Ledarskapets lagar

Olof Edsinger, teolog och författare. Bloggar till vardags på Efterkristus.nu.

På Frälsningsarméns territoriella ledardagar talade jag även om ledarrekrytering. Förutom min egen undervisning på temat knöt jag här an till ytterligare en amerikansk ledarskapsguru, nämligen John Maxwell – vars bok De 21 obestridliga lagarna om ledarskap jag varmt rekommenderar.

Maxwell talar bl a om ”Lagen om magnetism” som innebär att du som ledare alltid kommer att attrahera den typ av personer som fungerar som du. ”Vilka du får bestäms inte av vad du önskar”, skriver han. ”Det bestäms av vem du är.” Och i ett senare sammanhang: ”Om du tycker att ditt folk är negativt, är det bäst att du kollar din egen attityd.” (Kan vara värt att tänka på! J)

Denna princip blev väldigt tydligt för oss i början av vår församlingsplantering i Uppsala. Vi lockade nämligen till oss ett ganska stort antal starka och pionjära ledare. Orsaken till detta var i grunden enkel: Vi skapade en plattform, och fick själva fungera som förebilder, för individer som hade samma typ av kallelse och längtan som vi hade.

Här tänker jag därför att varje församling eller organisation som vill befinna sig i förändring behöver fråga sig: Var finns de miljöer som kan fungera som växtplatser för den typ av ledare som vi behöver för att uppfylla våra mål och visioner?

Senare i samma bok talar Maxwell om ”Lagen om köp”, som betyder att människor i första läget köper ledaren, och först därefter köper hans/hennes vision. ”Ledaren får tag på visionen, och därefter folket”, skriver han. Men: ”Folket finner ledaren och därefter drömmen.”

I en folkrörelse som den kristna kyrkan, där visionen alltid måste vara större än några enskilda individer, kan det förstås se ut på ett delvis annorlunda sätt. Men i grunden tror jag ändå att det är så är det fungerar även för oss. Ledare som inger förtroende, som har integritet och som har förmågan att måla upp en bild av framtiden som inger hopp kommer att få efterföljare. Alltså är det sådana ledare vi behöver rekrytera till våra organisationer om vi vill bana väg för en förändring av vår kultur.

Culture eats strategy for breakfast

Olof Edsinger, teolog och författare. Bloggar till vardags på Efterkristus.nu.

Förra veckan talade jag på Frälsningsarméns territoriella ledardagar på Hjälmargården. Första dagen var temat ”Ledare i Guds rike”, och jag utgick till stor del från den bok med samma titel som jag har skrivit.

I anslutning till detta tog jag också upp detta med förändringsarbete, och jag knöt an till det berömda citatet från den amerikanske ledarskapsgurun Peter Drucker: ”Culture eats strategy for breakfast.”

Sanningen är ju den att en av de absolut största och viktigaste utmaningarna för oss som ledare – och det gäller alla ledare som vill göra någon form av skillnad med sitt ledarskap, inte bara pionjärer – är att bidra till en kultur som tjänar de mål vi har ställt upp för vår organisation. Ledarskap handlar om inflytande, och en påfallande stor del av detta utövas av den kultur som vi som individer och sammanhang är bärare av.

Ett enkelt exempel på detta kan vara värderingen att vi vill vinna människor för Kristus. En viktig följdfråga utifrån en sådan värdering behöver vara: Innebär det att vi även har en kultur av gränsöverskridande och att uppmuntra varandra att kliva ut ur vår egen comfort zone? Om vi ska nå nya människor i världens mest sekulariserade land, måste vi nämligen göra just det.

Eller ta en sådan sak som våra gemensamma bönestunder. Ber vi bara för våra grannar och vänner som är sjuka, eller ber vi också för människor utifrån att de är förlorade och i den meningen kan beskrivas som andligt sjuka?

Och i den lokala församlingen: Frigör vi tid för våra medlemmar att faktiskt odla relationer till människor utanför kyrkan, eller är de så uppbundna av andra aktiviteter att de inte har någon ork för denna typ av kontakter?

När man lyfter frågorna på det här sättet är det ganska uppenbart, det som Peter Drucker säger. Om vi inte har en kultur som uppmuntrar oss i samma riktning som våra värderingar och visioner pekar, kommer kulturen i praktiken att vinna över visionerna. Culture eats strategy for breakfast

Ett liv i förändring

Olof Edsinger, teolog och författare. Bloggar till vardags på Efterkristus.nu.

Det har gått ungefär ett år sedan jag senast var gästbloggare här på Pionjärbloggen. Sedan dess har det hänt en hel del i mitt liv. Redan då hade jag lämnat över mitt föreståndarskap i EFS i Mikaelskyrkan, och jag skrev om detta i mitt inlägg Välsignelsen i en god överlämning.

Nu har jag även lämnat över på Salt, den riksorganisation som jag i nio år har fungerat som ledare för. Även detta känns mycket bra. Visserligen kommer jag att sakna både personer och arbetsuppgifter som jag har haft förmånen att fylla mina dagar med. Men jag är också väldigt trygg med att jag är ”färdig” på Salt. Att jag har ”löpt mitt lopp”, och att det är tid både att lämna över och att sträcka sig vidare.

Också detta är ju en central dimension av att ha en pionjär gåva. Man ska inte vara kvar för länge. Man ska bryta ny mark, man ska bygga upp en fungerande struktur och man ska träna upp ett nytt ledarskap – allt för att därefter kunna lämna över till en ny generation. Faktum är att jag inte hade stannat så länge på Salt om det inte var för det faktum att hela Salt under dessa år har fått fungera som en pionjärrörelse. En rörelse som ständigt har utforskat möjligheterna att bryta ny mark för Guds rike i den här världen.

Församlingen som förlorade sin självbild

Bloggat av Maria Cruz, Helsinborgs husförsamlingsnätverk.

Denna veckan bloggar jag här och på min egen blogg.

Församlingen är inte en organisation. Den är en organism. Den består av människor – efterföljare till Jesus. Paulus beskriver den som en kropp, en helhet med många lemmar. Jesus säger att det ska komma en dag när tillbedjan ska ske, inte på en specifik plats utan i ande och sanning. I det nya förbundet finns det inga heliga byggnader – det är vi själva som genom Anden har blivit heliggjorda. Våra kroppar, liksom församlingskroppen, är boplatsen för Guds närvaro och helighet. Vi är templet.

Församlingsstruktur och församlingsorganisation kan stjälpa eller hjälpa vår självbild som församling. Jag tror att sättet vi framför allt har byggt församling – som en förening eller stiftelse, med verksamheter och styrelse – i mångt och mycket har stjälpt församlingens självbild.

Även om vi säger att det är vi som med-lemmar som utgör församlingen, har vi svårt att tänka om. Vi tänker kyrka i form av byggnad, församling i form av förening, lärjungaskap i form av engagemang i verksamhet. Storleken på församlingen kan också bli ett hinder. Ju fler man är desto svårare blir det att leva ut församlingsliv i överlåtenhet till varandra, där alla blir sedda, alla har något att bidra med, där alla delar av kroppen är i funktion. Och trots att de större samlingarna försvårar för det nära församlingslivet är det ditåt de flesta församlingar strävar: att blir större och större och större.

Jag tror vi behöver hitta tillbaka till vår självbild som församling och våga göra upp med det som hindrar oss att komma dit, våga utmana och tänka om strukturer som stjälper, hitta former som hjälper. Men det kräver mod, och jag tror att det i mångt och mycket kräver att vi vågar låta områden i våra liv och församlingar dö.

Om inte vetekornet faller i jorden och dör…

Bloggat av Maria Cruz, Helsingborgs husförsamlingsnätverk.

Den här veckan bloggar jag både på min egen blogg och på pionjärbloggen.

”Amen, amen säger jag er: Om vetekornet inte faller i jorden och dör, förblir det ett ensamt korn, men om det dör, bär det rik frukt. Den som älskar sitt liv förlorar det, och den som hatar sitt liv i den här världen, han skall bevara det och vinna evigt liv. Om någon vill tjäna mig, skall han följa mig, och där jag är kommer också min tjänare att vara. Om någon tjänar mig, skall min Fader ära honom.” (Joh 12:24-26)

Det är inte förrän vi dör bort ifrån oss själva vi kan bära frukt.

De senaste sex åren har för mig personligen inneburit att jag har fått dö bort från område efter område i mitt eget liv.

Innan vi flyttade läste jag en pastors- och ledarskapsutbildning. Även om jag inte hade några storslagna planer på att bli anställd som pastor fanns det ändå någon form av plan på att jobba i församling. Planen gick i uppfyllelse, men inte riktigt på det traditionella sättet.

Vi flyttade som ett team ner till Helsingborg för att dela med oss av Jesus och leva församlingsliv. Jag var inte anställd, hade ingen titel, tjänade inga pengar . Och det har i perioder varit jobbigare att hantera än vad jag från början hade trott. Jag har under resans gång insett att Gud har behövt slipa och arbeta bort mina egna ambitioner för att plantera sina.

För mig satte detta min kallelse på prov. Det var till viss del lättare att ignorera kallelsen än att våga leva ut den utan till synes ekonomisk bärighet.  Visst fanns jag med som ledare, men inte i den mån jag egentligen upplevde mig kallad till. Detta skapade naturligtvis en frustration i mig som inte var helt lätt att hantera.

De första åren här i Helsingborg var för mig en ökenvandring, full av tvivel och stundom en stark längtan att bara återvända hem. Hemma hade jag åtminstone kunnat få jobb lättare, och ett hus till ett vettigt pris. Dessutom hade vi haft mycket lättare tillgång till barnvakt och jag hade kunnat leva närmre min familj.

Att flytta hem var dock i slutändan inget alternativ. Gud hade tydligt satt oss i Helsingborg och att lämna skulle vara att ta ett steg i helt fel riktning.

Jag har många gånger fått återvända till när Jesus, efter sin uppståndelse, samtalar med Petrus och säger: ” Amen, amen säger jag dig: När du var yngre, spände du själv bältet om dig och gick vart du ville. Men när du blir äldre, skall du sträcka ut dina händer och en annan skall spänna bältet om dig och leda dig dit du inte vill.” [Joh 21:8)

Jag får gång på gång kapitulera inför det faktum att det här i mångt och mycket är vad det kristna livet handlar om. Jesus uppmanar oss att varje dag bära vårt kors. Och även om livet med honom är fullt av glädje och välsignelse finns även den här sidan av myntet – för vi är fortfarande människor.

Jag tror att Gud behöver forma oss och ta oss igenom perioder av öken, perioder där vi får dö bort ifrån område efter område i våra liv.

Jag kan så här i efterhand se att jag behövde dö bort ifrån mina egna förväntningar och ambitioner, från min egen längtan efter trygghet och att få bekräftelse. Jag behövde även dö bort ifrån rädslan för vad andra skulle tycka och tänka om jag vågade dela min innersta längtan och min kallelse.

Ökenvandringen nådde dock sitt slut. Det innebär förvisso inte att jag är klar på alla dessa områden, men jag är i mångt och mycket igenom. Jag är fortfarande inte anställd, har ingen titel och ingen lön. Men jag har erkänt min kallelse och kan se att Gud välsignar och leder vidare.

Nu har jag valt att vara extra personlig i det här blogginlägget. Jag tror nämligen att det finns människor som bär på en längtan och ett kall att göra något utöver det vanliga, något som inte passar inom ramarna, men där rädslan för vad det innebär kanske har tagit över.

Gud kallar oss att dö bort ifrån oss själva och lita på honom. När vi ger upp vårt eget och ger rum för honom kan vi lita på att han förser på alla livets områden.  Jag tror att det här landet behöver pionjärer som vågar bryta ny mark och som vågar tro att Gud håller, även utanför ramarna. Och troligtvis behöver inte alla lika många år i öknen som jag.

Att våga tänka om

Vad ska jag skriva som inte redan skrivits? Så har mina tankar gått de senaste dagarna när jag funderat på vad jag ska blogga om den här veckan.

Sittandes vid tangenterna den här veckan är alltså jag, Maria Cruz. Tillsammans med min man leder jag en husförsamling som träffas i vårt hem i Ramlösa. Jag finns även med som ledare i Helsingborgs husförsamlingsnätverk.

Jag delar många av de drömmar och visioner som redan skrivits ner på den här bloggen. Jag hade bland annat, i stort sett rakt av, bara kunnat reblogga det Gabriel Blad skrev här och här.

Jag tänker därför den här veckan bli lite mer personlig och dela med mig av min egen brottning och mina egna utmaningar de senaste sex åren. Jag tänker dela med mig av det Gud har fått jobba med, när det kommer till att tänka om församling, ledarskap och lärjungaskap i mitt eget liv.

Jag tror nämligen att vi behöver tänka om församling. Vi behöver våga ompröva vad vi håller på med. Vi behöver våga utvärdera vad det är vi formar, och vad det gör med oss i längden. Vilka strukturer är bra? Vilka är negativa? Finns det strukturer som verkar bra för stunden, men på sikt gör oss en björntjänst?

Vilken typ av lärjungaskap formar vi? Vilken typ av ledare formar vi? Formar vi församlingsledare eller organisationsledare? Formar vi lärjungar eller verksamhetsgörare?

Vad får det för konsekvenser om vi vecka ut och vecka in satsar på storslagna gudstjänster där några få syns och hörs mer än andra? Där några i större mån än andra utsätts för prövningen att stå i rampljuset inför många åhörare.

Vad formar vi för kultur när vi mäter människors överlåtenhet till församlingen i vem som orkar engagera sig i flest verksamheter eller har förmågan att sy flest dukar eller baka det bröd som drar in mest pengar på missionsaktionen?

Vad är lärjungaskap och efterföljelse? Är det att fixa fikat en gång i månaden? Är det att någon gång ibland hälsa välkommen till en gudstjänst? Är det att leda lovsång eller predika?

Missförstå mig inte. Jag ifrågasätter inte att man engagerar sig i sin församling. Jag ifrågasätter vad vissa former av församlingsstrukturer på sikt formar.

Står man i ett pionjärt arbete tror jag att det är viktigt att fundera igenom de här sakerna innan man drar igång. I ett pionjärt arbete har man nämligen alla möjligheter att låta Gud forma om och inspirera till nya strukturer.

För mig personligen har de här funderingarna kring församlingsstruktur fått mig att tänka om församling, ledarskap, efterföljelse. Men det har inte varit lätt, det har tagit tid, och jag är inte heller färdig. Det har på vissa områden inneburit att jag har fått dö bort från egna drömmar och ambitioner. Dö bort från trygga områden.

Men… mer om detta i nästa blogginlägg.

Är du på rätt plats?

Erika Lagerström: Med hjärta för Halmstad

Om någon hade bett mig att gissa hur mitt liv skulle se ut om tio år när jag är var 28 år så hade jag nog inte fått många rätt.

För tio år sedan hade jag ingen tanke på att jag skulle flytta till Halmstad.

För tio år sedan hade jag ingen aning om att jag skulle ha utbildat mig till gymnasielärare.

För tio år sedan hade jag inte kunnat gissa att jag idag skulle arbeta i förskoleklass med sexåringar. Det var inget som jag hade planer på att göra för ett halvår sedan heller…

När jag och min man flyttade till Ludvika för att arbeta i Korskyrkan upplevde vi att vi kunde vara till välsignelse där för att de uppgifter som de vill att vi skulle jobba med passade ihop med våra gåvor. Men när jag första gången fick höra om att EFK sökte efter personer som ville flytta till Halmstad så upplevde jag starkt att Gud la Halmstad på våra hjärtan. Jag kände att Jesus ville att vi skulle flytta dit för att människor i Halmstad ska få höra om honom.

Jag tror att människor kan ha olika kallelser över sitt liv. En del blir kallade till en viss tjänst, en viss uppgift, andra blir kallade till att finnas för en specifik målgrupp. Det kan handla om att man upplever att man är kallad att arbeta bland barn och ungdomar, trasiga människor, missbrukare eller kanske muslimer. Sen finns det människor som kallas till en stad eller kanske ett land.

Jag upplever att Jesus kallade mig till Halmstad. För mig innebar det att han först kallade mig in i studentvärlden igen för att vara ljus och salt där. Sen har jag sett hur Gud har lett mig. Inför hösten 2013 hade jag inget jobb, men så ringde en rektor på en av gymnasieskolorna i Halmstad och erbjöd mig ett vikariat, vilket ledde till att jag fick vara där två terminer. Under hösten 2014 hade jag återigen inget jobb, men så skrev jag in mig i en vikariepool och möjligheten att få arbeta på Andersbergsskolan, i den stadsdel där vi bor, öppnats upp och nu har jag arbetat här i snart två och en halv månad. I november börjar jag på ett nytt vikariat på en annan grundskola i Halmstad. Det viktiga för mig är att jag får finnas här i Halmstad. Min man Fredrik har liknande erfarenheter där han har funnits på olika arbetsplatser och där han har fått se hur Jesus har förberett honom för den tjänst som han har idag.

Är du på rätt plats? Vet du om Jesus har kallat dig till en specifik uppgift eller till en specifik målgrupp eller till en specifik plats?

Tankar från tvättstugan

Erika Lagerström, Med hjärta för Halmstad:

Fredagskväll igen! Veckorna går så fort. När vi bodde i Ludvika brukade jag vara själv med barnen på fredagskvällarna, eftersom Fredrik alltid var på tonårssamlingar i kyrkan. Vi har aldrig haft några sånna där fredagsmys traditioner med någon speciell mat eller så. Under våra år här i Halmstad så har jag tvättat mellan 16.00-19.00. Det har varit mitt fredagsnöje!

Vi bor i en mångkulturell stadsdel som heter Andersberg så i vår tvättstuga möts människor från olika delar av världen. Ibland när jag tvättar så hamnar jag i spännande samtal med människor som jag möter där, men de flesta gångerna så står vi där och viker vår tvätt utan att säga något till varandra. Ibland försöker jag påbörja ett samtal, men när jag märker att de inte vill prata för att deras svenska inte är så bra så fortsätter vi att finnas intill varandra i tystnad.

Vid ett tillfälle var det en man som undrade vad jag kommer ifrån. Jag visste först inte vad som låg i frågan. Om han funderade över om jag var från ett annat land eller från en annan del av Sverige. I vår stadsdel är det väldigt få svenska barnfamiljer. När jag gjorde praktik som lärare på en skola i Halmstad och berättade att jag bor på Andersberg med min familj så undrade personen, som jag pratade med, om min man kommer från ett annat land.

När vi flyttade hit till Andersberg i Halmstad så var det flera kristna i Halmstad som sa att de hade bett för vårt område, och att de hade bett att Gud skulle sända några dit. Fredrik och jag blev mycket uppmuntrade av att höra att man bett för vår stadsdel, men samtidigt tycker vi att det är lite lustigt att de inte själva vill flytta hit till Andersberg. Men vi är gärna ett bönesvar!

Efter att jag hade bott här en tid på Andersberg, som är mångkulturellt, och där en större andel är muslimer så kom jag på mig själv med att fundera över vad som är passande att ha på sig till tvättstugan eller inte. För fem år sen hade jag inte tänkt alls i de banorna, men idag kan jag fundera över om jag sänder ut fel signaler genom att ha ett linne på mig i tvättstugan. Jag har skojat med mina flickor och sagt att det är nog ”haram” (förbjudet på arabiska) att gå med ett för urringat linje till tvättstugan. Men då har mina flickor sagt: ”Men mamma du är ju inte muslim…”

Det var lite tankar så här på fredagskvällen efter några timmar i tvättstugan!

Life Transformation Groups

Erika Lagerström, Med Hjärta för Halmstad:

Mina veckor inleds med att jag träffar tre tjejer i en lärjungagrupp. Under de år som vi varit här i Halmstad så har vi tagit del av något som på engelska kallas för Life Transformation Groups.  På svenska har det tyvärr fått ett mer tråkigt namn – lärjungagrupper.

Min man Fredrik började att träffa en annan kille i vår husförsamling i en lärjungagrupp och kände snabbt att detta var något som vi ville att fler skulle bli en del av. Idag tänker vi att det skulle vara bra om alla fanns med i en lärjungagrupp, men det har inte blivit så än.

I våra lärjungagrupper har vi talat om tre B: Bibel, bekännelse och Bön. Tanken är att man tillsammans med en annan person möts en timme i veckan. Killar för sig och tjejer för sig. Under veckan till dess man möts igen är tanken att man läser ett avsnitt från Bibel och ställer viktiga frågor till texten. Vad säger den här texten om Jesus? Vad säger den här texten till mig personligen? Vem kan jag dela detta med? Den här sista frågan tycker jag är utmanande. Tanken med frågan är att man ska berätta för någon, som inte läst texten, om något som kanske berörde en och på så sätt dela Guds ord på sin arbetsplats eller till en vän som inte brukar läsa Bibeln.

Jag har varit med i många mindre grupper där man samtalat kring Bibeln om hur man ska tolka den eller förstå den, men inte utmanats till att jag skulle lyfta en Bibeltext i vardagen. Nu har vi varit dålig på att utmana varandra i vår lärjungagrupp att dela med oss av det Bibeltexter som vi har talat om. Men jag kan längtar efter att få göra det. Mina arbetskompisar kan prata om böcker som de läst. Tänk om jag kunde berätta om det som jag läst?

Det som är viktigt också med lärjungagrupperna är att man möts tillsammans med en annan kvinna och att man där ansikte mot ansikte kan dela saker i förtroende, som man brottas med eller som man skäms över eller sådant som man drömmer om. Jag har märkt, att när vi delar saker hjärta till hjärta så kan människors liv verkligen förändras. Därför tycker jag det engelska namnet säger bättre vad det handlar om – att våra liv blir förvandlade. Men samtidigt tänker jag att vi formas som lärjungar när vi möts med Jesus i centrum, när vi låter hans ord forma oss, när vi bekänner synder för varandra och tillsammans kommer i bön inför Gud med våra liv. För mig är det en mycket bra start på veckan att få möta de andra tjejerna i lärjungagruppen!

Evangelium och efterföljelse

Richard Hultmar: I helgen som gick undervisade jag om lärjungaskapets utmaningar i dagens kultur på M4. Jag kommer inte att återge hela den undervisningen här, men en glimt. Den största utmaningen är kanske att förstå vad lärjungaskap är. En del tänker sig bibelstudier på scoutläger, andra tänker sig konfirmationsundervisning, andra tänker sig att kanske att det är för de som är extra kristna, eller kanske ett träningsprogram för nykristna. En del tänker att man kan vara kristen utan att vara en lärjunge, men kan man verkligen det?

Innan jag kommer in på några definitioner vill jag komplettera gårdagens text om evangelisation med att evangelisation inte kan frikopplas från lärjungaskap, och tvärt om. Även lärjungaskap handlar om evangelium. Lärjungaskap handlar om att leva det liv som de goda nyheterna om Jesus förmedlar.

Här kommer några utmanande definitioner (i två fall direktöversatt ur böcker på engelska):

Paulus: ”Följ mitt exempel liksom jag följer Kristi exempel”

Dallas Willard: ”Som lärling till Jesus lär du dig av Honom hur du ska leva på det sätt som han skulle ha levat om han var du”

Alan Hirsch: ”Den livslånga uppgiften att bli som Jesus genom att ge kropp åt hans budskap”

Jesus: ”Om ni förblir i mitt ord, är ni verkligen mina lärjungar, och ni skall förstå sanningen, och sanningen skall göra er fria.”

Följande diktliknande mening sammanfattar hur jag ser på lärjungaskap:

Att följa, Att lära sig av, Att tillbe, Att förkroppsliga, Att tro på, Att tjäna, Att lita på, Att leva i – JESUS- Jämt!

Trevlig helg!