Gud talar alltid, men vi är ofta inte så duktiga på att plocka upp och ta hand om det vi hör.

I vårt arbete här i Paraguay uppmuntrar vi alla att läsa Bibeln. Stora som små. Det är fascinerande att se de barnen sitta med sina lånade biblar och leta efter verserna när vi möts. Speciellt i en kultur där man aldrig läser något annat än sms. Det ännu mer fascinerande är att när vi möts i mindre grupper och frågar ”¿Qué te tocó en tu lectura?, ”Vad berörde dig i din läsning?”, så får man alltid svar. Anden berör oss när vi läser Ordet. Det är alltid något som ”hoppar upp från sidan”.

Utmaningen är att gå vidare i processen. Gud talar för att öppna nya vägar. Hans ord, hans tilltal skapar nya möjligheter. Men det kräver att vi stannar upp och reflekterar över vad vi tog emot. Processar det själva och med andra. Med målet att kunna svara på frågan ”Vad säger Du till mig?”. Målet är inte att bli berörd, målet är att bli förändrad.

Det här steget är svårt att komma igång med, både här nere men det var det också hemma i Svedala. De flesta av oss är inte så vana vid att hålla kvar ett tilltal och jobba med det. Men det är inte komplicerat att lära sig.

Kampen ligger dock på ett annat plan. Jesus, alltid skarptänkt, pekar i liknelsen om de fyra åkrarna på att det som kväver det andliga livets är livets bekymmer och rikedomens lockelser. Allt det där som tränger sig på och vill ha vår uppmärksamhet. Kampen står om vår uppmärksamhet, var ska jag välja att lägga den? På det som berörde mig men som behöver processas, eller på meddelandet som just plingade in, eller vad som just nu drar i mig? Man kan tro att man i utvecklingsländer, där vi bor, inte skulle ha de problemen, men de verkar vara universella!

När jag kan svara på frågan ”Vad säger Du till mig?” så har jag gått i mål i första halvan i processen, vi kallar den omvändelse, eftersom när jag vet vad Gud säger, måste jag förändra mitt tänkande efter det. Ibland är detta helt klart för oss, vad vi måste eller borde göra, men ibland kräver det mer eftertanke och coachning. Att få hjälpa folk i den processen är förresten kanske det viktigaste vi gör som pastorer och ledare, och personligen , något av de mest berikande. 

Och sedan? Andra halvan av processen kommer i nästa post. Hasta luego!

Jag heter Roger Korsgren och är missionär i Paraguay utsänd av EFK.

Gud talar alltid

Hon var inte nöjd, kvinnan på vars veranda jag satt. Medlem i församlingen och med ett lite kämpigt liv. Och nu var det något som inte stämde längre i livet och hon undrade om hon hade gjort något fel. Varför frågar du inte Gud, föreslog jag, eftersom jag visste att hon bad mycket och egentligen hade en stark tro. Innan du lägger dig ikväll, be att Gud talar till dig när du sover så får vi se vad han säger.

Något senare pratade vi igen. Hon berättade, lite upprym och konfunderad, att hon hade haft en väldigt tydlig dröm den natten. En man hade kommit fram till henne, inte någon som hon kände, och sagt ”Du är materialist”, och sedan gått därifrån. Vi pratade lite om vad det ordet kan betyda, drömmen var ju inte direkt svår att tolka 🙂 Jag frågade om hon kände att det stämde, och det gjorde hon.

Gud talar alltid. Det är en övertygelse och erfarenhet som har växt under årens lopp. Han är en kommunicerande Gud som söker relation med oss, det hoppar ur nästan varje sida i Bibeln. Han viskar, ropar och använder alla möjliga saker att tala igenom.

Vad var nästa fråga till kvinnan med drömmen? Gud hade uppenbarligen svarat på hennes fråga. Hon hade en blockering i sitt liv, som hindrade vad Gud ville ge henne. I hennes fall materialism, ett fokus på saker. Hon hade sitt svar, och nu?

”Vad är din plan?” Det är frågan som kommer sedan. Vårt gensvar på vad Gud säger oss är en praktisk handling. Det är kanske den frågan vi ställer flest gånger i vårt arbete: ”Vad behöver du göra nu?”

Jag heter Roger Korsgren och är missionär i Paraguay, utsänd av EFK. Mer om detta tema finns i den utmärkta boken ”Building a discipling culture” av Mike Breen

 

Bön, där striden utkämpas, del 2

Svinga svärdet

”Biblisk bön är påflugen, opålitlig, hutlös, oförskämd. Den liknar mer prutandet på marknadsplatsen än de artiga monologerna i kyrkan.”

Walter Wink

En av mina käraste vänner var Corri Ten Boom.  Corri var en ivrig förebedjare, och hennes engagemang och intensitet smittade. Man kunde inte be tillsammans med henne utan att känna sig förändrad efteråt.

Många gånger under dessa ivriga bönestunder brukade hon påminna Gud om hans löften – hon skulle ha blivit en skicklig advokat. Hon brukade fatta tag om sin Bibel och snabbt bläddra igenom den tills hon hittade precis rätt avsnitt för att få stöd för sin sak. Sedan lyfte hon upp Bibeln högt, pekade på verksen och sa triumferande med sin typiska holländska brytning: ”Se här, Herre – läs själv!”

Jag är säker på att Gud gillade detta. Gud tycker om när vi känner honom så väl att vi talar till honom på det sättet. Corri var inte vilseledd av falsk fromhet eller lagiskhet eller ett behov av att vara någon annan än sig själv. Dessutom bad hon Gud bara om sådant som han redan hade utlovat, vilket hon ofta påminde honom om. Alltså tvekade hon aldrig att säga åt honom vad han borde göra eller tacka honom när han gjorde det. ”Jag visste att du skulle göra det!” sa hon, ”Jag bara visste det!”

Du undrar kanske varför vi behöver be Gud uppfylla det som han redan har lovat att göra. Jag tror Guds profetiska vilja – hur tydligt den än är beskriven i hans ord – inte kan ske förrän hans villkor är tillgodosedda. Ett av dessa villkor gäller Guds folks böner. Ta till exempel det tydliga löftet om att judarna i exil ska få återvända till Jerusalem: ”Så säger Herrren: först när70 år har gått för Babylonien skall jag ta mig an er och uppfylla mitt löfte att föra er tillbaka hit” (Jer 29:10). 70 år! Helt klart stod Guds plan fast. Jeremia hade profeterat om den. Tidpunkten var fastställd.

Nästan 70 år senare mindes Daniel denna profetia om att Gud skulle föra sitt folk tillbaka hem. Vid den tiden fanns det inga tecken på att detta skulle kunna hända. Jerusalem var en ruinhög och Israels folk levde i exil långt därifrån. Daniel hade tjänat i en ansvarsfull ställning under tre olika regeringar. Vid det här laget måste han varit i nittioårsåldern och hade nog inte längre någon viktig ledarroll. Men när han insåg vad profetian innebar, började han agera som förebedjare. ”Jag vände mig till Herren Gud med bön och åkallan och höll fasta i säck och aska” (Dan 9:3).

Utdrag ur boken ”Bön – där striden utkämas” (Se tidigare blogginlägg.)

”Bön – där striden utkämpas”

Hej!

Jag som bloggar den här veckan heter Maritha Vilhelmsson och har förmånen att få arbeta som bönekoordinator inom EFK. Det innebär att jag tillsammans med team kommer till platser och ber för platsen, tillsammans med de som finns där. En del av tjänsten är också att undervisa och träna församlingar eller mindre grupper i bön, och uppmuntra de böneinitiativ som redan är igång. Förutom att resa runt så bor jag i metropolen Habo utanför Jönköping, tillsammans med min familj, och hejar på HV71!

En av de bättre böckerna jag har läst om strategisk förbön heter ”Bön där striden utkämpas”. Den är skriven av broder Andrew och Al Janssen. Har du inte läst den så läs den! Broder Andrew och Al Janssen skriver att utifrån sina egna erfarenheter av vad bönen har fått betyda för dem. PÅ baksidan av boken presenteras den så här:

Alla gånger som Broder Andrew och Al Janssen träffat män och kvinnor som förföljs för sin kristna tros skull, så är de kristnas högsta önskan enkel: ”Snälla, be för oss.” Men hur ber vi för dem? Och hur kan du lära dig att be så att dina böner påverkar ditt liv , ditt samhälle , din nation och världen? I denna bok får du ta del av både praktiska och bibliska lärdomar om bönens verkliga effekt – från dem som förföljs för sin tro på Jesus. Du kommer att förstå att det är i bönen som den verkliga striden utkämpas!

Boken kan du köpa av Open doors på http://www.open-doors.se/material/bestall/

http://www.youtube.com/watch?v=L5Ra9hnJGlM

http://www.youtube.com/watch?v=L5Ra9hnJGlM

Erika Lagerström, Med hjärta för Halmstad.

Jesus Kristus är uppstånden!

Jag gillar detta Youtubeklipp. Det slutar dumt med att det står The End, men Jesu uppståndelse är inte slutet, utan början på det rike som började att spridas från då och som jag vill vara en del av idag. 

GLAD PÅSK!

Påskfest på stranden!

Erika Lagerström, Med hjärta för Halmstad.
Idag har vi haft påskfest på Östra stranden! Vi var åtta vuxna och nio barn som möttes på gräsmattan vid handikappsbadet vid lunchtid. Eftersom de hade lovat att det skulle bli riktigt bra väder idag så bestämde vi oss för att vi skulle grilla istället för att trycka in alla hemma hos oss. I år är det fjärde året i rad som vi har mötts för att äta gott och mötas så här i påsktid. För fyra år sen var det också en fantastiskt varm och skön påskafton då vi också grillade vid stranden. De andra gångerna har vi varit hemma hos mig och min familj i vår lägenhet.

Får oss har detta blivit en ny påsktradition att mötas och äta gott tillsammans med vänner från husförsamlingen och andra som vill vara med och dela gemenskapen. I veckan när jag ringde för att berätta för en av mina vänner att vi tänkt att mötas igen som vanligt på påskafton så var det hon som först frågade: ”Mina pojkar undrar om vi ska fira påsk ihop som vanligt?”

För ett antal år sedan var jag med i en kvinnogrupp i Ludvika som möttes till samtal och bön, och som bestod av kvinnor från olika håll i världen. Påsken närmade sig och jag frågade de andra om hur de brukade fira påsk i de sammanhang som de kom ifrån. En kvinna som kom från en afrikansk pingstförsamling berättade då att församlingen brukade träffades på påskafton i kyrkan och fira in påskdagen. Hon beskrev det som en nyårsfest där man åt gott och när klockan blivit tolv så firade man att Jesus uppstått. Det tyckte jag lät som ett bra sätt att fira påsk på! En annan kvinna som hade bott i Betlehem berättade om att de ortodoxa prästerna brukade ställa in ett ljus (jag minns inte vilken kyrka det var) på ett speciellt ställe och på påskdagen, när vi firar att Jesus lever, så hade Gud tänt ljuset!

Vi vill vara en församling där vi möts till gemenskap och gärna kring mat och därför tycker jag att det är så gott att vi skapat en egen liten påsktradition. Jag vet att många brukar hälsa på sin släkt eller familj vid påsken, men jag tror att vår fest blir en mötesplats för dem som inte har möjlighet att åka iväg eller som inte har en familj att åka till. Jag hoppas att vår församling kan få vara som en familj där vi är syskon i Guds familj! 

Pilgrimsvandring på långfredagen

Erika Lagerström, Med Hjärta för Halmstad

Har precis kommit hem från en pilgrimsvandring på Prins Bertils stig. Vår husförsamling blev inbjuden av den andra husförsamlingen i vårt nätverk till att gå en promenad och reflektera kring påsken. Vi möttes vid tiotiden vid småbåtshamnen i Halmstad och vi var åtta vuxna och fem barn som deltog.

Vi började vår vandring med att gå två och två och samtala om vad som hände på påsken. Jag gick tillsammans med vår åttaåring Hanna och en kristen kille från Indien. Hanna berättade vad hon kom ihåg och jag översatte till engelska. Efter det fick vi gå tysta och tänka på vad påsken betyder för oss. Fåglarna kvittrade så härligt och jag och Hanna som gick sist talade lite tyst om att det handlar om död och liv och Hanna undrade varför ägget är en viktig symbol för påsken. Innan vi gick tillbaka till småbåtshamnen fick vi gott smörgåsfika nere vid stranden.

När jag var liten minns jag att alla barn fick tåga in i kyrkan med påskliljor på påskdagens gudstjänst. Barnen i söndagsskolan fick sjunga och det var en högtidlig gudstjänst med blåsorkester och traditionsenliga sånger där hemma i Värsås Missionsförsamling. Jag minns att vi alltid sjöng ”Dina händer är fulla av blommor” och att männen sjöng frågorna i sången och att alla kvinnor sjöng svaret!

Under de år som jag arbetade i en traditionell församling kände jag att jag saknade traditioner eller sätt att fira påsken på. Kring jul har de flesta familjer och släkter sina traditioner, sitt pyssel, julklappar, julmat, julgran och julsånger. Men påsken som är vår största högtid har nästan hamnat i skuggan av julen och firas inte på samma sätt. Som religionslärare så tror jag att jag behöver sätta mig in i hur påskriset, äggen och påskkärringarna har kunnat få den plats som de har fått. Idag när vi var ute så kände jag att det här måste bli en ny tradition – att varje år gå en promenad och påminna sig om vad som hände den där påsken då Jesus dog.

En del av Kristi kropp

Erika Lagerström, Med hjärta för Halmstad.

I helgen åkte vi upp till Ludvika för att medverka i gudstjänsten i Korskyrkan. Innan vi flyttade hit till Halmstad arbetade Fredrik och jag i Korskyrkan i Ludvika och det var en tid då vi formades tillsammans och vi lärde oss se hur vi kompletterar varandra. Det var så roligt att träffa församlingen igen. Den här gången medverkade vi en familjegudstjänst med missionstema och vi fick våra två tjejer att vara med på ett drama. 

Korskyrkan i Ludvika är en av de församlingar som har stöttat oss både ekonomisk och genom förbön. När vi flyttade hit för snart 5 år sedan så kände vi inte många här och därför har det betytt mycket för oss att personer från församlingen i Ludvika och vänner från olika håll har hört av sig på olika sätt eller kommit på besök när de haft vägarna förbi.  Vi har byggt i det lilla här i Halmstad, men samtidigt vet vi att det finns vänner som ber för oss och att vi är syskon i en stor familj.

I mars fick vi besked om att vår gemenskap hälsas välkommen som medlem i Evangeliska Frikyrkan. Vi kommer att vara ett gäng som åker upp till EFK:s Kongressen i Falun där vi kommer att delta i en samling, där vi presenteras för resten av samfundet och hälsas välkomna! Fredrik och jag har sen vi läste på Örebro Missionsskola känt oss hemma i EFK och vi är så glada över att vår lilla församlingsplantering kan bli en formell medlem i samfundet. Eftersom vi bygger så otraditionellt med husförsamlingar i olika hem, inte har någon kyrka eller lokal, inga offentliga gudstjänster och bygger ett nätverk av husförsamlingar så känner vi att risken är stor att vi kan uppfattas som någon märklig sekt och därför känns det bra att vi kan relatera till ett samfund.

Från det att vi flyttade hit så har vi försökt att regelbundet skicka ut nyhetsbrev till några församlingar och till vänner som vi känner. Genom dessa brev har vi berättat om vad vi gör och hur det går för oss med församlingsbygget och bett om hjälp i förbön för det som vi står i.  När vi har skickat iväg dessa mail har det betytt mycket att vi fått respons på olika sätt från olika håll i landet och det har varit uppmuntrande att veta att vi står tillsammans.

Husvill men inte hemlös

Jag har redan berättat om vattenskadan som tvingat oss ut ur kyrkan i alla fall tillfäligt. Det har gjort oss lite husvilla. Just ikväll har vi hyrt in oss i Andreaskyrkan och det har blivit uppenbart för mig att det finns väldigt många tider när det finns lediga lokaler att hyra eller låna. Även Pingstkyrkan har erbjudit oss att låna deras lokaler.

Nästa helg, påsken, den viktigaste kristna högtiden, firar vi i olika hem.

Så vi blir aldrig hemlösa.

Detta lämnar mig med följande fundering:
-Varför samanvänder vi inte lokaler i större utsträckning? Det vore väl resurseffektivt och borde frigöra både tid och pengar till viktigare saker än fastighetsskötsel?

Omplantering i Kiruna

Idag är jag i Kiruna. Vi ska strax ha årsmöte. Efter en flera år lång omstartsprocess höll vi i december en festgudstjänst där vi firade namnbytet till Fjällkyrkan, nya stadagr och ny inriktning. Förutom de nödvändiga årmötesbesluten välkomnar vi idag också de medlemmar som valt att ansluta sig till det nya. Det är ett härligt gäng med ett tvärsnitt av Kirunas befolkning: en finsktalande dam, ett samiskt par, några svenskar och ett gäng flyktingar från flera länder. Ett bönens hus för alla folk, och många utmaningar.

Nu ser vi fram emot att få vara en kyrka som ger nya framtidsutsikter för Kiruna. Be gärna tillsammans med oss för gänget här att vi ska få se människor komma till tro och att de flyktingar som finns här kan få möjlighet att stanna i Sverige och i Kiruna, och att Fjällkyrkan blir det Gud har tänkt!