Påsk i Halmstad

Med hjärta för Halmstad: Erika Lagerström

I år var det andra året i rad som kyrkorna i Halmstad anordnade en påskmanifestation i centrala  i Halmstad. Jag har suttit med i planeringsgruppen och det har varit roligt att se att vi är från så olika sammanhang, men att vi har förenats kring att visa på att påsken handlar om att Jesus dött och uppstått.

Vi samlades utanför teatern och gick på gågatorna i centrum fram till Stora torg där det bjöds på ett program som bestod av sång, dans och vittnesbörd, men vi bjöd även på kaffe, bullar och påskgodis. Förra året när vi i planeringsgruppen funderade kring om vi skulle ha plakat i paraden med olika texter om Jesus så föreslog jag att Med hjärta för Halmstad kunde bidra med röda hjärtballonger. De röda ballongerna blev en härlig färgklick i tåget och därför bidrog vi med ballonger även i år. Det tar sin tid att blåsa upp och sätta 200 ballongerna på pinnar, men det är så roligt att få ge bort ballongerna till barn som fanns utmed vägen där vi gick eller som kom till torget med sina föräldrar.

Vår församlingsgemenskap är i nuläget inte så stor, men vi är del av något större. Tillsammans med andra från EFS, Equmeniakyrkan, Frälsningsarmén, Pingstförsamlingen, Katolska kyrkan, Svenska kyrkan och Syrisk-ortodoxa kyrkan så är vi en del av Guds folk i Halmstad.

 

 

http://hallandsposten.se/nyheter/halmstad/1.4831247-kristna-i-parad-genom-centrum

 

 

Bortom församlingsplantering

Gabriel Blad, Nässjö

Kanske låter det paradoxalt. Jag är otroligt tacksam för att jag har fått vara med och leda det församlingsgrundande projekt som vi utgjort. Jag är tacksam för alla de människor som stöttat oss, trott på oss, följt oss, gett till oss, bett för oss. Det samfund som stått bakom oss, Ekumeniakyrkan, har verkligen gjort det helhjärtat. Samtidigt har jag svårt att se att jag själv kommer stå i ett församlingsgrundande ”projekt” igen.

Vad menar jag med detta? Resan av att plantera församling har gjort att jag börjat tro på något jag inte såg innan. Det är bra med församlingsplantering, men inte tillräckligt. Vi behöver mer än ett antal nya projekt. Att starta nya församlingar kan inte förbli något exklusivt, för några få entusiaster som känt ”kallelsen”.  Istället måste det bli den generella förväntan på varje lärjunge.

Det är dags att vi börjar ”uppfostra” nya lärjungar med samma självklara förväntan på att de ska bilda egna församlingar, som varje förälder uppfostrar sina barn till att en dag bilda en egen familj. Församlingsplantering är inte en frivillig tillvalskurs på masternivå, det är målet ifrån dag ett i allt lärjungaformande arbete. Nya församlingar måste bli en naturlig och ständigt pågående följdeffekt av att vara och göra lärjungar väl.

Jag var med i ett projekt, men blev smittad av ett liv – ett liv som nu går att leva både med och utan ett officiellt församlingsgrundande initiativ i ryggen. Ur detta perspektiv har jag blivit en obotlig församlingsplanerare och jag hoppas att jag resten av mitt liv kommer få se nya församlingar, nya andliga familjer växa fram. Det har till och med blivit en fördel att inte ha ett projektet i ryggen, av en anledning: Det är mer efterföljansbart. Sverige kommer inte förvandlas av centralt organiserade projekt. Guds folk måste bli ett folk som tar initiativ utan att fråga. De flesta nya församlingar i Sverige kommer planteras av anonyma församlingsplanterare som aldrig hört ordet församlingsplantering. De har läst bibeln och lärt sig följa det Jesus säger.

Jag hoppas du hör att detta inte på något sätt är skrivet för att förringa församlingsplantering. Tvärt om. Står du i ett församlingsplanterande projekt, så gör det med ännu större stolthet, vetande att du drar upp hjulspår som kommer följas av tusentals. Men akta dig för att göra dig själv och ditt sammanhang exklusivt eller speciellt/unikt. Den attityden kommunicerar bara att ni inte anser er efterföljansbara, och rörelsen kommer finna en annan väg. Finn istället den större glädjen i att var en i mängden av en ännu större och oräknelig skara. Bli inte för upptagen av din ”egen” församlingsplantering, utan se rörelsen. Låt målet vara att ”göra” församlingsplanterare snarare än din församlingsplantering.

Vi är något mycket spännande i spåren i Sverige just nu. Vi ser ett nytt Sverige ta form och en ny kristenhet formas. Min övertygelse är att den församlingsgrundande rörelsen, som växt fram brett i Svensk kristenhet det senaste 15-20 åren, har varit en nödvändig förberedelse. Men kanske är vi nu på väg att ta ett steg bortom ”församlingsplantering”, bortom det paradigm då församlingplantering behöver betonas som ett tillägg till vår församlingsförståelse. Framför oss är en spontant växande rörelse av smittsam kristendom, där det är generellt accepterat och praktiserat att låta det nya liv som växer fram ta sig nya former i nya församlingsbildningar.

Jag har hunnit få frågan ett par gånger sen jag flyttade till Nässjö om jag tänker starta en församling här. Mitt svar har konsekvent varit nej. Att starta en församling är inte längre ett alternativ. Vi kan inte sikta mot något mindre än en rörelse.

Jesus är uppstånden!

Jesus är uppstånden!

Döden är uppslukad i seger. Du död, var är din seger? Du död, var är din udd?…Gud vare tack som ger oss segern genom vår Herre Jesus Kristus!


Återkommer ikväll. Då ska jag försöka formulera mina tankar om hur jag tror att församlingsgrundande ”projekt” (ofta i samfundsregi) och mer ”spontant”framväxande nya församlingar förhåller sig till varandra. Det ska bli spännande. Nu ska vi fira vår uppstånde kung!

Gabriel Blad, Nässjö

Korset visar oss vem Gud är

”Men det var våra sjukdomar han bar,
våra smärtor tog han på sig,
medan vi höll honom för att vara hemsökt, slagen av Gud och pinad.
Han var genomborrad för våra överträdelsers skull, slagen för våra missgärningars skull.
Straffet var lagt på honom för att vi skulle få frid, och genom hans sår är vi helade.
Vi gick alla vilse som får, var och en gick sin egen väg, men all vår skuld lade Herren på honom.” Jes 53:4-6

”Synd att Jesus dog”, reagerade en liten tjej när vi samtalade om korset. Hennes kommentar gjorde att vi kom in på hur Jesu död inte var något snöpligt slut, utan centrum för allt Jesus hade kommit för att göra och hela världshistoriens centrum ur Guds perspektiv. I det samtalet fick jag vara med om det märkliga som händer ibland när man samlas tillsammans inför Guds ord. Sanningar som jag tycker jag redan kan fick nytt liv. Det blev påtagligt att korset inte är en unikt händelse i bemärkelsen att Gud gör något annorlunda än han brukar. Istället är det samma självutgivande kärlek som Gud ständigt, pågående utövat, fast som nu tar sig uttryck i sin mest koncentrerade form.

Före skapelsen existerar Gud i en ömsesidig självutgivande gemenskap mellan Fadern, Sonen och Anden. När Gud i sitt eviga rådslut beslutar att skapa världen är det en handling att av utge sig själv. I inkarnationen ”tömmer” Sonen sig och blir en människa. Och på korset ger han det yttersta, sitt liv för vår skull. Detta gör korset, inte bara till ett vittnesbörd om vad Gud gjort, utan framförallt till ett vittnesbörd om vem Gud hela tiden är: Den som ständigt, av evighet ger sig själv. Han är självuppoffrande kärlek. Du och jag står i en evig ström av självutgivande kärlek från himmelen.

Vad är då en lärjunge? Det är den människa som börjat gensvara på denna ström. Vi var skapade för att delta i Guds uttömmande, att ge oss själva till honom så som han kontinuerligt utger sig själv till oss. Livets mening är att bli indragen i denna dans av ömsesidigt självuppoffrande som av evighet existerat mellan Fadern, Sonen och den Helige ande.

Vad är församling? Det är vårt kooperativa uttryck av denna kärlek. Det är lärjungar som lever ömsesidigt utgivande till Gud och varandra.

Och vad är mission? Det är att dela Guds öppna sår, hans utgivande till en värld som ännu inte gensvarat. Det är att likt Jesus tömma oss själva för världen. Vi delar Kristi lidande, inte för att korsets skulle vara otillräckligt för att rädda världen, utan helt enkelt för att vi blir indragna i samma ständigt pågående förhållningssätt till världen som Gud själv har. Vi blir en del av hans mission, i hans ständigt pågående självuppoffrande. Därför har också vi ett kors att ta upp. Så länge vi är i denna värld, så länge ömsesidigheten saknas i självuppoffrandet, kommer vi lida tillsammans med Kristus. Det är vad vi är kallade till, det är vår mission.

Den praktiska konsekvensen av detta förstår jag som att Guds väg är uppochner mot hur vår värld fungerar. Storhet, seger, framgång kommer i Guds rike genom lidande och självuppoffrande. Det handlar inte om att bygga upp utan om att lägga ner.

Målet för en lärjunge är inte att bli en ”duktig” eller framgångsrik kristen utan att hitta sin väg att lägga ner sig själv för andra. Det är till vårt kors Jesus leder oss när vi börjar följa honom. Det är också så man gör lärjungar och hur ledarskap fungerar i Guds rike. Det är inte de smartaste eller mest kunniga som bäst gör lärjungar, utan de som ”bäst” ger upp sig själv för de som följer.  Personligen kan jag vittna om hur det är sant i mitt liv. Det har funnits många människor igenom åren som jag sett upp till som föredömen. Men bland dem har det  funnit några som kommit nära och lagt ner något av sig själva för just mig. Jag har varit imponerad många, men det är genom dessa jag har förvandlats. Frukten av att bygga upp sig själv inför andra är beundran, frukten av att lägga ner sig själv för andra är efterföljelse.

Jag tror detta också är sant om oss som församling.  Ur mitt perspektiv är motivationen till församlingsplantering inte att bygga upp relevanta församlingar i människors närhet att komma till, utan att nya människor ska få uppleva Guds rike praktiserat ibland just dem. Att de mött Guds självuppoffrande kärlek, praktiskt uttryck, av människor av kött och blod i deras närhet. Det handlar egentligen väldigt lite om att förändra kyrkan, väldigt mycket om att förändra världen. Tyvärr tror jag ofta vi har en tydligare bild av vad vi försöker bygga upp än hur vi ska lägga ner oss själva. Vår process av att kontextuallisera evangeliet till nya sammanhang har handlat mer om vilken typ av kyrka vi ska bygga än hur Guds självuppoffrande kärlek ska ta sig praktiskt uttryck. Följaktligen betraktar också de utomstående det vi gör mer som att vi försöker bygga upp vår grej än att vi söker vägar att utge oss själva för dem.

Kyrkan verkar växa snabbast där den lider. ”Martyrernas blod är kyrkans bästa utsäde” sa Tertullianus. Kanske är det så för att det också är sådan Gud själv är i sitt väsen. Vi visar världen vem Jesus är, inte genom det vi bygger upp, utan genom det vi lägger ner. Det var ju så Jesus visade oss vem Gud är.

 

Vad hände sen?

Gabriel Blad, Nässjö

För två månader sedan besökte vi Eskilstuna igen efter att ha flyttat ifrån staden i oktober. Det var några intensiva dagar och jag blir fortfarande upprymd när jag tänker tillbaka på den helgen.

Hur har det då gått med församlingen vi var med och planterade? Ja, det beror lite på ur vilket perspektiv du tittar på det.

Ur ett perspektiv är frågan om församlingen överhuvudtaget finns kvar. Under sista två åren har följande skett: Vi har slutat ha offentliga gudstjänster, lokalen är uppsagd och lämnad, ”pastorn” (jag) har flyttat (och nej, det har aldrig funnits en tanke på att ”kalla” en ny). På senaste årsmötet var det två personer och nu är det bara ett extrainsatt möte kvar att beta av för att föreningen ska vara nedlagd. ”Kärngruppen” i församlingsplanteringen, som tidigare bestod av 11 frikyrkouppväxta personer har reducerats till 4. Tre par (med oss) har flyttat till nya städer i Sverige, och en är missionär i Västafrika.

Så med dessa glasögon är svaret rätt enkelt: Nej, Agapekyrkan i Eskilstuna finns inte längre kvar. Och så har flera, både av de som följt arbetet utifrån och av de som till olika grad varit med, upplevt det. Statistikpapperna till samfundet kommer gapa tomma (om de ens skickas in). Och faktum är att under hela vår helg i Eskilstuna tror jag inte ens jag hörde ordet ”Agapekyrkan”.

Men låt mig måla bilden ur ett annat perspektiv. Inte för att jag känner att jag ska försvara något. Det är okej om vår plantering inte lyckats. Det finns massor vi kunde och borde gjort annorlunda och jag har i högsta grad varit en bristfällig ledare på många områden. Som jag skrev igår: Det blev verkligen inte som jag tänkt mig. Så orsaken att jag vill beskriva det andra perspektivet är bara följande: Det finns och jag tycker det är vackert.

För vad är det som faktiskt finns kvar i Eskilstuna som växt fram utifrån den församlingsplantering som fick namnet Agapekyrkan?

Framförallt så finns det ett antal riktiga Jesus-hjältar. Då tänker jag dels på den ”kärngrupp” som är kvar. Jag hade inte varit förvånad om de hade tackat för sig, sagt att det var roligt så länge de varade, nu går vi vidare till annat. Men något har hänt med dem. Deras hängivenhet, beslutsamhet och framtidstro verkar snarare växa av allt som ändrar sig (inte minst av att jag flyttat, tolka det som du vill). De är mogna lärjungar som inte rubbas av omständigheterna. Det äger något djupare, bortom det föränderliga yttre, som fortsätter ta sig nya (församlings)uttryck i varje ny situation.

För några dagar sen pratade jag med en av dem. Han berättar att han periodvis möter kristna som beklagar att agapekyrkan inte finns kvar. Och med ett leende brukar han svara att den visst finns kvar, den står rätt framför dig.

Under resans gång har vi verkligen ifrågasatt allt, och vi har lagt ner det mesta. Men sen vi på allvar insåg att kyrka är något vi är, när församling blev vår identitet istället för vårt projekt, har frågan om vi ska lägga ner församlingen inte längre gått att ställa. För det finns liksom ingen kyrka utanför oss själva att lägga ner. När vi inte startat den utan blivit den, hur skulle vi då kunna lägga ner den?

Därmed har dessa vänner fortsatt hjälpa varandra att följa Jesus. De tar hand om varandra som en familj och de ger livet med Jesus vidare till andra. Detta liv uppfattar de som sin församling. Deras glädje, ömsesidiga kärlek och hängivenhet kändes lång väg när vi besökte dem och jag kan bara konstatera: Församlingen ser annorlunda ut, men den är frisk, det finns liv.

Bland det ca 40-tal människor som kommit till tro och döpt sig under åren har deras fortsatta resa tagit sig olika uttryck. Men så långt jag kan överblicka fortsätter det stora flertalet sin vandring med Jesus. Några relaterar nära till ”kärngänget”, andra av dem har hittat sin plats i andra församlingar i stan. Ytterligare andra finns i nystartade grupper/församlingar, generationen bortom den ursprungliga ”agapeplantan”. Många av dem ger sin tro vidare, och som jag skrev igår: Titt som tätt hör de av sig och berättar att de börjat träffa en ny grupp människor som vill upptäcka Jesus. Det är väldigt spännande.

Till sist måste jag bara berätta kort om vår söndagskväll. Tanken var att vi skulle åkt hem tidigare, men på fredagen mötte jag min vän Josephin som berättade att hon hade träffat en ”fridens man”. Hon hade fått kontakt med mannen ett par månader tidigare genom en kille som döptes i vår gemenskap 2012, men som vi inte hört så mycket av de senaste 2 åren. Denna fridens man var tydligt intresserad av att veta mer om Jesus och bjöd hem Josephin till sig. När hon frågade om han kände fler som var intresserade samlade han ytterligare 4 familjer förutom sin egen. Detta gäng har sen fortsatt att träffas varje helg hos mannen. De läser bibeln och när de äter bryter de brödet tillsammans. Så på fredagen frågar Josephin mig om vi inte hinner ha dop medan vi är i Eskilstuna, för de ville gärna att vi skulle vara med. På söndagkvällen döper sig 9 personer – mannen och hela hans familj, samt personer från ytterligare tre familjer.

Upprymda och trötta lämnade vi Eskilstuna. Det känns inte som vi har besökt Agapekyrkan – vi har levt församling med våra bröder och systrar. Livet sprider sig, surdegen har fått lite djupare fäste, Jesu församling i Eskilstuna växer – i så väl hängivenhet som antal.

Finns agapekyrkan kvar? Vet inte. Bestäm själv. Det kanske inte är så viktigt.

Gör det igen

Gabriel Blad, Nässjö

När jag skrev senast på pionjärbloggen i maj förra året, berättade jag hur jag varit igenom en period av utmattning samt hur den bidragit till ett beslut att flytta. Sedan oktober förra året bor vi därmed inte längre i den stad, Eskilstuna, som vi älskat och slitit vårt hår i. En stad och tid i livet som för alltid har förvandlat oss som familj och som kommer prägla vår fortsatta resa. Det har varit en tid av både motgång och medgång. Och även om den sista tiden var väldigt svår, var det samtidigt den tid av mest tydlig framgång för evangeliet under våra 9 år i Eskilstuna.

Under denna vecka kommer jag skriva mycket om Eskilstuna (för sista gången, nästa gång får någon i gänget på plats skriva). Dels känns det naturligt att utifrån mitt tidigare inlägg  om vårt ganska abrupta avslut i Eskilstuna, berätta lite om vad som hänt sen. Men också för att reflektera över vad jag lär mig av både tiden där och av att lämna det.

Min erfarenhet av att plantera församling (som jag tror jag delar med många) är att arbetet inte alls blev som jag hade tänkt mig initialt. Det var periodvis frustande, men i efterhand känns det helt okej. Jag var aldrig där för att bygga min kyrka eller rörelse.

Det som gläder mig är istället att jag ser att vårt bristfälliga intiativ för en ny församling i Eskilstuna, trots allt, har öppnat upp för nytt liv. Men det är som att det är initiativet i sig – trossteget att plantera – snarare än själva planteringen, som är det som ger mest återklang. Fler vågar tro mer. Fler gör det. Resan från att plantera en församling till att bli ett församlingsplanterande folk har börjat.

För två veckor sedan hade jag mitt fjärde samtal sedan jag flyttade från Eskilstuna då någon som relaterat till vår gemenskap i Eskilstuna, ringt för att berättat att de har börjat träffas på liknande sätt och läsa bibeln som de lärde sig hos oss – fast nu med nya människor som är nyfikna på Jesus. I de tre tidigare fallen var det människor som jag haft regelbunden kontakt med, men i detta sista fallet var det en man som jag inte hört något ifrån på ett och ett halvt år.

Nej, att plantera församling blev inte som jag tänkt mig. Det gör inget. Men en sak vet jag: Jag kommer göra det igen, och igen, och igen…  Och delar du min erfarenhet av att plantera församling utan att det blev vad du tänkt dig. Låt mig få säga det: De initiativ i tro som du tagit för Guds rike har gjort skillnad. Och oavsett om du märker det eller inte: Gör det igen, och igen, och igen…

 

En missionell rörelse!

Daniel Norburg, Missionsdirektor Evangeliska Frikyrkan

Denna vecka har jag varit med på New Wines årliga ledarkonferens i Citykyrkan Stockholm. Temat var ”Utsända tillsammans –  när apostoliska team blir en missionell rörelse”. Jag har blivit väldigt uppmuntrad av att fokuset på sändande, missionell rörelse, apostoliska team med tjänstegåvor i funktion nu börjar att lyftas i många olika sammanhang i vårt land. För oss i EFK var detta en konferens precis rätt i tiden och med rätt inriktning!

Det var också väldigt roligt och intressant att få lyssna till Alan Hirsch, som är en av mina stora insprationskällor. Jag fick också möjlighet att sitta ner med honom och samtala en stund. Jag frågade om min känsla var rätt när jag tycker att hans böcker de senaste fem åren öppnar ett bredare fält där han nu samarbetar tydligt med både mega church pastorer och church growth rörelsen? Han bekräftade detta och berättade att de båda lägren  – missionella och organiska församlingar å ena sidan och mega church och multisite församlingarna å andra sidan – har insett att man behöver varandra! Även om Alan Hirsch fortfarande argumenterar för ett tydligt paradigmskifte – vi måste gå från instutition till rörelse, från addition till multiplikation osv – så stryker han under att oavsett kyrkomodell så finns DNA:t där inom varje kyrka till att föda en rörelse av nya lärjungar och församlingar! Den viktiga kontrollfrågan är inte vilken kyrkomodell vi använder utan om evangeliet delas och om lärjungar och församlingar multipliceras. Om det inte sker så måste vi våga ifrågasätta vad vi gör. Mer av samma sak kommer inte ge något annat resultat än det vi sett. Vi måste våga tro att den världsförändrande rörelse som bröt fram under de 300 första åren i kyrkans historia visar på det liv som Gud har lagt ner i församlingen och som fortfarande finns inom oss alla!

Det finns också ett växande medvetande hos många idag att för att få se en uthållig missionell rörelse så behöver de fem tjänstegåvorna i Efesierbrevet 4 förlösas och nå sin fulla potential. ”Varje troende bär på potentialen för en förvandlad värld” sa Hirsch. I varje frö finns allt som behövs för trädet, i varje träd finns också skogen…

Jag kan varmt rekommendera Alans bok ”Permanent Revolution” för ett studium av just dessa gåvor. På www.fivefoldsurvey.com kan du göra ett test för att se vilka av dessa gåvor som troligen är starkast hos dig.

Vi lever i en historiskt unik tid. Ett paradigmsifte på så många olika plan. Och allt förändras snabbare och snabbare. Nu är tiden då vi som Guds folk med Guds hjälp kan påverka historiens gång! Frågan är om vi är redo att ge oss till den missionella rörelse som Gud idag väcker upp och låta våra egna liv och våra egna församlingar gå igenom den förändring som är nödvändig?

 

 

Det Jesus påbörjade…

Daniel Norburg, missionsdirektor Evangeliska Frikyrkan

”Ro ut på djupt vatten och lägg ut näten där…och de gjorde så och drog ihop en väldig mängd fisk. Näten var nära att brista…Men Jesus sa till Simon: Var inte rädd. Från denna stund skall du fånga människor. Då rodde de iland, lämnade allt och följde honom.” (Lukas 5:1-11)

Utan Jesus skulle det inte ha funnits något EFK och inte en världsvid Kyrka. Gud uppenbarade sig själv i den korsfäste och uppståndne Jesus från Nasaret, världens Frälsare!

Alla rörelser startar med en person, för oss är den personen framför allt Jesus Kristus. Men var hade vi varit idag om inte Simon Petrus hade lytt Jesus och kastat ut sina nät på djupt vatten? Var hade vi varit om de första lärjungarna inte i all enkelhet och ofullkomlighet hade fullföljt Jesu uppmaning att fortsätta göra det han gjorde?

Om vi idag ska lyda Jesu ord om att ”kasta ut näten på djupt vatten” så behöver det framför allt börja med Jesus och en starkare kärlek till Honom, och bävan inför Honom. Precis så som det började för Petrus. Därefter, också likt Petrus, behöver det fortsätta med en efterföljelse som innebär att fortsätta göra det som Jesus påbörjade…

Apostlarna själva var lärjungar som blev visade vägen framåt av Jesus själv. Han gjorde dem till lärjungar, och när han gjorde det, betydde det också att han samtidigt lärde dem hur de i sin tur ska göra lärjungar, som i sin tur gör lärjungar.

Om vi inte låter görandet och multiplicerandet av lärjungar bli själva fundamentet i vår egen efterföljelse, våra smågrupper, församlingar, ja hela vår missionsrörelse så kommer allt annat vi gör vara otillräckligt. Oavsett hur bra och gott det än är…

Jag har en dröm, vi har en dröm – och visst har du det också?! Att på nytt få se en verklig Jesusrörelse som skakar om vårt land och vår värld.

Alla rörelser börjar med en person…som i sin tur bjuder in andra personer…

– Vill du vara den personen? I kärlek och bävan inför Jesus Kristus säga – Herre börja med mig!

När vi följer Jesus så betyder det att vi säger till andra: ”kom och följ mig såsom jag följer Jesus”.

Vem är din Petrus? Vilka är dina Jakob och Johannes, Marta och Maria…?  Det är nämligen så det går till att göra lärjungar…

Vi behöver en nationell kraftsamling!

Daniel Norburg
Missionsdirektor Evangeliska Frikyrkan

Denna vecka har jag förmånen att blogga här. Jag vill börja med att dela med mig av ett par texter jag skrivit den senaste tiden. Denna första publicerades i tidningen Dagen i slutet på januari. Den 14 juni samlas det ekumeniska FG-nätverkets ledare med samfundsledarna på Götabro för att samtala om att forma en gemensam nationell strategi för församlingsgrundande i Sverige. Be gärna för det! Och om du har tankar som kan hjälpa oss i dessa samtal så hör av dig!

http://www.dagen.se/debatt/dags-att-evangelisera-sverige-1.679825

Vår främsta uppgift

Av Fredrik Lagerström, “Med hjärta för Halmstad”

”Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar! Döp dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn och lär dem att hålla allt vad jag har befallt er. Och se, jag är med er alla dagar intill tidens slut.” (Matt 28:19-20)

Funderar du ibland på vad du ska göra med ditt liv? Har du mycket att göra, men svårt att avgöra vad som är viktigast att prioritera? Händer det att du undrar över vilket som är din plats, din uppgift, ditt bidrag i det sammanhang där du finns? Om du vill följa Jesus är detta det viktigaste: ”Gör lärjungar!”

Jesus kallar oss till sig. ”Kom och följ mig” säger han. När vi kommer till honom hjälper han oss att vara dem vi är tänkta att vara. Vi får göra oss av med det som bryter ner och förstör, och får ta emot det som är gott och bygger upp. Men när Jesus har gett oss det eviga livet, när vi fått del av gemenskapen med Gud, då sänder han oss till vår omgivning med orden: ”Det ni har fått som gåva, ge det som gåva.” (Matt 10:8) I samma stund som Jesus kallar sina första lärjungar är han också tydlig med vad deras liv framöver kommer att handla om. Han säger: ”Jag ska göra er till människofiskare” (Matt 4:19). Jesus har för avsikt att göra lärjungar som gör lärjungar som gör lärjungar… En lärjunge är någon som följer efter, som vill likna, göra och bli som den han/hon följer. Jesus säger: Följ mig!

Hur detta går till skiftar givetvis beroende på vem du är, vem din medmänniska är och i vilket sammanhang ni befinner er. Men jag tror att det är viktigt att vi påminner varandra om att det är detta som är vårt främsta uppdrag – att göra lärjungar!

Francis Chan ger oss ett exempel på vad det inte handlar om: