftet, början, slutet, medlet, budskapet och målet i allt pionjärarbete, lärjungaträning och församlingsliv. Utanför honom finns ingenting. I honom finns allting.

Jesus jag ber om en rörelse av människor som helt handlar om dig, som i djupet av sina hjärtan är förälskade i dig och som låter hela sin livsstil formas av dig. Låt oss bli ännu mer förlorade i dig, ännu mer upptagna av dig och ännu mer präglade av dig. Tack att du har lovat bygga din församling! Tack för att du är församlingens enda huvud! Låt inget annat och ingen annan ta den plats som bara är din. Amen.

Den här veckan bloggar jag både på min egen blogg och på Pionjärbloggen där jag är veckans bloggare. Länkar till alla blogginlägg och mer om lärjungagrupper hittar du här.

Bekänn synder för varandra

Det är lättare att andas in om man också andas ut. Ett rum som är fullt med bråte behöver tömmas för att kunna fyllas med meningsfull inredning. På samma sätt behöver vi människor hela tiden bekänna våra synder (andas ut) för att kunna fyllas med Jesus liv och karaktärsdaning (andas in). Syndabekännelse är en helt avgörande andlig disciplin som var och en som vill följa Jesus behöver upptäcka.

Bekänn synder för… varandra!

I vissa kyrkor är detta ganska vanligt. Man tillämpar något man kallar bikt som går ut på att man ganska anonymt kan gå till en präst för att bekänna sina synder. Det finns något gott med detta, men det haltar. Dels skapar det ett ganska sjukt maktförhållande mellan prästerskapet och övriga, när NT faktiskt säger att alla troende är präster och inte behöver någon annan medlare än Jesus själv. Anonymiteten gör dessutom att man inte följer upp för att kunna hjälpa varandra att formas av Jesus – inandningen.

I andra kyrkor tillämpar man en mer allmän syndabekännelse som innebär att hela församlingen i kör bekänner att man har syndat innan man tar nattvarden. Även om man gör det tillsammans blir det en endast en inre, individualistisk handling, man sätter inte ord på specifika synder och man har ingen möjlighet att hjälpa varandra att följa Jesus.

Inom frikyrkan, som jag själv har mest erfarenhet av har man ofta helt tappat bort syndabekännelsen. I de fall man försöker återupptäcka den gör man det ofta enligt någon av de två modellerna ovan. Jag tror att det finns ett bättre alternativ.

Vad säger Bibeln om syndabekännelse?

Om vi säger att vi har gemenskap med honom och vandrar i mörkret, så ljuger vi och handlar inte efter sanningen. Men om vi vandrar i ljuset, liksom han är i ljuset, så har vi gemenskap med varandra, och Jesu, hans Sons, blod renar oss från all synd. Om vi säger att vi inte har synd, bedrar vi oss själva och sanningen finns inte i oss. Om vi bekänner våra synder, är han trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss våra synder och renar oss från all orättfärdighet. – 1 Joh 1:6-9

Bekänn alltså era synder för varandra och be för varandra, så att ni blir botade. – Jak 5:16a

Syndabekännelse handlar om att leva genomskinligt i gemenskapen av lärjungar och att bekänna våra synder för varandra. Det ger en helt annan dynamik när jag bekänner mina synder för någon som också bekänner sina synder för mig. Det hjälper oss att uppmuntra varandra med Guds nåd och förlåtelse och hjälpa varandra vidare i efterföljelsen av Jesus.

Sedan fem år tillbaka har jag alltid varit med i en lärjungagrupp där vi har bekänt våra synder för varandra varje vecka. Det är så jobbigt och det är så enormt befriande! Jag skulle önska att alla fick uppleva välsignelsen att vara med i en lärjungagrupp! Om du längtar efter detta behöver det inte vara svårare än att du letar upp någon med samma längtan och sätter igång!

Den här veckan bloggar jag både på min egen blogg och Pionjärbloggen där jag är veckans bloggare.

Färdigtuggad mat?

Det finns massvis av metoder, material och manualer om hur man gör när man tränar lärjungar. Det finns säkert mycket som är bra men jag tror att vi behöver något som är så enkelt så att vem som helst kan göra det men så utmanande att det är värt att ge sitt liv för det. Vi har under några år arbetat med något vi kallar för lärjungagrupper. Det är inte speciellt avancerat. 2-3 personer av samma kön som möts varje vecka. Rejäla portioner bibelläsning. Bön. Tilltro till den helige Ande. Bekännelse av synd.

En del som vuxit upp med en kristen tro och gått med i en lärjungagrupp kan berätta om att de läser mer Bibel under ett år i lärjungagruppen än under hela sitt tidigare liv. De vänner som har kommit till tro och varit en del av en lärjungagrupp har snabbt vuxit in i livet tillsammans med Jesus. Jag har en orubblig tro på kraften till förvandling i Guds Ord. Det pratas alldeles för ofta om att vi behöver bättre predikningar, bättre undervisning, bättre pastorer och bättre teologiska utbildningar. Struntprat! Vi behöver bättre bibelläsare, fler lärjungar. Många gånger kan våra förträffliga bibelutläggande undervisningmonologer vara kontraproduktiva utan att vi tänker på det. De gör människor beroende av att bli serverade färdigtuggad mat på ett silverfat. Lär människor äta själva istället! Samtidigt som det bara kryllar av predikningar och undervisning IRL och online läser kristna rekordlite i sin egen Bibel. Hmm… Dags för revolution!

Ät stora portioner Bibeln varje dag.

Jag tycker att det är oerhört spännande att lita på Guds Ord och Andens ledning när man tränar lärjungar. Så många gånger har jag varit frestad att alldeles för tidigt påpeka saker i människors liv som inte är bra, men låtit bli. Jag har flera gånger hört Guds maning, ”säg inget om det där, be istället, vänta lite”, och det dröjer inte länge innan Anden talar och förändrar inifrån. Jag menar inte att det inte finns plats för kärleksfull tillrättavisning och uppmuntran till ett heligt liv, men den helige Ande har ofta en något bättre känsla för timing än vad vi har. Anden ger inte bara självinsikt utan också kraft till förändring som ger förutsättningar för frukt som består.

Den här veckan bloggar jag både på min egen blogg och på Pionjärbloggen där jag är veckans bloggare.

Krossa hierarkierna!

Det är lätt att fastna i samtal och diskussioner kring församlingsstrukturer. Jag tror att det egentligen är en mycket bättre utgångspunkt att fundera över innehållet.  Något vi försöker jobba aktivt med i församlingsarbetet i Helsingborg är att ”avprogrammera” varandra från det kyrkliga systemet som säger att en liten klick i en församling är givare, de med speciell kontakt med Gud, ledarna, bärarna av vishet, och att den stora massan är mottagare, konsumenter, beroende av de där andra. Vill man vara församling som formar lärjungar tror jag att man måste göra upp med den sjuka bilden av församlingen.

Vänskap. Lärjungaskap med varandra.

Om du vill låta Nya Testamentet utmana din bild av församlingen så tycker jag att du ska läsa igenom alla bibelord där ordet ”varandra” finns med och fundera över vad det skulle få för konsekvens för församlingslivet om vi levde ut dem i praktiken. Här är några exempel:

Bär varandras bördor, så uppfyller ni Kristi lag. Gal 6:2

Berusa er inte med vin, sådant leder till ett liv i laster. Låt er i stället uppfyllas av Anden, så att ni talar till varandra med psalmer, hymner och andliga sånger, och sjunger och spelar för Herren i era hjärtan. Ef 5:18-19

Underordna er varandra i Kristi fruktan. Ef 5:21

Undervisa och förmana varandra med psalmer, hymner och andliga sånger och sjung med tacksamhet Guds lov i era hjärtan. Kol 3:16b

Uppmuntra därför varandra och uppbygg varandra, så som ni redan gör. 1 Thess 5:11

Låt oss ge akt på varandra och uppmuntra varandra till kärlek och goda gärningar. Låt oss inte överge våra egna sammankomster, som en del har för vana, utan uppmuntra varandra, detta så mycket mer som ni ser att dagen närmar sig. Heb 10:24-25

Bekänn alltså era synder för varandra och be för varandra, så att ni blir botade. Jak 5:16a

Framför allt skall ni älska varandra innerligt, ty kärleken överskyler många synder. Var gästfria mot varandra utan att klaga. Tjäna varandra, var och en med den nådegåva han har fått, som goda förvaltare av Guds mångfaldiga nåd. 1 Pet 4:8-10

Om vi längtar efter en rörelse av lärjungar som gör lärjungar behöver vi riva ner alla obibliska hierarkier som gör människor felaktigt beroende av experterna (präster/pastorer/ledare) och inse att varje lärjunge till Jesus är kallad att göra fler lärjungar. Tänk om varje församlingsgemenskap fick präglas av ”varandra-perspektivet”! Att göra lärjungar kan aldrig handla om över och under. Vi är alla kallade att följa Jesus, vi har alla fel och brister och vi är alla på väg. Oavsett om jag träffas med min husförsamling eller med min lärjungagrupp är detta så viktigt. Vi träffas som jämlikar för att hjälpa varandra att följa Jesus och sända ut varandra i tjänst för Guds rike.

Den här veckan bloggar jag både på min egen blogg och på Pionjärbloggen där jag är veckans bloggare.

Lydnad istället för kunskap

För vissa är kunskap det viktigaste redskapet.

I vår del av världen har detta med att göra lärjungar ofta handlat om att lära ut kunskap – i bästa fall Bibelkunskap, i värsta fall kunskap om hur man på bästa sätt smälter in i den kristna, kyrkliga kulturen. När Jesus kallade människor att följa honom verkade det inte handla så mycket om kunskap utan snarare att lyda honom – att göra det han vill att vi ska göra.

I Matteusevangeliet 28:18-20 sa Jesus så här till sina lärjungar:
”Jag har fått all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar! Döp dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn och lär dem att hålla allt vad jag har befallt er. Och se, jag är med er alla dagar intill tidens slut.”

Jesus vill alltså inte att vi ska lära oss att memorera allt vad han har befallt utan att vi ska lära oss att göra det han har befallt. En av de sakerna är den befallning som vi precis har läst som faktiskt inte är ett förslag utan just en befallning.

Vi är i desperat behov av att lämna ett kunskapsbaserat lärjungaskap och hitta in i ett lydnadsbaserat lärjungaskap. Det handlar givetvis inte om att vi på något sätt skulle kunna förtjäna Guds kärlek. Det handlar om att den som har blivit gripen av hans kärlek är kallad att lämna allt och följa Jesus.

Jag tror att vi behöver justera målbilden i våra församlingar. Jag har gjort det. Jag är inte det minsta intresserad av växande församlingar fyllda till bredden av religiösa konsumenter. De kommer ändå bara att gå någon annan stans om de hittar en bättre produkt till ett bättre pris. Jag mår illa bara att tänka på det.

Jag längtar efter gemenskaper av lärjungar som ständigt uppmuntrar och utmanar varandra att följa Jesus på alla områden, som sänder ut varandra för att överallt göra fler lärjungar till honom. Här kommer ett mycket bra videoklipp med Francis Chan.

Den här veckan bloggar jag både på min egen blogg och på Pionjärbloggen där jag är veckans bloggare.

Uppdrag efterföljare

Jag älskar Jesus. Det finns inte någon person som fascinerar mig som han, inte ens i närheten. Det känns som om jag precis har börjat lära känna Jesus trots att jag har känt honom större delen av mitt liv.

Ibland när jag läser berättelserna om Jesus i Bibeln funderar jag över hur stor skillnaden är, mellan det Jesus talade om och gjorde, och det som vi talar om och gör som troende idag.  Det finns väldigt mycket att säga om detta. En sak man kan lägga märke till är att Jesus nästan aldrig talade om församling eller kyrka men hela tiden kallade människor till radikalt lärjungaskap – att lämna allt och följa honom.

För mig har missionsuppdraget, att göra lärjungar, alltid varit den främsta drivkraften i församlingsgrundande arbete. När jag, Jessica, Alva, Simon, David, Maria, Elliot, Erik, Rebecka och Thea flyttade till Helsingborg för att plantera församling var det för att vi längtade efter att fler människor skulle bli lärjungar till Jesus. Den stora förändringen för oss, under tiden sen dess, handlar om vilken ordning vi tänker att saker sker. I början var visionen att plantera församling för att göra lärjungar, alltså att man är tvungen att starta någon form av kyrkor för att människor ska kunna komma dit och bli upplärda i hur man följer Jesus. Det kan låta bra men ingenstans, någon gång, har Jesus bett oss att göra så. Han sa till sina lärjungar att GÅ UT och göra lärjungar. Jesus har faktiskt aldrig bett oss att plantera församlingar. I vårt arbete i Helsingborg längtar vi efter att allt ska handla om att göra efterföljare till Jesus, sen får Jesus själv bygga sin församling – som han faktiskt har lovat att göra.

I de kommande dagarnas blogginlägg tänkte jag dela några tankar om lärjungaskap och några bärande principer för det som vi kallar för lärjungagrupper. Hoppas att det kan bli till nytta!

Den här veckan bloggar jag både på min egen blogg och på Pionjärbloggen där jag är veckans bloggare.

Hur förkunnar man för både kristna och ickekristna? – del 3

Martin Alexandersson, EFS

Den tredje och sista attityden när det gäller att förkunna för både kristna och ickekristna är att använda ett språk som alla förstår.

Det innebär att jag försöker undvika formuleringar som är oklara om man inte är uppvuxen i kyrkan, till exempel: ”öppna ditt hjärta”, ”Låt Gud fylla dig” eller om ”hörnstenen”. Jag skulle kunna använda dessa fraser, men då ge en synonym eller ett exempel så att alla inkluderas. I vissa lägen är det dessutom viktigt att använda ett vedertaget kristet ord – t.ex. rättfärdig – eftersom det används så konsekvent i Bibeln och om jag då alltid byter ut det mot ”rätt relation med Gud” så blir människor förvirrade när de sedan stöter på ”rättfärdig” i Bibeln och inte vet vad det innebär. Dessa gånger blir det självklart att använda ordet, men att förklara det.

En annan aspekt av detta är att ta exempel från en ickekristens vardag och inte en kristens. Om jag vill prata om hur anden är stark, men köttet är svagt så använder jag inte ett exempel på hur svårt det är att gå upp mitt i natten och be, utan istället om hur lätt det är att bli avundsjuk på någon som är duktigare än mig på jobbet eller bitter på grund av en orättvis omständighet. Det kan alla känna igen sig i och illustrationen funkar därför för alla – istället för att signalera ”du är för ofrom för att vara med här”.

När jag förkunnar för en blandad skara med kristna och ickekristna brukar jag tänka det som när man tar en slev i en stor kastrull med soppa och åhörarna är som olika ingredienser i soppan och på olika nivå. Det är viktigt att föra ner sleven i botten så att alla påverkas – att ingen som är i botten inte märker av att sleven kommer och rör om i mitt liv (1:a regeln: förvänta ingen förkunskap). Men rör inte bara om utan lyft också sleven så att man får föras till en ny nivå (2:a regeln: men förvänta dig att alla kan förstå). Men för också sleven hela vägen så att de som finns på en högre nivå också rörs om och blir utmanade. När detta görs så kommer en del av ingredienserna från lägre nivåer att rinna ur skopan – och jag tror inte det är några problem. Min roll som förkunnare är dock viktig att jag inte styr tillämpningen för mycket. Om det till exempel handlar om att ta ett ansvar för människor som lider nöd så kanske det sitter en person vars utmaning är att över huvud taget ge någonting till någon annan människa, medan en annan kallar Gud att sälja allt den äger och dela ut åt de fattiga. Om jag då styr tillämpningen och säger att det handlar om att ge 500:- mer i månaden så kommer en att slå bakut och den andre blir inte utmanad som Gud hade tänkt. Därför brukar jag ofta inbjuda Den Helige Anden som avslutning av förkunnelsen med den konkreta frågan ”vad kallar du mig att göra?” och att låta Gud själv få lägga ner tillämpningen i våra liv. För att allt ovan ska funka så måste ju språket göra så att jag som förkunnare blir förstådd (3:e regeln: att använda ett språk som alla förstår).

Martin Alexandersson har varit med och planterat EFS i Mikaelskyrkan i Uppsala, jobbar med nyplantering på EFS och skriver annars på www.efterkristus.nu