This to me is New Life: a church camp at Hjälmagården

Arriving at Hjälmargården for the first time it was difficult to comprehend that everyone around you belongs to the same group/ network of churches.

Everyone. Being unique. Bringing with them their own ‘suitcase’ of family, ethnicity and culture. Everyone. Having their own path to take at their own pace. And yet, every single glance that caught yours, every voice you heard uttered or every hand that was gently placed on you in prayer. Everyone. Every hair, skin and eye-color under the sun. Also belonging. Together.

The diversity has always been something I’ve appreciated with the New Life churches. And to experience it this closely and openly was refreshing. Being a former YWAMer it didn’t feel all that ‘unusual’, but having spent the last two years in a city where these kinds of churches are close to non-existent, it made me feel tremendously grateful that I get to be a part of this network.

This to me is New Life.

My boomerang-journey 

My first experience with New Life was a short internship with the church planting team in Göteborg in 2008. A lot has changed since than. Some people have moved on, and it was such a great experience to get to meet a few of those again at Hjälmargården. Still, what was perhaps in some strange way even greater was to know that this specific group (of people), which is neither too big nor too small, is ‘your’ group. That these are the people that you pray with, laugh with and share your life with. That in the midst of all the people that was there; great and wonderful people, this is the group of individuals in which you see the future happening together with. This is /these people are your own community.

My Sweden experience has been a bit of a boomerang journey. While I was doing my internship in 2008 I once said that I could ‘never imagine moving to Sweden.’ Which was possibly the Norwegian in me talking. And yet, now I’m here! After close to no contact for about 2 years I visited a close friend in Göteborg last summer. While I was waiting in her apartment in the church for her to come home from work, I experienced this sense of ‘home’. There was nobody else there and there was nothing to prompt it in any way, so it can’t have been merely circumstantial, and for that I’m very grateful!

My hope, goal and dream are to be able to create a more permanent home. I’m longing to settle, to belong somewhere. Having a ‘home’ within a church-community is such a precious thing. It’s sometimes hard to pinpoint it when you don’t have it, but it gets even clearer to see it when you than do. This IS my home! Life is a journey that keeps turning in unpredictable ways. This is my new start at a life in Sweden, as well as a new start in life in general! And with serious fear that this may be considered as too cliché: How I see people here live life; individually yet at the same time together, is to me is life in a way that I would want to live it!

written by Malin Tangen

In i djupt vatten

Lukas 5:

”1 En gång när Jesus stod vid sjön Gennesaret och folket trängde sig inpå honom för att höra Guds ord, ² fick han se två båtar ligga vid stranden. De som fiskade hade lämnat dem och höll på att skölja näten. ³ Jesus steg då i en av båtarna, den som tillhörde Simon, och bad honom lägga ut lite från land. Sedan satte han sig ner och undervisade folket från båten. ⁴ När han hade slutat tala, sade han till Simon: ”Far ut på djupt vatten och lägg ut era nät till fångst.” ⁵ Simon svarade: ”Mästare, vi har arbetat hela natten och inte fått något. Men på din befallning vill jag lägga ut näten.” ⁶ De gjorde så och fångade en så stor mängd fisk att näten höll på att gå sönder.

I dessa särskilda verser ser vi hur fiskarna var trötta efter en hel nattarbete utan ha fått någon fångst. De var erfarna fiskare men på denna speciella kväll deras erfarenheter kunde inte hjälpa dem att fånga fiskar.

Liksom dessa fiskare, litar vi ibland på vår erfarenhet, intelligens, vår egen styrka…. Vi må vara erfarna och duktiga talare, duktiga planerare i olika sammanhang, men detta är ingen garanti på att väckelsen kommer att bli verklig i vårt avlånga land.  

Det Simon sa till Jesus har rört djupt i mitt hjärta sedan vi planerade att plantera vår församling i Örebro. Han sa ”… Men på din befallning vill jag lägga ut näten ”. Simon visar oss att vi måste söka Guds ord, lyssna på vad Gud har att säga till församlingar i nuläget och agera utifrån Guds vägledning. Jag har förstått att min lilla erfarenhet är otillräckligt för att se församlingen växa.

Jag har förstått att jag måste söka Herren djupt i bön. Goda gärningar och att bygga relationer är bra, men det räcker inte till för att se väckelsen bryta fram i Sverige men bön kan väcka upp ett helt land och förvandla människors liv. Genom bön kan vi lyckas där vi en gång misslyckats

I vår församling har vi förstått att bön måste komma först. Genom bön kan Gud förberedda hjärtan hos dem människor vi vill bygga relationer med. . Vi kan gå mot alla odds och se honom göra saker bortom våra förväntningar genom att lyda hans ord.

Vi bör förlita oss mer på Gud än på våra erfarenheter, utbildning, osv…

 

”Vår Herre Jesu Kristi nåd, Guds kärlek och den helige Andes gemenskap vare med er”

Fleury Ndongozi

Nya Jerusalem Internationella Församling i Örebro

Kliv ur båten

I söndags hade vi en gemensam gudstjänst i stadsparken här i Örebro där alla kyrkor och församlingar samlades. Teman för denna dag var ”frihet i Jesus” och jag hade förmån att vara en av förebedjarna under gudstjänsten och jag bad för Örebro, människors frälsning och enheten bland kristna.

Stadsparken var full av barn och vuxna, unga och äldre och alla samlades för att hylla vår frälsare. När jag såg hur mycket folk som hade kommit fick jag en tanke om att vi kommer att ha en sådan gudstjänst på stadens fotbollsarenan nämligen Behrn Arena som är betydligt större och kan ta emot över tjugotusen åskådare. Jag undrade hur vi någonsin skulle kunna samla så mycket folk när allt vi läser och ser visar att Sverige blir mer och mer sekulariserat, när de goda kristna värderingar inte längre betraktas som pelaren i samhället utan som något som varken passar in eller har en plats i dagens samhälle.

När jag kom hem satt jag och min fru och titta på filmen The Grace Card som handlar om två poliser, Mac och Sam, som trots sina olikheter och kamp i sina liv kunde komma överens och hjälpa varandra. Sam arbetade också deltid som pastor i en lokal församling och under en predikan talade han om hur svårt det var för honom att älska och jobba med någon som hatar honom på grund av sin hudfärg. Sams farfar, en pensionerad evangelist, förklarade för honom att Guds nåd är inte bara ord, utan den är verksam och kan förvandla ett hatfullt hjärta till ett kärleksfullt hjärta och han inte behöver hata sin medarbetare utan bör visa kärlek och vara hjälpsam. Med andra ord ville han säga att Sam måste kliva ur båten och komma närmare sin jobbarkompis och bygga relation med honom. Till slut blev jobbarkompisen Mac frälst och kunde förlåta sig själv och förlåta alla som gjort illa mot honom.

Filmen öppnade mina ögon och jag kunde förstå huruvida fotbollsarenan jag tänkte på under gudstjänsten kunde bli fylld av Jesu lärjungar och inte bara fotbollsintresserade. Vi måste komma närmare människor, vi måste bygga relationer och ”kliva ur båten”. I Sverige är man rädda att sticka ut, att vara annorlunda, men för att kunna se väckelsen måste församlingar våga ”sticka ut och komma ur båten”, göra något annorlunda och nå människor där de är.

Paulus skriver i Romarbrevet 10:14-15 ”Men hur skulle de kunna åkalla den som de inte har kommit till tro på? Och hur skulle de kunna tro på den som de inte har hört? Och hur skulle de kunna höra, om ingen predikar?  Och hur skulle några kunna predika, om de inte blev utsända?….”

I våra verksamheter måste vi prioritera annorlunda, församlingar måste ibland komma ur kyrkobyggnader och söka människor istället för människor att söka församlingar. Låt oss bygga relationer med människor som i sin tur kommer att bygga relation med Gud.

”Vår Herre Jesu Kristi nåd, Guds kärlek och den helige Andes gemenskap vare med er”

Fleury Ndongozi

Nya Jerusalem Internationella Församling i Örebro.

Göra lärjungar eller proselyter?

Detta är en fråga som jag har brottas med på sistone. Jag tror att vår syn på lärjungaskap oftast är färgad av två saker: (1) Vad vi har ärvt från våra församlingar eller samfund och (2) vad vi är bra på eller begåvade för.

 

Den första är att lärjungar formas när församlingsmedlemmar kommer till en söndagsgudstjänst (för undervisning) och/eller ett veckodagsmöte (för bibelstudier, bön eller gemenskap). Detta är att göra lärjungar för många. Men, även i de bästa av situationer, är det generellt sett ungefär 20 % av människorna som ”gör saker”, 30 % är frustrerade för att de vill, men det finns inte utrymme för det, och 50 % är passiva eftersom de har slutat vara frustrerade och gett upp viljan att “göra saker” eller av någon annan anledning inte kan.

 

Den andra är lite mer subtil och har formen av ett selektivt lärjungaskap. Detta sker en till en, i små grupper eller i stora samlingar. Till exempel ”VI gör lärjungar genom att”: träna dem att studera Bibeln (lärare); utbilda de att be och använda sina andliga gåvor, oftast profetsia (profeter); utbilda för att predika evangeliet och bota sjuka (evangelister); lär dem att bryr sig om varandra och människor i samhället genom praktiska handlingar (pastorer). Detta selektiva lärjungaskap leder ibland till överlägsna attityder – “vad vi gör är lärjungaskap och vad ni gör inte är det.”

 

Faran i båda dessa är att vi gör proselyter* till vårt sätt och våra församlingsformer snarare än Jesu lärjungar.

 

Så hur och vad gör vi när vi är kallade att ”gå och göra lärjungar”? Vi ska komma ihåg att Jesus också sade att vi skulle lära dem ”att hålla till ALLT jag har befallt er.” Han sa inte lära dem att lyda (göra) EN DEL av det han har befallit. Han sade ALLT. Att undervisa och utbilda Jesu efterföljare att göra ”allt” avser vardagen med Gud, inklusive alla ”varandras” i Nya Testamentet så väl som att få näring från Gud själv och att betjäna människor. Det innebär också att vi inte kan vara exklusiva – vi behöver varandra och vi behöver ”input” från varje troende och alla tjänstegåvorna, inklusive det apostoliska och profetiska. Det är först då vi kan växa och mogna så vi tillsammans blir helt uppfyllda av Kristus (Ef. 4:11 – 13).

 

Hur vi gör det är också viktigt. Jesus undervisade genom ordet (dialog och undervisning), personliga exempel (en livsstil som handlar om att vandra med Gud) och handlandet (demonstrera riket). Det gjorde han inte på isolerade eller avlägsna platser (kloster och liknande), eller enbart i religiösa byggnader (eller skolor)**. Han gjorde detta mitt i vardagen, där människor levde, arbetade och lekte. Hur annars kan man älska Gud och människor och formas till en efterföljare om inte i verkliga situationer?

 

Det är på Jesus sätt, så som det var också Paulus sätt, som vi gör lärjungar: nya människor som kommer till tro, som, från dag ett, lär sig leva och göra det som vi gör och lär andra det samma sak som i sin tur lär den fjärde generationen (2 Tim. 2:1). Då har vi en rörelse på gång!

 

Charles Kridiotis

* En proselyt är en nyomvänd person som anpassar sig till någon annan och deras syn på livet eller religiös system, oftast utan att ifrågasätter det.

** Lukasevangeliet visar att Jesus betjänade människor 6 gånger mer utanför synagogan än i den.

”Bygg aldrig till dig själv. Bygg bort från dig själv till Jesus.”

Det har varit en kamp de sista tre eller fyra månaderna. Min längtan och  mitt arbete att se en rörelse som ”går och gör lärjungar” hade efter många år börjat bli synlig.

Alla dessa år där jag och flera andra hade sökt Herren och skriften, vi hade underordnat oss hans formande processer, ibland genom svåra omständigheter, och alla de trossteg vi tog och de vänskapsrelationer och nätverken vi hade investerat i hade börjat bära frukt. En förståelse för ett nytestamentligt paradigm om lärjungeskap, församlingen och församlingsbyggande hade börjat godtags av andra, och saker och ting började ta fart och expandera. Men inte på ett sätt jag själv hade kunnat förutspå.

En klok kristen man sa en gång för länge sedan till mig: ”Bygg aldrig till dig själv. Bygg bort från dig själv till Jesus”. Nu testas dessa ord. Ju fler ledare och troende som anknöts till det nätverk som jag är team ledare för, ju mer kände jag att jag måste hålla trådarna och bygga en ram för vårt samarbete. Men det var just det som gick emot min inre övertygelse och det som jag hade lärt ut till andra.

”Ja” till de kärnvärden och bibliska principer som vi kan enas och samarbeta kring men aldrig ett ”ja” till fasta strukturer och sätt att bygga som kan leda till hierarki och obibliska lojaliteter. Jag gladdes åt det som hade skett med enkla församlingar och alla betydelsefulla samtal med tårfyllda människor som upptäckte vad Gud vill med deras liv. Men allt var så bräckligt. Kände att jag inte hade någon kontroll över det som hände.

Jag vände mig till Herren och vi hade en dialog som pågick flera månader och kan sammanfattas så här:

På vilket sätt har jag visat dig att bygga?

Vänskap. Relationer och nytestamentlig andlig auktoritet.

Hur kommer denna rörelse att växa?

Du har sagt att jag skall ge bort det som du har gett oss. Att inte bara multiplicera lärjungar och församlingar men också nätverk.

När det är byggt på nytestamentliga principer, vänskap och att ”ge bort det du har”, är du i kontroll?

Nej. Det skall kännas bräckligt. Om vänskapen brister så brister rörelsen. Folk kan anknyta sig till den men också välja att lämna. Det handlar inte om ett nätverk som har alla svar men om flera enkla församlingar och församlingsnätverk som samarbetar utifrån vänskap och de bibliska tjänstegåvorna. Så fort man försöker kontrollera istället för att leda, utrusta och frigöra, kommer det att gå fel.

Jag kan lita på en man* som vet att han är inte i kontroll och accepterar det.

Jag underordnar mig dig Herren. Du är i kontroll och det är du som bygger din församling.

Charles Kridiotis

*läs kvinna om du är kvinna.

Gudstjänst eller inte?

Med hjärta för Halmstad, Erika Lagerström:

För många kristna är söndagens gudstjänst det viktigaste i en församlings verksamhet och gemenskap. Under de år som vi har varit i Halmstad har vi valt att inte ha offentliga gudstjänster på söndagarna. Vi har inte annonserat, satt upp affischer eller bjudit in till en lokal, för att tala om att vi finns. För oss är inte gudstjänsten, som den utformas i många kyrkor runt om i vårt land, navet i församlingen eller en nödvändighet för att vi ska vara en ”riktig” församling.

Eftersom jag har växt upp i frikyrkan och arbetat som pastor vet jag att det jag precis har skrivit kan upplevas som kontroversiellt. Söndagens gudstjänst är veckans höjdpunkt för många. Om jag skulle räkna över hur många gudstjänster jag deltagit i under mitt liv så skulle det bli många (säkert närmare 1000 st!). Jag började gå på gudstjänst som tonåring och under de år som jag varit församlingsledare och arbetat som pastor i en etablerad församling har jag varit på gudstjänst i princip varje söndag året om. Skillnaden är tydlig mot idag, nu när jag inte längre deltar regelbundet i någon söndagsgudstjänst.

För några år sen hade jag själv reagerat på det jag just skrivit, men idag ser jag annorlunda på vad det innebär att vara kristen och församling. Anledningen till att vi inte har bjudit in till offentliga gudstjänster i Halmstad handlar bland annat om att vi tror att det främst skulle vara kristna (från andra kyrkor) som skulle komma till dessa samlingar. Vi tror inte att det är vår uppgift att planera och genomföra gudstjänster för dem som redan tror. Vi är kallade till dem som inte vet vem Jesus är och vi tänker att det finns andra sätt att komma i kontakt med dem. Eftersom vi inte är så många i församlingen skulle det dessutom ta alldeles för mycket tid till planering av gudstjänstens utformning, förberedelser av predikan, ordna med lovsångsteam, fixa lokal, städning och fika och allt det andra som kan tillkomma… Dessutom är det så att det redan finns församlingar i Halmstad som har gudstjänster av olika slag. Vi är tacksamma över att de finns och att vi kan vara en del av Guds folk i Halmstad, även om vi inte har några egna gudstjänster i traditionell mening.

En fråga som vi får då och då av andra kristna, när de förstår att vi inte går på gudstjänst varje söndag, handlar om hur vi får undervisning och ”mat att växa av”. I vårt nätverk av husförsamlingar vill vi se att varje person ska finnas med i en lärjungagrupp. Dessa består av 2 eller 3 personer som möts varje vecka och som tillsammans läser från Bibeln, delar glädje och sorg i förtroende och ber tillsammans. Vi har sett att dessa grupper får individer att utvecklas och växa som lärjungar. Sen är det även så att vi möts varje vecka med husförsamlingen till gemenskap, bibelsamtal och bön, och på ett sätt skulle man kunna se det som en gudstjänst!

Min förändrade syn på gudstjänsten hör samman med att jag idag vill se att hela mitt liv ska vara en gudstjänst, skulle man kunna säga. Jag vill varje dag leva i Guds tjänst och tjäna honom på det sätt som han önskar i efterföljelse, tillbedjan och bön. I Romarbrevet 12:1 står det så här: ”Därför ber jag er, bröder, vid Guds barmhärtighet, att frambära er själva som ett levande och heligt offer som behagar Gud. Det skall vara er andliga gudstjänst”.

Vi har talat i vårt nätverk om att vi skulle vilja ha en större samling tillsammans, eftersom vi idag består av två olika husförsamlingar. Vi har samtalat om syftet med dem. Ska det vara en gudstjänst? I nuläget kan jag se att det skulle vara gott att mötas tillsammans i tillbedjan och förbön och att fokus skulle ligga på att mötas i gemenskap, och gärna äta mat tillsammans!

Grattis till festen!

Med hjärta för Halmstad, Erika Lagerström:

Jag och min familj har valt att bosätta oss i en mångkulturell stadsdel som heter Andersberg i Halmstad. Innan vi flyttade hit hade jag knappt träffat någon muslim eller levt nära muslimer. Under den tid som vi har bott här har jag genom barnens kompisar tagit del av hur islam kan ta sig uttryck i vardagen. Vi har fått frågor, när vi serverat päronsaft, om det finns gris i saften och grannpojken fick inte komma in i vår lägenhet, för ”det är haram” (förbjudet), sa storasyster.

Idag firar våra muslimska grannar bajram eller id al-fitr som det heter på arabiska, men i vårt område säger de flesta bajram. Våra grannar firar att fastemånaden Ramadan är slut med att äta gott och i Sverige har det blivit sed i en del familjer att barnen får en present eller pengar. Jag har läst mig till att givandet av presenter är en försvenskning av den islamska högtiden i mötet med svenska jultraditioner.

När vi hade bott här ett år bjöd vi in några kompisar till våra tjejer på barnkalas men det vi inte hade koll på var att vi råkat lägga barnkalaset på bajram. Efter detta har vi haft mer koll på när det är Ramadan och när det är Bajram. Förra året hade vi ett barnkalas på stranden för vår yngsta dotter och då var det ett antal saker som vi fick ta hänsyn till. Vi grillade kycklingkorv istället för vanlig korv och när vi fixade godispåsar till kalaset gick vi och lusläste innehållsförteckningarna för att se om det var gelatin från svin i godiset.

Under min utbildning till religionslärare gjorde jag en uppsats om hur muslimska tjejer upplevt sin skoltid i den svenska skolan. När jag intervjuade dem insåg jag det finns likheter mellan min uppväxt och muslimska ungdomar som vill följa Koranen. I vårt samhälle kan många reagera på att någon tror på Gud eller att man väljer att följa något som står i en bok. En av tjejerna i min uppsats beskriver hur hon har blivit mobbad för att hon burit slöja och i sin klass stått upp för islam. Du kommer till min uppsats via länken och tryck där på fulltext för att få upp hela min uppsats.

Om du vill läsa om tjejernas erfarenheter från sin skoltid får du gärna läsa min uppsats. Om du inte har ork att läsa allt akademiskt babbel om metod och så vidare så hoppa till avsnitt fyra i min uppsats där jag bara beskriver deras tankar och upplevelser.

http://www.diva-portal.org/smash/record.jsf?searchId=1&pid=diva2:627231 

Bygga relationer

”Med Hjärta för Halmstad”, Erika Lagerström:

Jag har växt upp i en liten missionsförsamling på landet utanför Skövde. Redan när jag var 12 år började jag som ledare i Nyingscout. När Fredrik och jag kom med i församlingen Mötesplatsen i Örebro 1999 så ville vi engagera oss, eftersom vi båda varit ledare på olika sätt för barn och ungdomar under lång tid. Men då sa man till oss:  ”Bygg relationer i och utanför församlingen!”

Genom min uppväxt i frikyrkan har jag lärt mig att en aktiv kristen engagerar sig och är ledare i någon verksamhet. När man sa till oss att vi skulle bygga relationer så blev det verkligen en tankeställare för oss.  Vi insåg att vi vet hur man är ledare i en verksamhet, men att vi kände oss mer osäkra över att istället bygga relationer. Det kan man tycka är märkligt på ett sätt, eftersom de flesta människorna bygger relationer. Men jag insåg hur präglad jag var av min uppväxt i frikyrkan och att den hade format mig med på det sätt att jag inte aktivt hade byggt relationer med människor utanför församlingen.  Jag upplevde det som att jag inte hade fått ”lära mig” hur man bygger relationer.

Under de fyra år som vi var med i Mötesplatsen fanns vi med i olika husförsamlingar, små grupper som möttes i olika hem varje vecka där man bad, samtalade utifrån Bibeln och firade nattvard. Under de åren lades en ny grund för mig i min syn på församlingen, att en församling i första hand handlar om människor som lever i gemenskap och som tillsammans vill leva i efterföljelse av Kristus.

Idag när vi vill bygga husförsamlingar i Halmstad har jag funderat kring det här med att bygga relationer till människor i min närhet och samtidigt bygga församling. När Gud för samman människor till en husförsamling kan det vara så att man kan vara mycket olika och ha olika intressen – men i mötet med Jesus så formas man samman till en församling.

Jag vill hänvisa till en artikel av Michael Young – “Brotherhood and Buddyhood” som David Spånberger har översatt. Den utvecklar detta med att bygga relationer i församlingen.

http://hanshusav.levandestenar.com/2013/07/syskonskap-och-vanskap-det-finns-en-skillnad/

Vad är ett normalt liv?

Med hjärta för Halmstad, Erika Lagerström: Just nu håller jag på och sommarjobbar. Jag jobbar natt som vårdbiträde på ett ålderdomshem.  De senaste dagarna har jag reflekterat över att jag är 37 år och att jag fortfarande sommarjobbar. Hur vanligt är det att man söker sommarjobb som 37-åring? Ska jag någonsin få ett sånt där vanligt Svenssons liv med villa, Volvo och vovve.

I och med att vi flyttade för att arbeta pionjärt i Halmstad så blev jag student och har precis tagit min andra examen. I juni blev jag färdig med utbildningen som gymnasielärare i svenska och religion. Om jag skulle använda mig av titlar så är jag både pastor och gymnasielärare, men egentligen så är jag arbetslös i samhällets ögon…

Om jag hade läst till lärare efter gymnasiet hade jag kanske redan jobbat som lärare i över 10 år, men när Jesus kom in i mitt liv så tog mitt liv en annan riktning.  Idag vill jag leva ett liv tillsammans med honom och vara där han vill att jag ska vara.

Fast ibland, som i natt när jag jobbade med de äldre, så kan jag undra över hur mitt liv hade sett ut om jag inte var kristen… Var hade jag bott då? Vad skulle varit viktigt för mig då? När jag på småtimmarna sitter och grubblar och försöker hålla mig vaken så kan jag önska att jag hade ett mer normalt liv. Men vad är ett normalt liv? Är ett normalt liv, att ha hus, gräsmatta och gps-styrd gräsklippare? Är ett normalt liv, att man får må bra? Är ett normalt liv, att man har någon att dela livet med och 1,2 barn? Är ett normalt liv, att man har möjlighet att göra det som man verkligen vill? Är ett normalt liv att man kan ha fredagsmys med familjen och leva ett fint liv där man är gift med någon som är som Ernst Kirchsteiger som både kan renovera och laga god mat?

Att följa Jesus kan innebära olika saker för olika människor. Det kan innebära att man får ge upp saker, offra saker, offra relationer, slänga sig ut i det okända, men samtidigt uppleva nya saker, möta nya människor, växa som människa och att lära sig att leva i beroende av Gud.

Jag upplever att Gud kallade oss till Halmstad och jag känner mig hemma här. Jag vet inte hur min höst kommer att bli, om jag kommer att vara arbetslös eller arbeta som vikarie. Men oavsett hur det blir så har Gud kallat mig att vara en lärjunge och att jag ska vara med och göra nya lärjungar.