3 GE

Av Fredrik Lagerström, ”Med hjärta för Halmstad”

Om vi ska se en växande rörelse av nya lärjungar och nya församlingar i Sverige tror jag det är viktigt att vi inte krånglar till tron mer än nödvändigt. Vi behöver påminna varandra om vad som är verkligt väsentligt, så att vi inte lägger massor av tid och kraft på onödiga saker. Hur kan vi enkelt beskriva vad lärjungaskap och församlingsliv handlar om?

Jag vill dela ett enkelt exempel på hur detta kan beskrivas (väl medveten om att man kan uttrycka detta på många olika sätt). För att försöka vara lite pedagogisk kallar jag detta för trons ”3 GE”.

1. GEmenskap – ”Det vi har sett och hört förkunnar vi för er, för att ni skall ha gemenskap med oss. Och vår gemenskap är med Fadern och hans Son Jesus Kristus.” (1 Joh 1:3)

Kristen tro ÄR gemenskap – med Gud och andra människor. När vi läser i Bibeln om församlingen ser vi att det handlar om en nära gemenskap där man delar livet med varandra i vardagen. Kristen tro handlar om att ge av sitt liv, av sin tid, till andra människor. Det är att bygga gemenskap där vi finns, bland de människor vi har omkring oss. Frågan vi behöver ställa oss är: hur är jag en ”gemenskapare” i min omgivning?

2. JEsus – ”Om någon vill tjäna mig, skall han följa mig, och där jag är kommer också min tjänare att vara.” (Joh 12:26) ”Låt allt vad ni gör i ord eller handling ske i herren Jesu namn och tacka Gud fadern genom honom.” (Kol 3:17)

Vi är en gemenskap av människor som följer Jesus. Livets djupaste mening är att tillbe Jesus, att leva för att ära Gud. Vår vilja och ambition är att vi själva och det vi gör ska präglas av Jesus Kristus. Han är vår Ledare och Frälsare! Vi vill vara där han är och göra det han gör! Om Jesus är min Ledare, om Han får styra mitt liv, vad får det då för konsekvenser för mitt sätt att leva?

3. GE vidare – ”Som Fadern har sänt mig sänder jag er…” (Joh 20:21). ”Ge som gåva vad ni har fått som gåva” (Matt 10:8)

Ett liv med Jesus är ett liv för andra människor. Församlingen är inte en intern social klubb för inbördes beundran. Vi lever här med ett uppdrag, nämligen att ge Guds kärlek vidare till världen. Precis som Jesus kallar, utrustar och sänder lärjungar, ger han oss i uppdrag att göra samma sak. Frågan är: var och till vem leder Jesus oss när vi följer honom? Och hur hjälper vi våra medmänniskor att bli lärjungar till Jesus?

Höst – ny fas

Johannes Stenberg, Skäggetorpsgemenskapen, Linköping: I eftermiddags hade vi vår första söndagsgudstjänst. Vi har tidigare samlats varje onsdag kväll, så gudstjänster i någon form är inget nytt. Däremot gör vi nu vissa ansträngningar för att göra det lite mer öppet att kunna inbjuda fler att vara med.

Vi kommer också ha tre olika typer av gudstjänster som vi varvar. Utöver mer traditionella gudstjänster med nattvard kommer vi ha knytkalas och samtalsgudstjänster.

Vår förhoppning är att knytkalasen ska vara samlingar då man lätt kan bjuda med folk som inte är vana vid kyrkan – inte helt olikt det vi gjort under sommaren. Samtalsgudstjänsterna hoppas vi ska underlätta för oss att skapa ett bra samtalsklimat där de som inte är vana vid kyrkan kan ställa frågor och vi tillsammans kan lära oss förstå mer av Gud genom samtal. Detta är för övrigt bra för oss alla!

Under våra samlingar kommer det alltid finnas tillgång till tolkning till arabiska och engelska. Vi kommer också lovsjunga Gud tillsammans på dessa språk.

På lördag kommer vi även att arrangera ”Nygårdsdagen” (Nygård är en del av stadsdelen Skäggetorp). Syftet är att få knyta nya kontakter och göra en positiv grej för vår stadsdel. På programmet finns mycket för barnen såsom hoppborg, ansiktsmålning, sockervadd, popcorn och tärningspromenad. Vi kommer även att stå med vårt bokbord och bjuda in folk till Jesusbussen.

Med dessa ord vill jag tacka för denna vecka!

Mångkulturalitet – unikt för kristenhet

Noomi Stenberg, Skäggetorpsgemenskapen, Linköping:
Idag är vi runt 15 personer i Skäggetorpsgemenskapen med ett åldersspann mellan 22-66 år. Att redan från början präglas av en mångfald över generationer, och till viss del kulturer, är något vi är mycket glada för och ser som en stor tillgång.

Just mångfald är nog det jag ser som en av de största tjusningarna och skönheterna i Guds församling. Att vi som människor med väldigt mycket olikheter på flera plan, ändå kan vara enade som en kropp, är otroligt häftigt. Det säger också lite om vem Jesus är, då det är i Hans namn vi enas. I en församling präglad av mångfald blir det högst påtagligt att Jesus, Frälsaren, gäller och är aktuell för alla kategorier av människor och folk.

Detta blir även tydligt när man läser i Apostlagärningarna 11 om de första människorna som kallades kristna. Evangeliet om Jesus hade nått icke-judar i Antiokia, som där också kommit till tro. Detta var den första församlingen som bildades med människor som inte var judar. Antiokia var en stad präglad av både europeisk och asiatisk kultur och olika religioner fanns representerade. Att människor här, med olika härkomst, kom till tro på Jesus och enades i en och samma församling var revolutionerande. Vad var detta för folk? Det enda som enade dem var tillhörigheten till Jesus Kristus, så vad skulle man kalla dem? De fick heta kristna.

Ett av de ord som finns med i visionen för Skäggetorpsgemenskapen är mångkulturell. I Skäggetorp lever människor från cirka 50 olika nationer. Tänk om evangeliet om Jesus faktiskt kan nå människorna här, som det gjorde till de människor som levde i Antiokia, och tänk om jag skulle få vara del i den församlingen som i så fall skulle växa fram, präglad av den mångfald som detta mångkulturella område består av. Detta drömmer vi om!

När vi genom Jesus Kristus blir medborgare i Hans rike blir vi också del av ett nytt folk. Vi är inte längre primärt svenskar eller araber, utan är först och främst Guds folk, eller jag kanske ska säga kristna, som blev namnet på Guds folk i Antiokia.

Alla är ni nämligen genom tron Guds söner, i Kristus Jesus. Är ni döpta in i Kristus, har ni också iklätt er Kristus. Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus.
Galaterbrevet 3:26-28

Dö för att leva

Ganska mycket i Guds rike fungerar tvärtemot mot vad vi är vana vid i den här världen. En av sakerna som återkommer i Jesus liv, undervisning och inte minst hans död och uppståndelse är att död leder till liv.

Jesus är oerhört radikal när han kallar sina lärjungar. Han kallar till ett liv i efterföljelse med hela livet som insats. Han kallar människor att ”ta sitt kors och följa” honom – att leva som om man vore död. I Jesus verklighet är det som om allt är upp och ner. Den som klamrar sig fast vid livet kommer att förlora det – men den som släpper taget och ger sitt liv till honom kommer verkligen att finna det.

Någonting som är viktigt för väldigt många pionjärer är uppbrottet från strävan efter att ”bevara och förvalta” för att istället hitta in i ett liv av risktagande och självuppoffring. Jesus sa en gång:

”Amen, amen säger jag er: Om vetekornet inte faller i jorden och dör, förblir det ett ensamt korn, men om det dör, bär det rik frukt.”

En skillnad mellan en institution och en rörelse är att det i institutionen går åt väldigt mycket energi att bevara och beskydda sig själv och åt att kontrollera institutionens olika delar. En rörelse förändras hela tiden och växer hela tiden på ett sätt som ingen kan bevara, beskydda eller kontrollera. I en rörelse måste man alltid vara beredd att släppa taget och låta saker dö för att andra saker ska få leva.

Ett hinder för att sända iväg människor i församlingsplantering har ibland varit frågan: ”hur ska det gå med vår verksamhet om vi sänder iväg några av de mest aktiva?” Jaa, hur ska det gå? Är det en sån katastrof om en verksamhet dör? Det kanske inte ens skulle vara någon katastrof om en församling la ner om man får plantera två nya församlingar?

Den här veckan har jag bloggat både på min egen blogg och på Pionjärbloggen där jag har varit veckans bloggare. Tack för mig!

Fokusera på få för att nå många

Ibland när jag tänker på Helsingborg där jag bor är det någonting som bara går sönder på insidan. Här bor det drygt 130 000 människor och det är så få som följer Jesus. I den takt som vi når människor idag kommer förmodligen de flesta av de 130 000 människorna att avsluta sina liv på jorden utan att på ett bra sätt fått höra på och smaka på evangeliet. Jag kan inte leva med den vetskapen. Någonting måste ske!

Frågan är hur? Rent spontant tänker man ju att man borde hitta ett sätt att snabbt få ut budskapet om Jesus till alla. Hmm… Jesus egen strategi verkar vara den motsatta. Han ägnade väldigt mycket av sin tid tillsammans med några få lärjungar. Ofta samlades stora folkskaror kring Jesus. Han var som en magnet för folkskarorna. Vid flera av dessa tillfällen  gjorde Jesus tvärtemot det vi många gånger gör. Han gick på stenhårt om att följa honom och om att hata sina föräldrar eller började prata om att äta hans kött och dricka hans blod så att de flesta lämnade honom.

När Jesus sände ut sina lärjungar två och två för att proklamera Guds rike i städer och byar sa han aldrig till dem att samla så många som möjligt i byn och tala till dem. Han sa att de skulle leta upp EN person av frid och leta upp ETT hus där de var välkomna och att stanna i det huset och inte gå från hus till hus. De skulle äta det som bjöds, bota de sjuka och predika evangeliet. Jesus tänkte alltså att EN person kunde vara nyckeln för att nå en hel stad eller by. Hm.

Jag har några kontakter med människor som ännu inte följer Jesus som verkligen har öppnat upp sitt hem och sin tillvaro för mig. Trots det är så lätt att irra runt i sin rastlöshet göra så mycket annat som kan verka så viktigt. Tänk om det bakom dessa människor och deras familjer finns hundratals andra som Jesus vill kalla till efterföljelse genom dem! Hur vill Jesus nå Helsingborg? Hur vill Jesus nå din stad?

David Watson undervisar väldigt bra om de här sakerna:

Guds rike är upp och ner!

Den här veckan bloggar jag både på min egen blogg och på Pionjärbloggen där jag är veckans bloggare.

Small is big

När vi för tre år sedan hade en längre bön och fasteperiod upplevde vi att Gud ledde oss att starta en husförsamling. Man skulle kunna tänka sig att husförsamlingen skulle kunna vara det första steget i en församlingsplanteringen för att sen växa och bli en ”riktig” församling. Det var inte alls det vi såg framför oss. Drömmen var istället att få se många små församlingar som multiplicerar sig.

Ibland har jag fått höra att ”allt som lever växer”. Stämmer verkligen det? Jag hoppas att jag får leva många år till men jag försöker göra vad jag kan för att inte växa mer…  Däremot är jag oerhört tacksam för två underbara barn som Gud har gett mig och Jessica. Man kan fortsätta reproducera sig även efter man har vuxit färdigt…

I husförsamlingsrörelsen i Indien har man myntat uttrycket om ”kaninförsamlingar” och ”elefantförsamlingar” uitfrån ett tankeexpriment. Vad händer om man stänger in en hanelefant och en honelefant i ett rum och ger dem allt de behöver under tre år? Ut kommer förmodligen tre elefanter. Vad händer om man gör samma sak med två kaniner? Om du öppnar dörren efter tre år bör du springa för ditt liv! Ut väller miljontals kaniner!

Här kommer ett bra videoklipp med Wolfgang Simson.

Den här veckan bloggar jag både på min egen blogg och på Pionjärbloggen där jag är veckans bloggare.

Vems Rike?

Den här veckan bloggar jag både på min egen blogg och på Pionjärbloggen där jag är veckans bloggare.

Hösten 2008 flyttade jag och min familj och ett team med oss till Helsingborg för att påbörja ett nytt församlingsplanteringsarbete. De första månaderna gick åt att bara börja bo in oss, lära känna Helsingborg och börja bygga relationer. I början av 2009 bestämde vi oss att ha en rejäl period för bön och fasta och vi avsatte 40 dagar för att söka Gud tillsammans. Lika bra att på en gång säga att ingen av oss fastade 40 dagar från mat. Vi la upp det på lite olika sätt med bön, fasta och avstängda TV-apparater. Den där perioden kom att bli den första i en rad av böneperioder sen dess som har varit oerhört betydelsefulla för oss och det arbete vi står i. En av de saker som vi upplevde att Gud talade till oss om är ifrån den bön som Jesus lärde oss att be:

Låt ditt rike komma. Låt din vilja ske, på jorden så som i himlen. (Matt 6:10)

Gud talade mycket till oss om att helt och hållet överlåta oss till Honom, till Hans rike, till Hans vilja. Jag tror att jag alltid har längtat efter att få göra något ”stort” att få ”lyckas” och på något sätt göra ett avtryck i min omgivning. Det behöver inte vara fel men det finns en stor risk att det inte är Guds rike det handlar om utan ”mitt rike”. Vad är det egentligen som driver mig? Vad handlar kristen tro om egentligen? Är det att Gud ska välsigna det vi gör eller att vi ska göra det Gud välsignar?

Det som sker i Guds rike får Gud äran för. Det som sker i ”mitt rike” får egot äran för. Vem får äran för det som sker i kristenheten i Sverige idag? Är det samfunden, de fantastiska ledarna eller de förträffliga metoderna? Eller är det Jesus Kristus? Skulle jag vara beredd att ”misslyckas” i världens ögon för att Guds rike ska få komma? Hans rike fungerar helt annorlunda än vad vi är vana vid i den här världen. Jesus sa vid ett tillfälle:

”Mitt rike är inte av den här världen. Om mitt rike vore av den här världen, hade mina tjänare kämpat för att jag inte skulle bli överlämnad åt judarna. Men nu är mitt rike inte av den här världen.”

Vad är viktigast – att lyckas eller att lyda?

Starta en församling!

Fredrik Lagerström, ”Med hjärta för Halmstad”: Alla kristna borde vara med och starta (minst) en församling under sin livstid. Inte för att nya församlingar är ett mål i sig, men för att de är en naturlig frukt av lärjungaskap och mission. Nya församlingar borde vara ett naturligt resultat av äldre församlingars verksamhet. Inte för att någon är besviken på kyrkan, men för att alla levande organismer vill ge livet vidare. När barnen i en familj växer upp är det på sin plats att de förr eller senare flyttar hemifrån och bildar egna familjer. Att vuxna barn bildar familj är inget misslyckande eller något hotfullt, det är helt i sin ordning och en nödvändighet för släktets överlevnad…

Jag vill utmana dig och fundera över när, var och hur du skulle kunna starta en ny församling. Vilka människor har du i din närhet som skulle kunna vara med? Hur skulle församlingsgemenskapen utformas för att dina icke-troende vänner skulle känna sig välkomna? På vilket sätt skulle ni försöka nå nya människor med budskapet om Jesus? Hur skulle ni arbeta för att göra nya lärjungar? Vad skulle vara viktigt att lägga tid och kraft på?

Be Gud om ledning i detta. Försök lyssna in vad han säger. Samtala och be med andra troende vänner och sök Guds vilja tillsammans. Lita på att Gud vill leda dig, men var också beredd att gå när han säger det.

Fokus på Jesus

Jonas Melin, Råslätts församlingsgemenskap, Jönköping

Idag är det skärtorsdagen. Mot slutet av den här bloggveckan blir det lite mer fokus på påskens händelser och mindre fokus på församlingen. Det är ju inte församlingen som ska vara i centrum i våra liv utan Jesus Kristus och det han har sagt och gjort. (Men församlingen är förstås Kristi kropp, så man kan inte vara Jesuscentrerad och tappa bort församlingen.)

Alan Hirsch och Michael Frost säger det bra i sina böcker. Det börjar med Jesus; hans liv, undervisning, död och uppståndelse. Jesus ger oss ett missionsuppdrag; att gå ut och göra lärjungar, döpa och undervisa. När vi gör det uppstår församlingar som är gemenskaper av lärjungar.

Alltså ska man tänka så här:

Jesus -> Mission -> Församling

Det är viktigt att ha fokus på Jesus och missionsuppdraget när man är engagerad i församlingsplantering. Annars kan man lätt drivas av felaktiga motiv och själviska ambitioner.

När vi planterade församlingen på Råslätt var jag väldigt fokuserad på att bygga en biblisk församling. Jag tänkte väldigt mycket på bibliska strukturer för medlemskap, ledarskap m.m. och jag ville verkligen att allt skulle vara bibliskt. Det blir lätt ett alldeles för internt fokus. Vårt främsta fokus ska inte vara att bygga en perfekt församling, utan att vinna människor och bygga en så bra församling som möjligt med de människor som Gud ger oss. Jag är glad att jag var med i ett team där det fanns andra som verkligen var evangelister och hade fokus på missionsuppdraget. Vi kompletterade varandra.

Den anglikanske biskopen Graham Gray har sagt: ”Fokusera på kyrkan och du kommer troligen att tappa bort missionsuppdraget. Fokusera på missionsuppdraget och du kommer troligen att finna kyrkan.” (citerad av Alan Hirsch i boken The Forgotten Ways). Det ligger något i det. Jag tycker förresten fortfarande att det är viktigt att bygga församlingen efter bibliska principer, även om jag idag är mer medveten om att det kan se ut på olika sätt.

Men nu ska vi alltså fokusera på Jesus och påskens händelser. Jag har börjat helgen med att följa med på en fantastisk påskvandring. Det är den norske pastorn Egil Svartdahl som tillsammans med Lars Mörlid och Peter Sandwall tar oss med genom påskens händelser i ord och ton, inspelat i Smyrnakyrkan, Göteborg, påsken 2011. Det är fyra gudstjänster på sammanlag över sex timmar och finns att ladda ner på Rom 1017. Evangeliet är budskapet om Jesus Kristus. Det är det som vi vill sprida i hela världen.

Till sist vill jag rekommendera tre bra böcker som verkligen hjälper oss att ha Jesus och evangeliet i centrum.

ReJesus – A Wild Messiah for a Missional Chruch av Alan Hirsch och Michael Frost

The King Jesus Gospel – The Original Good News Revisited av Scot McKnight

The Naked Anabaptist – The Bare Essentials of A Radical Faith av Stuart Murray (recenserad här)

Några Dagenartiklar med anknytning till Påskens budskap: 1, 2, 3, 4.

När man inte kan riva kyrkan

Roger Korsgren, Missionär utsänd av EFK i Benjamin Aceval/Asuncion, Paraguay

Det mest lästa inlägget på den här bloggen heter ”Riv kyrkan”, där Richard Cruz bla skriver ”Jag tror att kyrkobyggnaderna är en stor belastning för dagens kristenhet. Väldigt mycket av det som församlingen är tänkt att vara begränsas och förstörs av kyrkobyggnaderna.” Kyrkan som människor vilka behöver befrias från kyrkolokalerna, en tankefåra som löper från 70-talet tills nu.

Oavsett om man håller med om det ovanstående eller inte så är pionjärlivet fyllt av improviserade lokaler, om inte annat av praktiska skäl. Restauranger och kaféer, kvartersgårdar och gymnastiksalar, och min favorit: bilhallen i Alvik, Stockholm i Stockholm Vineyards ungdom. Församlingsplanterarens liv består ju till en hel del av att sätta ut stolar och sopa golv.

Här har vi nu hamnat i en ny situation för oss: Vi har kyrkolokaler men knappt några människor. Det finns den gamla kyrkan, som nu är för söndagsskolan och den nya, och ett ”casa pastoral”, dvs pastorsbostad. Och lokalen presenteras med stolthet som den största på orten! Det är långt från fritidsgården i Rågsved där vi höll till innan vi åkte ut.

Men det finns något att lära här som jag inte riktigt är klar med än. För många människor i Benjamin Aceval lever ett relativt fattigt liv, med få möjligheter. Att gå till kyrkan, kanske klä upp sig lite, verkar bli en speciell händelse. Att vara del av något som syns i staden, som har en egen byggnad, blir något annorlunda och viktigt. Att höra någon tala, att sjunga tillsammans ger uppmuntran. Att få besök av pastorn blir en bekräftelse på att man finns och är viktig, trots allt som tyder på motsatsen i omgivningen.

Mycket av detta krockar med min kultur. Jag som aldrig har tyckt om att kallas ”pastor” eftersom jag tycker att titlar skapar barriärer mellan människor, får nu lära mig att det också kan vara ett uttryck för respekt och att vara viktig. Jag som typisk västerlänning kan tycka att det viktigaste är att ”vara avslappnad” får lära mig att det formella också kan kommunicera tyngd och att något är på riktigt, annorlunda. Och jag som aldrig riktigt har tyckt att kyrkobyggnader är mer än praktiska möteslokaler får lära mig att… Ja, det vet jag inte än.

Så riva kyrkan kan jag inte, och jag tror nog inte att jag kommer vilja det heller. Däremot är jag nyfiken på vad Anden kommer att föda med de förutsättningar och historia som finns redan. Find the wave and surf it, som Rick Warren uttrycker det.